Åhh vad gott mamma!

Ikväll när vi åt middag, jag och tjejerna (Janne åt ute med jobbet), tittade Tora uppskattande på mig och sa mellan tuggorna "Åhh vad gott mamma". Jag blev väldigt glad och stolt över att min dotter verkade uppskatta mina matlagningskonster. Vi åt pulvermos, fiskpinnar och burkmajs. Den mat som Signe verkar tycka mest om än så länge är havregröt. En sådan pulvergröt som man köper i affären och rör ut i varmt vatten. Jag anar ett mönster. Ett mycket bekvämt sådant.

Under middagen bajsade Tora. Vi var tvugna att avbryta vår gourmet-middag och gå och byta blöja. På väg till blöjbytet informerade Tora mig om vad som komma skulle. "Många, många bajs" sa hon och fortsatte sedan "Oj, oj, oj vad bajs". Hon hade rätt. Som tur var hade jag så gott som ätit klart.

Äta morot

Tora pysslar med världens sjukaste grej. Stenen som ni ser på bilden ligger i kanten av våran gräsmatta. Varje gång Tora passerar den, böjer hon sig ned, slickar på stenen och säger "Äta morot". Av detta beteende har jag kunnat konstatera två saker. Det första är att hon har väldigt livlig fantasi. Det andra är att hon inte lider av bacillskräck.

Signe däremot äter morot på riktigt just nu. Hon äter den kokt och mixad med en väldans massa smör. Jag vet inte hur nyttigt det är men det är faktiskt ett sjukt gott sätt att äta morot på. Det verkar Signe tycka med.

Just till morot är så långt vi har hunnit i våra smakportioner. Enligt den samlade expertisen ska man ge bebisarna en smak i taget och servera denna smak några dagar i rad. Detta för att bebisen ska hinna bekanta sig med varje smak i lugn och ro. Än så länge har Signe ätit potatis, havregröt och nu morot. Jag har lite brist på fantasi vad vi ska servera Signe härnäst. Den samlade expertisen avråder nämligen för att börja med frukt för tidigt. Då finns det tydligen risk för att små bebisar inte kommer vilja ha något annat att äta än just frukt för resten av sina liv. Tänk vad fel det skulle bli.

För att få inspiration har jag sneglat lite på barnmatsburkarna som man får ge från fyra månader och som finns att köpa i affären. Där finns smaker som blomkål och palsternacka. Det gånger vi äter blomkål och palsternacka hemma är ganska lätträknade. Känns inte som det är smaker Signe behöver "bekanta" sig med. Något som det däremot äts dagligen av är mörk choklad. Jag kanske skulle ringa livsmedelsverket och kolla om de avråder från att ge bebsiar choklad. Man vill ju inte göra fel.

Skansenbesök

Idag har Tora varit med mormor och morbror Calle på Skansen hela dagen. Jag hade packat en liten väska åt Tora som hon hade med sig. Denna otroligt vackra och soliga dag innehöll väskan självklart regnkläder men ingen solhatt och ingen solkräm. Så det första mormor fick göra var att köpa en keps åt Tora. Tora fick välja keps helt själv. Den var snygg, men lite väl stor. Den halkade liksom ner så att öronen petade rakt ut. Faktum är att Tora såg ut lite som Nicke i Hellacopters, om Nicke hade haft en chockrosa Hello Kitty-keps på sig.

Västeråsresa

I helgen har vi varit i Västerås hos Jannes kusin Tina, hennes man Arild, deras drygt ettåriga son Elias och jättehunden Tarzan. Det var supermysigt. Lugnt och skönt, precis som barnfamiljer önskar ha det. Det var bara resan dit som var desto äventyrligare.

Strax före tio rullar vi iväg hemifrån. Alla är mätta och glada och Signe somnar så sött. På E18, ungefär i jämnhöjd med Hagaparken, säger Tora plötsligt "ont i magen". Hon har dessförinnan varit ovanligt tyst i några minuter. Jag tänker inte så mycket mer på det. Hon sa "ont i magen" härom morgonen med, men då berodde det på att jag satt på henne ett par alldeles för trånga jeans. Nu visade det sig att "ont i magen" denna gång egentligen betydde, "jag mår illa, kan ni stanna bilen". Nu förstod vi dessvärre inte det utan Tora hann kräkas ned både sig och bilbarnstolen. Det var bara att konstatera att åksjukearmbanden vi köpt till henne hjälpte föga. Vi svängde in på första bästa bensinmack. Bytte tröja på Tora, torkade hjälpligt av bilbarnstolen och köpte päronfestis. När vi rullar iväg från macken vaknar Signe.

Vi hann väl åka i dryga tio minuter innan Signe pruttar högt. Vid frukosten hade jag dessutom sagt till Janne "Signe har inte bajsat sedan i tisdags", varpå han svarar "Då lär det väl komma i bilen". Tänk såväl man känner sina barn. Medan vi överlägger var vi kan stanna smidigast och byta blöja, kräks Tora upp all päronfestis. Vi avbryter vårt överläggande och stannar istället bilen så fort vi kan. Med bilen ståendes i vägrenen byter jag blöja (och kläder) på Signe i bakluckan på Saaben medan Tora och Janne tar en liten promenad vid dikeskanten. Eftersom man inte räknar med att ens barn ska kräka ned sig två ggr under samma bilfärd, får Tora fortsätta bilfärden i sin pyjamas.

