Dagens outfit, oretuscherad II

Jag tycker faktiskt att den här bloggen har varit rätt förskonad från gnäll hittills. Så jag tänkte att det kunde gå an för mig att gnälla idag. Bara lite. Signe är nämligen inne på sin sjätte sömnlösa natt i sträck, vilket resulterat i att jag har gått omkring här hemma i huset som en zombie hela veckan. Jag har knappt orkat ta mig utanför dörren, vilket vi nog ska vara glada för, för det är mammasunk utan dess like. I ett fåfängt (desperat?) försök att dämpa ringarna under ögonen, köpte jag en sådan där "Caffeine Eye Roll On" från Garnier. Men inte fan blev jag piggare av det, bara fattigare.
Men nu, stundar andra tider! I morgon bär det nämligen av mot varmare breddgrader (läs Skåne), då vi ska på kräftskiva hit! Då måste man shäjpa upp sig lite. Därför ger jag er nu,"dagens outfit oretuscherad II" (1:an hittar du här), for the last tajm. För imorgon är det bye bye mammasunk!

Från topp till tå består sunket av:

-Vit amnings-BH från Abecita där ena bygeln petar ut. Orkar inte laga den (för hundrade gången) eftersom "Signe-nog-slutar-amma-snart" (yeah right).

-Vita bomullstrosor som jag fått av min mamma, som i sin tur fått dem när hon började prenumerera på någon tidning. Inte några Calvin Klein direkt, men de är rena. Och sköna.

-Vit topp med rött mönster, köpt på Ica Maxi för halva priset. Så att jag skulle ha något billigt att gå hemma och skrota i.

-Gråa mysbyxor med rosa revärer, köpta på Stadium under förra mammaledigheten, enkom för mammasunk-dagar.

Och sen är det ju så, att när mamma sunkar, då måste Signe sunka. Signes bebis-sunk består av:

-Pampersblöja, vänd åt rätt håll.

-Vit väldigt noppig och nedfläckad body med konstigt insektsmönster på, ärvd från storesyrran.

-Korallfärgade knickers som jag hittade längst inne i byrån som vi krängde på Blocket för ett par veckor sedan. Hade glömt att vi hade dem och har ingen aning om var de kommer ifrån. Fula är de i alla fall.

Så. Nu har jag gnäll klart. Känns lite bättre redan faktiskt.

Tvätta håret

Tora tycker inte om att tvätta håret. Speciellt inte skölja-ut-schampoot-ur-håret-biten. Men ibland så bara måste man. Närmare bestämt 1-2 gånger i veckan i den här familjen. Och härom kvällen var det dags igen.
Tora, jag och Lisan (Toras docka) badade tillsammans. Vi hade precis klarat av schampooneringsbiten, varvid det var dags för den lite mer kritiska sköljningen.
"Blunda!", sa jag till Tora. Inte argt, men ganska bestämt ändå. Tänkte att det är bäst att se till att hon blundar ordentligt, för annars kommer det tvål i ögonen, det svider och det blir ett himlans gnäll. Tora slöt lydigt ögonen och vi sköljde, tämligen smärtfritt, ur schampoot.
Men sedan skulle Tora tvätta håret på Lisan. Hon tog lite tvål i handen och gned den kala dockflinten. Nu skulle det sköljas.
"BLUNDA!!!", skrek Tora och tryckte våldsamt ned Lisans huvud under vattenytan. Jag tittade förskräckt på. Inte låter jag så där. Väl?

På mjölkpaketet

Hur jag tänker? Jo, jag undrar: varför steker man en gammal cykelsadel?

