Nangiala

Tjoho! Så var man tillbaka då. Piggare och fräschare än ever before. Och fasikens vad najs det var. Vi snackar bastu, bad, yoga och massage. Fruktfat och vattenkaraffer med gurkskivor i. You know the drill. Hälsosamt så det skriker. Men ändå. Ett par glas vin till middagen lockade. Men det var ju det här med sömnen.

Så Jenny och jag lusläste bipacksedeln till insomningstabletterna och fick bland annat reda på att "vi själva fick bedömma om vi dagen efter var i skick att framföra motorfordon eller inte", att "grapefruktjuice kunde förstärka effekten" och att "alkohol bör undvikas". Ingen av oss hade några planer på att köra långtradare hem och risken att vi ovetandes skulle råka hälla i oss lite grapefruktjuice bedömde vi vara tämligen liten. Men det där med alkoholen. Ordet "bör" är ju lite svävande, inte sant? Inte alls som "asbolut inte" eller "kommer inte på fråga", så Jenny ringde en doktor hon känner som gav oss grönt ljus. Ett par glas vin till maten var ingen som helst fara. Så det blev BÅDE vinpaket till maten OCH garanterad sömn. Jag tror inte att jag varit så lycklig sedan Tora och Signe föddes, vilka paradoxalt nog är själva anledningen till att jag varken dricker vin eller sover särskilt ofta nuförtiden. Lustigt det där.

Hur som. Efter en supertrevlig middag förpassar vi oss till vårat rum, lägger oss på sängen, tar på oss våra ögonbindlar (trots att rummet är BECKSVART, vi är för tusan ute i bushen, men inget ska få störa vår sömn. Inget), sväljer var sitt piller och tar varandra i handen med ett: "Vi ses i Nangiala". Fast det är då jag kommer på att vi glömt att släcka i taket. Jag frågar Jenny "hur snabbt de här pillrena verkar egentligen" och om " det finns en risk att jag somnar i hallen om jag går upp för att släcka lampan". Visst att jag känner för att sova ut, men om jag skulle göra det på hallgolvet tror jag att jag skulle vakna upp, förvisso pigg, men rätt leabruten.

Men jag hann tillbaka till sängen i tid och fick ä n t l i g e n njuta av mina åtta sju timmars sömn. Och som grädde på moset glömde personalen vid utcheckningen att ta pröjs för flaskan skumpa som vi beställde in innan middagen. Tack så mycket för det Nynäs Havsbad. Vi kommer med all säkerhet tillbaka nästa år men då stannar vi två nätter. Det har vi redan bestämt.

"Vi ses i Nangila"

Bye bye

Tänkte bara säga det att det kommer bli lite tyst här på bloggen ett litet tag. Jag tänker nämligen befinna mig här fram till i morgon. Med bästa väninnorna. Najs. Very najs indeed. Och som bekant velas det mellan att dricka vin och att garanterat få sova åtta ostörda timmar. Just nu lutar det åt sömnen. Jag menar, kröka ner sig kan man göra när som helst, men sömn det är hårdvaluta nu för tiden.

Nåja, jag tänkte bara att ni skulle veta det. Och så vill jag inte att min formlösa underkropp ska vara det första ni ser när ni tittar in på bloggen.

Men godnatt på er då och på återseende!

Roligt nästan jämt

För något år sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor på Stadium. Eftersom jag förmodligen hade någon grinig unge med mig in i butiken, provade jag dom aldrig. Dom såg tillräckligt okej ut på galgen och så var dom tokbilliga på rean. Och Hey, det är träningsbyxor vi pratar om, de behöver inte sitta som en smäck.

Men alltså. Jag önskar att jag tagit några minuter i provhytten ändå. För maken till byxor att sitta illa alltså. Illa, illa, illa och inte på något som helst sätt smickrande. Alls faktiskt. Underkroppen blir liksom helt formlös från midjan och ner. Jag kunde ligga gärna ha dragit på mig ett partytält i stället för de där byxorna. Eller tränat utan byxor. Det hade förmodligen sett mindre korkat ut än vad de där brallorna gör på.

Nåja. Som tur är är jag utrustad med en ganska stor portion självironi och drar på mig byxorna i alla fall ibland när jag åker och tränar (typ när allt annat ligger i tvätten). Man tränar ju liksom inte på något fräsigt innerstadsgym utan studsar mest runt bilringarna på diverse sim- och träningshallar i söderförort.

Fast det blir inte så effektivt tränat med de där byxorna på. Det blir det inte. Som igår, när jag var på step-up, och skulle göra lite tuffa och sexy moves på brädan. Alltså, jag kunde inte sluta fnissa. Så fort jag såg mig själv i spegeln höll jag på att dö en smula av skratt. Det var nog ett av de roligaste pass jag gått på. Fast inte så kul att jag någonsin kommer ha på mig de där byxorna igen. Nej, det var sista gången. Funderar på att bloppa dem. Någon som är sugen? Hahahaha!

Bilder säger ni! Bilder. Men okej då, bara för att det är fredag. Trevlig helg!

Vällingträsk

Det verkar tyvärr inte bättre än att vi har hamnat i vällingträsket. För er som som är lyckligt ovetandes om vad detta är för ett gehenna, så är det där man kan ha oturen att hamna när man börjar ge sitt barn välling på natten för att de ska somna om. Om det vill sig illa kan barnet redan från a l l r a f ö r s t a f l a s k a n komma att kräva detta sömnpiller till dryck vareviga natt i evigheters evigheter.

Att vi har hamnat här är helt och hållet mitt fel. Ja, eller Signes, beroende på hur man ser det. Efter vår sömnkur sov hon riktigt bra i någon vecka ungefär, men sedan började hon strula på nätterna igen. Helt ärligt blev jag skitledsen. Man köper en bok (bara det liksom), läser in sig, bestämmer sig, tar några hundnätter.. och det funkar...man får sova... och så börjar skiten om! När jag för ett par nätter sedan tillbringat 1,5 timme med att få Signe att somna om utan effekt, slog jag helt enkelt näven i spjälsängen och sa: "Nej, nu får det vara nog. Nu har hon skitit i det blå skåpet", och så sprang jag ner i köket och gjorde välling, som Signe slukade, varvid hon somnade om som en klubbad oxe. Och nu trampar vi runt i det. Vällingträsket.

Men ärligt talat är det inte så farligt. Om valet står mellan att vara uppe och få lilla fröken sömnlös att somna om i tre timmar och att ta några minuter i anspråk för att göra välling för att sedan få sova fem timmar till, så är valet ganska enkelt för mig. Nu återstår bara hur jag kan tidsoptimera den här "ge-välling-biten". Om man som jag var igår kväll, är förutseende nog att göra i ordning en flaska i förväg, fixar man det på 1 minut och 30 sekunder. Det vet jag för det var nämligen nattens tid. Om jag nu kan hitta ett snabbare sätt att ta mig upp och nerför trappan till köket samt övar lite på "öppna-vällingflaskan-och-stoppa-in-den-i-mikron-momentet", kan jag nog pressa ned den tiden med några sekunder.

