Signe Dare Devil

Tidigare idag lekte Tora och Signe själva inne på Toras rum, medan jag höll på att fixa med någonting precis utanför. När de glada ropen och skratten var som högst, kikade jag försiktigt in. Jag ville inte störa, bara se vad de gjorde och vad som var så kul.

Och det var en jädra tur att jag gjorde det. För vad får jag se, om inte Signe-liten balanserades på kanten av fåtöljen som står på golvet i Toras rum. Ja, där står hon så glatt och trummar lite på fönsterbrädan medan hon ropar glada tillrop till folket som hon ser nere på gatan. Gud i himmelen. Det är väl inte världens högsta fåtölj. Men ändå.

Som den ansvarskännande förälder jag är, rusade jag givetvis inte och hämtade kameran för att föreviga detta ögonblick. Istället fotograferade jag fåtöljen efter det att räddningsaktion var genomförd, och ritade in på bilden ungefär hur det såg ut när Signe spelade Allan.

Alltså. Små bebisar ska ligga stilla på en filt och vifta med benen i luften till den dag de flyttar hemifrån.

"Här är jag. Se på mig"

Klädkris

Man kan säga att vi hade en liten dispyt här hemma i morse. Jag tyckte att det vore kul om Tora hade på sig de nya gråa manchesterbyxorna jag köpte till henne på H&M igår, medan Tora tyckte att det vore alldeles förträffligt att gå till dagmamman i pyjamas.

Nu är jag inte en sådan där mamma som prompt måste bestämma vad mina barn ska ha på sig för kläder när vi ger oss iväg på morgonen, men ungefär vid pyjamas, där drar jag gränsen.

Efter en hel del skrik, tårar och tandagnissel kom vi fram till en kompromiss. Tora fick ha på sig pyjamasen, fast under sina vanliga kläder. De "vanliga kläderna" inkluderar inte de nya, fina, gråa manchesterbyxorna från H&M. De ligger oanvända kvar i garderoben. Någonstans där drog nämligen Tora gränsen.

Jag vill ha blommig falukorv till lunch

För en tid sedan gick jag med i Nestlés barnmatsklubb (eftersom man fick en BabyBjörn-barnmatningssked på köpet, och alla förstår ju att det är "an offer you can´t refuse").
Häromdagen gjorde de i alla fall reklam för sitt matkalkylsprogram. Genom att fylla i vad barnet äter under några dagar, kan man få reda på om det får i sig tillräckligt med energi och om det får en balanserad och hälsosam kost. Kan ju vara kul att testa, tänkte jag. Man vill ju gärna ha svart på vitt att man är en bra mamma liksom. Glatt började jag fylla i vad Signe-liten ätit under dagen.
Om jag på morgonen hade vetat att jag senare skulle behöva redovisa allt vad Signe petat i sig mellan frukost och läggdags, så hade jag (självfallet) varit noga och vägt och mätt alla livsmedel efter konstens alla regler, men som det blev nu var jag tvungen att höfta lite.
Frukosten var lätt, två deciliter välling. Lunchen blev dock lite knepigare. En handfull snabbmakaroner, på ett ungefär. Fick hon i sig hela tomaten? Nja, typ halva kanske. Och en skiva falukorv. Vad kan den ha vägt? Ingen aning. Jag körde default-värdet på korven... ..och så fortsatte jag med mellis, middag och kvällsmat. Och sedan. Enter. The moment of truth.

KCAL-intag: Fint, ditt barn får i sig den mängd energi som behövs.
Hur ser fördelningen mellan protein, kolhydrater och fett ut?
Protein: Ditt barn får i sig mer protein än det behöver. Även om energiintaget är tillräckligt så behöver du se över fördelningen mellan protein, kolhydrater och fett. Får ditt barn i sig lika mycket protein alla andra dagar så behöver du antagligen minska något på portionerna ur grupperna kött-fisk-ägg och mjölk-fil-ost.

Nu är jag är visserligen ingen dietist men jag anade att något var lite lurt. Jag backade tillbaka några steg i programmet och hittade ganska snabbt boven i dramat. Signe. Hon måste ha smygätit falukorv när jag inte sett. Som värsta Kicki Danielsson. Hela 100 gram falukorv hade hon tydligen fått i sig. Och det bara till lunch. Jag räknade lite grann på det (också). Det skulle motsvara att jag mumsade i mig drygt 700 gram korv. I smyg. Det är nästan en hel falukorvsring. Jag vet inte ens hur det skulle gå till.

Loggbok natten till söndag

20:30 Båda barnen sover. Filmen sätts på. Godispåsen åker fram. Det är ju ändå lördag.

23.00 Stänger (snyftande) av filmen (Efter bröllopet) som jag kunnat se utan suckar och stön från Janne eftersom han är och spelar poker med "grabbarna".

23:10 Sms:ar Janne att han ska komma ihåg att jag larmat nedervåningen när han kommer hem.

00.15 Släcker lampan efter lite läsning.

01:00 Vaknar av att inbrottslarmet går.

01:01 Larmet tystnar. Hör Janne svära i hallen. Mirakulöst nog har inget av barnen vaknat.

01:30 Har hämtat mig från chocken och ligger och småpratar lite med Janne i sängen.

02:00 Somnar äntligen om.

03:00 Signe vaknar. Jag är för trött för att vyssja om, halar istället fram tutten och ammar henne till sömns igen.

03:15 Lägger tillbaka Signe i hennes säng.

03:20 Hör små tassande steg utanför sovrumsdörren. Där står Tora med nallen i handen. Hon har drömt mardröm och vågar inte somna om ensam. Väcker Janne som går och lägger sig i Toras rum.

03:30 Somnar om.

04:00 Vaknar när Janne följer Tora till toaletten som är kissnödig.

04:05 Signe vaknar. Jag ammar igen.

04:20 Lägger tillbaka Signe i hennes säng.

04:30 Signe vaknar. Hon får ligga på mig och sova. Själv har jag lite svårt att komma till ro eftersom Signe ligger och drar mig i håret.

05:00 Signe sover så pass djupt att jag kan lägga ned henne brevid mig.

05:05 Nu tror jag äntligen att jag sover.

07:20 Signe tycker det är dags att gå upp.

Om jag räknar på det här får jag ihop 4 timmar och 30 minuter. Får se om jag kan slå det rekordet i natt. Spännande va!

Anna Wahlgren och jag

Signe-liten har ju som bekant inte sovit så bra de senaste dagarna veckorna månaderna ähh vad fan, nånsin. Ever. Så, igår kväll tänkte vi testa det där som alla förstå-sig-påarna säger: "att om banet somnar själv, så kan det också somna om själv". Det vill säga utan att mamma eller pappa är där och vaggar och vyssjar.

Sagt och gjort. Signe fick på sig sin pyjamas, och hon var så trött att ögonen nästan gick i kors. När hon drack sin välling var hon jättetrött. När hon borstade sina (två) tänder var hon halvt i dvala. Men så fort huvudet vidrörde kudden blev hon med ens klarvaken.

Ser det här ut som en tjej som vill gå och lägga sig kanske? Somna själv my ass. Här ska vaggas och vyssjas så du hör vad jag säger.

Känns sädär va!