Social kompetens sökes

Vi har haft besök ikväll av Toras kompis Linnie med familj. Och jag är helt slut. Tora har varit en liten plåga, milt uttryckt. Så här är historien.
Först pratar hon oavbrutet i två dagar om att Linnie ska komma och är så glad över det. Det är Linnie mig hit, och Linnie mig dit. Och sen när så Linnie äntligen står där i hallen och vill leka med sin bästa kompis, då springer Tora upp på sitt rum och sätter sig och läser böcker. Linnie får INTE komma in. Och så fortsätter det. Hela kvällen. Linnie får inte göra det, och inte det, och inte det heller. Janne och jag säger att: "om man har kompisar hemma hos sig, så MÅSTE man dela med sig av sina saker".
För så är det ju. Speciellt om man bjudit in dem själv. För tänk om man i vuxen ålder bara: "Ja, vad kul! Ni är jättevälkomna hem till oss på middag", och sen när gästerna kommer, sitter man bara och surar och säger saker som: "Nej, RÖR inte den" och "Den får INTE du låna". Till slut stänger man in sig på sovrummet och skriker genom den stängda dörren: "Nu får ni åka hem. Jag vill kolla på TV". Hur skulle det se ut?
Ni som har/har haft två-tre åringar, please säg att de har betett sig så här. I alla fall någon gång. Börjar tro att vi gjort något seriöst fel i vår uppfostran annars.
Fast nu när jag tänker efter, minns jag att min mamma berättat någon anekdot om mig. Hur jag bönade och bad att en kompis till mig (som hette Annika för övrigt) skulle få komma hem till oss och leka. Och sen när hon kom och hennes mamma åkt, sa jag tydligen: "Mamma, jag vill att Annika ska åka hem igen". Och sen slutade det med att min mamma fick leka med Annika.
Stackars Annika. Och stackars Linnie. Förlåt gumman. Nästa gång är nog Tora på lite bättre humör.

Tora Di Leva

Nu på eftermiddagen när jag gick och städade lite i vardagsrummet, hittade jag en gammal persikokärna som jag plockade upp för att slänga.

"Vad är det då?", frågade Tora.
"Det är en kärna", svarade jag.
"Nej, det är ingen färna", replikerade min dotter bestämt.
"Nehej, vad är det då?"
"Det är liv!"

Det är liv! Låter ju som om något Tomas Di Levas barn skulle kunna säga. Var har hon fått det där new age-flummet ifrån? Måste vara från hennes far. Eller inte. Ha ha ha.. (Ni som känner Janne skrattar nog också här). Ha ha ha.

Hmm, vad är det nu igen?

Eftersom jag antar att du också alltid går omkring och undrar, så delar jag med mig av Johannas underbara favoritsite. Genialt. Eller hur? Nu slipper du fundera på det.

Den gubben går inte

Ni vet det där tricket vissa kör. Lägger en röd strumpa i vittvätten så att alla vita plagg färgas rosa och gör så att man blir portad från tvättstugan for ever and ever. Jag börjar ana att Janne gör något liknande, fast med blöjbytena.

Det började med Signe i våras. Vid ett kontrollbesök på BVC, där vi för första gången träffade vår nya sköterska sedan den gamla gick i pension, tog jag intet ont anande av Signe kläderna och upptäcker, mycket genant, att blöjan sitter på bak och fram. Jag hostar fram lite förläget att: "det visst måste varit pappa som satte på blöjan i morse". Fast, vad är det för ursäkt egentligen? Efter två år av blöjbyten, borde man väl veta vad som är fram och vad som är bak? Och hur sätter man ens på blöjan på det viset?

Och så härom morgonen var det Toras tur. Jag hade frågat henne säkert tio gånger om hon ville kissa morgonkisset och alla gånger fått ett ilsket "NEJ!" till svar. Så jag lämnar henne okissad i våran säng, drickandes välling och tittandes på barnprogrammen. Tänker att, hon säger väl till och hon har ju faktiskt nattblöjan på sig. Så vad kan hända liksom?
Efter en stund hör jag ett liten duns från sovrummet när Tora hoppar ner från sängen. Jag väntar på att sovrumsdörren ska öppnas och att Tora ska komma ut med ett: "Mamma, jag är kissnöödii". Men ingen Tora kommer. Jag tittar in i sovrummet. På TV:n är ett program om sniglar. På golvet står Tora, tillsynes helt absorberad av TV:n men av hennes kroppshållning att döma förstår jag att hon står och kissar. På golvet är en liten gul pöl. Konstigt tänker jag, hade hon inte blöja på sig? Jag tar av Tora pyjamasbyxorna och upptäcker, att Janne kvällen innan lyckats med att sätta på blöjan UT OCH IN! Istället för att sugas upp av det mjuka torra Pampers Baby Dry-fluffet, ligger kisset nu i en stor pöl i Toras gren. Ungefär som när man kissar i ett par gummitrosor. Kan jag tänka mig. Alltså.

Vi leker bara

Tora och Signe har börjat leka rätt bra med varandra nu. Eller, leka och leka. Tora brukar i ett lätt anfall av hybris, hoppa upp och ner i sin säng och ropa: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG", samtidigt som Signe sitter nedanför på golvet, skrattar och viftar vilt med sina knubbiga armar i luften. Denna lek brukar de bland annat ägna sig åt om mornarna efter frukosten när alla är mätta och belåtna, så att mamma får lite tid att ägna sig åt viktiga saker (läs dricka kaffe och blogga). I ungefär tio minuter brukar det gå bra, sedan händer det något.