Andra alternativ är att ha en flaska välling ståendes brevid spjälsängen, men eftersom det vänder sig i min mage av blotta tanken på kall välling skippar jag det alternativet så länge. Man kan också ställa in kylskåpet och mikron i Signes rum, men då blir det så jobbigt att laga all övrig mat här hemma om vi inte också flyttar upp spis, ugn och frys. Till sist har jag funderat på om man inte kan ge vällingen intravenöst istället. Helt enkelt plugga in ett dropp vid läggdags med ett: "Godnatt då Signe och smaklig måltid. Ses i morgon bitti".

Nostalgi-quiz-a-la-Grunge

Jag blev så nostalgisk av Minnas inlägg ikväll. Jag tror minsann allt var bättre förr. Och för er som inte har något bättre för er en kväll som denna, ni kan få ägna er åt en liten gissa-bandet-quiz! Första kommentaren med flest rätt svar vinner något fint...

Men alltså ärligt. Hur KUNDE man tycka att (utan avslöja namn) sångaren i A:s frippa var snygg? Tror ni han var pentad eller sådär lockig på riktigt?! Och återigen med tanke på Minnas inlägg, är han inte lik Alex Schulman han med? Fast då är jag väldigt snäll mot Alex. Väldigt.

UPDATE: Jaha, det här var ju en rolig tävling. Minna har redan vunnit. Det tog nästan exakt 10 minuter. Tack alla ni andra som deltog. Bra kämpat!

A

B

C

D

E
F

Syskonkärlek

Tora har blivit så fasligt elak mot Signe på sista tiden. Och hos dagmamman är det alltid något dumt hon gjort mot något annat barn. Fast mest är det mot Signe hon är elak. En putt här och ett tjuvnyp där. Jag växlar att säga till på skarpen, ge onda ögat och time out med att sätta på mig plyschoverallen och på ett varmt, mjukt och pedagogiskt sätt förklara varför Tora inte får sparka och putta sin lillasyster: "Då kan Signe göra illa sig och bli ledsen. Det kan till och med komma blod och då får man åka till doktorn och det vill man ju inte"*. Ingen taktik verkar funka klockrent direkt och ibland händer det dessutom att jag i ren panik vrålar: "MEN TORA SLÄPP HENNE FÖR F-N". Det är när Tora har fått in en halv-Nelson och är på väg att brotta ned en i ansiktet högröd Signe i parterre-läge**.

Igår kväll när vi gått och lagt oss, diskuterade Janne och jag hur vi skulle förhålla oss till det här. Vi kom visserligen inte fram till någonting eftersom vi somnade mitt i diskussionen, men jag minns att jag tänkte att jag skulle försöka ge Tora om möjligt ännu mer kärlek, eftersom hon kanske är elak mot sin syster av ren svartsjuka. Så i morse när Tora kom in till mig och Signe i dubbelsängen frågade jag henne: "Tora, vill du komma och mysa med mamma?". Tora tittade på mig och kröp demonstrativt ned under täcket på Jannes tomma sida av sängen och sa: "Nej mamma. Det blir bra så här".

Hon är inte ens tre år fyllda. Ska det redan vara slut på mysstunderna. *snyft*.

Jag upprepar mitt mantra här hemma: "Det är bara en fas hon går igenom. Det är bara en fas. Bara en fas"

*Jag inser själv att det inte är så speciellt bra att HOTA med doktorn. Inte speciellt bra alls faktiskt.
** Nu är inte jag någon brottare och det här movet är kanske inte ens fysiskt genomförbart. Jag ville bara åskådliggöra syskonkärleken för er på ett pedagogiskt och tydligt sätt genom att slänga mig med några brottartermer.

Att lära av andra

Note to self: Om du läser Minnas inlägg om att Jack bajsat på köksmattan och skrattar högt och länge, låt då inte Signe bara några dagar senare leka naken utan blöja på mattan i sitt rum. OK?

Busungar II

Ni vet den där boken jag skrev om för ett tag sedan, den som inte rådde bot på Signes sömnlöshet men väl Toras. Well, it is no more.

Och på något sätt känns det en aningens värre, liksom lite moraliskt förkastligt, att Tora rivit sönder böckernas bok än valfri annan barnbok i bokhyllan, som låt säga "Nicke Nyfiken på sjukhus" eller "Rut och Knut leker doktor". Det är nästan så att man väntar på att den där blixten från klar himmel ska slå ner nu. Fast nu slog det mig plötsligt, att det där med blixten säkert är bildligt uttryckt och att straffet vi föräldrar fick för att ha satt ett så ogudaktigt barn till världen var att det snöade in på vinden igår natt. Och om ni undrar vad Tora fick för straff av oss för att ha rivit ut varenda sida i the Holy Bible, från nya testamentet till sista, så fick hon inte titta på TV en endaste minut under hela kvällen. Värsta straffet alltså.

Busungar

Ni som har följt den här bloggen (Nu låter det som om jag har bloggat sedan tidernas begynnelse. Det har jag inte. Bara sedan i mars) vet att det finns ett skäl till att den heter som den gör. Jag vet inte huuuur många gånger jag sagt: "Nej Tora, du får INTE måla där", och man tror liksom att man har täckt in allt när man rabblar upp medan man ställer fram pennorna: "Nu får du inte måla på bordet, stolen, golvet, väggen, armen, benet, handet eller ansiktet. Bara på papper". Inte trodde jag att man behövde lägga till: "och du får inte heller måla på din bästa kompis Linnie när hon är här på söndagsmiddag". Men det behövde jag ju tydligen.

Nu kan det ju ha varit så att Linnie på egen hand målade värsta krigsmålningen i ansiktet, men i sådana fall tvivlar jag inte en sekund på att hon var ivrigt påhejad av Tora. Uppviglerskan. Hon är bad company helt enkelt. Eller skulle du vilja möta tjejen till höger i en trång gränd en mörk natt? Nej, inte jag heller. Och hon BOR här. Herregud.

Våga vägra vinter

Okej. Nu har vi haft två hela dagar av vinter. Med allt vad det innebär av:

overaller, mössor, vantar, halsdukar, vinterkängor, våta strumpor, snoriga näsor, kalla fötter, förfrusna lår, nedisade bilar, snövallar, förrädisk blank-is, blixthalka, inplogade bilar, snögubbar, pulkaåkning, snöbollskrig och sånt som alla andra tycker är roligt.

Men för mig är det bra nu. Det få gärna bli vår imorgon för min del. Eller plusgrader och regn så att man i alla fall får lov att sitta inne, äta lussebullar och svära över det dåliga vädret istället för att tvingas vara ute i det vackra vintervädret och låtsas att det är mysigt.

Amen

Sova lite till?

I morse ville jag förtvivlat gärna få sovmorgon. Signe sov rätt bra i natt, det var inte det, men det vore liksom lite skönt att få sova lite längre på morgonen, låt säga till, ja...till åtta i alla fall. Tora var Jannes problem, så den enda jag behövde koncentrera mig på var Signe-liten.