I morse när tjejerna och jag låg och mornade oss i sängen, travade Tora runt, runt bland kuddar och täcken samtidigt som hon sjöng:

"Dansa min docka, medan du är unger

När du blir gammal, blir du så TUNGER"

Det sista sa hon med eftertryck samtidigt som hon pekade på mig. Jamen, god morgon på dig också!

Hey, thats me

By the way.
Om ni tidigare idag råkade se en svettig och stressad kvinna i trettioårsåldern iklädd träningskläder, som satt och försökte amma en hysterisk bebis utanför tobaksaffären vid Hökarängens T-banestation, trots att hon hade sportbehå på sig, så kan det ha varit jag. Om hon dessutom luktade kiss, så var det defintivt jag.
Det var bara det.

Lite kiss har ingen dött av

Ibland händer det att vi badar ihop hela familjen här hemma. Jepp. Hela familjen. Vi har nämligen lyxen att ha ett jättestort badkar där vi, än så länge, får plats alla fyra. Det var faktiskt bara ett par dagar sedan som vi badade sist.

Vi hade precis klämt ner oss allihop i det varma sköna vattnet, när jag såg hur Tora liksom hukade sig lite. Åhh nej, hann jag tänka innan det kom: "Titta mamma, jag kissar". "Men Tora inte ska du...", började jag men avslutade aldrig meningen. För vad skulle jag göra liksom. Tvinga upp alla ur badkaret, släppa ut allt vatten och fylla på nytt, vilket skulle ta minst en halvtimme och ändå vara piss(!!)ljummet. Vår varmvattenberedare må vara stor, men inte HUR stor som helst. Nej, istället upprepade jag för mig själv som ett mantra: lite kiss i badvattnet har ingen dött av, lite kiss i badvattnet har ingen dött av. Säkert har jag badat i kiss t u s e n gånger. Jag har bara inte vetat om det. Så, om ni är ute på stan och känner en liten svag doft av kiss. Det kan vara jag som står bakom dig.

Efter badet blev det hur som helst nagelklippning och öronpetning. Både Tora och Signe (och jag med för den delen) älskar när man petar öronen på dom. De sitter blixtstilla och bara njuter. Och varje gång tänker jag på det som en killkompis till mig sa för rätt länge sedan nu (ni som inte gillar fräckisar kan sluta läsa här).

Jag: "Har du funderat på vem det är skönast för när man.. du vet.. gör det? Killen eller tjejen?"
Han: "Men det är ju ganska självklart"
Jag:"Jasså?"
Han:"Tänk på när man petar öronen. Vem tror du det är skönast för, topzen eller örat?"

Förhoppningsvis smittad

Vill ni höra något tråkigt? Inte tråkigt som i sorgligt-tråkigt, utan mer tråkigt som i kan-någon-snälla-ge-mig-ett-liv-tråkigt.

Igår kväll fick vi reda på att Alfons, Jannes gudson, var hemma sjuk med vattkoppor. Efter en snabb överläggning mellan mig och Janne, konstaterades att:

1) inget av våra barn har haft vattkoppor*
2) vi har inget skoj inplanerat under hela hösten**

Alltså, nu skulle det passa bra med lite vattkoppsvirus. Jag kastade mig på telefonen och ringde hem till Alfons. Jodå, vi var så välkomna. Så imorse packade jag, Tora och Signe in oss i bilen och for till andra sidan stan för att frottera oss (bokstavligen) med sjuklingen. Tack så hemskt mycket Lena för att du var så snäll och bjöd på både lunch och virus.

Men alltså! Fatta tråkigt liv man har, om man konstaterar att man lika gärna vara sjuk.

*okej, just detta kanske inte krävde någon större överläggning
**japp, ni läste rätt. Inget skoj på HELA hösten, förutom ett litet dop. Och så spa-helgen förstås, men jag har gudskelov redan haft vattkoppor.

Vår lilla pojke

Och som grädde på moset pekade Tora på Signe i morse och frågade:

"Är du pojke?"

"Men det vet du väl Tora, att Signe är en tjej", sa jag lite förebrående.

Fast till Toras försvar, de där snickarbyxorna är inte direkt kvinnliga. Men de är tajta. Faktiskt så tajta att Signe har vissa problem med kroppskoordinationen i dem. Vid ett tillfälle skulle hon sätta sig på rumpan, med föll istället rakt baklänges för att byxorna inte gav efter. Det kallar jag tajta jeans det. Det fick bli mjukisbyxor istället.

Han heter Signe

Med anledning av föregående inlägg och "Signe being gay", måste jag ju följa upp med och berätta vad som hände när vi åkte hem från Jenny och Folke igår eftermiddag. Så här var det:

Någonstans vid Medborgarplatsen kliver en tjej i min ålder på tunnelbanan. Hon får genast syn på Signe som sitter där i sin militärgröna racervagn, iklädd sin ljusblåa fleezejacka och bruna flygarmössa, mumsandes på majskrokar.

"Men ååhh vilken söt pojke du har" utbrister hon. "Han måste vara precis lika gammal som min son. Hur gammal är han?"
"Tack. Nio månader", svarar jag och ler lite trött.
"PRECIS som min son", kvittrar tjejen lyckligt.

Och sen fortsätter hon. Min son hit och dit. Och bla bla bla. Gillar verkligen majskrokar. Bla bla bla. Här får du se kort. Bla bla bla...

Jag vet faktiskt inte varför jag inte upplyste henne om att min "son" faktiskt var en tjej. Förmodligen för att jag inte var så sugen på att prata, och för att det faktiskt inte rör mig i ryggen om folk tycker Signe ser ut som en liten pojke. Fast det kändes faktiskt lite fel när tjejen efter typ tio minuter frågade:
"Men vad heter han?"

"Signe", svarade jag. För det gör hon ju.
Det blev knäpptyst en sekund innnan hon utbrast:
"Men åhh, vilket fint namn".

Och sen fortsatte det igen. Min son hit och dit. Och bla bla bla.
Tills jag så äntligen kunde säga:
"Ja, här ska vi av. Hej då!"

Love-film

Igår var Signe och jag hemma hos Jenny och Folke, som även gästades av Elin och Iris, Carro och Hugo. Jenny hade köpt ny värstingkamera och plåtade och fotade för allt vad tygen höll. Favoritmotivet var (såklart) Signe och Folke.

"Jag har tänkt sätta ihop en liten love-film med Signe och Folke", upplyste oss Jenny medan hon på bild försökte fånga något som skulle kunna vara en kram de två turturduvorna emellan. Jag var genast med på noterna. Sånt här kan man slå mynt av om det vill sig väl (tänk Britney Spears mamma).
"Signe, pussa Folke!", uppmanade jag. Signe gav Folke en liten våt puss på pannan.
"Åhh en till", försökte jag. En kyss gör ingen love-film. Signe verkade dock inte vara så intresserad längre.
"Men hon vill ju inte", sa Carro. "Hon kanske är gay".

Ha ha, skrattade jag. Då hittade Signe den lilla fotbollen. Den var betydligt intressantare än Folke, som låg och trånade i babygymmet. Hmm. Nu kan till och med jag kan se en oväntad tvist på den här kärlekshistorien. Inte för att det skulle göra någonting alls om Signe visade sig vara gay, men det vore ju lite snöpligt med tanke på att jag och Jenny redan börjat planera bröllopet.

