Ännu ett dop

Idag har vi varit i kyrkan igen minsann. Vi är visst väldigt kyrkliga av oss nuförtiden. Förra helgen var det både bröllop och dop, och nu var det alltså dags för det sistnämnda igen, eller "vatten på huvve" som Tora säger. Skillnaden mot förra dopet (förutom att det var mitt barn som döptes sist det begav sig och att det nu var lilla Elins tur), var att Janne var med förra gången. Nu skulle jag åka iväg ensam med tjejerna eftersom Janne var bortrest. Det kommer gå så bra, tyckte jag. Den enda lilla grejen var att dopceremonin tajmade rätt dåligt med Toras sovstund. Dopet började klockan 13 och Tora brukar gå och lägga sig ungefär klockan....13. Hmm, och Signe kommer också vilja sova. Jag får ta med hangarfartyget, så att båda tjejerna kan sova i den under tillställningen hemma hos Jenny och Kenneth efter dopceremonin, tänkte jag. Problemet, eller charmen om man så vill, med barn är att det nästan aldrig blir som man tänkt sig.

Under dopet skötte sig i alla fall Tora och Signe exemplariskt. Valet av ordet "exemplariskt" kanske någon vill diskutera, men jag tycker liksom inte man kan begära av en 2-åring att man är tyst på exakt de rätta ställena. Tora sa i alla fall inte "Faan" eller "Mother Fucker" i kyrkan, och Signe höll humöret. Då får man godkänt av mig.

Efter sjäva ceremonin blåste vi iväg hem till värdparet. Jag fick förvånande lätt ut hangarfartyget ur bilen, som Janne varit snäll och lastat in åt mig innan han åkte. Jag gjorde ett fåfängt försök att få Tora att sova i vagnen där Signe redan sussade sött. Det gick inte så bra. På dopkalaset fanns ju andra barn och leka med samt godsaker i mängder. Vem vill sova då? Inte Tora i alla fall. Hon blev tröttare och tröttare allt eftersom kalaset fortskred, men som brukligt med barn tar det sig liksom uttryck helt tvärtom. Klockan 15 sprang Tora omkring helt okontrollerat med en varmkorv utan bröd i ena handen och en näve salta pinnar i andra. Benen var fulla med skrapsår efter de otal gånger hon snubblat. Signe hade vaknat och var lite kinkig. Själv försökte jag äta av den sjukt goda smörgåstårtan. Eller äta och äta. Jag åt den på sant småbarnsmammesätt, lite som när gåsar äter. Man trycker in så mycket mat man bara kan och sen liksom bara sväljer man. Man vet ju aldrig när man får tid till att äta igen. Ungefär här kände jag att det var dags att lätta. Tack så mycket Jenny och Kenneth för ett trevligt dop. Jag vet inte om jag hann med att säga tack och adjö på ett väluppfostrat sätt.

Om ni vill se bilder från dopet så säger jag bara "dream on". Att försöka hinna med och fota också var liksom en liten sak för mycket. Men om ni spanar in Folkes "Håll i hatten-blog" så kanske det dyker upp bilder där. Folke hade nämligen både kamera och pappa med sig!

Tönterier

Åånej, jag visste det. Jag håller på att förvandlas till en tönt.
Janne är bortrest med jobbet över helgen. Rätt bra eftersom jag har lite matteläxa att ta igen. När båda tjejerna somnat strax efter klockan 19.30, satte jag mig således i köket med matteböckerna och en stor påse godis (det är ju ändå fredag). Innan jag visste ordet av det var alla mattetalen uträknade och klockan hade slagit 23 (godispåsen var slut redan klockan 20.00). Och jag har haft ganska roligt också minsann. Jag kunde ha tittat på finalen i Talang 2008, eller ha läst nya numret av Hus & Hem som kom igår. Kanske lyxat till det lite med ett glas vin till och med. Men närå... jag räknar matte som den nörd jag är. Ja, ja, huvudsaken är att man har roligt. Och att man tar tentan.

För en billig penning

Ibland är man riktigt dumsnål. Som när jag köpte det billigaste cykellåset jag kunde hitta på Claes Ohlson till barnvagnen till exempel. Idag när jag skulle låsa fast barnvagnen, föll låset bokstavligen sönder i tre delar. Men man kan fortfarande använda det med lite god vilja. Även om jag tror att någon med en kraftigare förkylning förmodligen skulle kunna nysa upp det där låset. Fast det är klart, vem gör sig besväret att stjäla en gammal välanvänd Emmaljunga utan bromsar. Det var nämligen så Janne löste bromsproblemet. Han tog helt enkelt bort dem. Nu är våran gamla Emmaljunga inte speciellt stöldbegärlig längre. Skönt! Då slipper man fundera över om man har bra lås eller inte.

