Tips!

Om någon skulle titta in här ikväll för att denne inte har något bättre för sig, kan jag tipsa om en bra film på SVT ikväll. "Maria full of grace" klockan 23.40 på ettan. Lätt en av de bästa filmer jag sett.

Som tur är har jag som sagt redan sett den, för när klockan är 23.40 sover jag sedan länge. Men ni ungdomar kan ju stanna uppe. Jag går och knyter mig nu.

Natti natti.

Yeah right!

Janne tycker att det är konstigt att jag inte hade gått ner mer i vikt med motiveringen "att en äggledare ändå måste väga en del".

Hahahaha... haha..... ha!

Naken

Det är dyrt att gå ned i vikt.


Eller rättare sagt. Det är dyrt att gifta sig när man är som tjockast, för när man börjar smalna av måste man lämna in sin vigselring för att få den förminskad för dyra pengar.



Nåja, det hade blivit en aningens dyrare att tappa juvelerna, även om nu stenen i min vigselring är så stor att jag förmodligen hade snubblat på ringen om jag hade tappat den. Men för säkerhets skull lämnade jag ändå in den till guldsmeden idag.

Någon som ska med ut på krogen i kväll?

Nu kör vi VI

Okej. Ett plus är alltid ett plus men jag hade räknat med värre. Så jag är rätt nöjd ändå.

72.5 kg. Plus 100 gram.

Inte än

Jag vaknade i morse med lite lätt ångest. "Det är väl inte invägnings-fredag idag?", hann jag tänka innan jag med en lättnadens suck drog mig till minnes att det faktiskt bara är torsdag. Det har nämligen blivit lite väl mycket tröstätande av godis och choklad denna vecka, men till imorgon ska jag nog kunna gå ned något kilo.

Jag kan alltid skylla på att jag fortfarande har kvar lite vätska i buken sedan operationen. Säkert ett par liter.

Vilket kondis

Tora lekte konditori här hemma igår. På soffbordet hade hon lagt upp en massa färgglada träklossar i olika konstellationer.

"Kom och köp tårta!", ropade hon.
Åhh, vad gott med tårta", utbrast jag. "Det vill jag ha. Vad kostar det?"
"Tvåhundra kronor", blev det bestämda svaret och av Toras uppsyn att döma var det ingen prutmån på det beloppet.
"Oj, det var dyrt, men jag tar en", tyckte jag och försökte räcka över lite låtsaspengar.
"Nej! Först tårta", sa Tora och gav mig ett par träklossar tårtbitar. Jag mumsade snabbt i mig dom (jag var väldigt hungrig). Knappt hade jag svalt sista tuggan förrän Tora gav m i g lite låtsaspengar.
"Här får du pengarna också", sa hon vänligt.

BÅDE tårta OCH pengar.

I say it's a win-win-situation.

Språkbruk

Jag nämnde ju häromdagen att Toras språkbruk är ganska avancerat för hennes 2,5 år och jag tänkte att jag skulle ge ett par exempel. Ja, nu är det ju inte så att hon svänger sig med trendiga begrepp som "budgetunderskott" och "inflationsanalys" direkt, men det är snudd på alltså. Eller, när jag tänker efter... Avancerat kanske var lite att ta i, men kreativt är det i alla fall.

Som igår vid middagen när jag frågade om hon ville ha lite mer fiskbullar och hon istället för ett vanligt hederligt "Ja tack" svarar: "Jo men absolut".

Eller som i morse när hon satt på pottan och bajsade och ville att jag skulle bära henne fortfarande sittandes på pottan och sätta henne framför TV:n istället. Jag uttryckte mitt tvivel över att det skulle gå men att jag skulle försöka. När jag till slut lyckades med konststycket att vingla iväg med Tora plus potta i famnen, utbrast Tora glatt där hon satt på sin tron: "Mamma, det funka!"

Olikheter

Man brukar säga att syskon inte behöver vara mer lika till personligheten än vad de är lika vem som helst annars. Det kan snarare vara tvärtom. Är det ena värsta filbunken så är ofta den andra spritt språngande galen. Så är det typ här.

Redan när Tora var tio månader älskade hon att begrava näsan i böcker. Klonk-klonk-klonk lät det när hon kom krypande med en bok i ena handen som hon ville att man skulle läsa för henne. Hon pratade tidigt och idag har hon ett språk som är tämligen avancerat för hennes ringa ålder.
Å andra sidan är hon inte speciellt motorisk. Hon gick ganska sent och är fortfarande rätt klumpig i sina rörelser. Och ni ska se när hon försöker hoppa alltså! Värsta roliga synen. Hon lyfter på sin höjd en millimeter över marken.

Signe däremot är precis tvärtom. Hon kröp när hon var sju månader och gick sina första steg bara tre månader senare. Kort därefter gjorde hon sin första vurpa ner från fåtöljen som jag inte ens kunde drömma om att hon skulle kunna ta sig upp i. Läsa däremot får man typ tvinga henne till och halvvägs genom boken brukar hon ändå ha tappat intresset helt.