Filmen? Jo, den hade premiär redan igår kväll. Och ni hittar den HÄR.

Nu kör vi!

Jag har i min enfald trott att vi enats om att vara två när större beslut ska tas i den här familjen*, men i morse visade sig att så tydligen inte är fallet. När vi skulle kissa morgonkisset**, upptäckte jag nämligen att Tora inte hade någon nattblöja på sig.

"Har du ingen blöja på dig?", frågade jag Tora förvånat.
"Nej", svarade Tora på denna rätt korkade fråga, eftersom det faktiskt var rätt uppenbart att så inte var fallet.

Janne hade tydligen igår kväll bestämt sig för att löpa linan hela vägen ut. Verkligen hela linan, eftersom vi inte hunnit*** skaffat något madrassskydd till Toras säng än.
Men. Det hade ju gått fina fisken. Så, lets rock!

Fast med tanke på Jannes blöjhistoria och det faktum att Tora inte hade några trosor på sig under pyjamasbyxorna, undrar jag om han helt enkelt inte bara glömde att ta på blöjan. Jo, nog var det så. Visst?


*Egentligen är det Tora som är ensam rådande härskare, men det får ni inte tala om för henne, för då går hon nog från att vara allmänt tvåårstrotsig till att bli helt olidlig.

**Jag kan inte bestämma mig för om morgonkisset är ett gulligt ord. Eller ett snuskigt.

***Vi har bara haft tre månader på oss.

Nu är det höst II

Så. Nu har jag letat lite i våra bildarkiv efter andra bilder på mig och Janne så att jag kan uppdatera profilen. Men jag vet inte. Jag tror att jag behåller den gamla profilbilden ändå. Kortet har visserligen några år på nacken nu, men det är taget på Jannes systers bröllop som gick av stapeln i slutet av september, så det där med hösttema håller ju.

Grejen är den att jag liksom inte kan hitta ett kort där både Janne och jag ser hyfsat normala ut. Det bästa jag kunde hitta var det här. Men jag är tveksam. Jag ser liksom lite stiff ut, och så tycker jag att jag inte riktigt klär i den där frisyren.
Janne ser väl i och för sig rätt okej ut, men om jag nu har bestämt mig för hösttema går ju den där vita smokingen fetbort.

Nej, jag behåller den gamla bilden helt enkelt. Det blir enklast så.

Nu är det höst

Vilket skönt helgväder vi har haft. Någon sa att "det har varit rena sommarvärmen", men det vet jag inte om jag håller med om. Tolv plusgrader är inte riktigt sommar för mig. På Grönland kanske. Nu har jag visserligen aldrig varit där, men man har ju förstått att där är kallt. Faktiskt så kallt att eskimåerna inte kan pussas som vanligt folk, för då fryser läpparna fast. Istället hånglar eskimåerna genom att gnugga näsorna mot varandra. Jo, det är sant. Det sa min mamma när jag var liten.

Hur som helst: det är höst. Och eftersom jag har tänkt att denna blogg ska få spegla årstidernas växlingar (pretentiöst va?), åkte kameran fram när Tora härom dagen hittade den hiskeligt fula fleezemössan som flickorna fick från min gamla au pair-familj i USA i vintras. Jag tänkte att jag kunde fånga några shyssta mössbilder som jag kan lägga upp som nya profilbilder nu är bloggen ska få hösttema. Problemet är vad jag ska lägga upp för bild på mig och Janne. Aldrig att jag tar på mig den där fula mössan. Jag är faktiskt rätt fåfäng och man kan ju inte lägga ut vilka bilder på sig själv som helst på nätet. Hmm, jag får rota lite i bildarkivet och se om jag kan hitta någon representabel bild.

"Schnyggo"

"Morsan, jag är tveksam till den här mössan"

"Jomen jag diggar den"

"Fast kolla puckot här till vänster"

Party Animals

Igår kväll var vi bjudna på middag hemma hos Marcus, Helene, Linnie och Leo. Och kan ni tänka er, Tora var ett litet solsken denna gång. Allting är visserligen relativt, men i ett par timmar lekte i alla fall de bästa vännerna fint ihop utan några större incidenter. Tillräckligt länge för att mammor och pappor skulle hinna få i sig lite vin och hugga in på maten. Men sedan började det att knorras lite i leden. Middagen avslutades raskt på stående fot och vi tog ett, vad jag trodde var ett gemensamt beslut, att lägga varsitt barn för att sedan sammanstråla i vardagsrummet. Men ack vad jag bedrog mig!
Signe som var världsatrött somnade på fem minuter. Belåtet sjönk jag ned i soffan med välfyllt vinglas och började förnöjsamt bläddra lite i en av veckotidningarna som låg på soffbordet. Sådärja! Sämre kan man ju ha det medan man väntar. Det var bara det att jag väntade. Och väntade. En kvart, en halvtimme... ..jag började gäspa lite. Var hade alla tagit vägen? Efter en dryg timme masade jag mig upp för att kolla läget. Inifrån Linnies rum hördes tunga snarkningar och från Leos rum hördes inte ett knäpp. Värdparet hade somnat. Ja, hela familjen för att vara exakt. Jag smög bort till gästrummet. På golvet brevid Tora låg Janne och sov. Jag ruskade honom vaken lite försiktigt.

-Janne, du somnade. Alla andra sover också.
-Oj, hoppsan.
-Vad ska vi göra? Ska vi gå och lägga oss vi med?
-Vad är klockan?
-Den är tjugo över nio.
-Ja, det är väl lika bra.

Fan vad roliga vi måste vara att hänga med. Någon som vill komma på middag?

I don´t think so

I ett reklamutskick från Åhléns idag, fanns en liten broschyr med titeln "Förändra, förnya och försköna". Jag bläddrade lite förstrött och läste om hur man lätt kan fixa till en kudde med något skönt tyg eller hur man lyfter ett rum med fondväggar. Allt lät så bra, till jag fann den här lilla tips-rutan:

Hahaha. Det kallar jag humor. Nedan ser ni en ögonblicksbild av vår hall. Ser det ut som en hall där man kan vänta sig finna några piffade kartonger? Eller ett hem där skoblock används? Ja, som tillhyggen möjligtvis. Jag svär, en Feng Shui-inredare på besök hos oss hade fått dåndimpen redan i farstun.

Dock vill jag att ni (läs Janne) ska notera vems skor som står på hyllan och vems som ligger kastade på golvet. Om jag inte ser helt fel, står alla mina skor (okej, förutom den där ena svarta träskon dårå) snyggt uppställda, medan diverse herrskor och barnpjuck ligger och dräller. Usch på sig!

Nej, nu har jag inte tid att blogga mer. Måste städa lite. I morgon kommer ju självaste Minna på fika.

Det artar sig

Idag har jag varit i Farsta Centrum i drygt en timme, utan att spendera EN ENDA KRONA! Det kallar jag karaktär. In your face, Farsta Centrum!