Lyxen med att vara en ammande mamma är, att man alltid kan ta till sina trumfkort när man vill att barnet ska sova en liten stund till. Självklart talar jag om nassarna. Problemet är bara att de behöver sin lilla tid att fylla på sig om det ska ha någon riktig effekt.

Klockan 01.30 ammade jag Signe första gången i natt, på båda bröna. Mätt och nöjd somnade hon genast om, för att vakna igen runt 04.30. Jag ammade igen. Tyvärr var det inte med en riktigt lika belåten suck som hon rullade över på sidan för att somna om brevid mig i sängen, det var mer av en "okej-jag-nöjer-väl-mig-med-det-då-suck".

När hon vaknade på nytt klockan 06.00 var det under protest som hon tog emot det vid det här laget ganska utammade bröstet och när jag på nytt erbjöd den tomma lilla skinnlappen till tutte strax efter klockan 07.00 skrattade hon mig rakt i fejjan: "Minimjölk? Ser jag ut som Emma Sjöberg kanske. Ro hit med vällingen för bövelen!!".

Mums-mums

Idag vaknade jag på ett strålande humör. Helt enkelt för att Signe sov bra i natt igen (peppar, peppar) och nu för tiden är pigg = glad. Men min make däremot, verkar ha klivit upp på fel sida av sängen. Ett riktigt surkart är han. Efter lunch har han lyckats få även mig på dåligt humör. Men så tänker jag att: "Nej! Jag vill INTE vara dåligt humör idag. Jag går och tröstköper mig lite mums-mums". För vem kan vara sur när man äter mums-mums? Jag bara undrar.

När jag kommer jag hem hinner jag knappt få av mig ytterkläderna innan jag äter upp en av mums-mumsen redan i hallen. Och så äter jag en till. Det känns faktiskt genast lite bättre. Men inte helt bra. Det gör det inte. Jag tänker att jag kanske ska ge Janne en mums-mums i alla fall, för det var ju faktiskt han som var sur från början. Roten till det onda liksom. Han skulle behöva bli lite gladare han med, så han slutar sprida sin sursmitta. Janne slukar mums-mumsen i en enda tugga och jag tycker mig se att det glittrar till lite i hans ögon. Mums-mums, det är bra grejjer det. Fast han får bara en. Den sista tänker jag spara till mig. Till kaffet. Mmmm, sweet sweet mums-mums.

Jag ställer ifrån mig kartongen med den sista mums-mumsen i på köksbordet och vänder mig mot diskbänken för att sätta på kaffet. Medan jag måttar upp kaffepulvret, tänker jag på hur obeskrivligt gott det kommer vara att sätta sig vid datorn med en kopp kaffe och en mums-mums och läsa bloggar medan Signe sover sin eftermiddagsvila. När jag vänder mig om igen ekar kartongen tomt. Janne har ätit upp den sista mums-mumsen.

"HAR DU ÄTIT UPP DEN SISTA MUMS-MUMSEN?"

"Ja. Två till dig och två till mig."

Nu är jag sur igen. Om ni undrar.

Gubben

I fredags var bland andra Lena och Ellen här på lunch. Redan på morgonen tänkte jag att jag skulle berätta för Tora vilka som skulle komma, så att hon skulle veta. Hon gillar nämligen att ha koll på läget och är inte direkt överraskningarnas tjej.

"Tora, vet du vem som kommer och hälsar på idag?", frågade jag.
"Nej", det visste inte Tora.
"Lena och Ellen. Roligt va?!"
"Ja. Och gubben också?"
"Gubben?"
"Ja, kommer gubben också?
"Gubben? Menar du Staffan, Ellens pappa?
"Ja, Staffan"
"Nej, Staffan kommer inte. Bara Lena och Ellen"
"Okej"

Staffan, jag vet inte om din "gubb-oskuld" redan är tagen. Vid 33 års ålder kan så mycket väl vara fallet. I den här familjen kommer du i alla fall gå under namnet gubben hädanefter. Bara så att du vet.

Knåda knåda lite bulle

Igår kväll var jag som sagt och tränade. Boxercise med Hampa.

Jag älskar att boxas. Det är så befriande på något sätt. Att få puckla på, ta i ända från tåååårna och så är det alldeles tillåtet. Boxtränaren från igår kväll verkade också gilla boxning, även om jag tror att han hellre skulle vilja träna typ juniorlandslaget i kickboxing än diverse löst förortsfolk i Högdalens sim- och sporthall på onsdagkvällar. Men jag kan ha fel, absolut, trots att det haglade av kommentarer som:

"Och när ni duckar, släpp inte ögonkontakten, för i en RIKTIG match hade ni varit rökta då"
"Tänk på att njurarna sitter här. Slå helst inte där"
"Försök att undvika att träffa mitt i solar plexus är ni snälla"

Och så avslutades passet med att man skulle boxa sin partner i magen medan denne spände magmusklerna så hårt den kunde (vilket kan tilläggas att man gjorde av ren självbevarelsedrift), varvid följande konversation utspelades mellan Hampa och mig:

"Spänner du magmusklerna nu?"
"Ja, jag gör ju det"
"Säkert?"
"Va faan, jag har fött två barn. Det blir inte hårdare än så här!"

Gemenskap

I går kväll skulle jag iväg och träna och Janne skulle vara hemma med barnen. Strax innan jag måste börja göra mig ordning för att sticka iväg, upplyser Janne övriga familjemedlemmar där vi sitter vid middagsbordet: "Innan du åker måste jag gå och bajsa". Han är väl helt enkelt inte lika van som jag, att ta hand om två barn och göra tusen andra saker samtidigt, varav en är just att bajsa. Och med de orden reser han på sig och börjar gå ut ur köket.

"Pappa jag vill följa med dig!", ropar Tora med förtvivlad röst.
"Jag ska bara gå och bajsa. Jag kommer tillbaka"
"Jag vill också bajsa"
"Vill du bajsa? Är du bajsnödig?"
"Jaaa!!"
"Okej då, då tar vi med pottan till toaletten och så får du bajsa med pappa"

Lyckligt glider Tora ner från stolen och springer till sin pappa som står där och väntar med pottan i handen. Hand i hand går de sedan mot toaletten.

Far och dotter. Gör saker tillsammans.

Morgonkiss

Man utvecklar starka nerver som förälder. Låt mig ta ett exempel.

På morgonen när Tora vaknar, brukar hon komma in till oss i dubbelsängen och så ligger vi och myser ett tag. Om man nu kan kalla det att mysa när 10 respektive 15 kilo barn går bärsärkargång i sängen, så att man får ducka och barera hej vilt för att inte få först en fot i skrevet och sedan en armbåge på näsan. Men okej. Låt oss kalla det mysa. Och precis så var det härom morgonen, men med tillägget att Tora kom på att hon var kissnödig.