Den här bilden när Janne sitter och läser saga för tjejerna, tycker jag åskådliggör detta ganska bra.

Värsta bästa presenten

Har ni sett vilken underbar krya-på-mig-present jag fick av Minna? Vem kan vara nere med Chris Cornell och mums-mums? Jag bara undrar. Tack allra bästa du. Fasikens vad rart.

Fåfänga

Det finns både fördelar och nackdelar med att skicka iväg sin man för att hämta lite grejjer åt en när man ligger på sjukhus och inte riktigt vet hur länge man kommer att få stanna.

En bra grej är, att när man frågar om han köpa ett par tidningar, så kommer han tillbaka med i princip varenda tidning som går att få tag i på Pressbyrån, så att jag helt säkert skulle få någon jag ville ha.

Mindre bra är, att han inte är så haj på det där med kvinnliga hygienartiklar. Eftersom jag är klart medveten om detta faktum, försökte jag hålla jag det så enkelt jag kunde och bad endast om: ett par rena trosor, en tandborste, tandkräm samt min ansiktskräm och ansiktstvål från Clinique.

Trosorna fixade han och även tandborste med tillhörande kräm. Till min stora förvåning fick jag även rätt ansiktskräm. Jag hade ställt in mig på att behöva smörja in ansiktet med Helosan-salva eller något liknande.

Ansiktstvålen däremot var tydligen överkurs. Istället fick jag Cliniques Pore Minimizer.

Ja men det var ju bra. För det är när man ligger där i sjukhussängen med värkande buk och munnen torr av allt morfin, som man verkligen har tid att fundera över om ens porer på näsan inte är lite väl stora.

Det blev till att tvätta kinderna med landstingets antibakteriella pumptvål. Förmodligen får man minst lika små porer av den. Ren blev man i alla fall.

Så här är det!

Jag har ju som sagt haft tankarna på lite annat håll den här veckan. Tänkte att jag nu skulle berätta vad det är som har hänt. Som lite terapi för mig också. Det ska ju vara bra att lätta på trycket sägs det.

Det började i söndags, då jag mest för att kunna utesluta, tog ett graviditetstest som till vår stora förvåning blev positivt, trots dagligt intag av mini-piller. Nu hann vi visserligen knappt börja glädja oss eller ens vänja oss vid tanken på ett tredje barn, eftersom jag redan dagen efter fick helvetiskt ont i magen och började blöda lite. På gynakuten kunde de inte säga så mycket faktiskt, förutom att ge mig en återbesökstid nästa fredag, dvs fredag i nästa vecka, vilken jag är jävligt glad att jag inte väntade på, eftersom jag akut-opererades i går kväll för utomkvedshavandeskap.

Ägg med "tillbehör" (omeletten?) hade fastnat i äggledaren och börjat växa ut i buken. Vid operationen avlägsnades en fem centimeter stor "omelett" och jag hade läckt ut ca tre deciliter blod i buken, vilket får ses vara ganska sparsamt i sammanhanget. Det var aldrig någon fara på taket. Men tyvärr gick inte äggledaren att rädda.

Men. Jag har ju den andra kvar. Och enligt läkaren som utförde ingreppet, såg den hel och ren ut. Och tydligen är det så, att en äggledare kan fiska upp ägg från båda äggstockarna. Det vet det fan hur det går till men det låter ju betryggande i alla fall, om man nu skulle vilja ha ett barn till.

I alla fall. Jag är hemma nu. Operationen var en titthålsoperation och efter en sådan behöver man sällan vara inlagd mer än något dygn. Men lite ont i magen har jag allt. Speciellt när jag skrattar. Så skriv inga roliga inlägg på ett tag är ni snälla. Tänk på en nyopererad kvinna.

Nu kör vi V

Jag har verkligen, verkligen haft fokus på något annat än viktminskning denna vecka, men för ordningens skull kör jag en vikt. Only for you!

72.4 kg. Minus ett par hekto trots allt.

Nu ska jag gå och duscha. Då försvinner nog ett par hekto till.

Censurerat

Ni vet den där sången från Emil i Lönneberga, "Grisen gal i granens topp". Den som går ungefär så här:

"Upp och ned, ned och opp"
"Grisen gal i granens topp"
"Och en mus, i vårt hus"
"Svär och tuggar snus"

Den går Tora runt och sjunger här hemma för tillfället. Det är bara det att den nog inte är så fasligt lätt att sjunga. I alla fall inte för en tvååring. Jag menar, den är ju inte direkt logisk. Det är lamm som skäller och hundar som jamar. Dessutom vet inte Tora vad snus är för något, så hon har konstruerat en egen barnförbjuden variant:

"...svär och tuggar mus"

Om lite sömn och sånt

Det är lite mycket nu. Jag har som sagt börjat skolan igen och Janne kör sista racet på jobbet innan hans pappaledighet. Och sen toppar vi det med en privat rätt jobbig grej som tar en massa energi.