Jag, lite barskt: "Tora, varför gråter Signe?"
Tora, med medlidsam stämma: "Hon är lessen..."
Jag, ironiskt: "Jaa, man brukar vara det när man gråter. Men varför är hon ledsen då?"
Tora, förklarande: "Jag slog henne på huvve."
Jag, ännu lite barskare: "Slog du Signe i huvudet?"
Tora, upphållande valfri leksak: "Ja! Med den här!"
Jag, med sträng röst: "Tora, i den här familjen slår vi inte varandra"
Tora, ifrånskyllande :"Men mamma vi leker bara"
Jag, förmanande: "Jag är inte så säker på att Signe tycker att det är en så rolig lek. Nu får du säga förlåt till Signe"
Tora, inte direkt från hjärtat: "Förlåt Signe."

****

Fem sekunder senare: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG"

Grattis Signe

Om man har en mamma och en pappa som är så rysligt dåliga på att planera, att de skaffar barn ett par dagar innan julafton, ja då får man se till att de gör en stor grej av namnsdagen istället. Vi snackar tårta, sång och presenter.

"Ha den äran idag
Ha den äran idag
Ha den ÄÄÄRAAAN lilla Dumb... Signe...
Ha den äran IIDAAAA"

Tårta

Som sagt, tårta

sång och presenter..

Grattis älskade lilla Signe

Första boktipset

Jag älskar att sova. Och sedan jag fick barn älskar jag det om möjligt ännu mer, just för att man inte alltid får göra just det. Senast klockan 22.30 vill jag helst att lyset ska vara släckt och maken tyst, eftersom man inte riktigt vet om man kommer att behöva gå upp klockan 06.00 (och klockan 02.00, 03.30 samt 04.00). Därför mina vänner, är det ett MYCKET bra betyg för en bok när jag ligger och sträckläser fram till midnatt bara för att jag MÅSTE få veta hur det går. För det var vad som hände igår kväll när jag plöjde de sista 100 sidorna av Patient 67 av Dennis Lehane. "Jag får vara hur trött som helst imorgon", tänkte jag: "bara jag får veta hur det hela hänger ihop". Och HÄR är någon annan som tyckt till om denna suveräna thriller så mycket bättre än jag. Läs den för bövelen.

Nya kombinationer

Igår tror jag vi lyckades hitta den första barnmatsburken som Signe inte gillar: Ishavsgryta. Fisk och potatis med andra ord. Signe som glatt brukar mumsa i sig allt som serveras, var nu väldigt skeptisk vid middagen. Hon liksom bara öppnade munnen och lät maten trilla ut med tungan hängande utanför när man försökte mata henne. Resten av familjen åt fläskfilègryta med banan och curry. Det däremot, verkade Signe vilja ha. Så jag tog en sked ishavsgryta, doppade den i fläskfilésåsen och lade på lite currybanan.
Jag vet inte om det var smaken som gjorde det, eller det faktum att hon trodde sig äta samma sak som oss andra. Hur som. Ett stycke burk med "fisk-potatis-curry-banan-smak" slank ned med väldigt god aptit. Fast som vanligt, mosade Signe in en icke föraktlig andel av maten i ansiktet. Jag tror liksom att det sätter sig i porerna också, för det är helt omöjligt att få bort allt klet efter maten. I alla fall stannar lukten kvar. Till och med nu på morgonen, luktar Signe lite svagt av fisk och banancurry. Annorlunda. Men inte helt oangenämt.

