Plötsligt händer det II

Det har faktiskt hänt mig en gång. Att jag vunnit på Triss alltså. Något mer än det där småskrapet under hundringen som man ändå alltid köper nya lotter för. Det var när jag låg på BB med Signe.

För det är bara att konstatera. Det är en viss skillnad på att få det första barnet mot det andra. När Tora föddes var vi värsta gulliga lilla nyblivna familjen som fick eget litet rum på SöS att cocoona i. Ja, i två dygn i alla fall. Sedan blev Tora plötsligt väldigt sjuk och fick läggas in på neonantalavdelningen för att få en dunder-antibiotikakur intravenöst genom en liten slang i huvudet. Hon såg ut som en liten alien med det där stora bandaget runt huvudet där den lilla slangen stack upp. Och jag var så rädd så rädd som jag aldrig förut varit i hela mitt liv.

Men med Signe var det som sagt litet annorlunda. Några timmar efter att hon fötts, stannade Janne med oss på KS men sedan var han tungen att åka hem till Tora. Innan han åkte kilade han dock ned till Pressbyån och införskaffade lite tidsfördriv åt mig. Några tidningar, lite godis, en trisslott. I normala fall hade jag förmodligen kastat mig över lotten det första jag gjorde, men när vi väl hade kommit upp till BB hade jag varit vaken i ungefär 48 timmar och prioriterade därför sömn framför spel. Tyvärr blev det lite si och så med den varan.

Eftersom Janne inte skulle stanna kvar på BB, fick jag pga platsbrist dela rum med en annan mamma och hennes son. Det verkade som om hon också prioriterade sömn framför allt annat. Och det hade väl varit okej, om hon inte hade snarkat som en hel karl. Jag har aldrig hört någon snarka så mycket som hon gjorde. Och då är jag ändå gift med Janne. Det var så att väggarna skakade när hon drog sina timmerstockar. Och när kvinnan inte snarkade, pratade hon i sin mobiltelefon. Högt. På somaliska. Jag svär att hela KS kunde höra henne berätta om sin förlossning för hela tjocka släkten. Nu kan jag förvisso inte prata somaliska och har därför ingen aning om det var det hon faktiskt pratade om. Hon kan lika gärna ha rabblat upp de senaste börsnoteringarna. Men skitsamma vad hon sa. Sova kunde jag i alla fall inte göra när hon babblade. Och när hon inte sov eller pratade i telefonen skrek hennes son.

Jag som hade bett om att få stanna något extra dygn med tanke på det som hände Tora, bad redan efter första natten på mina bara knän att jag skulle få åka hem. Jag tror till och med att jag grät en skvätt också. Så den där trisslotten glömdes liksom bort, ända till sista dagen när tidningarna var utlästa och jag plötsligt kom på att den faktiskt låg där, längst nere i Pressbyråpåsen och bara väntade på att bli skrapad. När de tre likadana beloppen uppenbarades var jag tvungen att dubbelkolla ungefär tusen gånger. Det fanns ju en uppenbar risk att jag hallucinerade av sömnbrist. Men nej då, det stämde. Vi hade vunnit 10 000 kronor. Helt pöstligt kändes det nästan värt med fyra sömnlösa dygn.

Den våren unnade vi oss en massa saker och hänvisade till att "vi har ju faktiskt vunnit på triss". En ny syskonvagn, en platt-TV till sovrummet, en resa till Grekland...

Det är märkligt vad 10 000 kronor kan räcka till mycket bra grejjer.

Liten liten Signe

Tora-Alien