En händelserik eftermiddag

Denna eftermiddag, Toras lediga dag, var vi tvugna att viga åt lite tråkiga måsten. Det var dags att ge Tora påfyllningsdosen av fästingsprutan. Eftersom hon inte tyckte att det var direkt världsaskoj att ta den första sprutan, tänkte jag göra lite roliga grejjer runtomkring, så att själva besöket hos doktorn liksom skulle drunkna i allt det skojiga.
Efter sovstunden stoppade jag således Tora och Signe i syskonvagnen och gick till Farsta vårdcentral via stallet i Hökarängen där vi hälsade på hästarna. När det var dags att gå därifrån sa jag till Tora, helt sanningsenligt, att vi skulle gå och äta hamburgare och sedan åka buss. När vi kom till Farsta frågade såklart Tora: "Äta hamburgare?". "Mmm", svarade jag lite avvaktande. "Vi ska bara gå till doktorn först. Du ska få en spruta". Tora sa ingenting förrän det var dags att kliva in i hissen på vårdcentralen. "Vill inte åka hissen", sa hon, och lade därefter till: "Vill inte få spruta". Det ömmade lite i modershjärtat. "Ibland måste man göra saker som man inte vill", försökte jag förklara. Det hjälpte föga. Tora började gråta floder när sköterskan tog fram sprutan, trots att hon satt på mitt ena knä och hade kartan med alla Bamse-klistermärken i handen (Tora alltså, inte sköterskan). Då brast det för Signe som satt på mitt andra knä. Hon började gråta helt hysteriskt när hon förstod att det skulle göras hemskheter mot storasyster. Tora tystande dock snart, speciellt som hon fick med sig två Bamse-klistermärken istället för ett. Signe hulkade hela vägen till utgången.
När vi klev in i hissen för att åka ned ropade Tora plötsligt: "Min Bamse. Tappa den". Och det hade hon sannerligen gjort. Bamse hade lyckats med konststycket att singla ned genom den minimala springan vid hissgolvet och låg nu på botten av hisstrumman tillsammans med gamla tuggummin och enkronor. Tora började gråta igen. Som tur var hade jag stoppat på mig det andra Bamse-klistemärket just för en sådan här nödsituation. Tora lät sig som tur var nöjas.
Dags för hamburgare och vi tog sikte mot de gyllene bågarna. Ett Happy Meal till Tora och en Ceasar-sallad (samt en liiiiiten cheeseburgare) till mig. So far so good. Tora högg hungrigt in på hamburgaren. Jag skulle precis göra det samma med min sallad, när hela salladskartongen plötsligt och helt utan förvarning vippade över kanten på bordet. På golvet låg nu kyckling, parmesan, krutonger och tomater. Kvar i kartongen låg några sorgsna salladsblad. En icke föraktlig andel av dressingen hade dessutom hamnat på Toras shorts. Tora började gråta för tredje gången denna dag. Den här gången över sin klumpiga mamma som dessutom var tvungen att köpa en sallad till. Detta innebär att jag har betalat närmare 120 spänn för en Ceasar-sallad på Mc Donalds. Det vette tusan om det var värt det.
Efter maten var det äntligen dags för hemfärd. Med buss som jag lovat. Vi hade tur och en av helvetsbussarna kom nästan direkt. Det var bara det att den parkerade en dryg halvmeter ut från trottoaren. Det fanns inte en chans att jag skulle få ombord hangarfartyget på bussen om den inte fick vingar på något magiskt sätt. Jag stövlade fram till föraren.
"Ursäkta men du har ställt dig lite långt ut. Jag får inte på vagnen."
"Jag kan inte stå på något annat sätt", svarade den hjälpsamme chauffören.
"Vad ska jag göra då?, frågade jag. "Vänta på nästa buss?".
"Ja, det får du göra".
Det hade jag lagom mycket lust till. Men nu slapp vi som tur var vänta, tack vare en vänlig (och stark) själ som hjälpte oss upp på bussen. Äntligen, äntligen på väg hemåt. När Janne frågade Tora på kvällen vad hon hade gjort under dagen svarade hon glatt: "Åka buss" och sedan "Titta hästarna". Sprutan var sedan länge glömd.

Vi på Saltkråkan

Idag har Tora varit hemma från Agneta. Förmiddagen spenderades i lekparken. Glad över att jag äntligen hittat kameran, fick den följa med till lekplatsen och bilderna är således från morgonens bravader. Kameran hade nämligen varit försvunnen sedan dopet i helgen. Jag har letat, letat och letat. Till slut hittade jag den på sin plats i skåpet. Vän av ordning (!) undrar vem fanken som har lagt tillbaka kameran på sin plats, där bukar den ju aldrig ligga. Det är inte jag, det är då ett som är säkert. Tänk att man aldrig hittar något här hemma i röran. Nåja, nu är den ju tillbaka. Allt frid och fröjd.

Under lekparkbesöket tog Tora vid ett tillfälle en välbehövelig paus. Vi chillade på en bänk och drack lite festis (självfallet en sådan med 30% mindre tillsatt socker och utan sötningsmedel, man hänger väl med i sockerdebatten). Då klampar en Tjorven-lik tjej fram mot Tora och mig. Hon gör demonstrativt en liten volt över en av "gymnastikstängerna" som är precis där vi sitter och dunsar i backen på andra sidan stången. Tora och jag tittar med stora ögon på henne. "Det är superenkelt", säger Tjorven till oss och gör en volt åt andra hållet. Hon dråsar tungt i backen en gång till. Jaa, det såg verkligen superenkelt ut. Man kanske var tvungen att vara där, för att se det roliga i att se Tjorven göra volter.