"Jag e kissnöödiii", säger hon.
"Okej, vänta så ska jag följa med dig", börjar jag.
"Nej, jag kan själv", svarar Tora, och innan jag ens hinner börja att protestera, glider hon ner från sängen och visslar ut ur rummet.

Okej låt gå, tänker jag. Någon gång måste ju vara den första. Inifrån sovrummet hör jag hur hon släpar pottan UT UR BADRUMMET och ställer den på TJOCKMATTAN i lilla hallen. Jag börjar svettas lite, men ligger kvar. Hon kanske fixar det trots allt. Tora stånkar och stönar, vilket betyder att hon håller på att krångla av sig pyjamasbyxorna. Sedan blir det tyst ett litet tag och jag tänker att "nu kissar hon nog". Kort därefter hör jag små steg som går mot badrummet, varpå jag hör hur toaletten spolar.
NEJ, säg inte att hon har gått och skvimpat med kisspottan över hela tjockmattan på sin väg in till badrummet för att hälla kisset i toan?! Jag är inte speciellt pedantiskt lagd, men kiss över hela övervåningen, det måste ju åtgärdas på något slags sätt i alla fall. Med bävan går jag upp ur sängen och tittar ut från sovrummet. Mitt på tjockmattan står pottan kvar. Med allt kiss i. Tora har helt enkelt kissat på pottan och sedan gått för att spola på toaletten.

Inte helt logiskt kanske. Men, ja, varför inte.

Tack mormor

Janne var bortrest natten till idag, så min snälla mamma sov här inatt (trots att hon haft det jobbigt natten innan, tänker på er mamma *kram*) utifall att det skulle bli nattacirkus igen. Men det blev det inte! Tora sov precis hela natten och Signe sov jättebra inatt igen. Okej, hon vaknade vid 23.30, 2.00 och 4.30 men eftersom hon somnade om nästan omedelbums så räknas det knappt. Jag är van att behöva vara uppe någon timme vid varje uppvak, så natten till idag.. pfff.. som en promenad i parken. Med bekväma skor.

På plussidan är att vi alla är pigga och glada idag. Och det är vi fanimej inte vana vid. Det negativa är dock, att jag aldrig mer kommer få sympati av min mamma när jag säger att vi haft en dålig natt. Hon kommer ju helt enkelt inte att tro mig. Sedan har jag dessutom fått veta att jag pratar i sömnen. Nu vet jag inte om det är något positivt eller negativt direkt. Det kanske är så enkelt att det beror på vad man säger. Men nu pratade jag tydligen inte så mycket, utan mer gnällde och gnydde, som om jag bar all världens sorger på mina (vältränade) axlar.

Ja men vem vet, det kanske jag gör också.

Godnatt

Det där jag sa om att boken med stort B inte hade gjort så mycket för sömnlösheten i det här hushållet. Jag tar tillbaka det.

Svenska frikort

Jag tycker jag läser både här och där, om dessa svenska frikort. Och likt Agenten har jag grubblat och grubblat på min lista, men det är tusan inte lätt alltså. Så dessa tre svenska män har jag fått
t v i n g a fram. Typ.

Jonas Leksell (för att han gillar barn, hade en cool hund och kan spela trummor)
Reuben Salmander (om han är djävuls-Bruno som han spelade i den urtöntiga serien "En ängels tålamod" med Peter Settman. Inte annars.)
Ola Rapace (hade toppat listan om han inte fått så mycket skit över någon dryg intervju han relativt nyligen gjorde hos Malou, som jag visserligen inte såg, men man har ju h ö r t. Men jag tänker mig honom mer som karaktären han är i "Tillsammans", eller i "Tusenbröder", eller i Wallander-filmerna , eller i "Anna Pihl", eller i...)

Jag har ännu inte hört mig för om Jannes lista (jo, sånt är mycket viktigt) men jag hoppas att den kommer bestå av Drew Barrymore, Kajsa Bergqvist och Ylva Maria Thompson. Dessa tre kvinnor har jag nämligen vid olika tillfällen fått höra att jag är lik.

Hahahaha! Kajsa Bergkvist. Jag garvar i brallan. Ser jag ut som någon som skulle f l y g a över 1.92 m kanske?
Och Ylva Maria Thompson? Man kan kanske säga att jag inte tog det som en komplimang direkt. Jag kan d e f i n t i v t hålla mig för skratt i alla fall. Verkligen.

Nattacirkus

Natten till idag hade Signe en av sina bästa nätter på länge. Hon somnade strax före 20, vaknade till vid 22, och vid midnatt men somnade om efter en klapp på huvudet. När klockan var 03.45 hade hon fortfarande inte vaknat än*. Därför var det så TYPISKT att Tora skulle vakna just då av att hon kissat i sängen. Självklart vaknade dessutom Signe-lättväckt när Janne gick upp och duschade henne**. Och så började cirkusen. Strax efter 05 hade jag fått båda barnen att somna om med mig i dubbelsängen. Då satt Janne redan i en taxi på väg till Arlanda för att flyga till superviktiga möten. Han var det synd om. Vi hade det faktiskt väldigt mysigt i sängen, tjejerna och jag.

Men det här med att kissa i sängen alltså. Jag som har världens erkänt minsta blåsa***, dricker ingenting en timme innan läggdags och absolut inget urindrivande kaffe efter klockan 17. Allt för att undvika sådana här nattliga äventyr för egen del (det är ju liksom inte lika förlåtande och definitivt inte lika gulligt att kissa i sängen vid 32 års ålder). Och eftersom det finns risk för att liten-urinblåsa-genen kan vara dominant, verkar det ju tämligen osmart att ge tjejen med världens n ä s t m i n s t a blåsa, tre deciliter fullkornsvälling innan läggdags. Så nu är det slut med det för Toras del. Nu är det knäckebröd och torra skorpor som gäller.

*För er utan barn. Detta är tyvärr definitionen av en bra natt. I alla fall hemma hos oss.

**Duschade Tora alltså. Med tanke på att Signe brukar vakna när man bläddrar lite i en bok, tror jag nog att Signe skulle vaknat om han duschade henne. För övrigt verkar det ju sjukt att ta upp henne för att duscha mitt i natten. Så smutsig är hon inte.

***Fråga gärna Janne om min lilla blåsa någon gång. Han tycker att den är fascinerande liten och kan prata om det i evigheter.

Jo, HAN sa det

Janne är ytterst tveksam till att Signe pekade och sa lampa igår.

"Jag tror hon sa slampa", sa han.

Meh! Shyrro! Nu måste vi bara reda ut vem hon faktiskt pekade på. Jag satt på fel sida av bordet, så det var inte på mig. Någon som känner sig träffad?

Borde man ringa någon?

Alltså, är det bara jag, eller ser det inte lite makabert ut när Tora radar upp sina dockor och mjukdjur på golvet på det här sättet?

"Tora, varför ligger dockorna på golvet sådär? Sover dom?"

"Nej"

"Varför ligger dom så då?

"Dom slickar på vattnet"

"Ehh... jaha"

????

