Vi leker bara

Tora och Signe har börjat leka rätt bra med varandra nu. Eller, leka och leka. Tora brukar i ett lätt anfall av hybris, hoppa upp och ner i sin säng och ropa: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG", samtidigt som Signe sitter nedanför på golvet, skrattar och viftar vilt med sina knubbiga armar i luften. Denna lek brukar de bland annat ägna sig åt om mornarna efter frukosten när alla är mätta och belåtna, så att mamma får lite tid att ägna sig åt viktiga saker (läs dricka kaffe och blogga). I ungefär tio minuter brukar det gå bra, sedan händer det något.

Jag, lite barskt: "Tora, varför gråter Signe?"
Tora, med medlidsam stämma: "Hon är lessen..."
Jag, ironiskt: "Jaa, man brukar vara det när man gråter. Men varför är hon ledsen då?"
Tora, förklarande: "Jag slog henne på huvve."
Jag, ännu lite barskare: "Slog du Signe i huvudet?"
Tora, upphållande valfri leksak: "Ja! Med den här!"
Jag, med sträng röst: "Tora, i den här familjen slår vi inte varandra"
Tora, ifrånskyllande :"Men mamma vi leker bara"
Jag, förmanande: "Jag är inte så säker på att Signe tycker att det är en så rolig lek. Nu får du säga förlåt till Signe"
Tora, inte direkt från hjärtat: "Förlåt Signe."

****

Fem sekunder senare: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG"