See ya

Jag läste i dagens Metro att Michael Jackson ska göra sin "last concert" och blev lite inspirerad. Det här nämligen inte-måla-där:s "last blogginlägg".

Det som började som ett tidsfördriv under mammaledigheten blev snart något mycket mer. Aldrig kunde jag tro att det skulle vara så kul att blogga och att det jag skrev skulle bli så uppskattad av så många. Tack alla läsare för era fina och roliga kommentarer.

Det har varit jättekul att vara del av bloggvärlden, men det är just det det handlar om. För tillfället snurrar allting på i 130 och jag har inte läst andras bloggar på evigheter. Hinner inte. Och då känns det egna bloggandet lite trist och mest som ett måste.

Så jag slutar nu medans jag är på topp. Kanske startar jag någon ny blogg någonstans någon gång. Jag skickar en blänkare någonstans någon gång i sådana fall.

Tada!!

Ja tack

Tora: Signe är min lillebror.
Jag: Nej, Signe är en flicka. Hon är din lillasyster.
Tora: Hon är min LILLEBROR.
Jag: Nej hjärtat, hon är din l i l l a s y s t e r.
Tora: Men jag VILL att hon ska vara min lillebror.
Jag: Skulle du vilja ha en lillebror?
Tora: Ja! Pappa ska köpa en till mig.

Ja, det vore ju praktiskt om det funkade så. Jag tar helst en skrikfri modell som sover hela nätterna. Den får gärna byta blöja själv också, men det kanske är lite för mycket begärt.

GRRRRR!!!

Ni med e-mailadresser på era bloggar, får ni en MASSA irriterande mail från Tom och Dan som sååååå gärna vill hjälpa till med er "website design" och frågar om du inte har någon "big e-mail campaign" på gång?

NEJ! JAG BEHÖVER INGEN HJÄLP! OCH DET HAR JAG INTE!

SLUTA FRÅGA!

Tack som fan

Man åker hemifrån tidigt. Jobbar på skolan hela dagen. Äter tyvärr inte lunch pga diverse omständigheter. Åker direkt från skolan till kvällskursen. Kommer sedan hem vid halv nio. Något urlakad. Och man funderar på om man ska orka fixa någon kvällsmat eller inte.

Då säger ens underbara man att det finns en liten överraskning i kylskåpet. Längst upp till höger.

Och där står en smörgåstårta!!!

Nya ord

Idag fick Tora renbäddat. När jag stoppade täcket i påslakanet, ett turkost med vita bubblor på, lyfte jag och skakade ned täcket i det blåa tyget, så där som man gör.

-Mamma! Det är UNDERVACKERT!, utbrast Tora.

Undervackert. Vilket undervackert ord!

Busy

Nej, jag hinner inte blogga idag. Återkommer imorgon.

Nu kör vi XII

Tre veckors sjukdom är inte kul alls. Det kan jag tala om. Men det finns en uppsida!

Morgonens invägning: 70,2 kg!! Nästan i hamn med andra ord. Bara ynka 200 gram kvar. Som en liten chokladkaka bara. Det är nästan synd att jag inte var sjuk en vecka till.

Fast hörrni, 200 gram. Kom igen, kan vi inte säga att jag är klar nu?

Improvise and overcome II

Det uppstod ett litet dilemma vid frukosten imorse. Vi hade inget bröd hemma, vilket Signe kan tänka sig att äta till frukost, och bara så pass mycket mjölk att det antingen räckte till Toras frukostflingor eller till en skvätt i mitt kaffe. Vi fick improvise and overcome helt enkelt.

Signe fick en i mikron upptinad lussebulle och en avocadoo till det. Tora fick självklart flingor med mjölk. Det var egentligen bara jag som muttrade där jag satt och knaprade på en hårdbrödsmörgås och drack mitt kaffe svart som natten.

Fast då helt plötsligt kom Tora på att hon inte ville ha några flingor längre, utan faktiskt ha en hård macka hon med. Visst, tyckte jag och bredde snabbt lite smör på en havreknäcke och gav henne. Innan hon han ångra sig, plockade jag raskt ur Toras tallrik ut de vid det här laget något sonkiga havrefrasen och gav dem till Signe. Därefter hällde jag den överblivna mjölken mitt kaffe. Det blev bara en aningens grumligt.

Allt frid och fröjd. De säger ju att det viktigaste målet är frukostmålet. Tydligt det.