Men. Signe har i alla fall börjat sova om nätterna. Eller. Så ska jag ju inte säga. När jag tidigare bara har vågat andas om att Signe börjat sova lite bättre, så har hennes sömnproblem blivit sju resor värre.

Så jag säger så här istället.

Signes sömnlöshet hade INTE ALLS gått så långt, att vi slutligen bestämde oss för att köra fem minuters-metoden. Det skar INTE ETT DUGG i mamma-hjärtat att lära Signe somna och somna om själv, för hon skrek INTE DET MINSTA. Och det tog INTE bara tre nätter innan hon kom på att man faktiskt kan sova som en stock mellan 19.30 och 05.00, dricka en flarra välling och sedan somna om på momangen till 07.30. Nej, detta har INTE hänt.

Åhh, vad hon sover DÅÅÅÅÅÅLIGT.
Jag tror jag går UUUUUUUNDER av sömnbrist snart.

Så. Det borde göra susen.

Älskar, älskar inte

Tora är inne i en väldigt älsklig period just nu. Ofta, gärna och med stor inlevelse, berättar hon hur mycket hon älskar saker och ting. Det bästa är utan tvekan, när hon på kvällen innan hon somnar, lägger sin lilla hand på ens kind och från hjärtat säger: "Mamma, jag älskar dig". Då är det så att man dör en smula.

Fast å andra sidan, verkar hon älska sin Snövitklänning precis lika mycket och häromdagen när vi höll på att duka inför middagen och jag gav Tora en uppsättning bestick, tittade hon lite uppgivet på mig och sa: "Men mamma, jag älskar inte den där gaffeln och kniven".

Jag försökte tala om att när man älskar någonting, så tycker man om det väldigt, väldigt mycket och att man kanske inte kan hysa några sådana innerliga känslor för ett gäng bestick.

Men vem är jag att bestämma om det egentligen...

Ägg, schmägg

För ett par nätter sedan sov Signe lite dåligt. Milt uttryckt. För egen del kan jag väl ha skrapat ihop ungefär fem timmars slummer under natten och då var det inte ens sammanhängande. Men nu är det inte Signes sömnlöshet som det här inlägget ska handla om(det är vid det här laget ett rätt uttjatat ämne på den här bloggen tycker jag), utan storhandlingen som följde dagen efter.

Signe lämnades hemma med farmor och som i trance släpade jag mig ut till bilen för att bränna iväg till Ica Maxi. Någon inhandlingslista orkade jag bara inte med att skriva. Jag tänkte att jag kör lite på känn istället när jag väl är där. Som en zombie vandrade jag mellan hyllorna och rev ned varor i vagnen, glad över att jag kom ihåg udda grejjer som toalettrengöring och sånt.

När jag kom hem igen visade det sig att jag klarat mig riktigt bra. Det enda jag glömt, var faktiskt välling till Signe och maskindiskmedel. Däremot hade jag kommit ihåg ägg. När jag gick förbi äggkyldisken, hade nämligen Jannes röst gjort sig påmind någonstans inne i huvudet:
"Du köper alltid för lite ägg"
"Men, vi äter ju aldrig upp dom i tid"
"Det gör vi ju"
"Nej, det gör vi ju inte"
"Jo!"

Nu ska han väl bli tyst, minns jag att jag tänkte och stoppade ned en 10-äggsförpackning i vagnen. Hemma i kylskåpet visade det sig dock stå en nästintill oöppnad 15-ägsförpackning från f ö r r a storhandlingen som Janne stod för. Båda förpackningarna går ut den 27 januari.

Så nu har vi en sisådär 25 ägg att trycka i oss på en dryg vecka. Igår hade jag vänner på lunch här. De fick ugnspannkaka. Sen tänker jag omelett och... ...äggtoddy... och kokt ägg, stekt ägg... ehhh.... förlorat ägg?

Synd att det inte är påsk.

Skämmes

Ehh, ska man skämmas lite om man äter upp resterna av sin dotters godispåse när dottern somnat och man ligger i sängen och kollar på Let´s Dance?

Det är ju inte direkt så att jag kommer att påminna henne om att hon hade godis kvar i morgon bitti.

Utmärkelse

Åh, en liten utmärkelse på min ära. Tack akan-kakan.

Reglerna för Utmärkelsen är enkla. Jag som har mottagit Utmärkelsen, lägger upp den på min egen blogg och länkar till bloggen som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till de Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos dem, om att de har fått den! Det är med en stor ära som jag ger den här Utmärkelsen vidare till:

Agent 586

Alla goda ting

Egentligen vill jag ge utmärkelsen till fler mammabloggar, men de som jag sett redan har fått den får den inte igen. Det får vara någon slags hejd på det hela tycker jag.

Nu kör vi IV

Ha ha! Trots fusk både fredag, lördag och söndag i förra veckan, är det minus i dag. 72.6 kilo. Nu är jag nere på samma vikt som jag var i somras, när jag släppte garden och började gå upp igen.