Nya friska tag

Idag har jag och Signe varit på höstens första mamma/baby-gympa. Fast i ärlighetens namn, funderar jag lite på om det faktiskt är värt att lägga dyra pengar på gymkort, när man får så mycket gratisträning med småbarn.
Som idag. Vi blev lite sena hemifrån på grund av regnet. Eller på grund av dålig tidsplanering, det beror lite på hur man väljer att se det. Hur som helst, var vi tvungna att klä på alla regnkläder innan vi gick. Sådant tar tid. Faktiskt så mycket tid, att det slutade med att jag var tvungen att småspringa de fyrtiofem minutrarna till Farstahallen efter att ha lämnat Tora. Iklädd regnkläder som inte direkt är gjorda av Goretex om jag säger så. När vi kom fram var jag dyngsvett och ganska andfådd. Om man väljer att se det positivt, kan man säga att det inte gjorde så mycket att vi kom tio minuter för sent och missade uppvärmningen.
Cirkelträningspasset var nog ett väl genomtänkt sådant, med lika delar träning av ben, armar och bål, men för min del innehöll passet kanske lite väl många marklyft. Närmare bestämt marklyft med tio kilo Signe. Det verkade nämligen som hon hade gett sig dän på att hinna kyssa alla de andra bebisarna som var där innan passet var slut. Ganska gulligt tycker jag personligen, men eftersom jag inte var säker på att de andra mammorna tyckte det var lika gulligt när Signe lyckligt kröp fram till just deras guldklimp och slickade denne i ansiktet, fick jag snällt springa fram och lyfta upp och bära bort henne en bit. Signe verkade inte bli så arg för det. Hon tog bara sikte på nästa bebis. Tyvärr Folke. Det verkar som om din flickvän inte är av den trogna sorten.

Kan man äta det här?

Är det inte jättekonstigt det här, att små barn ska stoppa allt de ser i munnen?! Det är ju så icke-Darwinistiskt på något sätt. Så inte survival-of-the-fittest. Jag menar, om man kom till en främmande planet där allt var nytt och obekant, inte skulle man stoppa in allt man såg i munnen och bara: "Det smakade lent och fint" eller "Oj hoppsan. Den var giftig. Skit också".
Det här är bara ett axplock av vad Signe har, eller nästan har, lyckats stoppa i munnen de senaste dagarna.
-Snigelrester, som satt fastkletade under mina skor. Resterna av en sådan där riktigt slemmig jäkel.
-Mina smutsiga trosor. Jag hade tagit av mig dem och lagt dem på golvet utanför badrummet när jag skulle duscha. När jag kommer ut igen, sitter Signe på golvet som en glad liten hundvalp med mina trosor i munnen. Tur att hon borstar tänderna nu för tiden.
-En levande tvestjärt. Den kilade raskt över köksgolvet. Signe kilade ännu raskare efter, slickandes sig hungrigt om munnen.
-En död geting. Debatten som följde incidenten baserades på frågan: Kan döda getingar stickas? Jag hävdar det ena, Janne det andra. Please, säg att jag har rätt. Någon som vet?

Time Out

Det är ju någonting med Tora och måla alltså. Hon kan bara inte hålla sig. Häromdagen fick hon förtroendet att sitta och måla på ett stort vitt papper på vardagsrumsgolvet. Det började så bra. Men så, när man tittar till henne fem minuter senare, har hon målat med sina tuschpennor på en ganska stor del av parkettgolvet.

"Nää Tora. Så får du INTE göra. Det vet du ju. Du får BARA måla på papper. Nu blir jag ARG på dig", säger jag med min argaste strängaste röst. Tora bara skrattar. Hmm, inte riktigt den effekten jag avsåg. Jag byter taktik: "Nu får du gå upp på ditt rum och vara där tills vi säger att du får komma ned igen. Mamma och pappa är arga på dig". Och med dom orden bär vi upp Tora på hennes rum. Efter några minuter får jag dock ett litet sting av ångest och ropar uppför trappan: "Tora! Går det bra däruppe". Tora hojtar glatt till svar: "Jadå mamma! Ni är arga på mig så jag måste vara på mitt rum". Och så skrattar hon igen. Suck. Vilket straff alltså. Att få gå upp och leka på sitt rum.

En tjej i mammagruppen tipsade mig dock om hur "Supernannyn" gör. Hon har en skamvrå, där man får sitta så många minuter man är gammal när man gjort något dumt. Att måla på parketten skulle således för Toras del, resultera i två minuter i skamvrån.

Signe är åtta månader. Betyder det att hon får ta time out i åtta sekunder, om hon typ drar någon familjemedlem i håret eller rycker katten i svansen? Åtta sekunder är inte så fasligt långt tid.

Jag är 32 år. Om jag gör något dumt, så får jag alltså sitta i skamvrån i en dryg halvtimme och skämmas. Tänk. En hel halvtimme. Och inte få göra någonting alls. Fatta skönt. Hmm, undrar vad jag ska hitta på för hyss...

Funderingar

Det finns ett par saker som jag har funderat lite för mycket på för att det ska vara riktigt normalt.