Lite sång, lite dans, lite naket

Jag är ensam hemma med barnen ikväll då Janne är borta med jobbet. När klockan är runt 18.30 har vi precis kommit upp ur badet och jag står i köket med två nakna, skrikande ungar klängandes kring benen samtidigt som jag försöker stressa fram lite välling. Det är då det plingar på dörren. Jag lyckas slita mig från köket och klampar snabbt och lite irriterat ut i hallen för att öppna dörren. Men det är inte förrän jag precis trycker ned dörrhandtaget som jag inser att jag inte har något på mig på underkroppen*. Och min blus är av den något kortare modellen.

På farstukvisten står en yngling med rosiga kinder och fjun på överläppen. Jag skulle säga att han precis lämnat puberteten men eftersom han visade sig vara talesman för elföretaget e-on, var han nog lite äldre än så. "Eh eh eh", fick dock den unge mannen fram medan färgen snabbt och klädsamt steg på hans kinder: "Jag kanske kommer lite olämpligt".

Och där tycker man ju att han borde ha vett nog att tacka för sig, men istället tvingades jag stå där i dörrhålet i ännu några sekunder medans låren sakta förfrös och höra honom stamma fram att "de var ute i området för att tala om sina förmånliga elavtal". När han hade vett nog att hålla tyst tillräckligt länge för att jag skulle hinna flika in att "vi nog inte var intresserade" drog han en lättnadens suck och pep iväg fortare än en avlöning.

Att som säljare gå runt och knacka dörr i ett villaområde runt middagstid må vara ett de värsta jobben man kan ha. Men jag bjöd i alla fall på lite show. Det var som hämtat från den där scenen** ur "Tillsammans" när hon står där utan trosor i köket och diskuterar vems tur det är att diska.

*Jo, jag hade trosor på mig.

** Satan vad jag har googlat och youtubeat efter bilder på den scenen, men icke!

Fast om jag inte hade youtubat halvt ihjäl på Tillsammans så hade jag missat den här sköna Ted-låten.

Förkylningens baksida

Satan i gatan vad förkyld jag är. Under tråkiga stunder brukar jag roa mig med att försöka räkna ut hur mycket slem som lämnar min kropp varje dag i form av tjockt gult snor och oidentifierbart gulgrönt klet från luftrören. Vi pratar deciliter.

Och Janne är snudd på lika förkyld han. Vi tycker o e r h ö r t synd om oss själva, Janne och jag, fast den det e g e n t l i g e n är mest synd om är Signe-liten. Eftersom både Jannes och mitt luktsinne är totalt utslagna, händer det alltför ofta att minstingen i familjen får vagga runt med bajsblöja som hänger i knävecken i ett par timmar utan att någon tar någon som helst notis om detta. Tyvärr inte hon själv heller.

Jag är dock inte så förkyld att jag skulle missa att jag själv bajsat på mig. Det vore oerhört pinsamt.

Jobbe?

Idag har jag sökt två jobb som lärare i höst. Kan dock inte säga att det vimlar av gymnasielärartjänster i fysik och matematik i stockholmstrakten. I alla fall inte där jag letar.

Ni som är lärare och läser den här bloggen, var ska jag leta? De jobb jag sökt hittills, har jag funnit via ams och karriärguiden.se. Finns det månne någon hemlig lärarjobbsklubb? Kan man få be om att bli inbjuden i så fall?

Askungen II

Igår kväll var Tora mycket hjälpsam och hjälpte oss mer än gärna att städa. Med en diskborste i högsta hugg, skrubbade hon villigt golvet med extra mycket vatten och såpa, samtidigt som hon sjöng "Sjung min näktergal" med sin allra vänaste stämma.

Det är tydligt att vi har mer än en Askunge här hemma. Fast vad jag minns städade aldrig Askungen naken. Inte i Disney-versionen i alla fall.

Egenkär

Tora kröp upp i knät på mig häromdagen och ville kramas lite. Eftersom det inte händer alltför ofta tänkte jag att jag skulle passa på.
"Vet du vem du är?", viskade jag ömt i hennes öra.
"Nej", svarade Tora.
"Du är världens bästa Tora som jag älskar", svarade jag, för så är det ju.
"Nej", skrattade Tora."Jag är Janne".
"Är du Janne?"
"Ja"
"Ja men då älskar du mamma då!"
"Nej, då älskar jag Janne!"

Förvisso!

Kan du ge mig lite papper?

Vi har alltid sjukt mycket toapapper hemma. Det är för att när vi är och handlar, så undrar vi alltid om vi har något toapapper och varenda gång blir vi osäkra och köper en bal för säkerhets skull. Vi har hela städskrubben full med dasspapper. Och varje gång jag ska hämta några rullar tänker jag på den där polisstationen i Värmland som jag läste om på text-TV för ett bra tag sedan nu.