Skoltrött

Nu är det bara tre lektionstillfällen kvar innan tentan nästa onsdag. Egentligen kvarstår fyra lektioner, men Signe och jag tänkte skolka på torsdag. Signe har nämligen blivit väldigt skoltrött på sista tiden. "Mamma", sa hon till mig häromdagen. "Nu är jag trött på att stressa upp i ottan, åka helvetesbussar i rusningstrafik in till stan för att sitta och räkna standardavvikelser och väntevärden av X hela förmiddagarna. Jag är bara fem månader gammal. I det här vackra vädret vill jag ligga naken på en filt i gröngräset och vifta på tårna." Jag försöker säga till henne att det vill jag också (även om jag tror att jag nog skulle ha bikini på mig, annars får jag lätt sedlighetspolisen Tora på mig) och jag ber henne hålla ut. Snart, snart är det sommarlov.
Tänk om Signe dessutom visste att hon genom sin uppoffring hjälper sin mamma att bli mattelärare. Vad förbannad hon skulle bli. Finns det något "ocoolare" än att ha en mattelärare till morsa?! När jag var liten hade vi en kille i klassen vars pappa jobbade som läkare på polisstationen i Handen. Att han faktiskt inte var polis, utan läkare spelade ingen roll. Han jobbade ju på polisen. En gång fick vi åka dit på studiebesök. Det var vansinnigt häftigt. När man om några år får åka på studiebesök hos Toras och Signes mamma, får man åka till skolan och räkna matte. Tjoho, vad roligt. Och deras pappa jobbar på bank! Stackars våra barn, vad har vi gjort?!

Nya bebisbesök

Hugo

Signe och Hugo

Nu har det kommit nya små bebisar. I måndags bestämde sig äntligen lilla Leo, Linnies lillebror, för att titta ut, över en vecka för sent. Fast då hade han velat i "dörröppningen" ganska länge. Helene och Marcus hade hunnit tänka "Nej nu jäklar smäller det", flera gånger innan han slutligen bestämde sig. Precis som Folke. Jenny uttryckte sig så kul kring det. Hon sa att Folke led av tamburförlamning. Det ska han tydligen ha efter far sin, men det låter jag vara osagt.
Redan i onsdags var vi i alla fall och hälsade på den nyblivna tvåbarnsfamiljen. Tora var måttligt intresserad av nytillskottet i Linnies familj. Men hon har pratat någon gång om Leo efter besöket. Eller "Lego" som hon säger. Hon måste tycka att hon själv har fasligt fantasilösa föräldrar som döpt sina barn till Tora och Signe, när de istället kunnat heta "Pussel" och "Krita" eller något annat roligt. Tyvärr hade jag glömt kameran när vi besökte Lego men ni får tro på mitt ord att han var söt som socker.

Lärd av min läxa hade jag dock kameran med när Signe och jag var och hälsade på lille supersöte Hugo i torsdags, då knappa veckan gammal. Hugo är den femte magen i tjejgänget som blivit till en liten bebis. Nu väntar vi bara på lilla mini-Buurman. Jenny har varit klumpig och spillt latte (jag SA ju att hon skulle bli en caffe latte-mamma) över sin laptop och kan inte lägga ut bilder på sin blog på ett tag. Ha ha, det innebär att jag med all säkerhet är först med att publicera foton på nykomlingen. Men visst ser Signe helt sjukt stor ut brevid Hugo? Man kan nästan tro att det är ett fotomontage, men nehej, det är faktiskt på riktigt!
Stort grattis till de nyblivna föräldrarna Carro och Erik. Carro berättade att hon natten innan hade sovit hela tre timmar. För det tyckte jag att hon såg oförskämt pigg ut.

Svordomsvisan

Igår kväll fixade Janne bromsen till barnvagnen. Det var låset till det ena bakhjulet som hade kexat. Tror ni inte att låset till det andra bakhjulet gick sönder istället på vägen till Agneta i morse. Då hade vi hunnit ungefär halvvägs, alltså lika långt att släpa vagnhelvetet tillbaka och hämta syskonvagnen, som att fortsätta hela vägen fram. Jag var stressad, irriterad och trött efter att ha sovit rätt illa under natten. Jag brukar inte svära speciellt ofta faktiskt, men nu slank ett "FAAN" ut över mina läppar. Jag ångrade mig direkt. Tora var blixtsnabb med att upprepa. "Faan", sa hon. Ååh nej. Nu kommer hon säkert gå hela dagen hos Agneta och säga "Mamma faan", eller något i den stilen.
Nu tycker jag dock att fan är en relativt lindrig svordom i jämförelse. Tina berättade när vi var i Västerås senast om deras bekanta, som hade hört deras treåriga dotter säga "Mother Fucker" när hon inte fick på sig sina byxor på morgonen. I jämförelse med mother fucker står sig ett litet fan ganska slätt.

Från moderskepp till hangarfartyg

Bromsen på vår barnvagn gick sönder i måndags morse. Tyvärr gick den inte sönder på så sätt att hjulen inte gick att låsa. Nej, den gick sönder så att hjulen fastnade i låst läge. Det inses lätt att det är lite svårt att köra vagnen då. Enda alternativet att få Tora till dagmamman och Signe och mig i tid till skolan, var att ta syskonvagnen in till stan. Någon har liknat syskonvagnen vid ett hangarfartyg. Det är en ganska bra liknelse. Detta hangarfartyg har jag alltså i två dagar nu, baxat upp på helvetesbussar och tunnelbanor mitt i morgonrusningen. Det värsta är dock inte att behöva väja för stressade stockholmare hela tiden, utan alla de otroligt irriterade blickar man får. Som om man inte redan visste att man tar upp enormt mycket plats med detta as till vagn. Innan jag fick barn undrade jag vilka idioter till föräldrar som tar syskonvagnen in till stan. Nu vet jag, det är idioter som jag.