Vi åker iväg igen. Klockan har passerat elva och jag inser att om Signe har tänkt fortsätta sitt mönster av varannan timmes ätande, kommer hon bli hungrig strax. Helene har en gång ammat en då fyra månader gammal Linnie under pågående bilfärd, men inte på det skönt avslappnade sättet sittandes soft i baksätet med babyn i famnen som mammorna gjorde på 70-talet. Nej, utan med Linnie kvar i bilbarnstolen och själv fortfarande fastspänd i säkerhetsbältet. Vill tillägga att det inte var hon som körde bilen också (även om det hade varit typiskt Helene att kunna fixa 1000 saker samtidigt). Safety first! Nu var jag personligen inte upplagd för sådana akrobatkonster utan fiskade istället upp en napp ur skötväskan och hoppades att Signe skulle nöja sig med den ett tag. Med dryga tre mil kvar, somnade äntligen både Tora och Signe. Att resa med barn är spännande på ett annorlunda sätt.

What goes around, comes around

När jag var liten sa jag tydligen vid ett tillfälle till min mamma, "Mamma, vad jag önskar att du vore söt". Detta satte tydligen djupa spår hos min kära mor, för hon har påmint mig om detta, inte bara en gång, utan flera. Nu är det bara att konstatera att det ligger något i talesättet "what goes around, comes around", för Tora har börjat kommentera sin mammas utseende och klädval, och ännu så länge inte i någon positiv bemärkelse.

Som exempel drog jag i morse på mig det första plagg jag hittade. Det råkade vara Jannes träningslinne i storlek XXL, och som dessutom luktade svagt av "karl som har tränat". Eftersom den var några nummer för stor, fyllde jag inte riktigt ut linnet i armhålorna (thank you God). Om jag lyfte på armen såg man liksom in och igenom hela linnet och ut på andra sidan. Jag är väl medveten om att detta är ett stilbrott utan dess like, men jag tycker liksom att det kan gå an att se ut så här en stund på morgonkvisten om de enda som kommer se en är ens egna barn. Men Tora måste tyckt att det var avskyvärt. Vid frukosten lyfte jag vid ett tillfälle upp ena armen för att rätta till håret. Tora tittade med avsmak på min armhåla och på min urtvättade, slitna amnings-BH. "Mamma, inte så!!", sa hon argt och pekade på min armhåla. Skamset tog jag ned armen.

En stund senare stod jag i badrummet och slängde på mig lite mascara. Tora var med och såg på. Hon tycker om att vara med när jag sminkar mig. "Bara titta", brukar hon säga och se lystet på min smink-necessär, och man riktigt ser hur det kliar i fingrarna att få leka med "mammas kritor". Vilket hon för övrigt gör så fort man vänder ryggen till. I dag avslutade jag morgon-fixet med att snabbt sätta upp håret i en något slarvig, det erkänner jag, mamma-tofs på skulten. Tora såg bekymrat på mig. "Mamma, fel tofs", sa hon bestämt. Jag suckade och hämtade hårborsten. Någon gång ska jag påminna henne om detta. Och det inte bara en gång.

Signe har ännu så länge inga åsikter om sin mammas klädval. Hon är nöjd så länge jag har någon form av amningsvänligt plagg på mig, så att tutten snabbt kan komma ut så fort hon behagar. Nu ammar jag varannan timme (dygnet igenom vill jag tillägga). Därför gjorde jag nästan små piruetter av glädje idag vid lunchen när Signe verkade uppskatta havregrynsgröten. En fyra, fem skedar slank nog ned utan problem. Signe avslutade dessutom lunchen med att dricka tuttmjölk ur den nya flaskan (http://intemaladar.blogspot.com/2008/04/om-riktig-mat.html). Lyckan är fullständig.

Slutligen vill jag tillägga att min mamma var, och är, jättesöt. Jag tar således helt avstånd från den där kommentaren jag fällde för en sisådär trettio år sedan.

Om helvetesbussar och tandläkare

Jag inser att jag blivit en riktig förortsmamma och att jag trivs riktig bra med det. Faktum är att jag försöker undvika att åka in till stan så mycket det bara går. I synnerhet sedan SL beslutade sig för att renovera hela Farstagrenen av tunnelbanan och ersätta tunnelbanetrafiken med bussar. Dessa ersättningsbussar är alltid sena och alltid proppfulla. Till brädden fyllda av arga, trötta och svettiga människor som står och svär över att de måste åka buss in till stan istället för tunnelbana. Sådana som jag med andra ord.
Men ibland bara måste man in till stan. Som idag när man får tid hos sin tandläkare inne vid Odenplan. På den varma och skumpiga helvetesbussen på väg mot Gullmarsplan, hör jag en pensionärstant säga med darr på rösten till sin vännina "I augusti får vi tunnelbanan tillbaka", varpå den andra tanten säger med ännu darrigare röst och med gråten i halsen "Ja, då blir livet lite lättare att leva". Det är jag och pensionärerna.
I övrigt är det lustigt att man med glädje hostar upp 1300 spänn för att besöka tandläkaren eftersom att man då äntligen får lite egen tid. Det har jag inte haft sedan Signe föddes. Trettio minuter fick jag vara där, hann precis blunda lite, sedan var jag tvungen att rusa ut på Odengatan och möta morfar som kom galopperandes med en skrikande Signe i famnen. Jag fick avsluta tandläkarbesöket liggandes i tandläkarstolen med en hulkandes Signe vid bröstet och tandläkaren petandes i munnen. Tack för att du försökte morfar!!