Den där stationen där någon hade fått tillfälligt hjärnsläpp och som istället för att beställa hundra balar toalettpapper, beställde hundra PALLAR toalettpapper. De där värmländska snutarna hade så mycket dasspapper att de inte visste var de skulle göra av allt. I varenda skrymsle på stationen fanns det toarullar. När poliserna från stationen besökte andra polisstationer så tog de alltid med sig en bal med dasspapper istället för någon annan besöksgåva. Bara för att bli av med skiten någon gång. När jag läste "nyheten" på text-TV firade dom, att de precis hade torkat sig med den sista rullen. Det hade tagit tjugo år. Här är storyn i di.se

Riktigt så mycket toapapper har inte vi här hemma.

Fröken Millan

Så har man hållit sin första fysiklektion då. Snuva och hosta till trots. Och det gick helt okej. Jag kan väl inte säga att kidsen studsade av iver i sina bänkar direkt. Det var väl snarare så att några lite förstrött knapprade på mobiltelefonen medan jag stod där framme vid tavlan och engagerat pratade om rörelsemängdens bevarande medan ännu några andra tittade lite lojt ut genom fönstret.

Men å andra sidan var det ingen som kallade mig jävla hora eller knäckte näsbenet på mig som man ju hört att elever gör på sina lärare nuförtiden. Så jo, jag är nöjd!

Och just det, jag glömde väga mig imorse! Så det får jag göra i morgon bitti. Jag har dessutom stora förhoppningar att gå ned ett par hekto under natten. Jag åt nämligen en semla till middag.

Shopaholic

När det gäller shopping ifrån hemmets lugna vrå, så är det väl nätshopping och inte så mycket annat som man har ägnat sig åt de närmsta tio åren? Okej, tio år kanske var lite att ta i men definitivt under hela Toras livstid i alla fall. Och något som känns extra passé är telefonshopping.
Därför känns det lite orättvist att Tora igår frågade mig, när hon såg mig plocka upp telefonluren och slå ett nummer: "Vad ska du köpa mamma?"

Att sedan klänningen jag köpte förra veckan råkade komma med posten just igår vara bara ett lustigt sammanträffande.

Tips?

Tänkte att jag bara skulle klargöra lite kring bilden på Signe i inlägget nedan. Det är alltså inte så att vi låter henne ägna sig åt proffsboxning utan hon har "bara" åkt på jordens ögoninflammation.

Någon som har något bra husmorsknep mot det? Det lär ju vara några småbarnsmammor som läser den här bloggen. Vi sköljer med koksaltlösning.

Första försöket

Efter att knappt varit utanför husets fyra väggar på tio dagar, var det med ett litet barns förväntan som jag packade ned hostmedicinen i väskan och åkte iväg till skolan i morse.Väl framme kunde jag dock konstatera att jag var lite lätt snurrig i huvudet och blev kallsvettig av minsta fysiska ansträngning, som typ att ställa mig upp från en stol. Efter ungefär en timme hade jag fått nog och tog min hostmedicin och åkte hem till sängen.

Och nu var man alltså hemma igen. Känns som att jag varit här förut...

Rapport från en sjukstuga...

... eller fyra bilder säger mer än tusen ord som jag ändå inte har lust att skriva.

Utmärkelse igen!

Jag får tacka Engelska Villan för den här fina utmärkelsen.

Tackelitack!

Utmanad

Hafen, jag hade äntligen tänkt ta tag i den där utmaningen du gav mig för en sisådär hundra år sedan men sedan när jag tittade på den så kändes den lite vagt bekant...nämn fyra favorit TV-program, fyra saker jag gjorde igår...

Så jag gör så här. Länkar till en gammal goding och ber er halvera den så är problemet löst.

Stackars morfar

Igår när jag och tjejerna åkte bil ut till Dalarö för att hälsa på mormor och Anders, berättade Tora för mig sådär helt appropå:

"Mamma, när morfar var liten ramlade han i kobajs!"
"Gjorde han? Har han berättat det för dig?
"Ja"
"Det lät ju inte så roligt. Varför gjorde han det då?"
"Det var pojkar och flickor där som tittade på honom då"
"Nej men. Det kan ju inte ha varit så kul"
"Nej"

Morfar, det här har du aldrig berättat för mig. Det verkar ju ha varit oerhört traumatiskt.