Som en boll kommer jag tillbaks till dig...

Smakråd

Alltså, jag vet inte vad det är med Ellos. Trots att jag blir missnöjd gång efter en annan med mina köp därifrån, så kan jag inte låta bli att lockas av deras "personliga rabatter". Nu sist hade jag fått en alldeles u n i k födelsedagsrabatt. Det ni... ..nu vill ni allt bra gärna fylla år ni med va? Och vem är jag att dissa en sådan present. Jag var ju t v u n g e n att handla. Vem vet vem som hade gråtit sig till sömns därborta i Borås i annat fall. Sådant kan man inte ha på sitt samvete.

Fast faktum är att jag nog för första gången är rätt nöjd med alla mina köp.

Det absolut bästa var strandplaggen (längtar till sommaren någon?). Jag har efter två täta graviditeter, insett att min mage aldrig någonsin kommer bli vad den en gång var. Till exempel har jag fortfarande kvar en sådan där linea negra-rand. Ovanpå allt plufsplufs. Det får vara heltäckningmatta på den i sommar, suckade jag och klickade hem en baddräkt. Inte den här då. Nej, den HÄR!. Med rejäla kupor så att två utammade nassar ska få rejält med stöd. Och så var det något "formfast material vid magen" som skulle ge "extra stöd och en slank siluett". Ahh men suveränt. Och när jag ändå höll på och klicka runt bland badkläder fick det bli en sån här också. Som en bikini fast utan att visa magen. Det är ju nobelprisvarning på det alltså. Minst.

Men. Så var det där med stövlarna. Jag skulle behöva lite smakråd på dom. Innan ni tar ställning till om de ska få åka tillbaka till eller inte, kanske ni vill veta att jag med min personliga rabatt, fått dem till det fashionabla priset av 550:-. De är något krångliga att få på och av men de sitter väldigt skönt, kanske en aningens stora bara. Jag tänkte att man kan ha dem både uppdragna och lite nedhasade och variera sig lite. Jag svassade runt så ett tag här hemma, med nedhasade stövlar för att kolla hur det kändes och frågade Janne i ett svagt ögonblick vad han tyckte. "Vill du att jag ska kalla dig D'Artagnan också eller?", blev svaret.

Jag måste nog få en second opinion på den. Jag kör en omröstning. Det var länge sedan.

UPDATE: Rätt jämnt skägg i omröstningen. Men eftersom jag velade in the first place, är stövlarna på väh hem till Borås. En femhunka, är en femhunka, är en femhunka.

Oh Nikita will you ever now...

Jag har värsta snygga jeansen i min ägo. Jag fick dom, bara så där, av Lena (Alfons och Sveas mamma) när vi var där och hälsade på i mellandagarna. I utbyte delade vi med oss lite av Signes magsjuka, så att hela familjen C låg och kräktes på nyårsafton. Så här i efterhand känner jag att det kanske inte var ett riktigt rättvist byte.

"You give me a pair of jeans. I give you kräk"

Fast att säga att jag fick jeansen bara så där, är att utelämna delar av sanningen. Jag fick dom för att Lena ändå aldrig använde dom eftersom de blivit på tok för stora för henne. Hon hade nämligen köpt dom för att användas som ett par mammabyxor under graviditeten. På mig sitter de retligt nog som en smäck- Eller satt kanske jag ska säga. Faktum är att de börjar bli en a n i n g e n för stora även på mig sedan jag gått ned mina första 2,5 kilo.

Jag känner nu att de är ett par nya Nikita-jeans jag ska unna mig när jag nått viktmålet. Ingen jädra väska. Jag är ingen väsktjej. Jag är rätt nöjd med den där svarta skinnväskan från Wedins jag haft sedan Dackefejden. Nej, jag är en jeanstjej. Ett par nya Nikita it is.

Jag kanske kan få dom du har nu Lena? Du kan få... ehhh... du kan få lite svinkoppor av oss.

Bortse gärna från det svettiga träningslinnet. Jag har precis varit och tränat.

Och här kan ni bortse från gravidmagen. Den är på väg BORT! Den har inte så bråttom bara.

Janne: "Ska jag ta kort bakifrån? Då måste jag ju vrida på kameran så det blir vidvinkel"

Gul och blå

Hampa, kan du vara snäll och komma hem nu. Ikväll var jag på boxning för första gången sedan du åkte. Först grät jag en sentimental liten tår och sedan fick jag spöa upp någon liten tjej som jag inte ens känner.

Det är liksom inte riktigt samma sak.

Get your fat ass over here!!

Slutspurten

Det här är min sista mammalediga vecka. Om det blir några fler barn får framtiden utvisa, men nu är det i alla fall finito för den här gången. Nästa måndag börjar skolan igen och jag inser att det kan bli en rätt hektisk vår för min del, eftersom jag valt att läsa 60 poäng denna termin istället för sedvanliga 45 poäng. Men om allt går enligt planerna får jag då min lärarexamen redan till sommaren. Så om ni hör om någon som letar efter en vacker, genomklock och lagom tjock man kvinna i sina bästa år, att jobba på sin alldeles förträffliga gymnasieskola som matte- och fysiklärare i höst, tipsa dem gärna om mig.