Det kan också kan bero på att jag glömt plånboken hemma, så att kusin Lena fick bjuda mig på lunch. Sedan fick hon även köpa mat till Signe, när jag upptäckte att barnmatsburken förmodligen stod hemma på diskbänken.

Det är bra att ha snälla kusiner ibland.

Varning på stan!

Jag tänkte att jag skulle skicka ut en allmän varning. I alla fall till er som bor i söderförort till Stockholm. Jag tror att det kan pågå någon slags obskyr folkfest här i krokarna ikväll. Någon form av nakenrally tror jag.

Tora klampade nämligen nyss förbi, i bara mässingen med cykelhjälmen på huvudet, bärandes insatsen till dockvagnen i handen.

"Hej då, nu åker jag till Farsta", sa hon och drog.

Om ni ser henne. Säg åt henne att komma hem omdelbums. I alla fall till klockan åtta. Då är det läggdags.

I´m a shopaholic

Vad krävs egentligen för att man ska få besöksförbud? Måste det föreligga någon form av fysiskt våld, eller räcker det om det råder en allmän hotbild? Och måste det vara två människor inblandade eller kan en av personerna bytas ut mot något slags objekt, säg ett köpcentrum? Jag tror nämligen att jag behöver ett besöksförbud gentemot Farsta Centrum. Det är förenat med livsfara för mig att gå dit, i alla fall en ekonomisk sådan.

Som igår till exempel. Jag var tvungen att fördriva ett par timmar där, i väntan på att jag kunde hämta Tora som var på ett födelsedagskalas i närheten. Två saker stod på min "att köpa lista": en vit långärmad T-shirt till Signe och ett par strumpbyxor till Tora. Nu blev det inte riktigt så. Förutom strumpbyxorna och T-shirten, råkade jag dessutom komma över: två extra bodys till Signe eftersom de hade ett "ta 3 betala för 2-erbjudande" på Lindex (alla vet ju att man snudd på förlorar pengar om man inte nappar på ett sådan erbjudande), en mössa till Signe, ett hårspänne till mig, en concealer, ett puder, en kajalpennevässare, en pudervippa, en rutig skjortklänning, och som grädden på moset: ett par benvärmare.
Men hallå! Ett par benvärmare! Hur tänkte jag här, trodde jag att jag skulle vara med i Flashdance eller? Om jag inte har på mig de där benvärmarna nästa gång vi ses, skjut mig.

För övrigt hävdar Janne att benvärmare på engelska heter bobbysocks. Så fel han har. Alla vet ju att det heter "bonewarmers". Det här är Bobbysocks!

Plåster

Jag har skavsår på hälen. Men det är inte kängornas fel. Jag upprepar. Det är inte kängornas fel. Det är jag som har lite klent skinn bara.

Nya och gamla vänner

Det här är Javlig, Toras kåldocka. Jag frågade Tora härom dagen vad hennes docka hette. "Javlig", svarade hon då. Javlig, tänkte jag för mig själv, vad är det för jädra namn? "Vad sa du att dockan hette?, försökte jag igen. "Han heter Javlig", upprepade Tora bestämt.
Okej, okej. Javlig it is. Och transa verkar han vara också. Fast det borde jag kunnat lista ut själv. De där guldlockarna ser ju långt ifrån äkta ut. Dessutom vet jag att kåldockans r i k t i g a namn är "Amalia Patricia", för det har jag minsann sett på hennes födelsebevis, så Tora kan väl få kalla h o n o m för Javlig om hon prompt vill.

Förresten ska nog inte jag säga så mycket. När jag var liten hade jag två låtsaskompisar som följde med mig var jag än gick. De hette "Lockalicka" och "Klister". Inte några Svenne Banan-namn det heller direkt. En dag var dock mina låtstasvänner som bortblåsta. Min mamma frågade mig var Lockalicka och Klister tagit vägen. "De har blivit överkörda av en buss", svarade jag, sådär lite i förbifarten. "Jaha, oj då, kära nån", mumlade min mamma till svar och försvann ut i köket för att dubbelkolla att köksknivar och tändstickor var utom räckhåll.

"De har blivit överkörda av en buss"

Trots allt

I morse tänkte vi ta en promenad hela familjen i det vackra höstvädret. Det började så bra. Tora fick av sig sin pyjamas och tog på sig trosor och byxor alldeles själv. Men sedan gick det snett. Janne tog på Tora fel tröja. Kan ni tänka er? HELT FEL TRÖJA. Amen asså. Klart man blir förbannad.
Tora blev dock inte bara det, hon drabbades av "the trots from hell". Alla trotsutbrotts heliga moder. Mitt i infernot plingar det till i mobiltelefonen. Det är ett sms från Mange, Olivias pappa, hon med cykelhjälmen ni vet: "Vi är på väg till lekparken Olivia och jag. Vill ni följa med?". Jag svarar att: "Det vore jättetrevligt men Tora har fått något slags psykbryt och skriker just nu ögonen ur sig uppe på sitt rum". Jag får ganska snabbt svar tillbaka: "He he. Jag vet hur det är. Som tur är går det ju lika fort över".
Vid den tidpunkten hade Tora skrikit i en och en halvtimme, och det visade sig att hon skulle skrika i en dryg halvtimme till. Summasumarum: två (2) timmar av konstant skrikande, grinande och allmän bärsärkagång. Det kan vara så att jag och Mange inte delar samma tidsuppfattning, men jag tvivlar på att han tycker ett två timmars trotsutbrott är lite snabbt överstökat.
Det finns tydligen en bok som heter Trotsboken. Jag har alltid trott att: "Bah, det där med trots. Det löser man väl instinktivt lite allt eftersom". Efter idag känner jag att Trotsboken skulle kunna bli min bibel. Det skulle den.


P.S. Johanna. Vad det det här du menade med en kort skitjobbig period? D.S

Inte måla där. Heller.

Jag kände att jag inte riktigt kunde släppa ämnet fötter riktigt än. Jag måste först få berätta om Toras senaste tilltag.

En helt vanlig vardagsmorgon satt Tora på vardagsrumsgolvet och ritade lite innan det var dags att gå iväg till Agneta, Toras dagmamma. Jag minns att jag berömde henne för att hon varit så duktig och inte målat, varken på sig själv eller på golvet, b a r a på papper, även om det måste ha kliat i hela kroppen på henne efter att få måla någon annanstans. Någonstans där man inte får. Men det gjorde hon inte. Trodde jag!

Senare samma eftermiddag hämtar jag Tora hos Agneta. När vi står i hennes hall och klär på oss ytterkläderna, säger så plötsligt Agneta:

-"Jo, jag måste få fråga. Vi har undrat så under dagen, barnen och jag. Har Tora gjort fotavtryck eller något annat spännande i går kväll?"
-"Nej", svarar jag och ser frågande ut. "Hur så"
-"Jo, det var bara det att hon hade sådan färg under fötterna".

Jag tar av Tora ena strumpan. Och mycket riktigt. Min dotter har, mycket listigt, målat med sina tuschpennor under fotsulorna, där hon vet att mamma inte kommer att titta. Det är så listigt gjort, att det inte är annat än att jag blir lite orolig för framtiden. Jag har exempelvis redan nu börjat kolla runt efter kassaskåp med kombinationslås där vi kan förvara hushållets fåtaliga (*host host*) alkoholhaltiga drycker. Och jag tänker inte berätta för henne, historien om vår bekant, som i sin ungdom mycket listigt ersatte innehållet i sin pappas nya dyra oöppnade whiskeyflaska med té. En whiskeyflaska som pappan senare, helt oventades, ger bort till en kund i present. Nej. Sådant håller man bäst för sig själv.