Jo, hon sa det!

Idag var det som sagt Tyresta By som stod på agendan tillsammans med Elin, Iris, Jenny och Folke. Och om jag får säga det själv så bjöd dagen på en helt makalös uppvisning i god smak och planering. När vi vandrade barnvagnspromenaden fram i skogen, dripp-droppade det så fint från träden medan barnen sov så sött i vagnarna och sedan, när det började regna och blåsa lite mera, då var vi inte långt ifrån raststugan.

Utanför raststugan uppstod det dock för en kort stund en viss oro när vi upptäckte en hel mellanstadieskola utanför skolan. Ja, i ärlighetens namn vet jag inte hur många ungar där var men det
k ä n d e s i alla fall som en hel skola. Det kan ha varit bara en klass också. Det kan det absolut. "Herregud", sa vi nervöst till varandra. "Är de precis klara med sin matsäck tror ni, eller är de på väg in?". Nu kan jag bara tala för mig själv, men om vi hade varit tvungna att dela den där raststugan med alla de de där, förvisso söta och rara, men ack så högljudda barnen, då hade jag nog hellre suttit på en stubbe i skogen i regnet. Eller på dass. Eller rent av skitit i matsäcken och åkt hem. Men nu slapp vi det. Ungarna hade den goda smaken att precis vara klara och vi kunde i lugn och ro sitta i raststugan och mumsa på våra medhavda äggmackor.

Och det var där i raststugan som det hände. När jag så där slentrianmässigt frågade Signe var lampan var, viftade hon med sitt lilla pekfinger och sa: "Da. Ampa". Och inte bara en gång. Utan tre! Det vill inte jag kalla en tillfällighet.
Nu skulle jag gärna vilja att Elin och Jenny i kommentarsfältet intygar detta faktum, gärna på heder och samvete, för annars kommer Janne a l d r i g att tro mig. Han tror nämligen aldrig på mig, såvida jag inte förebringar bevisning som styrker mitt påstående. Men man får skylla sig själv när man gifter sig med en jurist. My fault! My bad!

Jag, Singan och en äggmacka

Folke i långkalsonger och Jenny

Elin och Iris

Förmodligen The Lösning

Det har varit lite knapert med inlägg på sista tiden och vad kan jag skylla på annat än att jag är lite trött. Och till er som jag i eufori ringde i onsdags och berättade att "nu har det vänt, Signe har sovit i natt" - ni kan sluta jubla nu eftersom det enbart visade sig vara olycksfall i arbetet. Natten till torsdag var lika cirkus som vanligt. Men nu är den här! Boken som ska revolutionera våra liv. Eller i alla fall Signes sovvanor, vilket i praktiken kanske är samma sak.

Någonting säger mig dock, att det kanske inte räcker med att endast k ö p a boken. Förmodligen krävs att man åtminstone läser den och dessutom utför någon aktiv (läs jobbig) handling, som initialt innebär om möjligt ä n n u mindre sömn under en period. Tror ni att det kanske räcker att ge Signe boken som kvällslektyr? Jag tycker ändå att de där pekböckerna hon läser nu är lite under hennes nivå. Jag menar, det där tramset om vad hunden säger och var katten är? Innan tjejen var sex månader gammal hade hon redan hunnit med fem poäng sannolikhetslära och statistik. Det är mammas tös det.

Boken med stort B (och nu menar jag inte Bibeln, den har hittills inte gjort så mycket för sömnlösheten i det här hemmet) lovar i alla fall guld och gröna skogar. I en testgrupp om sextio barn, sov efter tio dagar 42% hela natten. Efter tjugo dagar 53% och efter sextio dagar 92%. Ska vi ge oss dän på att Signe-liten tillhör de resterande 8%? Nej, det ska vi inte! Ämnar återkomma i ämnet.

Och nu, Tyresta By med systrarna former known as Olson. De har lovat stå för matsäcken om jag står för kaffet. En deal som jag kan leva med. Mycket väl.

Nyklippt

Vad kan jag säga, Salong Shami rockar. Trettio minuter senare och blott tvåhundra spänn fattigare, kommer man ut och ser ut som en gudinna i håret. Eller något i den stilen i alla fall. Självförtroendet har det aldrig varit något fel på.
Det har efterlysts bilder, och faktum är att jag tog en massa kort på mig själv i syfte att lägga ut min nyfriserade kalufs på bloggen. Men f-n alltså. Perspektivet blir ju helt vridet när man står där med armarna utsträckta så långt framför sig man kan och riktar kameran mot sig. Det enda som lyckades komma i fokus var min flottiga panna och så kul ska vi inte ha att vi slänger ut den i sajberspäjs.
I alla fall. Min flottiga panna till trots, styrde jag glad i hågen efter salongsbesöket, stegen mot Face-butiken i Götgatsbacken och köpte mig en brandgul ögonskugga, inspirerad av Sara. Och du ska absolut få se bilder Sara. Varsågod!

Frisör

I lördags kom vi in på ämnet frisörer och hur ofta man går dit. Det var allt från ytterligheter som en gång vart femtonde år (min kära make) till var åttonde vecka (Lena).
-När gick du till frisören sist?, frågade Janne mig. Jag var tvungen att tänka efter ett slag innan jag sanningsenligt svarade:
-Hmm, det var nog precis innan vi åkte till Grekland i somras.

Det ser alltså inte bättre ut, än att senast jag klippte mig var över ett halvår sedan. Bokstavligen talat. Så i morgon ska jag klippa mig. Min kära mor har nämligen vänligt nog lovat att ställa upp som barnvakt till Signe under lunchen, så att jag kan fixa till mina slitna toppar. Det här fick jag klartecken för i måndags. I morgon är det onsdag. Om jag säger så här. Det är inte alla frisörer man kan ringa till med två dagars förvarning och få en tid hur som helst. Speciellt inte om man har krav på både läge och tid. Det blev till att slå upp Gula Sidorna, leta upp frisörer som ligger inom fem minuters gångavstånd från mormors jobb, börja på A, lyfta på telefonen och börja ringa.

-Annelies Hårvård!
-Hej. jag undrar om du har tid för en vanlig klippning klockan 12 på onsdag?
-Nej tyvärr. Den tidigaste tiden jag har är om två veckor.
-Ok. Tack så mycket ändå.

***

-Hej, är det Berits Hårstudio?
-Ja det är det.
-Jo, jag undrar om du möjligtvis har en tid ledig på onsdag klockan 12?
-Skämtar du?

Så nu vill det sig inte bättre än att jag har tid för klippning hos Salong Shami på Timmermansgatan i morgon klockan 12. Det här kan sluta hur som helst mina vänner. Hur som helst. Som tur är, är jag inte vidare kinkig när det kommer till hår. Jag menar, hår är hår. Det växer ut igen. Den enda klippningen jag egentligen ångrat, är när jag i fjärde klass lät mig övertalas av min mamma att klippa mig som Marie Fredriksson. Ända till i sexan såg jag inte riktigt klok ut. När en Marie Fredriksson-frisyr är på utväxt, kommer man nämligen under en tid vara skrämmande lik Per Gessle i håret, om man bortser från den taskiga blonderingen. Under hela mellanstadiet såg jag alltså ut som Roxette i håret. Först den kvinnliga halvan, sen den manliga. Jag har fortfarande inte förlåtit min mamma för det.