De första två veckorna av terminen, kommer det bli lite pusslande med farmödrar, mormödrar och fan hans moster som barnvakt till Signe, men den 1 februari tar Janne över rodret här hemma. Jag har föreslagit att han ska börja blogga han med. Göra som Blondinbellas snubbe (brunett-Berra för er som såg Let´s dance), starta en blogg och rida på sin äkta hälfts bloggframgångar. Han har dock inte nappat riktigt än, säger att han måste gå ner sig lite djupare i caffe latte-mamma träsket först.

Hur jag kommer göra med den här bloggen vet jag inte. Den har under min mammaledighet fungerat som ett vattenhål för min kreativa sida under en stundtals ganska ostimulerande mamma-vardag. Fast vad vet jag, jag kanske har blivit en sådan bloggsucker att jag bara måste blogga ändå. Det finns liksom knark. Och så finns det bloggar.

Nåja, det är en vecka kvar. Ingen idé att fundera så mycket över det nu.

Ha den äran! Ja tack!

"Ja må oss leva, ja må oss leva, ja må oss leva uti hundrade år"
"Javisst ska vi leva, javisst ska vi leva, javisst ska vi leva uti hundrade år"
"Ett fyrfaldigt leve för mig, Polly, Per Gessle och Gunde Svan. Oss leve"
"Hipp hipp, Hurra, Hurra, Hurra, HURRA!"

Värsta roliga inlägget

Ok, här kommer det.

Igår när jag kammade backslick på Signe efter kvällsbadet, upptäckte jag att hon blev till förväxling lik Maria Abrahamsson.

Det hade väl varit helt okej om det inte hade varit så att jag är lite rädd för Maria Abrahamsson. Hon verkar vara så där knivskarpt intelligent. Och lite elak också. Fast det har jag i ärlighetens namn i aning om. Jag vet bara att jag inte har någon större lust att bli osams med henne. Jag skulle få en sådan verbal snyting. Mitt i nyllet.

Maria Abrahamsson Signe-liten

Cliffhanger

Jag har värsta roliga inlägget på gång. VÄRSTA.

Men jag orkat inte lägga in det nu. Går och lägger mig istället.

Det får bli imorgon istället.

Vilket antiklimax det kommer bli.

Om man skulle ta och ...

Nej men om skulle ta och starta en sådan där makeup-blog (för övrigt min absolutaste favvo makeup-blog) kanske. Och visa upp sina fina nagellack. Inspirera folk och så.

Ja, eller inte då. Det här är anledningen till att jag målar naglarna ungefär en gång vartannat år. Det går väl an att måla, men att ta bort skiten. Suck och stön. Hur orkar folk?

Hur länge lacket har suttit undrar ni? Sedan 28 december.

Maken till hållfast lack har ni väl aldrig sett.

Menageri

Tora har börjat leka låtsaslekar och delar mer än gärna ut roller till resten av familjen. Nu i morse lekte hon zoo eller nåt.

"Jag är ett lejon", sa hon där hon låg tryggt brevid Janne i sängen.
"Och du är en flodhäst", fortsätter hon sedan och pekar bort mot Signe och mig som ligger där brevid.
"Jag hoppas du inte pekar på mamma nu", sa jag och kände att bli jämförd med en flodhäst det första som händer en lördagsmorgon, inte riktigt är vad man drömmer om.
"Signe är en flodhäst", klargör Tora.
"Jaha, vad är mamma då?
"Mamma är ett får"

Jo, men det var ju mycket BÄÄÄÄttre.

Nu kör vi III

Alltså. Ni kommer inte tro mig, men jag vägde mycket lägligt in mig på 73.4 kg i morse. Och då ska ni veta att jag vägde mig hela fem gånger. Först visade vågen nämlign 73.8 kg, men godissugen som jag var, tyckte jag att vågen vickade lite så jag flyttade den en bit och vägde om mig: 73.4 kg. Sedan vägde jag mig tre gånger till bara för att försäkra mig om att godipåsen var i hamn. Jodå, 73.4.

Fast nu är jag inte så sugen på godis längre faktiskt. Man blir ju lite sporrad när det går bra också.

69 KILO! HERE I COME!!

Vadå med?

Idag när jag efter duschen stod och smorde in mig, tittade Tora förundrat på mig.

-Vad gör du mamma.
-Jag smörjer in mig.
-Vadå med?
-Kräm.
-KRÄK?
-Nej. KRÄM!
-Tandkräm?
-Nej inte tandkräm. Hudkräm heter det.
-Jaha.

Nog för att man som småbarnsförälder är van att bli nedkletad med både det enda och det andra, men att frivilligt smörja in sig med tandkräm, där drar i alla fall jag gränsen.