Trendspaning

I går var Tora hos faster "Aaiia" (Maria alltså) hela dagen. Tora var överlycklig. Tänk vad skönt att få 100 % uppmärksamhet och inte jämt få höra "Inte just nu, Tora", "Mamma, kommer snart" och "Nej Tora, inte slå Signe". Signe och och jag var bjudna på lunch hemma hos kusin Lena och lill-syssling Ellen i Sjöstaden. När vi promenerade dit i vårsolen, Singan och jag, kände jag mig för första gången på länge lite chic. Troligen en effekt av vårvädret.

Nerifrån och upp hade jag på mig mina nya Timberland-promenadskor (som jag införskaffat på inrådan av fotterapeuten, som vänligt upplyst mig om att mina fötter är helt uttrampade efter att jag varit så tung så länge. Tack så mycket för den). Mina Brasilien-jeans som jag inte kunnat ha på 2,5 år (totalt omoderna nu men det struntar jag i. Jag kommer i dem igen och det är bra för humöret). En kritvit amningströja (tyvärr lite slapp i resåren och lite kort i midjan eftersom jag varit tvungen att tvätta den i 60 grader i stället för 40 för att få bort alla kräkfläckar). Min svarta skinnjacka (som jag tycker börjar bli lite väl sliten och därför vill köpa en ny. Janne säger att den bara har patina, men jag tror att han säger så för att han vill hålla lite strama tyglar om hushållskassan). Och som kronan på verket mina "nya" solglasögon som jag köpte förra sommaren. Jag tycker de är skitsnygga. Tora är mer skeptisk. När jag skjutsade henne i bilen till Aaiia på morgonen, sa hon ingenting under hela bilfärden utan tittade bara misstänksamt på mig. Till slut sa hon, "Näe mamma, inte glasögon". Vem kunde tro att jag skulle få en sån trendkänslig dotter.

Under promenaden till Lena gick jag och läppjade lite på en kaffe som värsta caffe latte-mamman. Nu var det ingen kardemummatoppad latte från något trendigt kaffehak i stan utan vanligt bryggkaffe i min rese-mugg som jag fått från blodgivarcentralen, men vadå? Kaffe som kaffe. Jag hade tänkt att toppa denna trend-förmiddag med att gå förbi second hand-barnaffären i Hammarbyhöjden och köpa lite vintage-barnkläder. Det ska ju vara hett just nu. Men Signe vaknade i vagnen redan i Blåsut. Hon verkade inte riktigt lika sugen på att shoppa som mamma. Mest hungrig.

Lunchen hos Lena och Ellen var jättetrevlig. Vi tog sedan en promenad i solen. Det gör man när man är mammaledig. Ellen och Signe ville prompt ha mat vid kolonilotterna vid Hammarbybacken. Men det var ju bara härligt. Se själva!

Färglära

Det måste vara väldigt svårt det här med färger när man är två år gammal. Tora har kunnat namnet på en massa färger ganska länge nu, men det verkar vara svårt att greppa vad det egentligen handlar om. Det är antingen det eller så är hon färgblind. När vi går promenader brukar hon peka på alla bilar vi passerar och tala om vad det är för färg. "Grön bil?", försöker hon med den första bilen vi möter. "Nej den är röd", rättar jag. Sedan kommer nästa bil. "Vit bil?", försöker hon igen. "Nej, den bilen är blå". Och så håller vi på. Statistikt sätt borde hon pricka rätt någon gång men det har ännu inte hänt. Fast om man pekar på en banan och frågar vilken färg det är får man alltid rätt svar. Hon svarar nämligen alltid glatt "GUL" när man frågar vilken färg något har, oavsett vad man pekar på. Jag har tänkt använda mig av detta nästa gång vi är på BVC och Tora är med. Jag har då tänkt att peka på något gult och fråga "Vad är det för färg Tora?". "GUL", kommer Tora att konstatera och BVC-sköterskan kommer förvånat att utbrista "Nämen, bara två år gammal och kan redan färger. Det var duktigt". Och jag kommer nicka stolt. Jajamensan.

Om riktig mat

Igår fyllde Signe fyra månader. Enligt Livsmedelsverket är det då man för första gången får ge små bebisar fast föda. Barnhandboken säger att ett annat sätt att se om babyn är redo för riktig mat, är att studera den medan du själv äter. Om den verkar intresserad kan det vara läge att pröva med att ge bebisen något eget att äta. Om detta stämmer har Signe varit redo länge. "Hon har en väldigt intensiv blick", brukar folk säga om Signe. Oftast fälls denna kommentar i samband med en lunch eller fika, dvs de stoppar något i munnen. Signe studerar dem väldigt ingående med sina stora blåa ögon.