Vi får se efter klockan ett i morgon hur det blir med försoningen.

Dressed for sucess

Jag visste att den här dagen skulle komma. Dagen när Tora får syn på klänningen som morfar köpte i Thailand och säger:
"Mamma, jag vill ha klänning på mig idag. Den klänningen".

Och okej. Den må vara sydd av flinka små barnfingrar och vara så fullproppad med kemikalier att den borde vara försedd med varningstext, men det finns nog inget som livar upp en trist novembermorgon som just Den Klänningen.

Det skulle möjligtvis vara om Janne gick till jobbet iklädd den här. Möjligtvis det.

Luktar inte hallon

Ni vet den där ögonbindeln som jag nämnde för någon dag sedan. Den som jag sover med varje natt. Ja, utom de nätter då jag inte hittar den förstås, för att den fallit in under sängen där den ligger och frotterar sig med alla dammråttorna. Den som jag fick på planet hem från Brasilien för 3,5 år sedan. Den. Just den, har jag tvättat för första gången i dag. Första gången på 3,5 år.

Kalla mig gärna snuskpelle om ni vill. Det är helt i sin ordning.

Pling-Plong

Jag är en sådan där person, som när det plingar på dörren och jag vet att det står någon slags dörrförsäljare där, öppnar den ungefär fem centimeter samtidigt som jag väser: "Nejtackviskaingentingha". No matter what de säljer. Nytt inbrottslarm eller svindyra kokosbollar för att klass 9A i Gubbängsskolan ska kunna åka på fylleklassresa till Prag. Det är same same. Tack och adjö.
Men idag, när jag lite småilskt öppnade ytterdörren, stod det en liten farbror där på trappan. Han hade satt på sig sin lilla hatt och sin halsduk och gett sig ut i ruskvädret bara för att kunna överlämna mig en folder om "Livets stora funderingar" samt en broschyr som jag kunde läsa "om jag hade tid och lust".

Jag blev allt lite rörd. Om inte Signe just då hade suttit i köket och ätit lunch, kanske jag hade bjudit in den lilla farbrorn på en kopp kaffe. Fast nu är det så, att Signe precis har lärt sig hur man äter själv med sked och f-n ta dig om du försöker mata henne. Här ska ätas själv så att du hör vad jag säger! Nu är det dock inte alltid så att skeden kommer in i munnen vänd åt rätt håll och ibland får hon även något slags fjong på den, så att det sprätter mat över hela köket. Det vore ju vansinnigt pinsamt om Signe skulle sprätta iväg en klick havregrynsgröt mitt på den lilla farbrorns näsa när vi sitter där och samtalar om Gud verkligen finns och varför han i så fall låter så många onda saker ske. Jag kan tänka mig att han skulle få lite svårt att behålla sin värdighet då.

Men nästa gång lilla fabrorn. Nästa gång. Då får du kaffe.

Saker man aldrig trodde att man skulle säga

Tora har en liten tjorvig mage. Om jag säger så här, hon är inte den som gör det i onödan direkt. Om man är 2,5 år, är det ju inte heller direkt så, att man parkerar sig på toaletten med Aftonbladet som lektyr och sedan sitter där i en halvtimme eller så. Men man kan sitta på pottan framför tecknat på TV:n i vårat sovrum i fyrtiofem minuter. Det går alldeles förträffligt bra. Precis så gjorde Tora häromkvällen.
När hon var klar gick jag in till henne, tog upp pottan med hela "härligheten" och höll den i ena handen och tog sedan Tora i handen med den andra för att gå in till toaletten och tvätta oss. Men Tora ville trilskas, sätta sig på golvet och titta på mer TV. Det ville inte jag. Så jag sa: "Tora. Nu står mamma här med en bajskorv i handen. Det är liksom inte läge att jiddra nu"

Gäster

Igår kväll hade vi middag här hemma för lill-syssling Ellen, kusin Lena och Staffan med familj. Värsta trevligt var det (tycker värdinnan i alla fall). Det var en sådan där kväll när barnen skötte sig exemplariskt vid middagen, så att mammor och pappor kunde äta gott (säger värdinnan återigen) och dricka en massa vin utan att samtidigt behöva leka hela havet stormar. Sedan gick de söta barnen och lade sig utan problem, så att mammor och pappor kunde dricka kaffe med avec och för en gångs skull få s i t t a n e r i soffan och sedan följde de upp med att faktiskt sova så att man kunde dricka ä n n u m e r vin (och öl och gin&tonic) och prata en himla massa trevligt strunt. När Signe till slut vaknade till, tänkte jag: "neej, inte ska hon väl vakna redan", men tittade sedan på klockan och såg att hon hunnit bli nästan 02.00.

Barnens förträfflighet fick man dessvärre lida lite för idag. Eftersom de faktiskt inte hade druckit en massa vin (och öl och gin&tonic) och dessutom gått och lagt sig klockan 20.00 precis som vanligt,ville de såklart även gå upp precis som vanligt. Pigga, glada och sugna på äventyr. Till skillnad mot familjens övriga medlemmar (katterna inkluderat). Nåja. Det var värt det.

En trevlig bieffekt av att ha lilla Ellen på besök så sent, vara i alla fall att när vi vaknade så stod resesängen hon somnade i, kvar ute i lilla rummet utanför sovrummen. När jag masade mig upp ur sängen för att hoppa in i duschen, satte jag helt enkelt Signe i den och slängde ner en av mina gamla handväskor till henne att leka med. Hon var jättenöjd. Så pass nöjd att Tora bara någon minut senare också ville leka i resesängen minsann. Alltså. Varför slutade folk att använda de där lekhagarna egentligen? De är ju aspraktiska.

Praktisk barnförvaring

För de som är intresserade (dvs Lena och min mamma), slänger jag in några bilder på de söta sysslingarna. Man ser ju direkt på Signe och Ellen att de har mammor som är kusiner, att inte lyckas bli bra på bild trots jag-vet-inte-hur-många-försök, verkar vara något som ligger i släkten.
By the way. Har ni någonsin sett ett blondare barn än Signe-liten? Eller som Janne uttryckte det: "Hon är inte den som åker på solsemester till Kanarieholmarna utan solskyddsfaktor direkt".

UPPDATE: Jenny tycker i en av kommentarerna att det av bilderna att döma, verkar som om både Signe och Ellen har tagit sig en och annan grogg de med!

*Hick!*

Här ska det nog inte vara något mer ikväll.