Men faktum är att jag tror att jag med hangarfartyget tar upp ungefär lika mycket plats som jag gjorde när jag var höggravid med Signe. Någon vecka innan Signe kom var vi bjudna på bröllop. Jag hade på mig en grönbrun klänning som satt ungefär lika bra på mig som ett indiantält. Vid ett tillfälle referade jag till mig själv som "moderskeppet" där jag i sakta mak kryssade fram mellan festdeltagarna. Janne tyckte det var så roligt sagt att han gick bakom mig och hjälpsamt ropade "tut, tut, tut" när vi kom gåendes. Observera gärna att han gick bakom och inte brevid.

Tidseffektivitet

Nej men, tänker ni, vad är det här? Två blogginlägg på samma dag, borde inte hon räkna lite matte istället för att sitta och slöblogga framför datorn? Men då ska jag berätta för er att jag faktiskt räknat alla mina läxtal redan (nästan alla i alla fall). Jag har nämligen blivit en fena på att använda förut ack så outnyttjad tid. Tänk om jag tidigare vetat hur mycket tid som bara låg och skräpade och inte användes till något nyttigt. Vad mycket saker jag hade kunnat göra.

Istället för att bara åka tunnelbana mellan Gullmarsplan och Odenplan på väg till och ifrån skolan, åker jag numera tunnelbana och räknar matte på samma gång. Jag har även kommit på att man faktiskt kan amma och räkna samtidigt. Mycket bra att veta. Eftersom Signe fortfarande ammar varannan timme kommer hon troligtvis kräva lite tutte under tentan. Då är det bra att kunna sådana färdigheter.

Däremot funkar det inte så bra att amma, räkna och ägna sig åt grupparbete samtidigt. Det prövade jag i skolan en gång. Mitt under grupparbetet vaknade Signe och vägrade somna om utan att få lite mat i magen. Det blev lite för mycket att amma, förstå, räkna samt vara delaktig i gruppdiskussionen huruvida sannolikheten att få åtminstone fyra poäng med kast av två tärningar var beroende av om man fått en trea på första kastet eller inte. Så numera utgör Signe och jag en egen grupp när det är grupparbete. Signe är visserligen inte till så mycket hjälp, vilket man kanske inte kan begära av en fyra månaders bebis, men hon räknar å andra sidan aldrig fel heller. Dessutom kan hon inte prata. Det är bra. Då kan jag skylla på henne när det är dags för gruppredovisning och vi har räknat helt åt fanders.

Sångstund

Djungelboken är visserligen en mycket bra Disneyfilm, men även den bästa rulle blir lätt lite enahanda efter man har sett den en sisådär trettio gånger. Därför fick Tora "Lilla sjöjungfrun" av oss i tvåårspresent. Nu är det Ariel som gäller. Tyvärr inte bara på TV:n. Förut ville Tora att man skulle sjunga Kung Louies sång för henne några gånger om dagen. "Sjunga apan?", bad hon, varpå man fick gå runt och yla "Uhhh, jag vill ju vaa som duuuu, obidobidoa" för att behålla husfriden. Det går ju an, vilken sångröst man än råkar ha blivit begåvad med. Nu befaller hon dock istället "Sjunga flickan!" och vill då att man ska sjunga precis som Ariel gör i filmen. Det är bara det att Ariels svenska röst görs av skönsjungande Sissel Kyrkjebø. Min sångröst är rätt långt ifrån Sissels, om jag säger så. Men Tora tittar uppskattande på mig när jag går runt här hemma och galer "Jag ska bli friii, åå jag ska bliii, del av din väääärld", och låter precis som Ariel.

Signe i skolan

Jag har fem mattepoäng kvar till att bli behörig att undervisa gymnasieelever i matematik. Eftersom jag kan lika gärna kan försöka ta de poängen nu som senare, har Signe och jag idag börjat kursen "Sannolikhetslära och statistik" på Universitetet. Förra våren, när Tora var 8-9 månader, fick hon hänga med mig och läsa tio poäng "Matematikens historia". Om mina barn blir jurister när de blir stora, så är det inte mitt fel.

Idag tillbringade Signe första timmen av lektionen sittandes i mitt knä lekandes med sin Kalikå-docka, ammade sedan lite och bajsade därefter. Sen var det rast. Andra timmen somnade Signe så sött i sin vagn. Jag hoppas att lärarens mummel framme vid tavlan om standardavvikelser och nominalfördelningar på något sätt gick in i Signes undermedvetna ändå. Man har ju hört om folk som lärt sig nya språk genom att lyssna på freestyle när de sover.

Personligen hoppas jag också på att kunna tillgodogöra mig kursen på något undermedvetet plan. Annars blir det lätt lite tufft. Fyra vardagar i veckan är det schemalagd undervisning. Då går jag upp 6.30 för att hinna gå hemifrån en timme senare och lämna Tora hos Agneta. Skolan börjar klockan 9.00 och slutar 12.30. Knappa timmen senare kommer Signe och jag hem och hinner precis äta lunch innan vi ska hämta Tora klockan 15.00. Klockan 18.00 kommer Janne hem och då står maten på bordet . Klockan 20.00 somnar båda tjejerna. Ungefär 20.45 brukar Signe vakna första gången. Sedan ammar hon varannan timme natten igenom.