Kräk däremot känns helt okej.

KÄÄÄÄNDY!

Det är torsdag kväll och Tora har redan börjat prata om fredagsgodiset. Suck! JAG VILL OCKSÅ HA. Även fast jag lovat att inte käka snarr förrän jag är på rätt sida om 70-strecket.

Men ibland måste man ju unna sig lite. Så kan vi säga så här? Om jag väger in mig i morgon bitti på mindre än 73.5 kg, då får jag köpa mig en liten påse godis tillsammans med Tora i morgon.

Inte annars.

Okej?

Ursäkta mig nu. Jag ska bara gå och basta lite.

Memory Lane

När jag läste det här inlägget hos Polly, om när hon och hennes gris (son alltså) sitter och äter middag och samtidigt lyssnar på ABBA, kom jag och tänka på en sak som hände mig en gång för länge sedan. Nu när jag sitter här och skriver, är det lite oklart varför jag kom och tänka på det, för den i händelsen jag tänker berätta om, satt några kompisar och jag och åt middag medan vi samtidigt lyssnade på musik från musikalen Grease. Inte ABBA.

Men ändå.

Musiken hade värdinnan (min kompis, då kanske 16 år) valt själv utan att några diskussioner hade föregått valet. Hon tyckte väl att det var passande bakgrundsmusik till en sober middag. Det serverades kyckling och ris. Eller så kan det ha varit potatis till, jag minns faktiskt inte riktigt. Kyckling var det i alla fall, det minns jag med bestämdhet.

"Är det Grease?", frågade jag i alla fall artigt medan jag gnagde lite på ett kycklinglår. Värdinnan tittade lite konstigt på mig för ett ögonblick som om hon undrade hur det egentligen stod till, och svarade sedan lite försiktigt: "Nej Millan. Det är kyckling..."

Vad ÄR det för nåt?

Tora är inne i värsta babbelperioden. Gud vad hon babblar. Om ditten och datten. Ofta vill hon veta vad saker och ting är för något. Eg e n t l i g e n. Hon har förstått nu, att byxor inte bara är ett par byxor, utan kan vara ett par jeans, ett par shorts, mjukisbyxor.... ja, typ så.

Ungefär så här låter det vid frukostbordet nu för tiden:

-Mamma, nu är det morgon!
-Ja, det är det.
-Vad är det för en morgon?
-Jaa, det är en vanlig morgon...
-Men vad ÄR det för en morgon?
-Det är en vintermorgon.
-Jaha.

Och när vi duschade igår kväll lät det så här:

-Mamma, vad är det?
-Men det vet du väl att det är mammas snippa.
-Vad är det för en snippa?
-Jaa, det är snippa.
-Men vad ÄR det för en snippa då?
-Ja, det är vanlig gammal mamma-snippa.
-Jaha.

Så nu vet ni det.
Det finns vanliga snippor och sedan finns det gamla
mamma-snippor. De är de bästa snipporna det.

Plötsligt händer det II

Det har faktiskt hänt mig en gång. Att jag vunnit på Triss alltså. Något mer än det där småskrapet under hundringen som man ändå alltid köper nya lotter för. Det var när jag låg på BB med Signe.

För det är bara att konstatera. Det är en viss skillnad på att få det första barnet mot det andra. När Tora föddes var vi värsta gulliga lilla nyblivna familjen som fick eget litet rum på SöS att cocoona i. Ja, i två dygn i alla fall. Sedan blev Tora plötsligt väldigt sjuk och fick läggas in på neonantalavdelningen för att få en dunder-antibiotikakur intravenöst genom en liten slang i huvudet. Hon såg ut som en liten alien med det där stora bandaget runt huvudet där den lilla slangen stack upp. Och jag var så rädd så rädd som jag aldrig förut varit i hela mitt liv.

Men med Signe var det som sagt litet annorlunda. Några timmar efter att hon fötts, stannade Janne med oss på KS men sedan var han tungen att åka hem till Tora. Innan han åkte kilade han dock ned till Pressbyån och införskaffade lite tidsfördriv åt mig. Några tidningar, lite godis, en trisslott. I normala fall hade jag förmodligen kastat mig över lotten det första jag gjorde, men när vi väl hade kommit upp till BB hade jag varit vaken i ungefär 48 timmar och prioriterade därför sömn framför spel. Tyvärr blev det lite si och så med den varan.

Eftersom Janne inte skulle stanna kvar på BB, fick jag pga platsbrist dela rum med en annan mamma och hennes son. Det verkade som om hon också prioriterade sömn framför allt annat. Och det hade väl varit okej, om hon inte hade snarkat som en hel karl. Jag har aldrig hört någon snarka så mycket som hon gjorde. Och då är jag ändå gift med Janne. Det var så att väggarna skakade när hon drog sina timmerstockar. Och när kvinnan inte snarkade, pratade hon i sin mobiltelefon. Högt. På somaliska. Jag svär att hela KS kunde höra henne berätta om sin förlossning för hela tjocka släkten. Nu kan jag förvisso inte prata somaliska och har därför ingen aning om det var det hon faktiskt pratade om. Hon kan lika gärna ha rabblat upp de senaste börsnoteringarna. Men skitsamma vad hon sa. Sova kunde jag i alla fall inte göra när hon babblade. Och när hon inte sov eller pratade i telefonen skrek hennes son.