Hallucinationer

Natten till idag var dealen att Janne skulle ta Signe hela natten så att jag skulle få sova ut. Sedan gick det lite så där med det (vill dock inflika att det var mest jag som bröt överenskommelsen genom att envisas med att slänga in en tutte vid 03-tiden), men det var dealen i alla fall. Van som jag är att alltid ha stenkoll på var Signe är och att framförallt på nätterna ha henne som ett frimärke på bröstet, vaknade jag dock med ett ryck strax före 03.00. Var sjutton var Signe någonstans? Hon låg inte brevid mig i alla fall, det var ett som var säkert. Jag sneglade över axeln. Låg hon möjligtvis mellan mig och Janne? Nej. Där var så tomt så.

Brevid Janne då? Jag tittade bort mot min man som låg och sov tungt, med Signe under huvudet! Visserligen hade jag sagt till honom, att han fick söva om Signe på vilket sätt han än behagade, men att använda henne som kudde! Herregud! Hennes blöjförsedda rumpa stack upp vänd mot mig, vilket betydde att hon måste ligga med ansiktet nedåt under Jannes nacke. Måtte hon fortfarande andas, tänkte jag lätt panikslaget och sträckte ut handen mot henne. Hennes rumpa kändes ovanligt mjuk. Men vänta lite nu, hade hon inte en randig pyjamas på sig när hon gick och lade sig? Den här rumpan var enfärgat grå. Inte har han väl bytt kläder på henne också och varför i herrans namn då? Någonstans där började mina tankar att klarna. Självfallet var det inte min yngsta dotter som låg där inkilad under sin pappas skäggiga hakor haka, utan Jannes r i k t i g a kudde. Såklart. Signe själv, visade sig sussa sött i sin egen säng.

Kanske borde sluta med det där téet innan läggdags. Verkar vara starka grejjer det där.

Till Signe

Signe!
När du om något år sådär, blivit så stor att du lärt dig läsa själv, och kanske får för dig att läsa den här bloggen som jag (din mamma alltså) till stor del skriver för din och din systers skull. Då vill jag att du ska veta, att jag älskar dig något oerhört och att jag inte vill ha dig på något annat sätt, trots att du gör din mamma deprimerad av sömnlöshet. För om du skulle vara det minsta lilla annorlunda, så skulle du inte vara du. Och jag älskar dig precis som du är. Alltid. Bara så att du vet.

Vareviga dag!

Signe, kan du komma och städa upp på ditt rum?!

Det ser för j-ligt ut!

Filosofi

Häromdagen när jag kom för att hämta Tora hos dagmamman, sprang hon och gömde sig under rutschkanan när hon fick syn på mig.

"Vad gör du Tora?", ropade jag.
"Jag gömmer mig", svarade Tora.
"Jaha. Vem gömmer du dig för då?"
"För ögonen."

För ögonen. Ja det är ju klart. Så finurligt tänkt. Det kan vara så att jag närt en liten filosof vid min barm.

Fixat

Höll på att glömma. Mitt mobiltelefonproblem är löst, så nu kan ni sms:a igen.

Det var bara det.

Sömnbrist II

Inte för att jag på något sätt håller räkningen, men nu är det exakt sjutton nätter sedan som jag hade chansen att sova sex sammanhängande timmar. Natten till den 20 oktober, slog nämligen Signe till och sov mellan 23 och 05 i egen säng. Men det var då det.

Nu är det mer en timme hit, ett par timmar dit och a b s o l u t inte i egen säng. Man kan säga att jag är lite trött. Faktum är faktiskt, att jag är så trött att jag börjar bli deprimerad. Och det är ju inte så bra att vara ledsen, så därför tog jag mig till Farsta Centrum idag och köpte mig lite nytt smink, så att man i alla fall kan sminka sig vackert, se sig i spegeln och få illusionen av att man är pigg.
Och när jag ändå var där i centrum, kvistade jag in på hälsokostaffären och frågade om de kanske hade lite rohypnol något rogivande té på lager. Min förhoppning är nämligen, att jag ska bli så rogiven av téet, att jag somnar omedlbums när jag lägger mig, så att jag på så sätt maximerar antalet timmar minuter sömn, innan Signe-liten vaknar igen.
Och var någonstans har de rogivande té om inte på hälsokostaffären. Jag bara undrar. Väldans bra skulle det vara också. Jag skulle bli så rogiven som jag aldrig någonsin varit förut. Glad i hågen stoppade jag den snordyra téförpackningen med det passande namnet "Bedtime" i handväskan skötväskan och åkte hem.

Och nu när jag äntligen sitter här och sippar på mitt té och barnen precis har somnat, har jag för första gången chansen att titta lite närmare på förpackningen. Hmm, för bästa effekt kan man tydligen göra lite yoga innan sängdags. Jag citerar: "Before bed, a great way to relax is to practise long, slow, deep breathing. .... Breathe through the nose slowly and deeply. .... och så slutkämmen... Then lie down on your right side(?) and enjoy a deep and restful sleep".

Mohahahaha! Det är ju Signe som ska dricka det här téet och göra yoga! Inte jag!

Politiskt Korrekt?

Följande konversation utspelades ikväll vid middagsbordet.

Tora: Det är mörkt ute.
Jag: Ja, nu är det mörkt.
Tora: Man kan inte se tunnelbanan.
Jag: Nej, man kan inte se tunnelbanan nu. Det är för mörkt.
Tora: Man kan inte se några judar.
Jag: Ehh.. näe.. det kanske inte finns så många judar här. Det har du nog rätt i.
Tora: DJURAR!
Jag: Jaha!! Djur! Näe, man kan inte se några djur. Det är för mörkt.

Fast det vimlar ärligt talat inte av judar här. Det finns nog betydligt fler rådjur.

Trasig!

Min mobiltelefon har gått sönder på det mest irriterande sätt, det är glapp i *-knappen. Och det är med hjälp av *-knappen som jag låser upp knapplåset på telefonen. Om jag har tur, låser telefonen upp sig när jag trycker på * för hundrade gången, varvid jag kan läsa sms:et jag nyss fått. Men då uppstår nästa problem. Att skriva sms. Det är nämligen med *-knappen som jag ändrar valet av ord som T9-funktionen föreslår. Alltså, när jag skriver ett sms, är jag tvungen att använda det första ordet som föreslås eller helt enkelt omformulera mig. Man kan säga att jag sänt iväg en del stolpiga sms idag.

Exempelvis skickade Hampa ett sms och frågade om jag var pigg nog att boxas ikväll, trots gårdagens huvudvärk. Jag hade t ä n k t att svara något i stil med: "Yes. Jag är fit for fight igen. Håll i hatten, nu kör vi", men var istället tvungen att sända iväg det något tamare: "Jag är redo".
Och när Mange via sms berättade att han råkat strula till sin telefonbok och egentligen bara undrade om det här numret gick till mig eller Janne?, hade jag l u s t att svara typ: "Haha. Det kan du ju undra ett tag. Om man är så klantig att man raderar adressboken ska man få lida lite för det". Men det gick ju såklart inte att skriva. Istället blev det: "Hej. Det är Millan du talar med". Det känns som att jag har tappat stinget.