Det ena gäller Pingu. Vi har en DVD med Pingu hemma. När man sätter på den, får man välja språk i menyn först. Engelska, svenska, norska, danska, finska.. etc. Det är ju bra. Men har ni hört Pingu prata någon gång? Inte sjutton pratar han (hon?) vare sig engelska, svenska, danska eller något av de ovan uppräknade språken. Pingu pratar ju något eget slags konstigt språk. Lite som "Linus på linjen". Nästa gång det är dags att titta på Pingu, ska jag välja den finska versionen och kolla om det är någon skillnad. Så jag kan sluta grubbla. Återkommer i frågan.

Det andra är, varför Nestlé väljer att kalla sin barnmatsprodukt "Spaghetti med köttfärssås från sex månader" för just spaghetti med köttfärssås. Jag menar, de mixar ju "maten" till en helt oigenkännlig sörja. Jag kan inte urskilja ett endaste litet spaghettistrå i geggan. Varför då inte kalla det pasta med köttfärssås? Är det ens spaghetti in the first place? Har jag blivit lurad? Och hur fan stavar man till spaghetti? Spagetti? Spahgetti?

Family Affairs

Igår klargjorde Tora några saker för mig vad gäller de rådande familjeförhållandena här hemma. Vi satt i köket och väntade på att Janne skulle komma hem, när vi hörde ljudet av hans motorcykel närma sig. Sin vana trogen utbrast Tora först glatt: "Nu kommer pappa". Sedan kände hon sig dock tvungen att tillägga, med väldigt bestämd röst samtidigt som hon tittade förmanande på mig: "Det är MIN pappa. Inte din. MIN".
Jo, det kunde jag ju hålla med om. Janne är inte MIN pappa (gud bevare mig väl). Men Signes pappa var det väl? Jo, det var det ju. Det kunde Tora motvilligt gå med på. Därefter bytte hon raskt samtalsämne och förklarade för mig hur det går till när Janne åker motorcykel. "Pappa sitter på motorcykeln", berättade hon, och fortsatte sedan förklara på ett mycket pedagogiskt sätt: "Han sitter på rumpan. Och på snippan". Jahaja! Det var mer än vad jag visste. Då blir det väl inga fler barn i den här familjen. Dårå.

Over and out

Om jag inte bloggar något ikväll, är det för att jag var och tränade Bodypump idag för första gången sedan innan sommaren. Jävlar i min lilla låda vad jobbigt det var.

Jag. Kan. Inte. Lyfta. Armarna.

Signe hjärtar Folke

Idag har jag och Signe haft besök av kusin Lena, syssling Ellen, Jenny och Folke. Det blev fika, lunch och barnvagnspromenad i sann mammaledighetsanda. Mycket nice. Och så trevligt att få följa den spirande romansen mellan Signe och Folke. Idag tog Signe mod till sig och gav Folke ett par riktiga pangkyssar. Blöta sådana med tunga och allt. Jenny och jag blev alldeles till oss och bara: "Åhhh vad gulligt. Hämta kaaameran".
Men när kameran kom fram uppdagades Signes sanna natur. Hon som hitills bara haft ögon för Folke, blev plötsligt en riktig linslus och gjorde nu istället allt för att komma i kamerans fokus. Trots jag-vet-inte-hur-många-försök (okej då, fem) lyckades vi inte fånga denna första kyss på bild. Nåja. Nu har jag gett Signe och Folke en egen etikett så att ni kan följa de båda turturduvorna. Ha, ha. Jag är värre än värsta paparazzin.

Bad stajling

Jag vet inte hur det är med er, men jag är en sådan där tjej som tycker att avancerad hårstyling innebär bruket av en hårfön med tillhörande hårspray. Thats så avancerat it gets. Jag har aldrig använt plattång eller lockmojänger. Inte med någon större framgång i alla fall. Tupering (toupering?) kan jag inte ens stava till. Till vardags har jag tofs och i min ungdom har jag väl kunnat trassla till en fläta någon gång ibland. Men någonstans där slutar mina frisörkunskaper.
Därför tycker jag (för att inte tala om Janne), att det är lite småjobbigt när Tora gått från att inte vilja ha tofs överhuvudtaget, till att ställa krav på hur frisyren ska se ut.
Nu i morse beställde hon till exempel en äkta åttiotals tofs uppe på huvudet samt en bak i nacken. "Två tofsar", sa hon bestämt. Eller, först sa hon; "Både och", vilket jag efter lite funderande kom fram till betydde just, två tofsar. Jag suckade lite tyst för mig själv, hämtade kammen och försökte få till två tofsar i det ultratunna flygiga håret, som inte såg helt asymetriska ut. Det var inte det lättaste. Jag fick göra om typ hundra gånger. Eller tre i alla fall. Och hela tiden satt Tora och sa gnälligt: "Nej, mamma det är feeel".
Men till slut tycker jag allt att jag fick till det.