Jag som hade bett om att få stanna något extra dygn med tanke på det som hände Tora, bad redan efter första natten på mina bara knän att jag skulle få åka hem. Jag tror till och med att jag grät en skvätt också. Så den där trisslotten glömdes liksom bort, ända till sista dagen när tidningarna var utlästa och jag plötsligt kom på att den faktiskt låg där, längst nere i Pressbyråpåsen och bara väntade på att bli skrapad. När de tre likadana beloppen uppenbarades var jag tvungen att dubbelkolla ungefär tusen gånger. Det fanns ju en uppenbar risk att jag hallucinerade av sömnbrist. Men nej då, det stämde. Vi hade vunnit 10 000 kronor. Helt pöstligt kändes det nästan värt med fyra sömnlösa dygn.

Den våren unnade vi oss en massa saker och hänvisade till att "vi har ju faktiskt vunnit på triss". En ny syskonvagn, en platt-TV till sovrummet, en resa till Grekland...

Det är märkligt vad 10 000 kronor kan räcka till mycket bra grejjer.

Liten liten Signe

Tora-Alien

Plötsligt händer det

Tror ni inte att Signe slog till och sov hela natten i natt. Och ingen nattvälling behövde hon heller. Janne som sov på golvet inne i hennes rum, berättade att hon visserligen vaknade till lite då och då men mest gnydde och somnade om alldeles själv. Ingen vaggvisa, inget buffande, inga avhuggna händer. Ingenting.

Eller så sa han bara det för att jag inte ska tappa hoppet alldeles. Men jag som sov vägg i vägg med Signes rum, hörde faktiskt knappt ett pip på hela natten så jag undrar om han inte talar sanning ändå.

Nu kan det visserligen röra sig om olycksfall i arbetet och att natten till i morgon blir värsta cirkusen igen.

Men.

Halleluja for now.

"Titta hon flyger"

Trollmors visa

Har jag berättat att Signe sover ganska dåligt? Ni får ursäkta om jag upprepar mig, man blir lite lätt förvirrad av sömnbrist, och det är inte meningen att vara tjatig. Det är det verkligen inte. Men hur som, om jag inte sagt det förr, så säger jag det nu. Hon sover ganska dåligt. Och utav de sömnmetoder som finns på marknaden har vi nog testat de flesta.

Som den här "Somna-utan-gråt-metoden" vi testade i höstas till exempel. Det var ju en smash hit. Verkligen. Signe sov väl hyfsat i en vecka ungefär. Kanske två. Sedan tyckte hon sig ha genomskådat metoden och så började det om med sömnlösheten igen. Men en grej från nämnda metod har vi faktiskt fortsatt med, för det funkade faktiskt ganska bra.

Precis när barnet håller på att somna in, ska man säga ett mantra som till exempel "För ditt eget bästa gör du klokt i att sova nu" alternativt "Nu sover du eller så får mamma psykbryt". Man kan också sjunga en vaggvisa. Så gör vi. Ganska länge nu har vi sjungit "Trollmors vaggvisa" när Signe ska somna eller somna om. Ett tag (ett kort tag, ett jävligt kort tag, typ i två nätter) räckte det med att man stod i dörröppningen och sjöng sången så somnade Signe om. Men så var det här med att genomskåda metoder...

I natt var Signe vaken mellan klockan 02.00 och 04.30. Det innebär att jag sjöng "Trollmors vaggvisa" om och om igen i ungefär 2,5 timme. Säg att det tar i runda slängar 20 sek att sjunga den en gång. Det skulle innebära att jag sjöng den där jävla visan 450 gånger i natt. Man kan säga att jag till slut blev lite smått trött på att höra min egen röst. Faktum är att jag blev ganska trött överlag och till slut lade mig på golvet brevid sängen och stack in min hand mellan spjälorna och fattade tag i Signes hand. Och då somnade hon nästan genast. Med sin lilla hand tätt omsluten kring min. Och somnade hon även idag till middagsvilan och nu vid läggdags. Det här kan mycket väl vara nästa grej.

Det enda jag funderar på nu, är om jag verkligen behöver två händer. Jag menar, vänsterhanden duger ju inte till så mycket egentligen. Det kan nog vara värt att offra den för att få åtta timmars sammanhängande sömn. Nu kan det kanske tyckas vara lite makabert att ha en avhuggen hand i spjälsängen, men jag tänker att man kan ju lägga en liten filt över den när man har gäster. Ja, eller något annat fint. En liten broderad duk kanske.

