Vi klarade det!

Idag har Signe och jag varit och hämtat ut tentan. Tror ni inte att vi klarade den! Och inte bara det. Vi fick VG till och med. Signe gladde sig över resultatet i någon minut eller två, sedan kom hon på att hon var tvärhungrig. Jag hade tänkt att vi skulle luncha på studentfiket (med de humana studentpriserna) men det hade såklart stängt för sommaren, så det fick bli att äta ståndsmässigt på Värdshuset Kräftan som ligger i närheten av matematiska instiutionen. Nåja, vi hade ju lite att fira. Jag slog till på en "het Nasi Goreng med kräftstjärtar" medan Signe fick äta de medhavda resterna av gårdagens "potatis-med-laxpuré burk". Trots det stormtrivdes Signe på Värdhuset Kräftan. Hon har nog aldrig ätit med så god aptit som hon gjorde idag. Tyvärr var barnstolarna av den lite större modellen, och trots att jag hade stoppat ned min skinnjacka bakom ryggen på Signe var stolen lite väl "rymlig". Det hade till följd att Signe mot slutet av måltiden smaskade i sig sin lunch lite lojt halvliggandes, iklädd sitt plastförkläde och sin haklapp. Lite såsom jag tänker mig att romarna intog sina måltider. En av servitriserna stannade till och log mot Signe som glatt grinade tillbaka med laxpuré i hela ansiktet. "Men så söt", sa servitrisen och lade sedan till: "Är hon ett litet matvrak?". Jag nickade glatt till svar. Jajamensan. Sedan började jag fundera på huruvida det faktiskt var en komplimang, och om så var fallet, vid ungefär vilken ålder skulle inte längre vara i sin ordning att fälla just den kommentaren? Jag menar, om jag till exempel hade bestämt mig för att beställa in en portion till av den heta Nasi Gorengen med kräftstjärtar och servitrisen då hade sagt till mig, om än med len och vänlig stämma, "Är hon ett litet matvrak kanske?", då hade hon fått en rak höger.