Den femte skolfria vardagen är Tora hemma från dagmamman. Någonstans däremellan ska jag hinna med att göra räkneövningar inför varje lektion samt plugga till tentan som är den 5 juni. Om jag tar den här tentan nu kommer jag titulera mig själv "Superwoman of the year".

Därför är det stor risk att den här bloggen kommer vara lite inaktiv de närmsta veckorna. Det kommer dock inte jag att vara. På återseende!

Prästbesök

Idag har prästen varit här och diskuterat upplägget inför Signes dop. När man har Guds utsända på besök i huset, vill man gärna att ens barn ska visa sig från sina bästa sidor. Därför tänkte jag att jag skulle förbereda Tora på att vi skulle få gäster när hon vaknade upp från sin eftermiddagsvila. Problemet var vad jag skulle säga. "Nu kommer det snart en präst hit som ska fika och prata lite med mamma", kunde jag ju inte säga. Nog för att Tora är rätt talför för sin ålder, men en präst tror jag faktiskt inte att hon vet vad det är. Eftersom jag inte hade en aning om hur gammal prästen var, ville jag inte heller säga tant. Om man är under en "viss ålder" (utan att trampa någon på tårna), är man liksom lite för ung för att kallas för tant. Tyvärr kan jag inga bra åldersneutrala ord för det täcka könet. Det skulle vara "tjej" då, men det låter ju skitfånigt. Således sa jag till Tora att en "flicka" skulle komma och ångrade nästan direkt mitt ordval. "Ska du ta på dig ett par byxor innan flickan kommer?", frågade jag Tora. "Inte byxor", svarade min dotter bestämt. Jag vågade inte fråga om hon ville sätta upp håret i tofs också. Tora fick således ta emot prästen byxlös och rufsig i håret.

När vi möter prästen i hallen säger Tora "Hej flicka" samtidigt som jag ser att Signe har en blöt bajsfläck mitt på magen. När sjutton hann hon med att bajsa?! Jag kollade ju blöjan nyss. "Kom in", säger jag till prästen. "Jag har precis upptäckt att jag måste byta en blöja men slå dig ned i köket så länge." Jag pekar med vad jag hoppas är en välkomnande gest in mot köket och den hinderbana av leksaker och smutsiga strumpor som köksgolvet utgör på vägen mot köksbordet. Jag lämnar prästen åt sitt öde och kilar upp och byter blöja och kläder på Signe. När jag kommer ned till köket igen har prästen klarat sig helskinnad fram till köksbordet där hon sitter fromt och väntar med Slash (vår gigantiska något korkade hankatt) i knäet.

Eftersom Signe har ätit upp alla bullar har vi tyvärr inget fikabröd att bjuda prästen på utan hon får nöja sig med en kopp kaffe. Tora får riskakor och lite mjölk. Vi fikar och börjar prata lite om dopet. Prästen har en broschyr med sig som handlar om dopceremonin. Hon berättar för Tora om dopfunten och om vattnet som ska hällas på Signes huvud. Tora pekar på bilderna och frågar väldigt intresserad. Jag myser. Vilket artigt barn jag har. Då fjärtar plötsligt Tora. En riktig brakfjärt. Och hon gör det på det där nonchalanta sättet genom att lyfta lite på ena skinkan. "Prutt!", säger hon. "Men Tora då", säger jag. Prästen säger lyckligtvis ingenting.

Så äntligen är det dags för prästen att åka. Tora är med och säger adjö i hallen. "Hej då flicka", säger Tora och vinkar, varefter hon frågar: "Åka bilen?" Ja, svarar prästen, hon ska åka bilen hem. Knappt har hon hunnit stänga dörren efter sig förrän Tora vänder sig mot mig: "Titta flickan åka bilen?". Jag suckar tyst för mig själv. Tora vill alltid stå i fönstret och titta på när våra gäster hoppar in i bilen, för att sedan vinka när de rullar iväg. Det är väldigt gulligt när exempelvis farmor och farfar åker hem, men nu är jag mer tveksam. Prästen kommer ju tro att vi är helt kockobello om vi står och stirrar på henne genom fönstret när hon kliver in i sin bil. Men Tora får som hon vill. Jag lyfter upp henne på byrån som står under fönstret. Hon vinkar så glatt mot prästen som vinkar lite förläget tillbaka. Själv gömmer jag mig bakom gardinen och hoppas på att jag inte syns.

Solskyddsfaktor

"Vyss på dig"

Laura Ingalls

Det är viktigt att skydda sig mot solen. Därför har Tora i år fått två kepsar (en Hello Kitty-keps som hon valt själv och en Hammarby-keps som morfar köpt) samt ett par solglasögon. Solglasögonen är av en vansinnigt dålig konstruktion. De ska sitta fast på huvudet med ett resårband men det glider liksom ner hela tiden och fastnar på öronen. Det måste vara väldigt obekvämt men Tora verka gillar att ha glajjerna på sig ändå. Nu stirrar hon på en genom ett par mörka solglasögonen och väser "Vyss på dig, se på mig.."