Ajs kriim

Härom kvällen när det var dags för Toras läggning och Janne höll på att ta på henne pyjamasen, frågade han mig sådär i förbifarten: "Finns det några pacifiers här uppe?"
Innan jag ens hann börja fundera på huruvida det gjorde det eller ej, svarade Tora i mitt ställe: "Nej, bara napp".

Men det var väl själva fan vad de (s)nappar upp fort. Snart kan man väl inte säga "ajs kriim" längre heller.

Janne en fashionista

Vi är nyss hemkomna från lunch hos barnens farmor och farfar. På deras kylskåp hänger ett kort på Janne och hans två syskon. På kortet bär Janne samma blå Champion T-shirt som han har på sig idag. Exakt samma. Kanske något mer urtvättad. Detta kort är daterat 1999.

Frågan är vad det säger mest om. Märket Champions oerhörda kvalitet som vet att göra tröjor som håller (och håller och håller och håller) eller Jannes stora intresse för kläder, mode och god smak.

Samvetskval

På nyårsdagen var vi och hälsade på Magnus, Ulrika och Olivia en sväng. Tora var som alltid lite skeptisk när vi först kom dit, men när det visade sig att Olivia delade Toras intresse för prinsesskläder, blingbling och smink blev de snart oskiljaktiga. Särskilt som Olivia hade fått ett aldeles eget sminkbord i julklapp av sin faster och mer än gärna lånade ut en rosa tyllklänning till Tora medan hon själv sprang runt i en blå.

När vi hoppade in i bilen för att åka hem, sa Tora till mig (med samma övertygelse som när hon tidigare samma dag, ömt strök över sin Snövitklänning och sa: "Jag älskar den här klänningen"): "Mamma, jag älskar Olivia". Därefter blev det tyst ett litet tag medan Tora funderade. Sedan sa hon, ungefär som hon fick ett litet sting av dåligt samvete över det hon just sagt: "Fast jag älskar Linnie också".

Men varför....?

När vi på nyårsafton skulle ta kort på den fina dukningen, säger plötsligt Janne till mig:

"Ta den där värmeljusstaken och håll upp den i luften"
"Men varför då?"
"Gör det bara"
"Ja, ja. Ok. Men varför..."
*Klick*

Plus och minus....

...med att fira nyår hos Staffan, Lena och lill-syssling Ellen.

Plus: Vilka andra än dessa underbara människor, låter inbjudan stå kvar trots två magsjuka barn.
Hummer med tryffelmajonnäs, rådjursadel med körsbärsås, chokladmousse och champange i överflöd.

Minus: Nu kommer jag inte vilja äta något annat än hummer och tryffelmajonnäs i hela mitt liv.

...med att ha två magsjuka barn med sig på nyårsfest.

Plus: Magsjukt barn nummer ett, är ganska spakt och är fullkomligt nöjd med att ligga i sängen, äta chips och titta på tecknat hela kvällen och somnar sött redan efter förrätten.

Minus: Magsjukt barn nummer två, kräks majsvälling på min klänning så jag får skåla in det nya året iklädd T-shirten jag hade tagit med mig till dagen efter.

...med att ha världens mest lättväckta barn med sig på nyårsfest.

Plus: Eftersom Signe vaknade ungefär var tjugonde minut kvällen igenom, tillbringade jag ungefär hälften av kvällen med att försöka få henne att somna om. Således drack jag ungefär halva den mängd vin jag annars skulle ha gjort. Sådant är skönt dagen efter.

Minus: Jag kände att jag i runda slängar, missade ungefär hälften av nyårsfesten.

...med att på grund av världens mest lättväckta barn, ge upp och gå och lägga sig redan klockan 02.00 medan Janne festar på ända till 04.30.

Plus: Man kan ta den bästa platsen i dubbelsängen tillsammans med Tora och låta Janne sova på barnmadrassen på golvet brevid Signe, för när han väl ska gå och lägga sig är det dags för hennes morgonvälling.

Minus: Att ha sin fulla make snarkandes på golvet utom sparkavstånd.

Nu kör vi II

Fredag. Det betydde förr i tiden fredagsgodis. Nu betyder det invägning. Efter att ha syndat både nyårsafton och nyårsdagen, var det med darr i knäna jag ställde mig på vågen i morse. Glädjande nog visade det sig att rädslan var helt obefogad. Minus 1,5 kilo. Man kan nästan tro att jag vägde in mig med scooter-overallen på i förra vckan.

Little China girl

När jag bodde i Linköping tillsammans med Jenny, brukade vi så här dagen efter, roa oss med att hitta på en massa regler som bara gällde när man var bakis, som att allt onyttigt man åt inte innehöll några kalorier men framför allt att det var jättefarligt att träna. Ja, livsfarligt rent utav.

Lite så är det idag när det gäller bloggen. Jag känner faktiskt att det kan vara förenat med livsfara att blogga idag. Så ni får höra om nyårsafton en annan dag. Förmodligen imorgon. Om jag har repat mig då vill säga.

Men världens sötaste kinesflicka hälsar Gott Nytt så länge.