Jag hoppas innerligt att Signe ska tycka om mat. Att Signes viktkurva nu pekar stadigt uppåt innebär dessvärre en ständigt hungrig Signe och med detta följer som en direkt effekt en ganska trött mamma. Jag hoppas att en tallrik gröt på kvällen ska göra Signe lite mättare. Sen låter det ju härligt sunt också. Jag kan riktigt se Socialstyrelsens slogan framför mig. "En tallrik gröt var kväller, gör ditt barn båd mätter och snäller". Eller nåt!

Men nu är dessvärre Signe ganska tuttfixerad. Om man försöker ge henne tuttmjölk i flaska, skriker hon som om man satte kniven i henne. Därför har jag nu köpt en ny typ av flaska. Den är utformad för att vara så lik en bröstvårta som möjligt. Bebisen ska tydligen tycka att det är lika mysigt att suga på flaskan som på tutten. Jag har konstaterat att designern av denna flaska måste vara en man och dessutom en ganska sorglig figur som aldrig fått se ett par kvinnobröst. Jag vet inte vems bröstvårtor som har fått stå modell för flaskan men det är verkligen inte mina. Jag tänker inte lägga in en bild på mina tuttar (eller nassar som Janne säger) för då måste jag ändra inställningarna på mitt bloggerkonto att sidan innehåller "adult material", men jag bifogar en bild på flaskan så kan ni avgöra själva. Fast egentligen spelar det inte så stor roll vad ni tycker. Om Signe diggar flaskan så gör jag det med.

Glad vår!

Denna helt underbara vårdags förmiddag har vi självklart spenderat i Nyckelviken. För er som har missat det, är det ett naturreservat i Nacka som är något av ett barnfamiljs-Mecka. Sist vi var där roade sig Janne med att överslagsräkna det sammanlagda värdet på alla barnvagnar som var där. Han kom väl upp i några hundratusen om jag inte minns fel.
I Nyckelviken finns möjlighet till all slags "frilufs", korvgrillning, kaffedrickning och djurskådning. Där finns hästar, får, kor, hönor, kaniner men framför allt, grisar. Jag har aldrig sett så stora grisar som det har i Nyckelviken. De är gigantiska. För en tvååring måste dessa grisar te sig ENORMA. Janne hävdar dock att grisarna är normalstora. Att grisar faktiskt är så där stora, men jag vet inte jag. Jag menar, vad vet Janne om grisar? Han är ju ingen månskensbonde direkt.
Tora började i alla fall tjata om grisarna redan när vi satte oss i bilen. "Grisarna?", frågade hon typ en gång i minuten, vilket hinner bli rätt många gånger under den kvart det tar att åka. Femton för att vara exakt. När bilen äntligen svängde ner mot Nyckelviken pekade hon ut genom bilfönstret och sa, "Där. Grisarna. Mamma ser du?" Jag tittade ut genom fönstret och sökte förtvivlat med blicken. Jag såg inga grisar. Bara två pensionärer som var ute och strosade i vårsolen. Inte kan det ha varit dem hon menade?
När vi så slutligen kom fram till de riktiga grisarna var dock intresset från Toras sida tämligen svalt. Hon kastade en förstulen blick mot den, enligt mitt tycke enorma, galten som lättjefullt låg och solbadade i gyttjan och sa argt, "Näe, annan!". Sen ville hon gå tillbaka och titta på hönorna.

Under eftermiddagen höll vädret i sig och medan Janne oljade utemöblerna gick jag och tjejerna en promenad till Konsum och köpte vårens första glass. I vagnen på väg dit skaldade Tora en liten vårdikt. Den gick så här. "Solen skiner. Varmt o fönt. Fjälilarna flyger. Dä uppe" Det sista ska man säga samtidigt som man viftar med skitiga små fingrar högt över huvudet. Glad vår på er!

På målsnöret

Fasiken, jag tror hon hann först!! Det måste ha rört sig om minuter, om inte sekunder rent utav.

Från mage till bebis

Det slog mig plötsligt att jag liknat alla mina familjemedlemmar vid elefanter utom mig själv. För att bevisa att jag inte är helt utan självironi, bifogar jag nu ett kort från senaste julträffen med tjejerna. Elefanten längst till höger är jag. Anledningen till att jag är så mycket större än de andra gravida (jo, de är faktiskt gravida allihop) är att elefanter är gravida i tjugotvå månader och människor bara i nio. Bara så att ni har det klart för er.

Nu har i alla fall de flesta av dessa magar förvandlats till små bebisar. Tre av dem var hemma hos oss på besök idag med sina mammor i släptåg. På kortet ligger tyvärr inte bebbarna i samma ordning som magarna. Vi mammor fick nämligen lite problem med logistiken vid fotningstillfället, men nu kan ni ju istället roa er med att gissa vilken bebis som låg vilken mage. Inte så lätt som man först kan tro. Från vänster till höger presenteras i alla fall Elin, Folke, Simon och sist men defintivt inte minst Signe. Folkes mamma Jenny (ägaren av Nej men håll i hatten-bloggen) tycket att detta var ju rena scoopet för bloggen. Jag hoppas, hoppas att jag hinner först med publikationen. Hela min fortsatta blogg-karriär kan ju hänga på det här. Sist jag tittade hade Jenny ännu inte uppdaterat sin blogg!