Signe har inte fått några solglasögon. Inte någon solhatt heller faktiskt. Hon får använda de solhattar Tora hade förra sommaren. Det är bara det att Tora var ett år förra sommaren, Signe är fyra månader. Solhatten är således några nummer för stor. När Signe tittar åt ena eller andra hållet så är mössan kvar rakt fram och Signe tittar liksom in i sidan av mössan. Det verkar dock inte bekomma henne. Hon är dessutom väldigt gullig i mössan. Hon ser lite ut som Laura Ingalls i "Lilla huset på prärien" i den.

Janne är inte så lik Laura Ingalls i sina solglasögon. Pilotglajjerna han har på sig på kortet köpte han förra sommaren. Han köpte samtidigt ett par likadana till mig, fast mina hade silverfärgade bågar istället för guldfärgade. När vi var på semester i Spanien förra sommaren lånade han dock mina glasögon en dag när vi gick på restaurang. Sedan glömde han mina solglasögon på restaurangen. Man skulle ju då kunna tycka att jag skulle få hans solglasögon i utbyte. Det fick jag inte. Han skulle istället köpa ett par nya likadana solglasögon till mig när vi kom hem. Det gjorde han aldrig och nu har de med all säkerhet utgått ur sortimentet.

Storhandling

Det fina vädret trots, åkte vi igår förmiddag och handlade. Vi var helt enkelt tvugna. Kylskåpet ekade tomt och på morgonen satte jag på Signe den sista rena blöjan i paketet. Sen är det ju rätt smart att handla när det är fint väder. Det är inte lika många som handlar en sådan dag och man har tid att botanisera lite bland varorna. Dagens fynd var en falukorv med endast 2% fetthalt. Janne och jag blev lika exalterade som om vi funnit ett årgångsvin i mejerihyllan. Den här viktväktardieten verkar sätta sig på huvudet.

När vi kom hem visade det sig dock att Janne hade "syndat". På diskbänken bland de upplockade varorna ser jag sex stycken Toblerone.
"Har du köpt Toblerone?!", säger jag lite irriterat.
"Det var tre för tio kronor", svarade Janne. "Det var inte meningen att du skulle se dem. Jag hade tänkt gömma dem, men så ringde telefonen och jag glömde bort det".
"Ååh", suckar jag. "Nu kommer jag ju äta upp dem. Du får gömma dem".
"Jag gömmer dem här i frysen", säger Janne och stoppar ned chokladen i översta frysfacket.
"Det där är väl inte att gömma", säger jag. "Nu vet jag ju var dom ligger".
"Men nu kommer du väl inte äta dem när det blivit en sån grej kring det", svarar min man då.
"Näe", muttrar jag till svar.

Nej jag kommer självklart inte äta upp chokladen, men Signe kanske gör det. Jag sa förut att jag trodde att det kunde ha varit jag som ätit upp chokladbollarna som blev över från Toras kalas. Nu tror jag faktiskt att det kan ha varit Signe som tryckt i sig dem. Sedan hon börjat äta riktig mat har hon blivit väldigt glupsk. Hon ser dessutom misstänkt mullig ut. Det är säkert hon som ätit upp bullarna som blev över från utflykten i fredags också. Och alla smultronkakorma.

Hågelbyparken

Signe på utflykt

Tora och Freja marcherar

Tora och Agneta

Idag har det varit utflykt med dagmamme-barnen med familjer till Hågelbyparken. Kvart i nio var det samling med bilarna, så att vi skulle kunna rulla iväg kort därefter och hinna med "häst och vagn turen" vi bokat. Strax före klockan åtta var vi uppe ur sängarna hemma hos oss. Jag hade då dryga halvtimmen på mig att fixa i ordning mig själv, klä på två blöjbarn, fixa frukost, göra matsäck och packa in vagnen och ungar i bilen. Det är inte gott om tid, för den som undrade. Tora fick välling framför TV:n och jag åt frukost samtidigt som jag packade bilen. Signe fick åka iväg i sin pyjamas. Men vi hann till samlingsplatsen i tid. Det enda som inte hanns med var att amma Signe. Hon klarar sig till vi kommer fram, tänkte jag. Hur långt kunde det vara till den där parken egentligen?

Det visade sig vara oändligt långt. Särskilt som Signe började skrika redan vid Hökarängen. Agneta som hade valt att åka med vår bil försökte förgäves trösta. Strax efter Flemingsberg kräktes Tora. Första gången. Som tur var hade jag hunnit stanna bilen på en långtradarparkering och fått ut Tora ur bilen. I stället för i bilen, kräktes hon nu på sina sandaler. Medan Agneta tröstade Tora, stödammade jag Signe lite. Hon blev om möjligt ännu argare. Helt hysterisk över att bara ha fått en halv tutte, men vi var tvugna att köra vidare. Vid Tumba centrum kräktes Tora igen. Den här gången kunde jag inte stanna eftersom jag i all tumult hade jag lagt mig att köra i bussfilen. Tora spydde, Signe skrek, busschaufförerna tutade ilsket på mig och Agneta ångrade bittert sitt val av bil.

Till slut kom vi ändå fram och det blev en jättetrevlig dag trots allt. Efter lunch åkte vi hemåt. Konstigt nog ville ingen lifta med oss hem.