Eller inte..

Bad tajming

Idag vid middagen utbrister plötsligt Tora mellan två tuggor: "Mamma jag måste bajsa". Hmm. Dilemma. När Tora säger att hon vill göra nummer 1 eller nummer 2 och samtidigt tar sig lite i grenen, då är det bråttom. Inte bråttom-bråttom som det var för någon månad sedan, men dock bråttom. I alla fall inte läge att säga: "Kan du inte hålla dig tills vi har ätit upp?". För det kan hon inte.
Stackars Signe. Hon hade precis hungrigt huggit in på sin lasange-puré. Jag kände att det inte var riktigt fair att slita upp henne från middagsbordet för att ta med henne och hålla Tora sällskap på tjoa. Och jag ville inte heller lämna henne ensam i köket sittandes i sin matstol. För det får man inte. "Don´t leave your child unattended", står det på stolsryggen. "Not even when Tora needs to poo-poo real bad". Eller så står det inte. Men det kunde ha gjort det. Så vad gör man.
Jo, jag rusar och hämtar pottan och ställer den på golvet i köket. Så där ja. En sitter förnöjsamt och bajsar. En annan äter lasange. Och den tredje undrar vad hälsovårdsmyndigheten skulle säga om de kom och hälsade på just då.

Välkommen på middag hos oss

Semester för mig

Idag är Toras första dag tillbaka hos dagmamman efter sommarlovet. Alltså. Bara jag och Signe hemma en hel dag. Eller i sex timmar i alla fall. Och sedan ska man ju lämna och hämta också, så egentligen bara fem och en halv timme. Men ändå. Vilken lyx. Jag tror man måste vara flerbarnsförälder för att helt och fullt kunna förstå känslan av total avkoppling när man bara har ett barn att se efter.
Således. Jag hade storslagna planer för dagen idag. Eller. Jag hade tänkt ta mig till Farsta Centrum och leta efter nya jeans till mig, men det kan vara nog så problematiskt. I tell you. I alla fall betydligt lättare än om man inte samtidigt som man står i provhytten med ett par alltför trånga jeans vid knäna (som man så optimistiskt valt ut), måste passa en tvååring som löper amok inne i butiken.
Fast nu blev det inte riktigt så. Helt tagna av känslan att kunna göra (nästan) vad vi ville när vi kom hem efter att ha lämnat Tora, gick Signe och jag och lade oss att sova igen. Och vips var det lunch. Och nu ska vi snart hämta Tora.
Dagen idag. En Storslagen dag.

Snigel på vift II

En bieffekt av allt detta regnande, är till Toras stora glädje att det kommer fram en sjujäkla massa sniglar. De är liksom ÖVERALLT och gör det praktiskt taget omöjligt att gå på promenad när Tora är med. Så fort hon får syn på en snigel, stannar hon och kan inte tänka sig att gå vidare förrän snigeln försvunnit ur hennes synfält. Det kan ju som bekant ta lite tid. Eftersom jag inte verkar vara rustad med en lika stor portion tålamod som min dotter, kan jag i ett svagt ögonblick något otåligt ha sagt: "Men Tora KOM nu. Vi kan inte stå här hela dagen. Ta med dig snigeln och kom istället". Denna något ogenomtänkta uppmaning, resulterade i att så snart Tora får syn på en snigel, tar hon upp den och bär den med sig och sätter inte ned den igen förrän hon är framme vid slutmålet. De två sniglarna som fram till bara för några dagar sedan levde gott på vår gräsmatta, befann sig innan de visste ordet av det inne på videobutiken i Gubbängen. Och det är bara ett exempel.
Det har gått så långt att jag faktiskt är rädd att vi kan ha rubbat hela den ekologiska balansen i Enskedes bestånd av sniglar. Ja faktiskt kan hela storstockholms snigelfauna vara hotad, eftersom sniglarna även är tillåtna i bilen ("Tora vi måste ÅKA nu. Du får ta med dig snigeln i bilen"). Tora transporterar således sniglar sträckor som de aldrig skulle kunnat krypa (glida?) på egen hand, om så ens under en hel livstid. Jag kan bara föreställa mig de negativa effekterna av detta. Sniglar vars vägar aldrig var tänkta att mötas, har nu genom Toras försorg tvingats till samkväm. Horror!