Frukostbekymmer

I morse frågade jag Tora vad hon ville ha till frukost. Varför jag gjorde det är lite oklart. Kanske för att jag hoppades att hon skulle säga "Lite fullkornsbröd med ost, skinka och lite skivad paprika tack. Med ett stort glas mjölk till". Det sa hon inte. Hon sa "Laxbullar". Laxbullar!! Vad är det? Hon kan ha sagt taxbullar också men det låter ju avskyvärt äckligt. "Det har vi inte", svarade jag sanningsenligt. "Men du kan få köttbullar om du vill". I nästa sekund ångrade jag mig. Nu kommer Tora vilja ha köttbullar till frukost i ungefär två veckor framöver. Det är ungefär så länge hennes hang ups brukar hålla i sig.

Jag tinade tre köttbullar i mikrovågsugnen. Tora åt upp dem ganska raskt. "Mera", bad hon. Jag tinade tre till. "Mera köttbullar", sa Tora med munnen fortfarande full, som värsta Karlsson på taket. Jag vet inte vad näringsläran säger om mikrovågsugnstinade Mamma Scan-köttbullar till frukost men jag tvivlar på att det är något som rekommenderas. "Nej, du får äta lite smörgås nu", försökte jag. "Med ost och skinka på". Jag lade en liten bit ost och en bit skinka på en halv skiva bröd. Tora åt upp osten och skinkan och sa "Tack för maten".

Efter frukost var jag och Signe på BVC. Hon har tidigare inte gått upp i vikt riktigt som hon ska, så vi var där för en kontrollvikt. Våra nya matningstekniker hade dock gett resultat. Signes viktkurva hade gått avsevärt uppåt. De nya fläskvecken jag tycker mig ha sett på hennes armar och ben var således ingen synvilla. Snart ska Signe dessutom få börja äta vanlig mat. BVC-sköterskan gav mig en folder om näringslära för barn. Undrar om hon har fått reda på våra frukostrutiner?

Djungelpatrullen II

Janne brukar försöka vara väldigt tyst när han går upp och iväg om mornarna. Detta för att inte väcka resten av familjen utifall att de mot förmodan fortfarande skulle sova. Faktiskt kallar han sig själv Indian-Jan (han har ju oftast ganska höga tankar om sig själv). Därför är det konstigt att Indian-Jan har behov av att trumpeta som en elefant när han snyter sig, även på morgonen. Jag menar, varför göra sig besväret att tassa på tå ur sängen och klä på sig kostymen i beckmörker för att en halv minut senare väcka sovande barn (och fru) med ett ljudligt trumpetande från toaletten?

Signe har för övrigt också låtit som en litet djungeldjur i natt. Hon är dyngförkyld. Bifogat är en bild på far och dotter elefant.

Djungelpatrullen

Sen vi fick barn har de flesta inköp till huset varit synnerligen genomtänkta. Ett mycket bra exempel på det är våra soffor. Man inser nämligen relativt snabbt att tygsoffor och barn inte är riktigt kompatibla. Därför har vi nu skinnsoffor. Med by cast-läder, vilket Janne tycker om att poängtera, som bara är att torka av från välling, glass, kräks, snor och andra kroppsvätskor. Med detta i minne är det svårt att förstå hur vi tänkte förra helgen när vi gjorde ett par högst tveksamma inköp. Den nya arbetsstolen med svart filtklädsel fick vara snygg i ungefär ett halvt dygn. Sen hade Tora smetat Helosan-salva i den och några timmar senare kräktes Signe lite på stolsryggen. Nu är den täckt av ett tunt lager vitt katthår. Det andra högst tvivelaktiga inköpet är Toras nya tripp-trapp-trull-stol. Snygg design förvisso, men varför köpte vi en som var målad i just vitt när det fanns så många andra (läs mörka) färger. Det är ingen slump att den här bloggen heter "Inte måla där", och innan helgen var slut hade Tora hittat en bläckpenna...

Annars så älskar Tora för tillfället filmen Djungelboken. Speciellt scenen med elefanterna när de marcherar. "Över berg och snår, vi går och går. I militärisk stil. I militärisk stil. En, två, tre, fyr, raka led, två tre fyr..." Tora marcherar fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet med spikraka ben och armar och sjunger "En, tå, te, fura, fem, ses, su, åtta, tio, fem, åtta. Tuuuut"

Mmmm, Marabou

Jag har börjat räkna viktväktar-points igen. En av anledningarna är att jag kommer i ett par jeans som jag inte kunnat ha på snart tre år. De jeansen köpte jag i Brasilien våren 2005. På samma resa köpte jag en skitsnygg klänning. Eftersom det vore lite skoj att kunna trycka ned sig i den med, är det nya friska tag som gäller! När man räknar points kan man tyvärr inte äta så mycket godis. Men mörk choklad äter jag. Det är inte för att jag är karaktärssvag och bara måste äta någon form av godis, o nej. Mörk choklad är jättenyttigt. Ett par rutor om dagen, fyra-fem dagar i veckan är bra mot högt blodtryck säger experterna. Jag har högt blodtryck. Väldigt högt när jag tänker efter. Det är nog bara bra att jag äter lite mörk choklad varje dag. Nu har jag faktiskt ätit så mycket Marabou Premium Intense, samlat streckkoder och skickat in, att Marabou har skickat mig en snygg chokladbrun scarf. Den kom med posten idag, tillsammans med smakprov på en ny godbit: Marabou Premium Milk Thin Intense, Smooth and intense milk chocolate. Mmmm, hur gott låter inte det? Nu är den visserligen inte mörk, men det kan ju inte vara direkt farligt att äta mjölkchoklad. Eller?

