Igår när jag och tjejerna åkte bil ut till Dalarö för att hälsa på mormor och Anders, berättade Tora för mig sådär helt appropå:
"Mamma, när morfar var liten ramlade han i kobajs!"
"Gjorde han? Har han berättat det för dig?
"Ja"
"Det lät ju inte så roligt. Varför gjorde han det då?"
"Det var pojkar och flickor där som tittade på honom då"
"Nej men. Det kan ju inte ha varit så kul"
"Nej"
Morfar, det här har du aldrig berättat för mig. Det verkar ju ha varit oerhört traumatiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Har faktiskt en bror som varit med om exakt samma sak och faktum är att han också verkar ha upplevt det traumatiskt. Kanske har det med mängden och volymen att göra. Har inte tänkt så mycket på det förrän nu, trodde bara brorsan var lite känslig.
Tänk att hon kommer i håg det. Jo da det stämmer vi var pojkar och flickor som lekte kull eller ubban tror jag det hette. Jag sprang ut på spången över ja just DET och halkade plask!!!! det var djupt
man kan kanske säga SKITKUL.
Bra Tora att du lyssnar du kommer att gå långt. Till Mamma krya på dig envis liten bacill det där.
Morfar
Någon verkar vara bajsfixerad.....!! :D
Kobajs är baske mig inte att leka med. Särskilt inte när också utgör bostad för allehanda larver och flugor. Så traumatiskt är nog bara förnamnet.
systeryster: Verkar vara vanligare än man tror det där, att halka i koblajja.
morfar: Usch vad hemskt!
miss UD: Verkar dessutom ha gått i arv i rakt nedstigande led i tre generationer.
speja: Jag fy för den lede.
Skicka en kommentar