Barnkalas

I tisdags var det "äntligen" dags för Toras tvåårskalas som hon höll på hemmaplan för de andra dagbarnen. När jag lämnade Tora hos dagmamman Agneta i måndags, dvs dagen innan kalaset, berättade hon att Pontus (Toras "bästis" hos Agneta) på söndagen hade sagt till sin mamma "Åhh, vad jag längtar till Toras kalas. Nu är det bara två dagar kvar". Det är sådana kommentarer som gör en lite varm om mammahjärtat men som samtidigt medför lite prestationsångest. Man vill ju inte att Tora ska bli hågkommen som flickan som hade de tristaste kalasen. Än så länge hade vi (läs mormor) bakat bullar och rullat chokladbollar. Thats it! Jag bestämde mig för att fixa till en fiskdamm. Med riktigt godis i påsarna. Inte russin och tandborste här inte.
Klockan halv två kom så hela ligan. Det verkade som om hela huset plötsligt fylldes av barn men det var faktiskt bara fem stycken, sex om man räknar med Signe. På bordet stod uppdukat ett stort bullfat, chokladbollar, ett stort fat med glass samt lite majspuré till Signe (stackars barn). Jag måste erkänna att jag helt missbedömt hur mycket bullar det äts på ett barnkalas. Det gick åt hela två stycken. En åt Agneta och en åt Pontus, mest av artighet tror jag, han säger alltid så väluppfostrade saker. Till exempel sa han, "Vad fint ni har", när han kom. Det är väl artigt sagt av en fyraåring? Det var också han som åt den enda chokladbollen. Nu är de dock slut. Tora gillar inte chokladbollar och Janne äter dem inte heller. Detta innebär att någon, jag tror det kan vara jag, har ätit upp resterande 24 chokladbollar sedan i tisdags. Idag är det fredag.
Under fikat sjöng vi självklart "Ja må hon leva". Tyvärr sa Rasmus fel namn när han skulle säga "Ett stort leve för Tora, hon leve", han råkade säga Saga istället (det var hon som fyllde år senast), men det gjorde ingenting. Tora tror nämligen att sången går så, för sist hon sjöng den så sjöng de ju faktiskt så. Rasmus skämdes dock lite. Sen skämdes han ännu lite mer när han rev ner fiskdammen så att en glasvas for i golvet med ett pang. Även om jag lovade honom att det inte gjorde någonting alls och att det inte var hans fel. För det var det faktiskt inte. Jag menar, vem kommer på tanken att hålla upp ett fiskdammsskynke på ett barnkalas med en glasvas?!
När Janne kom hem efter jobbet och frågade henne hur kalaset hade varit, svarade Tora "Pang! Pang i bygget". Jag tycker det var en ganska bra sammanfattning.

I väntan på doktorn

Det finns bra och mindre bra tillfällen för Signe att bajsa igenom sina kläder. I väntrummet till doktorn hör till kategorin mindre bra. Idag hade jag läkartid klockan kvart i två. Nästan exakt på klockslaget 13.45 bajsar Signe där hon sitter i mitt knä. Hur många blöjor man än byter upphör man aldrig att förvånas över de enorma mängder bajs som kan komma ut ur en sådan liten kropp. Den här bajsen gick inte bara igenom Signes kläder utan den gav även mig en prydsam blöt fläck på låret. Nu uppstod ett litet dilemma. Jag hade ingen susning om hur pass försenad doktorn var. Risken var rätt stor att jag skulle höra mitt namn ropas upp medan jag befann mig inne på toaletten med en bajskletig naken Signe på golvet. Jag tog det säkra före det osäkra och satt kvar och väntade, för att tio minuter senare stolpa in med bajsvåta jeans till farbror doktorn. Signe verkade dock ta det hela med ro.

Dalaröbesök

Idag har Janne varit på svensexa hela dagen. Jag och tjejerna bestämde oss då för att åka och hälsa på mormor och Anders på Dalarö, där vi tvingade mormor att baka bullar och chokladbollar till Toras tvåårskalas. Om man är mormor tycker man nämligen bara att det är roligt att baka bullar! Hoppas jag.

Tora däremot tyckte att det var sådär lagom skojigt att baka. Hon tyckte det var kul att hälla i ingredienserna till chokladbollarna och se på när jag fixade till smeten. Sen tyckte hon att det var kul att äta strössel. Men där någonstans upphörde intresset. Då tyckte hon att det var desto roligare att locka med små pojkar på farligheter. Vi var nämligen inte ensamma om att besöka mormor och Anders idag. Toras "plastkusin" Loke och hans mamma Johanna kom också förbi och hälsade på. Loke är 1,5 år och har precis lärt sig gå. Det ser inte alltför stadigt ut när han vinglar sig framåt. Tora som är lite äldre roar sig med att gå upp och ner för den långa trappan till verandan. Till slut verkar dock Tora tröttna på att trampa upp och ned för trappan alldeles själv. Hon går istället fram till Loke. Jag hör hur hon säger till honom med en lockande röst, "Kom Loke. Ser du. Trappan. Kom". Sen springer hon skrattandes mot trappan men tittar över axeln för att förvissa sig om att Loke följer efter. Och det gör han glatt och vingligt. Han hinner stappla upp en ganska många trappsteg innan hans mamma räddar honom ned igen. Nu undrar ni säkert varför jag bara satt där och lät denna presumptiva hjärnskakning ske mitt framför mina ögon. Och det har jag faktiskt inget bra svar på.