I Himmelen?

Och när vi ändå pratar om Janne...

Varje kväll när vi går och lägger oss och jag med en suck säger: "Åhh Gud!" samtidigt som jag glider ner mellan lakanen, bara för att det är så skönt att ä n t l i g e n få gå och lägga sig, svarar alltid Janne: "Ja, vad är det?"

Ha ha ha! Jag skrattar på mig. Trevlig helg på er!

Bigfoot

När jag ändå är inne på ämnet...

För drygt ett år sedan, gifte sig min kompis Elin och självfallet hade vi en möhippa för henne. Ett av uppdragen under början av hippan, var att den blivande bruden skulle gissa vilka som skulle vara med under dagen genom att studera lappar, en för varje deltagare. På lappen hade var och en fått skriva: "tre ord som beskriver din relation med bruden" samt "skostorlek".
Jag var ansvarig för att samla in information från alla och sammanställa lapparna. Några dagar före hippan, sitter jag hemma framför datorn och pysslar med just detta. Janne står bakom mig och tittar lite nyfiket på skärmen.
"Vet du vad som slår mig när jag läser om dina kompisar?", säger han plötsligt.
Jag tänker att nu säger han säkert något gulligt som: "Det är så kul att ni har hållt ihop så länge i ert tjejgäng" eller "Vad många snälla ord alla har att säga om Elin".
"Nej, vadå?"
"Vad stora fötter alla har!"

På tal om skor

Ni som är Tele2-kunder, fick ni också ett sms häromdagen där de påminde om sin nya tjänst: "Nu kan du SMS:a vilken fråga som heslt till 118100"
Ok, vilken fråga som helst alltså, tänkte jag, och frågade (eftersom jag hade lite ångest):

-Var det verkligen värt att lägga nästan 1800 kronor på nya kängor idag?

Svar: Det beror lite på om du känner att du kommer använda kängorna och att det är viktigt att du köpte för en sådan kvalité som du gjorde. Om du är en människa som tycker om friluftsliv och kommer använda kängorna till det, så är 1800 ett bra pris för att ha det bekvämt under långa vandringar. 1800 spänn för ett par snygga skor tycker dock 118100 är lite väl mycket. Ha det fint!

Det ser ut som att det blir till att ut och hajka i helgen med andra ord.

För övrigt tycker jag att det här är en väldigt underhållande tjänst. Vad är det roligaste ni hört någon fråga 118100? Vad det kostar att fråga? Förmodligen mer än skorna!

Det är kärlek

Titta på de nya skorna, inte på den stökiga hallen i bakgrunden

Titta vilka raringar som har kommit hem till mamma! Och inte har de behövt flyga hit över hela Atlanten heller. Nej, de behövde bara åka lite tunnelbana från SkoUno och hem. Jag ringde dit, på vinst och förlust, och: "Visst, de skulle få hem större storlekar om bara ett par dagar".

"Större storlekar" visade sig nu på expeditspråk betyda storlekarna 37-39. Och ja, om valet hade varit fritt, så hade jag nog tagit ett par storlek 40, men ödet ville visst annorlunda.

Fast, det går ingen större nöd på mig. De är bara liiiiite trånga, och skor med stålhätta töjer sig mycket bra. Har jag hört.

Nej, nu får ni ursäkta mig. Jag måste ner i hallen och titta lite på skorna en stund. My precious....

Kändisspotting

Igår när Signe och jag åkte tunnelbana, klev självaste Anders Johansson (ena halvan i Anders och Måns ni vet) på vid Skanstull och satte sig mitt emot oss. Han hade en massa packning med sig, skulle nog ut och resa. Inte för att jag tittade så noga, men SIGNE däremot var aspinsam och bara skrattade och flörtade hej vilt. Hoppade upp och ner i mitt knä och viftade med armarna: "Se på mig Anders, se på mig". Och Anders, han kluckade lite av skratt och log så glatt mot Signe. Jag försökte låtsas som om det regnade. Herregud, vet inte Signe att när man ser en kändis så ska man INTE LÅTSAS OM NÅGONTING. Annars kan ju kändiskapet stiga kändisen åt huvudet. Dom kan liksom få för sig att de är nåt. Hajja utskällning Signe fick när vi klev av. Eller egentligen när Anders klev av. Han gick av redan i Gamla Stan. Vi skulle till Hötorget.

Aj aj!

Signe har börjat bitas. När hon ammar!! Aj! Har hon aldrig hört talas om ordspråket:

Bit inte den hand det bröst som föder dig

Jag måste nog upplysa henne om det.

Det var en gång...

På grund av inställd lunchdejt idag, i kombination med sovande Signe och brist på inspiration till andra roliga inlägg, tänkte jag istället berätta om den där natten av ofattbar smärta för snart 2,5 år sedan. Nej, det är inte Toras förlossningsberättelse (I will spare you that) men det gjorde snudd på lika ont. Det var nämligen så här:

Höggravid i v.38 välte jag mig ur sängen mitt i natten för att gå upp och kissa för hundrade gången. Det var mörkt, som det brukar vara på nätterna, och brevid sängen stod vår tvättkorg av rotting. På något sätt, lyckades min högra lilltå fastna i den när jag försökte vagga mig förbi på min väg ut ur sovrummet. Mina resterande 95 kg fortsatte dock rakt fram.
"GAAAH!", vrålade jag och föll ihop i på golvet. Troligtvis med ett stort brak. Satan i gatan vad ont det gjorde i tån. Janne for blixtsnabbt upp ur sängen och lyfte baxade hjälpsamt upp mig på fötter igen.
"Hur gick det? Vad hände? Slog du i magen?", frågade han oroligt.
"Ingen fara", stönade jag till svar. "Jag slog bara i tån".
Med de orden fortsatte jag mot toaletten och Janne återvände till sängen. Av snarkningarna att döma, somnade han om nästan omedelbums.

Väl tillbaka under täcket igen, konstaterade jag dock att tån fortfarande gjorde lika förbannat ont. När man slår i tån, i exempelvis en tröskel, brukar ju det onda upphöra efter några sekunder. Så var alltså inte fallet nu. Jag bestämde mig för att kika lite. Jag tog bort täcket och lyfte upp mitt, från knäet och ner jämntjocka ben och tittade på foten. Till min förskräckelse fick jag se att min högra lilltå pekade i en nästan perfekt nittiograders vinkel rakt ut åt höger. Jag petade Janne i sidan: "Janne, jag tror jag har brutit tån. Vad ska jag göra?"
Janne muttrade sömndrucket och rullade över på andra sidan med ett: "Ring sjukvårdsupplysningen".
RING SJUKVÅRDSUPPLYSNINGEN?! Om jag inte hade varit så yrvaken hade han nog fått sig en utskällning på stående(?) fot för denna kommentar, men nu haltade jag istället lydigt upp ur sängen och fick tag i telefonen. Efter mycket om och men hade jag även fått fatt i telefonnumret. Men när jag så till slut satt där i telefonkön, slog det mig att det här var ju faktiskt rätt så mycket slöseri med tid. För vad skulle de säga liksom: "Jaha, du tror att du har brutit tån. Varför tror du det? Den petar rakt ut? Ja, det låter ju rätt troligt att den är bruten. Vad du ska göra? Ta en alvedon och gå och lägg dig igen". Eller inte. Jag lade på och stapplade in till Janne igen. "Janne, vi måste nog åka till akuten. Janne. JANNE!" Till slut vaknade han till liv och jag tänkte att det var ju en jävla tur att det inte var för att föda barn som vi åkte in till sjukhuset mitt i natten.