Mamma, trosor!!

I morse var det en riktigt lugn morgon. Signe låg och sov och Tora och Janne tittade på morgon-barnprogrammen på TV (tacka Gud för dem). Alla i samma säng. Jag passade på att ta en snabbdusch. Oftast när man hoppar in i duschen, brukar man få springa ut dyblöt med schampoo kvar i håret och reda ut någon incident, lämnandes stora blöta fläckar på parketten. Men idag var det fortfarande lugnt när jag duschat klart. Nyduschad och ren lade jag mig i sängen igen med resten av familjen. Endast iklädd födelsedagskostymen. Det gillade inte Tora. "Mamma", sa hon bestämt och tittade argt på mig. "Vad är det Tora?", undrade jag. "Mamma, trosor", fortsatte Tora ännu mer bestämt och pekade på mina ädlare delar. "Får inte mamma vara naken?, undrade jag och drog lite skamset upp täcket över underkroppen. "Inte", fortsatte Tora och drog med bestämd hand upp täcket så att det även täckte tuttarna. Hjälp! Min dotter tycker jag är oanständig!

Ännu ett bebisbesök

För ett par månader sedan trodde Tora att alla kvinnor hade en bebis i magen. Inte så konstigt eftersom så gott som alla våra kvinnliga bekanta var på smällen. ”Bebis”, brukade hon säga och peka på någon tjejs mage. Detta skulle ju med lätthet kunnat leda till ett antal rätt pinsamma situationer, men vi klarade oss konstigt nog från det. Nu har i alla fall alla dessa gravida kvinnor börjat ploppa ut sina barn till höger och vänster. En trevlig effekt av det är att Signe och jag åker på bebisbesök var och varannan dag nu för tiden.

Idag var det Jenny och lilla Elin som fick besök av oss. Vi tog en lång skön promenad och åt därefter en god lunch. Medan båda barnen var vakna samtidigt passade vi på att ta ett kort på tjejerna. På kortet är de båda små solsken, men sekunden efter kortet togs blev Signe plötsligt hysteriskt rädd för något Elin gjorde. Lite oklart vad. Jag har svårt att tänka mig något mindre skrämmande än lilla Elin.

Dagens skönaste kommentar stod Tora för. Efter "morgonbajset" torkade jag Tora i rumpan. "Nu tar mamma bort bajset", sa jag och slängde våtservetten i sophinken. Tora vinkade till sophinken och sa: "Hej då bajset" :-)

Jag däremot stod för dagens oskönaste kommentar. När vi kom hem från dagmamman stensov Signe i barnvagnen. Eftersom det är lättare att passa ett barn än två samtidigt som man hackar lök, tyckte jag att det var en bra idé att ta med Tora in och laga middag medan Signe sov kvar ute. Tora ville dock leka lite till. "Tora vi måste gå in nu", försökte jag. "Du vet, pappa kommer hem snart och då ska maten vara klar". I said what? Vad är det för förlegad kvinnosyn jag förmedlar till mina döttrar? Det är tur att Janne är en sådan mjukis-kille.

Solen, var är du?

Idag när vi plaskade hem från dagmamman i det kyliga snöblandade regnet, sa jag till Tora: "Vilket väder. Det både regnar och snöar. Hoppas det blir vackert väder i morgon". "Jaa", sa Tora. "Solen. Dää uppe", fortsatte hon och pekade upp mot den gråa himlen. Och sedan ropade hon högt "Sooolen!! Aa ää du??" Det undrar jag också. Solen!! Var är du??

In till stadens torg

Idag har jag och Signe varit inne i stan och hälsat på lille Folke och hans mamma Jenny. Folkes mamma kommer bli en mycket vältränad mamma utan att behöva lägga dyra pengar på mamma/baby-gympa. De bor nämligen på fyra trappor utan hiss! Somliga har det bra.

Hemma hos Folke och Jenny åt vi sushi och drack Caffe Latte, Signe och jag kände oss väldigt urbana. Folke var dessutom väldigt snäll och lånade ut sitt babygym till Signe som stormtrivdes. Folke däremot var inte på sitt allra bästa humör, även om han var otroligt söt ändå. Fast han verkade trivas mycket bra med att ligga i min famn och titta på när mamma gjorde latte i köket och samtidigt lyssna till ljudet av kaffemaskinen. Folke hoppas nog att mamma ska bli en citychic caffe latte-mamma. Signe och jag hoppas vi kan locka ut dem till förorten nästa gång. Tack för idag!

Det är för övrigt Jenny som ligger bakom bloggen "Nej men håll i hatten" som ligger på min länklista till höger. Mycket trevlig liten blog!