Skämt åsido

Tora håller på att utveckla ett sinne för humor. Yes. Under utveckling. Hoppas jag i alla fall. För folket lär inte direkt köa utanför Norra Brunn om hon kör den repertoar av skämt hon har idag.

Scenario 1
Tora sitter och leker med sina bestick vid frukostbordet. Plötsligt kommer hon på någonting, tittar sig lite hastigt runt omkring och stoppar sedan kvickt in skeden innanför tröjan.
-Vad är skeden någonstans?, säger hon sedan med uppspärrade ögon och förvåning i rösten.
-Jag vet inte. Har den försvunnit?, undrar jag.
-Jaaa kanske, svarar Tora lite finurligt. Men hon kan inte hålla sig mer än några sekunder innan hon triumferande sliter fram skeden igen.
-Här var den!

Scenario 2
Tora sitter på toaletten och kissar på morgonen. Jag håller henne sällskap och väntar på att hon ska bli klar så jag kan hjälpa henne att torka sig.
-Skönt att kissa morgonkisset va?, konverserar jag.
-Det är inte morgonkisset, svarar Tora och ler lite pillemariskt.
-Nehej. Vad är det då?
-Det är kvällskisset.
Och sedan gör hon kardinalfelet. Skrattar åt sitt eget skämt. I Toras fall högt och tämligen forcerat.
-HA HA HA HA.

Som sagt. Inte riktigt stå-upp-material ännu.

Snart 65

Jag tänker lite så här. Varför är det inte pensionärerna som har småbarn? Signe går ju till exempel och lägger sig runt kl 19.30. Sedan brukar hon sova jättebra i ett svep fram till kl 02.00, äta lite och sedan somna om till ungefär kl 04.00. Då är det godmorgon! Det är ju lite som pensionärerna. De går och lägger sig efter kvällsnyheterna och går upp i lagom i tid för att hinna koka kaffe och lyssna på "Morgonandakt i P1". Det vet jag ju alla.
Sedan finns det en till aspekt av det hela. Nu när Signe har sovit så dåligt den sista tiden, innebär det att jag har tillbringat avsevärd tid av dygnet ståendes böjd som en ostkrok ned i spjälsängen och försökt söva om henne. Resultat: jag har sjukt ont i ryggen. Det är ju rena rama vansinnet att jag ska förstöra min unga och oförstörda kropp på det här sättet, när pensionärerna redan har lite ont i kroppen här och var. Gikt och ledgångsreumatism och allt vad det heter. Lite extra ryggont borde alltså inte spela någon större roll. Knappt märkas.
Alltså. Pensionärer + småbarn = Match made in heaven.

Festmåltid

Idag till middag åt Signe riktig finmat. Oxfilé, färskpotatis, purjolök och paprika minsann.

Mums Fillibabba.

Inte måla där

Tora inifrån vardagsrummet: Mamma jag vill rita.
Jag från köket: Jag kan inte hjälpa dig just nu Tora. Jag håller på att mata Signe.
Tora: Jag vill RIIITAAA!
Jag: Men då får du rita själv. Du vet var pennorna och pappren ligger.

.....

Jag: Går det bra Tora?
Tora: Mmmm
Jag: Du ritar inte på golvet va?
Tora: Näeeee.
Jag: För du vet att du inte får rita på golvet va?
Tora: Mmmm

Men jag sa ingenting om fötterna.

En liten mytoman

Janne jobbade över lite idag och kom hem ungefär runt Signe-litens läggtid. Både Tora och jag hör ljudet av hans motorcykel när han kom farande.
"Pappa!!", ropade Tora glatt. "Kom mamma. Vi går till pappa".
"Mamma ska lägga Signe att sova. Men gå ner och möt pappa du", svarar jag.
Tora stolpar ivrigt ned för trappan. Jag går in i Signes rum och börjar med buffandet och hyssjandet. Nu är dock vårt hus tämligen lyhört, så jag hör konversationen mellan Janne och Tora nerifrån köket.

Janne: Vad har du gjort idag Tora?
Tora: Badat!
What? Det har vi ju inte alls, tänker jag. Det har ju för tusan regnat halva dagen.
Janne: Badat? Vad kul. Vad har du gjort mer då?
Tora: Tittat på djuren.
Näe, men vad säger ungen? Vad då för djur? Till och med getingarna har lyst med sin frånvaro idag.
Janne: Har ni tittat på djur? Skoj. Och mer då?
Tora: Gungat.
Nope! Inte gjort det heller. Vi åkte en sväng med bilen och sen tog vi en promenad och postade några brev. Thats it liksom. Undrar om hon faktiskt tror att hon gjort alla de där grejerna eller om hon helt enkelt är bekväm med att ljuga lite? Vem vet, hon kanske blir jurist som sin far trots allt.