Så, mina vänner där ute i sajberspäjs, skicka inga sms till mig innan jag har åtgärdat problemet (läs förmodligen behövt köpa ny telefon), för risken är stor att ni inte får något svar. Men ni får gärna ringa till den, för svara kan jag göra utan problem.

Och till alla andra. Om ni har lite tid att fördriva, hittade jag ett roligt blogginlägg med tillhörande kommentarer som handlar just om hur knasigt roligt det kan bli med just T9-funktionen.

Amningsvånda

Varje natt sedan Tora föddes, har jag sovit iklädd trosor och samma vita, bygellösa, amnings-BH från Twilfit. Redan förra våren, var den noppig, full av revor och grådaskig till färgen snarare än vit. Very sexy. Very sexy indeed. När jag tänker efter, är det egentligen väldigt konstigt att det blev fler än ett barn. Speciellt eftersom jag dessutom sover med en sådan där ögonbindel. En påskgul historia som det står Pluna Airlines på. Tänk att jag fortfarande är gift alltså. Det är ju ett under. Janne måste älska mig något o e r h ö r t.

Nåja. Hur som. Amnings-BH:n är grymt skön. Och praktisk också. Mitt i natten är det bara till att hala fram nassarna, utan att behöva dra upp en massa tröjor och hålla på. När det är dags för amning alltså. Ingenting annat.

Men vissa nätter, ja som i natt till exempel, när det kändes som att jag ammade konstant mellan 01.00-07.00, då är det inte alltid man orkar stoppa tillbaka tutten i BH:n efter avslutad amning, utan den får liksom hänga ute till nästa gång det är dags. Så i morse när Tora kom in till mig och Signe i dubbelsängen, låg jag med båda behagen hängandes utanför BH:n. Som sagt, inte vidare sexigt, men Tora måste ha tyckt att det var rent osmakligt, för hon pekade på dem och sa med uppfodrande röst: "Mamma, stoppa in dom där!"

Smärtlindring

Igår kväll innan vi gick och lade oss, masserade Janne mina sjukt spända axlar och nacke med muskelliniment. Ni vet en sådan där kräm som värmer och sticker i näsan. Han masserade på det sätt som karlar masserar på. Han tog i för kung och fosterland! Och jag vet inte riktigt vad som hände men han måste ha släppt lös en hel ocean av spänningar, för i morse vaknade jag med jordens huvudvärk i en dimma av tigerbalsam.

Med Signe under ena armen stapplade jag ner till badrummet, bara för att upptäcka att vi inte hade några som helst värktabletter hemma. Inga ipren, inga alvedon. Ingenting! Gaah! Den här dagen kommer inte att fungera utan smärtlindring, hann jag tänka innan jag kom på att barnen har ju alvedon också. Både som suppositorier (sådana som man stoppar upp i.. ja.. i rumpan) och i flytande form. Jag läste lite om doseringarna på förpackningarna. Jag hade att välja på att dricka hela två flaskor à 100 ml flytande alvedon med skogsbärssmak eller stoppa upp sju stycken suppositorier som ett pärlband i rumpan. Eller fortsätta ha ont i huvudet.

Man kan säga att jag har ont i huvudet idag.

Hej vad det går

One small step for mankind, one giant leap for... ... Signe-liten!

Okej, jag kanske överdriver något. Det var väl lite mer av ett.. ja, ett "small step". Men det är just vad Signe har tagit idag. Ett small step. Utan att hålla i någonting alls.

På ettårskontrollen kommer vi ha värsta Riverdance-uppvisningen på BVC, Signe och jag.

Resultatet

Alltså, egentligen har jag ingen större lust att skriva det här inlägget, men jag kan ju inte dra igång värsta omröstningen och sedan bara strunta i att meddela resultatet. So. Here it goes.

Det visade sig att av de 64 personer som röstade, kunde hela 24 stycken (37%) ha gjort samma misstag som det jag gjorde, dvs stava bälga som bälja (phu!). 22 stycken (34%) hade väl på känn att det var felstavat men skulle aldrig d r ö m m a om att messerschmidta à la Janne, vilket alltså resterande 18 personer (28%) skulle kunna tänka sig att göra. De vet med andra ord
m y c k e t v ä l hur bälga stavas, och har inga problem med att tala om det heller.

Så nu vet ni det. Och vad drar jag för slutsatser av det här då, undrar ni? Ja, inga som helst faktiskt!

Komplimang?

När jag läste Pollys inlägg om hennes hängröv, kom jag och tänka på komplimangen som Janne gav mig häromdagen när jag visade honom mina nya jeans. Eller komplimang och komplimang, döm själva.

Jag: Har du sett mina nya jeans?
Janne: Åhh, snygga. Och vilken liten rumpa du fick i dom.
Jag: Tycker du?
Janne: Ja, den liksom bara försvann.
Jag: Ja, den ser kanske lite mindre ut.
Janne: Vart tog den vägen liksom. Utsmetad på något vis.
Jag: Ehhh... tack.

Middagssällskap

Eftersom det lustigt nog har visat sig vara så, att Minna och jag bor typ fem minuters promenad ifrån varandra, och dessutom i ett område som har en rätt trevlig kvarterskrog, gjorde vi slag i saken i går kväll och sammanstrålade våra familjer på nämnda krog.

Supertrevligt! Så trevligt att vi efter en flaska vin, kände att det vore lite najs att beställa in en till. Men när vi gjorde det, undrade den unge servitören lite lätt blygsamt sådär, om vi verkligen trodde oss hinna med att dricka upp den innan vi var tvungna att lämna vårt bord. Egentligen var det nog så, att han i sitt stilla sinne undrade hur f-n han skulle hinna med att städa upp efter oss innan nästa sällskap skulle komma.

Det var nämligen kaos vid vårt bord. Tora och Signe hade vält ut varsitt vattenglas och Jack hade kletat majskrokar på duken. Kemisten konstaterade att den som var snål kunde få sig ett gratis skrovmål under bordet, för där låg icke föraktliga andelar av Toras pizza och och Signes medhavda snabbmakaroner och ärtor. Vid tillfället för uppbrottet satt jag och försökte stoppa det ymniga blodflödet från min läpp som Signe kärleksfullt hade rispat med sina sylvassa naglar och Jack satt och tokviftade med Kemistens stegräknare (vilket för övrigt är det den egentliga anledningen till varför Kemisten alltid vinner stegtävlingarna på jobbet).

Även om vår gemytliga kvarterskrog kanske inte var riktigt lika entusiastiska över vårt besök, hade i alla fall vi som sagt väldans trevligt. Och Tora var nöjd, för hon fick glass till efterrätt. Vaniljglass. Minna frågade Tora om "det kanske var den bästa glassmaken?".
"Nääej", svarade Tora.
"Vilken är den bästa smaken då?", undrade Minna igen.
"Napp", konstaterade Tora då, utan någon som helst tvekan

Mmmm. Nappglass. Med smak av latex. Borde kanske tipsa GB inför sommarens nya glasslanseringar.