Mamma/baby-gympa på riktigt

Idag kom Signe och jag i tid till den riktiga mamma/baby-gympan. Nu är dock inte stabilitetsträning för nyblivna mammor så soft som man kan tro. Jag har lite ont i muskler som jag inte visste att jag hade. Vi tränade bland annat mycket med pilatesboll. Jag läste att Charlotte Perelli tränade med pilatesboll för att komma i form inför melodifestivalen. Det var så hon fick sin "mirakelkropp". Det tycker jag låter bra. En mirakelkropp kan jag helt klart leva med. Fast det är klart, Charlotte fick ju lite skit för att hon var för smal. Det är ju inte bra. Tur att jag åt lite choklad när jag kom hem.

Signe gympade inte så mycket den här gången heller. Hon började passet med att ligga på sin filt på golvet. Då kan små bebisar gympa, vända sig och ha sig. Men Signe ville hellre sitta lite uppallad i sin babylift och titta på gympande mammor. Då var hon nöjd. Och är Signe nöjd, är jag nöjd. Fast hon har faktiskt vänt sig en gång. Tror vi. Jag hade lagt Signe på rygg på golvet och gått in till ett annat rum för att hämta en ren blöja. När jag kom tillbaka låg Signe på mage. "Har du vänt på Signe?", frågade jag Janne. "Nej", blev svaret. Hela familjen missade när Signe (troligen) vände sig första gången.

Födelsedagskalas

Födelsedagsbarnet

I lördags var det födelsedagskalas för Toras kompis Linnie som fyllde två år. Det var en mycket trevlig tillställning. Mycket tack vare de chosefria gästerna. Tänk vad skönt det vore om alla var lite mer som tvååringar när man gick på fest.

Som exempel snubblade Tora redan på parkeringen och skrapade sönder sina strumpbyxor. Under det pågående kalaset bekymrade det henne inte det minsta. Inte heller bekom det henne att hon spillde glass på klänningen, trots att hon hade haklapp, vilket för övrigt gällde majoriteten av kalasdeltagarna. Alla försåg sig friskt av det som bjöds och ropade högt "mera glass" utan att fundera på om alla andra gäster fått eller om det skulle räcka laget runt om man tog en omgång till. Den som lämnade bordet först var födelsedagsbarnet själv, och det redan efter fem minuter, för att gå och leka en stund. Ingen av gästerna höjde på ögonbrynen.

Mitt under kalaset gick Tora lite avsides och bajsade. Det var ju artigt i och för sig, men sen kom hon ropandes "bajsat, bajsat, bajsat". De fester jag gått på i vuxen ålder där folk så tydligt signalerat att de gjort nummer två, har varit tämligen få till antalet. Nu kom visserligen Janne ut från toaletten efter blöjbytet och beskrev innehållet i Toras blöja till både form och konsistens, så för vissa personer verkar detta beteende inte växa bort helt.

Klockan tre började kalaset, klockan fem var det hela över. Kort men intensivt. Tora hade världsaskoj! Tack Linnie.

Signe hade också mycket trevligt på kalaset. Det var länge sedan hon sov så skönt. Hon somnade i bilen på vägen dit och fortsatte sedan sova i sin bilbarnstol i värdparets sovrum under hela tillställningen. Hon fortsatte sova i bilen hem och vaknade hemma i hallen. Hon undrade väl om vi inte skulle åka i väg på det där kalaset snart. Vilken tur att vi tog på henne hennes finaste gå-bort-klänning.

Miss i nassen

De senaste dagarna har Signe vaknat för att äta varannan timme på natten. Det förstår ju alla vad det gör för nattsömnen och det efterföljande morgonhumöret. När Signe så i natt vaknade för tredje gången redan klockan halv tre för att äta, tänkte jag som så: om hon äter dubbelt så mycket borde hon ju sedan sova dubbelt så länge!! Jag lyckades med konststycket att hålla mig vaken medan hon ammade på det första bröstet. Varje gång hon höll på att somna in trugade jag i henne lite till. Sedan rapade jag henne och ammade henne på det andra bröstet. Efter en liten stund släppte Signe taget och såg ut som hon skulle somna om, mätt och belåten. Jag var nöjd. Men Signe somnade inte. Hon bajsade. Inte bara en gång, utan tre gånger. Jag kan tillägga att hon inte hade bajsat sedan mamma/baby-gympan i tisdags. En sådan bajs kan man inte ignorera med gott samvete. I alla fall inte om man vill sova skönt.
Upp och byta blöja. I barnhandboken (denna bibel) står att man ska undvika att göra nattblöjbytena mysiga, så att barnet förstår att det är natt och läge att somna om efter det att den nya blöjan är på. Ingen risk kan jag säga! Man är inte på myspys-humör när man byter bajsblöjor klockan tre på natten. I alla fall inte nyktert tillstånd.
Väl tillbaka i sängen är Signe klarvaken. Jag försöker få henne att somna om genom att ge henne lite mer mat. Då kräks Signe i sängen. Upp igen, hämta en handduk att lägga över kräket. Byta lakan mitt i natten gör jag bara inte. Då sover jag hellre i kräks.
Signe är vaknare än någonsin, och på ett strålande humör. Hon ligger där i mörkret och pratar för sig själv och fäktar med armar och ben. Hon är så otroligt myspysig att jag får kämpa för att inte börja gosa med henne. Det får räcka med en liten puss, sedan stoppar jag öronproppar i öronen och försöker ignorera henne. Efter en halvtimme är Signe lite trött, hittar tutten och ammar sig till sömns.
Tur att det är lördag i morgon. Alla barn sover till klockan 10 på lördagmornar. Har jag hört.