En bra grej med att komma in till akuten klockan 04.00 på morgonen, är att det inte har hunnit komma in så värst mycket folk än. Det fanns en massa lediga rullstolar. Jag kan dock lova att jag har känt mig graciösare än vad jag gjorde den natten, när jag som en gravid flodhäst, klädd i nattsärken med håret på ända, och med min vattensvullna nakna fot utsträckt framför mig med tårna spretandes som på en kratta, rullade fram i SöS korridorer. Till råga på allt var det den vrålsnygga manliga akutsjuksköterskan som skulle göra den första undersökningen av fossingen. Faktum är att han faktiskt hade undersökt samma fot ungefär ett år tidigare, efter en klättringsolycka. Men det var som sagt ett drygt år och ca 20 kg tidigare. Det fanns inte ett spår av igenkännande från hans sida. Tur var väl det. Jag kände att det här var ett tillfälle som man gärna kunde få passera utan att man blev igenkänd. "Jo, den är nog bruten", konstaterade snyggingen i alla fall. "Det blir nog till att röntga. Men ni har tur för det är ingen kö till ortopeden just nu".

Well. Ingen kö, visade sig ändå innebära någon dryg timme innan jag blev undersökt och till slut röntgad med blyförkläde över magen och allt. Janne har någon teori om att pojkspolingen till ortoped (han kan inte ha varit en dag äldre än 25) låg och slagga i någon städskrubb någonstans, men det låter jag vara osagt. Fast han var rätt rufsig i håret när han äntligen kom. Det var han.
"Jo, men din tå är av", konstaterade han i alla fall efter att ha konsulterat röntgenplåtarna. "Vi måste dra den på plats och sedan tejpa. Det kan nog kännas lite".
Jo tack! Det kan man väl säga. Slyngeln till ortoped drog och slet i min brutna tå, allt vad han orkade. Jag tyckte mig till och med kunna se svettdroppar formas på hans bleka finniga panna. Själv hade jag fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på britsen där jag låg och inte skrika högt av smärta. Jag hade lust att be om en pinne att bita i, en sådan som de har i västernfilmer när de ska skära ut kulor utan bedövning och tvätta sår med whiskey och sånt, men istället väste jag till Janne: "Jag kan ligga gärna föda barn nu. Vi är ju redan på SöS och det här gör så jääävla ont." Nu gjorde det inte t i l l n ä r m e l s e v i s så ont som det skulle göra att föda barn, men det visste jag ju inte då. Gudskelov!

"Sådär ja!", utbrast plötsligt uslingen till ortoped. "Nu var det klart".
Jag tittade på min fot. Ok, lilltån petade väl inte längre nittio grader ut, men minst sjuttio var det i alla fall.
"Ska den verkligen se ut så där?", hörde jag mig tveksamt för.
"Såg den inte ut så där innan?", frågade ortoped-puckot.
"Nej, tån var liksom lite mer RAKT FRAM. Och även om jag inte har pumps speciellt ofta, vore det trevligt att kunna ha ett par om jag så vill", svarade jag. Lite ilskt.
Ortoped-åbäket suckade och började dra och slita igen. Till slut hade han lyckats med att få till något som såg hyfsat rakt ut. Lite svårt att avgöra med tanke på hur svullen lilltån hade hunnit bli. Det blev tejp och bandage. "Lycka till med bebisen", önskade ortopeden innan han lämnade oss. Jag bad till Gud att han inte extraknäckte som förlossningsläkare också.

Socker-Conny

Tora har hittat på en egen text till den kända barnvisan "En sockerbagare". Enligt mitt tycke en mer verklighetstrogen sådan. Den går så här:

"En tjocker bagare, här bor i staden

Han bakar kakor, mest hela dagen..."

För vad är egentligen en s o c k e r b a g a r e? En som bakar med socker. Hur gör man det? Nej, då passar det mycket bättre med en tjocker bagare. Att vara tjock är ju liksom ett signum för att vara bagare, speciellt om man bakar kakor mest hela dagen.

OBS! Jag är väl medveten om att Jan Boris Möller är kock och inte bagare. Men nämn en känd bagare? Kom igen, en?

Intresseklubben antecknar

Dagens kom-ihåg-lista!

För in i Signes album att Signe-liten vid åtta månders ålder:

-ställer sig upp och går längs möbler. Speciellt de intressanta och de barnförbjudna, som datorn och diskmaskinen. Den sistnämnda försöker hon även krypa in i.

-släpper händerna och övar på att stå utan att hålla i sig. Till sin mammas stora förskräckelse, för hon suger verkligen på det.

-har vinkat för första gången. Till farmor och farfar när de åkte hem efter att ha varit här på söndagsfika igår. Ingen Silvia-vink, utan en riktig vink, med flex av fingerleder och allt. Egentligen tror jag faktiskt att det är andra gången hon vinkar, men förra gången avfärdade jag det med att det var slumpen. Att hon fick något slags nervryck i handen samtidigt som vi sa adjö till vem-det-nu-var. Jo, men det skulle faktiskt kunna hända. Dock inte två gånger. Det vore lite för osannolikt.

Glöm ej heller att framkalla en massa bilder på Signe och klistra in i albumet. Hon ligger ju som bekant några sidor efter. Du kan ju börja med de här:

Tjohej!

Upp, upp, upp

På stadiga ben

Dunderkur

Tora och Signe har ju som bekant varit lite krassliga i slutet av veckan. Nu är de dock på bättringsvägen båda två. Tyvärr verkar det inte vara bättre än att jag nu börjar sloka lite med öronen. Kliar lite i halsen, värker lite i kroppen, ja ni vet.
Men. Någon förkylning har jag då rakt inte tid med, så ikväll bestämde jag mig för att försöka mota Olle* i grind. Alltså. Vår nya juicepress har fått jobba häcken av sig och jag har ikväll:

-druckit råsaften av fyra stora apelsiner och typ tio äpplen från vår trädgård**
-bälgat i mig en stor kopp grönt té

Önskat resultat: Jag känner mig pigg och kry i morgon bitti.
Troligt resultat: Jag kommer kissa i sängen i natt. Och ha ont i halsen när jag vaknar.

*Vem fan är den där Olle egentligen, och varför ska han motas? Jag vet inte vad mota betyder.
** Äpplena är alltså från vår trädgård. Apelsinerna köpta på ICA. Vi bor inte Israel.