Sovinlägg

Signe har kommit ur pillepillfasen. I ett par dagar sov hon dessutom riktigt bra. Vi fick en föraning om hur det kunde kännas att vara utsövd. Sen gick Signe in i nästa fas. Den minst lika jobbiga jag-tänker-inte-sova-alls-fasen. I snart en vecka har jag tillbringat nätterna vyssjandes, hyssjandes, buffandes och gungandes. Allt eftersom nätterna fortskrider, tenderar dessutom ens "sschhh" att låta allt mer irriterat och ens buffande bli en aningen mer bryskt. Sov god damn it!
Därför prövade jag en annan taktik i natt. Istället för mitt vanliga hyssjande, viskade jag kärleksfullt med len röst till Signe, samtidigt som jag pussade på hennes lilla panna där hon låg i min famn: "Nu Signe måste du sova. Mamma har inte sovit på en vecka. Om det fortsätter så här hamnar mamma på Beckomberga".
Signe somnade i min famn. Jag smög ned henne försiktigt i sängen, men sin vana trogen vaknade hon efter två sekunder. Upp i famnen igen.
"Signe. Vi kom ju överens om att du skulle sova nu", viskade jag. "Om du inte sover nu när mamma lägger ned dig i sängen, kan det hända att du inte får några julklappar i år. Tora kommer få en massa presenter, för hon sover, men du får ingen".
Signe somnade igen, och så försiktigt, försiktigt ned i sängen. Vaken! Va fan! Huvudvärken jag haft hela natten började göra sig allt mer påmind. Jag hämtade kvickt en brusalvedon och slängde ned den i ett glas med vatten. Och så upp med Signe i famnen igen.
"Signe", viskade jag så ömt och moderligt jag kunde. "Nu har mamma lagt en alvedon i vatten. När den har brusat klart, tänker mamma lägga ned dig i sängen igen och då ska du sova. Okej? Annars kanske mamma säljer dig på Blocket".
Alvedonen var snart upplöst. Signe sov. Jag lade ner henne i sängen igen. Signe fortsatte sova. Jag svepte alvedonen och slank raskt ner mellan mina egna lakan. Fortfarande tyst inifrån Signes rum. Tametjusan, hon sover! Anna Walhgren och 5-minutersmetoder my ass. Alvedon-metoden. Den funkar!

Vad är det som krypet? Ormet.

Signe-liten kryper! Hon kör en jo-jag-tror-nog-att-isen-kanske-håller-stil, dvs ett knä, och sen ett ben, sakta, sakta framåt. Långsamt och vingligt, men hon kryper. 7,5 månad gammal. Tora körde en annan taktik när hon var i lära-sig-krypa-åldern. Hon stod och jucka på alla fyra jättelänge, innan hon så äntligen, 10 månader gammal vågade sig på att krypa iväg. Men då pep hon istället iväg över köksgolvet som en liten terrier.

Det här inlägget skriver jag mest för att jag ska komma ihåg när Signe lärde sig krypa, så att jag kan föra in det i hennes album sedan. Jag bläddrade lite i tjejernas album för ett tag sedan. När Tora var sex månader gammal bestod hennes album av sexton sidor. Vid samma ålder, har Signe drygt hälften så många sidor i sitt. Nu ska det påpekas att det i Toras album finns oändligt många bilder på min gravidmage: "mammas mage i v.7", "mammas mage i v. 9", "mammas mage i v.10"... ..."mammas mage fem dagar över tiden". Gud vad ego. Att fylla sitt barns album med bilder på sin egen mage. Nåja. Hur som. Signe har inte lika många (mag)bilder i sitt album. Det är sånt som skapar trauman i vuxen ålder.

Signe 6 år: Mamma, vem tycker du mest om? Mig eller Tora.
Jag: Men det vet du väl att jag tycker precis lika mycket om er båda två.
Signe 6 år: Men Tora har ju dubbelt så många kort i sitt album som jag. Du måste älska henne dubbelt så mycket. *gråter*

Fatta ångest. Jag måste genast ta ett kort på Signe-liten. Så där ja.

Hej. Jag heter Signe-liten och kan krypa.