Signe var som vanligt ett solsken hela dagen. Hon fick dessutom ett riktig skrattanfall när Tora och jag busade med henne. Buset gick ut på att vi pekade på hennes näsa och sa pip. Varje gång skrattade Signe högt av förtjusning. Sen tyckte hon att det var kul när Tora försökte hypnotisera henne också. Jag har ju tidigare berätttat att Tora gillar Djungelboken. Nu skulle jag inte längre vilja kalla det för att hon "gillar" Djungelboken, hon är snarare sjukligt fixerad av den. Det nya är att hon sjunger "Vyss på dig, se på mig..." och tittar på en med stirrande blick och vickar på huvudet fram och tillbaka. Som sagt, Signe tyckte det var hysteriskt kul. Jag blir mest rädd.

Tora-solsken

Tora var på ett underbart humör i morse. Det är bara att njuta. Sista tiden har hon nämligen haft ett fruktansvärt morgonhumör. Allt man gör är bara fel, fel, fel. Men som sagt, i morse var hon ett litet solsken. Och dessutom verkar mamma ha stigit lite i graderna.

Redan tidigt på morgonkvisten fick jag det första ömhetsbeviset. Jag stod på knä och höll på att byta kläder på Signe som låg på golvet. Eftersom man alltid är tvungen att prioritera sig själv sist, hade jag inte hunnit klä på mig själv utan hade bara underkläderna på mig. Tora ställer sig bakom mig och börjar nypa mig lite i fläskvecken på sidan av ryggen. Jag tycker ju att det där var ju högst fräckt och dessutom kittlar det ju lite. "Men Tora vad gör du?", utbrister jag. Tora svarar något som låter som "Ta sass" och fortsätter nypa mig. Ta sats! Ska hon hoppa upp på min rygg nu?! "Va sa du?", frågar jag, jag måste ha hört fel. "Masass", upprepar Tora. Massage! Min underbara dotter ger mig ryggmassage på morgonen.

Efter detta äter vi frukost utan några större utbrott av trotskaraktär. Medan jag plockar av köksbordet kommer Tora och rycker lite i mina byxben. "Mamma, kramas", ber hon. Jag lyfter upp henne och ger henne en stor kram. Medan hon sitter så i min famn, lägger hon sina frukostkladdiga små händer runt min ansikte och smeker dem över mina kinder. Hon tittar ömsint på mig och säger vänt "Berätta, vad har du gjort i dag". Ibland vill man ju bara gråta lite av glädje.

Lite skit i hörnen

Härom dagen ringde jag Janne till jobbet. "Hej det är jag", säger jag. "Kan jag ringa dig om ett par minuter bara?", svarar Janne något stressad. "Visst det går bra".

Jag väntar en minut. Två minuter. Jag väntar i tre minuter. Vid tre går gränsen för mig vad "ett par" minuter innebär. Då kan man i princip få vänta hur länge som helst och en gång har Janne t.o.m. glömt bort att ringa upp mig igen över huvud taget. När man är tvåbarnsmor lär man sig snabbt att prioritera tiden. Att sitta och vänta vid en telefon som inte ringer räknas defintivt inte som effektiv tid. Jag återgår till det jag höll på med innan jag ringde, nämligen dammsugning. För att höra när telefonen ringer stoppar jag den i fickan på mina mjukisbyxor. När Janne ringer upp (efter typ en kvart) hör jag det inte ändå förrän på typ sista signalen.

"Hej! Jag höll på att missa att du ringde. Jag hörde inte telefonen", flåsar jag i luren. "Nähä, vad gör du då?", undrar Janne såklart. "Jag dammsuger", svarar jag eftersom det är just det jag gör. "Va!? Dammsuger du?", utbrister min man uppenbarligen mycket förvånad över detta faktum. "Ja! Jag gör faktiskt det ganska ofta", svarar jag något förnärmad. Och sant är det också. För jag tycker faktiskt att det räknas som att "man dammsuger" även om man bara suger upp smulor under köksbordet med den lilla handdammsugaren. Och det gör jag ju (tämligen) ofta. Betydligt oftare än Janne i alla fall.

Fast det är klart. Så där vansinnigt ofta städar jag inte här hemma. Små barn kan nämligen bli väldigt allergiska om man har överdrivet rent hemma. De måste vänja sig vid många olika slags bakterier. Det finns det som tur är hemma hos oss. Sist Tora såg mig skura (nu har jag för tillfället glömt bort när det var, men det kan inte ha varit så vansinnigt länge sedan i alla fall, för Tora hade lärt sig prata) pekade hon på skurmoppen och frågade "A e de?". "Det är en skurmopp", svarade jag och tänkte att det var ju lite pinsamt att hon aldrig sett en skurmopp förut. Jag bestämde mig för att på ett pedagogiskt sätt berätta vad jag gjorde. "Man doppar skurmoppen i vattnet här och sen tvättar man golvet", förklarade jag för Tora samtidigt som jag började svabba köksgolvet. Tora tittade en stund på mig när jag skurade. "Mamma målar", konstaterade hon sedan. "Mamma måla golvet".