Börjar ana oråd

Tora är inte så värst intresserad av kläder faktiskt. Ibland har hon någon slags synpunkt om att hon inte vill ha det eller det plagget, men oftast är hon rätt nöjd med det man sätter på henne. Något som hon defenitivt aldrig visat något slags intresse för, är shopping. Jag tror inte ens hon har någon uppfattning om ordet "köpa". Därför blev jag rätt förvånad när hon härom morgonen pekade på mina trosor som jag sprang omkring i, och frågade:


-Var har du köpt dom där då?
-Ehh... på Lindex....

Är det så här det börjar?

Ambivalens

Konversation vid frukostbordet.

-Tora vill du ha en macka till?
-Joooeeej.
-Vad betyder det? Ja eller nej? Vill du ha en macka till?
-Jooaaaeeej...
-Du måste svara, ja eller nej.
-Ja eller nej.
-Nja, jag menade inte riktigt så. Vill. Du. Ha. En. Macka?
-Ja!
-Vad bra. Du vill alltså ha en macka?
-Nej!
-Ok! Ingen macka.

*börjar plocka undan*

-JAG VILL HA EN MACKA!
-Det var väl det jag visste.

And thats all I have to say about that!

En hjälpande hand (i dubbel bemärkelse)

I den här familjen har man ibland så gott som alltid*, sällskap med sig in på toaletten. Det är inte helt oangenämt. Man kan konversera lite om vardagliga ting och Tora är faktiskt rätt hjälpsam.
"Här får du papper", brukar hon säga och räcka över en minimal pappersremsa.
"Tack Tora, men mamma vill nog ha lite mer papper än så".
Tora strimlar av en liten remsa till: "Här".
"Tack så mycket. Lite till". Tora river av en om möjligt ännu mindre remsa. Och så ännu en.
Det brukar sluta med att man sitter där med en liten hög av konfetti i handen att torka sig med. Nåja. Bättre än inget.

*Här skulle jag vilja lära mig hur man skriver "ibland" genomstruket. Som om man börjat skriva ibland, men sen ångrat sig och skrivit "så gott som alltid" istället. Ni hajjar. Ni har sett det förut. Hur gör man det? Jag har testat att skriva i ett word-dokument och sen koppy-päjstat! Funkar inte. Hilfe! Någon?

UPDATE: Så har man skrivit sitt livs första html-kod dårå. Det gick ju fina fisken. Man kanske skulle sadla om. Bli en sån där ... vahettere... datatekn... datakons... en som jobbar med data. Tack Yllet och Polly för hjälp.

Varning!

Vill du se en sjukt äcklig bild? Och då menar jag VERKLIGEN läskig. Jag hade egentligen inte tänkt visa den här, men så bara: vad f-n, jag gör det! Men jag varnar först.
Nej, jag pratar inte om kortet från föregående inlägg, det har jag gudskelov inte sett, utan jag tog ett kort på Tora för ett tag sedan, när hon var så gullig och satt och åt mörk choklad.
Du får scrolla ned en bit för att se bilden. Jag tänkte att jag gör så, för att man ska ha en chans att hinna ändra sig. OK, kör! Om du vågar. I dare you.

Alien

Tora

Smile

Med risk för att vara lite utlämnande, men det får man ta. Vad gör man inte för konsten...

Igår kväll sitter Janne på toaletten, bajsar, borstar tänderna samtidigt och leker med sin mobil. Nej, det sista är inte någon omskrivning för något helt annat. Om jag hade skrivit: och leker med sin "mobil", då hade det varit det. Men det gjorde jag inte.
Plötsligt hör jag ljudet av en mobiltelefonkamera.

-Tar du kort på dig själv när du sitter på dass?!
-Jag måste ju testa nya kameran ju.

Personligen kan jag tänka mig mycket trevligare motiv än så, första gången man provar en kamera. Mycket. Men det är jag det.

Språkförbristringar

Idag är Tora hemma med snorig näsa. Hon är tillräckligt sjuk för att behöva vara hemma, men inte så pass sjuk, att hon vill ligga i sängen hela dagen. Därför tog vi en sväng till lekparken efter lunch. Där var också en äldre man i sällskap med en pojke på ungefär 10 år. Pojken sprang ivrigt omkring i lekparken och lekte en med det ena, en med det andra.
"Det är mitt barnbarn", sa den äldre mannen med stolthet i rösten. "Han är från Sicilien. Där har de inga lekplatser. I alla fall inte så här fina".
Pojken hoppade in i leksaksbussen av trä som står i en av sandlådorna på vår lekpark. Han klappade på sätet brevid sig, för att visa att han ville att morfar skulle komma sätta sig.
"Problemet är att jag inte förstår vad han säger", fortsatte morfarn att förklara, medan han vecklade in sin gamla kropp i bussen. Sedan satt de där tysta brevid varandra i bussen och log. Pojken och morfarn. Till dess pojken rusade i väg mot nästa aktivitet.

Jag blev lite varm i hjärtat av att bevittna den där ordlösa kärleken mellan dom. Inte måste man alltid tala samma språk. Man förstår ju varandra så bra ändå. Sedan kom jag på, att det faktiskt nog inte är så långt ifrån den relation som Tora har med sina far- och morföräldrar. Nu pratar hon visserligen ganska bra, men fram till för bara några månader sedan, lät det typ så här:

Tora: "Morfar. Titta lampan"
Morfar: "Vad sa du Tora?"
Tora: "TITTA LAMPAN"
Morfar: "Katten ja, där är den"

***

Tora: "Blåsa såpbubblor farfar?"
Farfar: "Nu hör inte jag vad du säger Tora. Du får ta ut nappen."
Tora: "Blåsa såpbubblor?"
Farfar: ???
Tora: "BUBBLOR!"
Farfar: "Kom så går vi och gungar lite. Det är kul."

Tidsfördriv II

Okej, eftersom inte jag heller har något liv, eller som Yllet skulle ha sagt: I don´t get out much, hänger jag på.

Dagens telefonlista:

Har du kysst nummer sju? Börsnytt! Hmm, kanske ska man rensa telefonboken från sådana här defaultnummer.
Har du träffat nummer nio i veckan? Nej. En kille från min klass på lärarhögskolan. Tveksamt om jag kommer se honom igen faktiskt.
Älskar du nummer tio? Min mans barndomskompis? Nej, men vilket drama det skulle kunna ha blivit.
Är nummer elva en sötnos? Camilla från min gamla mammagrupp, ja, hon är söt.
Är nummer femton en bästis? Nej, men en kusin, som bor på Gotland.
Har nummer sexton gått i samma klass som du? Ekonominytt! Återigen, borde kanske rensa..
Brukar du hänga med nummer nitton? Nej, tyvärr. Men en massa, för några år sedan.
Är nummer tjugo bra? Nummer nittons syster. Hon är bra.
Gillar du nummer tjugosex? In Case of Emergency. Beror väl på hur man ser det.
Vet du om nummer trettioett har ett förhållande? Jadå. Det är Folkes mamma det.
Hur känner du nummer trettioåtta? Kundservice Ftg. MEN VA FAN.
Är du intresserad av nummer fyrtiotvå? Min kusin Lena. Intresserad var väl att ta i. Men hon är en rolig prick hon.
Hur länge har du känt nummer fyrtionio? Min mans kompis. Sedan jag träffade honom.