Heja Bajen

Igår kväll kom morfar på besök. Tora älskar när morfar kommer och hälsar på. "Morfar?", frågar hon varje gång hon hör något ljud utanför dörren och vet att han ska komma. När han sedan äntligen kommer brukar hon springa runt, runt och skrika lite för att visa sin uppskattning. Igår gjorde Tora dessutom morfar mäkta stolt.

Det började tidigt. Den allra första presenten Tora fick från morfar var en haklapp (eller "lakbak" som Tora säger) med Hammarby-loggan på. Därefter följde en Hammarby-napp, en Hammarby-T-shirt, en Hammarby-vällingflaska o.s.v. "Morfar", brukar Tora säga bestämt när hon tar någon av dessa attiraljer i bruk. För några veckor sedan var det ett reportage om Hammarby-bandy på lokal-TV. När Hammarby-loggan visades i bild pekade Tora på TV:n och sa "Morfar".

Och så igår när morfar skulle gå hem och tog på sig ytterkläderna, pekade Tora på Hammarbymärket på morfars jacka, "A e de?". "Det är Bajen", sa morfar. "Bajen", härmade Tora. Och så igen med eftertryck, "Bajen!!". Jag har aldrig sett min far så stolt någonsin.

Danskt besök

Tora har den senaste tiden tröttnat lite på morgon-vällingen. Hon kan bara tänka sig att dricka den om hon får sitta i soffan och lyssna på "Lille katt" på repeat på stereon till dess vällingflaskan är urdrucken. De två senaste dagarna har hon inte velat dricka den alls. Lite trist, för så mycket av någon annan slags frukost får hon inte i sig. Hon försöker äta flingor och mjölk men det mesta av mjölken hamnar på byxorna. Men så plötsligt i morse frågade hon efter vällingen självmant. Och nu skulle det inte lyssnas på någon "Lille katt" längre minsann, nej nu var det "Krokodilsången" som gällde (skönt, för jag var jävligt trött på den där katten).
Vällingflaskan slukad, allt frid och fröjd tills jag hör ett plaskande ljud från hallen. Tora har kräkts upp halva vällingflaskan på hallgolvet. Och på min nya mocka-stövlar. Köpta på rea förvisso, men ändå.

Efter frukost fick Signe och jag besök av Amanda och hennes mamma Helene. Signe och Amanda har träffats en gång tidigare men då lyckades de aldrig med att vara vakna samtidigt. Men idag låg de en stund tillsammans på filten i köket. Signe petade Amanda lite kärvänligt i ögat. Vi får hoppas att hon vill komma och hälsa på igen!

Mamma-gympa

Idag skulle Signe och jag gå på mamma/baby-gympa, men när vi stormar in i gymlokalen en minut i halv tolv, ser alla mammor ganska färdig-gympade ut. Passet är slut. Jag har tagit fel på en hel timme. Lyckligtvis kan man skylla på amningshormoner. Det är ju allmänt känt att ammande mödrar är lite virriga. Instruktören tycker att det är okej om vi stannar och går på nästa pass. Istället för ett mjukt stabilitetsträningspass för nyförlösta mammor blir det nu ett stenhårt cirkelträningspass! Det går till min förvåning riktigt bra, jag har nog inte tappat så mycket i styrka som jag tror. Kondisen däremot är inte mycket att ha. Jag är slut redan efter uppvärmningen.
Signe är en liten ängel under hela passet. Hon sitter så nöjd i sin bilbarnstol och tittar på alla fläskrumpor som flåsar förbi. Ler sitt tandlösa leende mot alla tanter som stannar upp och pratar lite fånigt med henne (jag vet nog vad ni tänker nu: tanter och stenhårt cirkelträningspass... undrar hur tufft det där passet var egentligen, men nu tror jag nog att ni underskattar tanterna). Det enda missödet var Signes mega-bajs mitt under passet, en sån där som går igenom både body och byxor. Jag passade på att byta när det var min tur att hoppa hopprep. Någon måtta får det vara på skuttandet. Det var ju faktiskt inte så länge sedan jag fick barn.

Leka på mage

På BVC får man lära sig att bebisar ska sova på rygg och leka på mage. Efter att ha fått lite bassning av barnläkaren på Signes två månaders kontroll för att hon var lite svag i nacken ("tränar ni magläge?"), försöker vi nu leka på mage en stund varje dag.
När vi lägger Signe på mage kämpar hon förtvivlat i ca 30 sekunder med att hålla uppe det tunga huvudet, för att sedan låta panna och näsa falla tungt ned i golvet. Sen börjar hon grina till dess man vänder henne tillbaka till rygg. Jag tror inte Signe tycker det är så kul att "leka" på mage.
Men på rygg ligger hon gärna. Helst av allt utan både byxor och blöja. Då sprattlar hon förnöjt med benen och kan ligga länge och småprata med allt och alla som passerar förbi. Vi får hoppas att det är ett beteende som försvinner. Några tecken på att rulla runt visar hon dock inte. Istället försöker hon sätta sig upp. Det blir som små mini-situps. Jag försöker säga till henne att det inte är någon idé. Inte ens mamma kan sätta sig upp det sättet. Hon lyssnar inte på mig. Hon heller.