Jaha! Blev det inte roligare än så. Nej, tydligen inte.

Typiskt

Här ägnar man nästan en hel dag till att surfa runt efter de perfekta bootsen. Och så när man äntligen hittar dem, verkar det vara något fel på nätbutik-sajten. Ringer kundservice.

Jag: "Hej, jag är lite intresserad av de där Dr Martens modell Triumph 1914 som ni har. I svart. Men jag undrar om det kan vara något galet med sajten?"
Trevliga tjejen: "Hur då menar du?"
Jag: "Jo, man verkar inte kunna välja storlek. Det enda som som dyker upp som alternativ är storlek 36."
Trevliga tjejen: "Oj då, vänta ska jag kolla."

****

Trevliga tjejen: "Du, nu ser jag. Den modellen har utgått ur det svenska sortimentet. Vi säljer de sista vi har nu. Finns tyvärr bara i storlek 36."
Jag: (stum förtvivlad tystnad)
Trevliga tjejen: "Men de finns i beige."

Beige! De är ju för f-n ... beige! Jag vill ha ett par svarta. VILL HA ETT PAR SVARTA! ( Oj, nu lät jag som Tora.) Kollade upp vad det skulle kosta att köpa och skicka hem ett par från Amerikat. 208.52 dollar. Det blir ett par dyra boots det.
Om man verkligen vill, och då menar jag VERKLIGEN. Tror ni man kan klämma ner storlek 40-fötter i ett par 36:or då? Precis som Askungens styvsystrar, är jag beredd att offra ett par tår eller en häl. För övrigt har jag funderat på det där med hälen ända sedan jag var liten. Jag menar, skor är ju oftast för små på längden (eller på bredden för den delen), inte på höjden. Hur kan det då hjälpa att karva bort hälen?

P.S. Jag är väl medveten om att detta mer och mer börjar likna någon konstig slags modeblogg. Det är inte meningen. Nästa inlägg kommer vara på kiss o bajs-temat. Lovar. D.S

Tänka om

Vid närmare eftertanke. Det här med rutiga skjortor kanske inte var en så bra idé trots allt.

Nya skor, check!

Gårdagens mission accomplished. Singan har fått (nya) skor och slipper nu visa sig bland folk i sina pantertanter-tofflor. Jag tycker i och för sig att de är lite fräcka, men Janne brukar gå fem meter bakom oss när Signe har dem på sig. Typ. Nästan i alla fall.
Och jag hade tydligen varit jättesnäll, för jag kom hem med en ny skinnjacka. Och den är så najs, så najs. Och så dyr. Och som om det inte var nog, sitter jag nu och porrsurfar efter ett par nya kängor också. Tur att det är början av månaden. "Hej då Toras och Signes barnbidrag! Välkomna hem till mamma, snygga skinnjackan och tuffa bootsen!"

Observera att jag skämtade lite om det där med barnbidraget. Skulle ju så aldrig hända, det förstår nog alla. Men man vet ju inte. Tänk om någon skulle få för sig och ringa och anmäla. Och så plingar det plötsligt på dörren här hemma. Jag går och öppnar, iklädd den nya skinnjackan, med Tora och Signe, bleka, hålögda och klädda i trasor, klängandes kring benen. Där står SOC. Fatta pinsamt!

Oups

I morse höll jag på att sätta morgonkaffet i halsen. När jag satte på datorn innan frukost, hade bloggen istället för sina sedvanliga tre besökare (hej mamma, hej pappa, hej Folke), haft hela 46 besökare. Måste vara något vajsing med besöksräknaren, tänkte jag, innan jag upptäckte att det var Polly som hade länkat. Hon är hemma sjuk och har (tydligen) inget bättre för sig än att läsa bloggar och fundera över hur stor snopp Michael Jackson egentligen har. Ha ha ha. Det, och vad är meningen med livet liksom. Krya på dig Polly.

Signe är för övrigt också lite krasslig. Så vi håller oss hemmavid idag och går miste om en lunch med mormor på stan. Istället för sushi blir det nu gårdagens korvstroganoff med ris. Nåja. Det var ju inte så att det här hushållet inte direkt behövde någon (läs jag) som var hemma en dag och städade, tvättade (och läste Damernas Värld).

Dagens mission

Idag står det shopping på agendan för Signe och mig. Med Malin och Simon, Carro och Hugo. Simon behövde visst en jacka och Singan måste ha nya skor. De här leoparddojjorna är de enda hon har för tillfället. Visserligen har jag för mig att leopardmönstrat är hett i höst, men det kan ju vara kul att ha något att byta med.

Om vi är snälla, kanske det blir något liiiitet till mammorna också. Jag har nämligen upptäckt att höstens mode innehåller ett par trevliga inslag. Nu talar jag inte inte om... vahettere... spets. Spets på mig. Mohahahaha. Inte direkt som handen i handsken. Nej, vi snackar stora rutiga skjortar och Dr Martens-kängor. Oh. My. God. Jag har väntat på att det här modet ska komma tillbaka i femton år nu. Nu drar jag tyvärr i n t e r i k t i g t samma storlek som på gymnasiet, och kängorna har sedan länge gett upp. Men det är ju kul att shoppa. Som flickan sa.

Sedan passar det rätt bra att handla skor med Signe. Sen hon började krypa är hon inte riktigt helt nöjd med att sitta i vagnen medan mamma provar kläder. Sist när jag provade jeans, tog jag med henne in i provhytten och satte henne på golvet brevid mig. Snabb som vessla, slank hon dock ut genom glipan mellan provrumsdörren och golvet. Jag fick springa ut och jaga henne. Utan byxor. Jag hoppas jag inte är den enda som visat mig i bara trosorna på JC i Farsta Centrum.

Det börjar ju bra det här

Fast sängen är i alla fall bäddad

Jamen, det börjar ju bra det här. Mitt nya liv. Jag hade TÄNKT att sminka mig lite, ta på jeans och någon trendig topp INNAN vi gick ned och åt frukost. Men så hängde ju myspysbyxorna där och bara: "Heeeey, ta på oss istället. Vi är mycket najsare än de där stiffa jeansen". Och vad kan jag säga. Jag är svag. Och de är sköna. Ack så sköna. Fast snart ska vi klampa iväg mot dagmamman. Då blir det ombyte.

Annars har vi som sagt varit i Skåne på kräftis i helgen. Mycket najs på alla sätt och vis. Jenny och Sören, tack och bock.

Vi gjorde det lätt för oss och åkte tåg ned till Malmö. Det var så bekvämt att vi nu överväger att sälja bilen och åka tåg överallt vi ska. Tora som i vanliga fall är åksjuk och kräks så fort bilen börjar rulla, satt nu i godan ro och kollade på tecknad film (Dumbo med andra ord) på datorn i typ fem timmar. Vid varje litet: "Jag ee kissnöödiii", var det bara till att trava ned några meter i gången och gå på toaletten. Inget panikletande efter bensinmackar längs motorvägen här inte. Och personligen kunde jag ligga och slagga i ett par timmar med Signe sovandes på mig som en tio kilos köttfilt. Köttfilten. Den bästa filten.