Komplimangfrossa

Jag har ju som sagt inte stått i så hög kurs hos min äldsta dotter tidigare. Därför blev jag desto gladare när hon i morse medan vi klädde på oss, nöp lite i min kjol som jag dagen till ära skulle klä mig i, och sa med ett leende: "Den är fin". "Åhh, tycker du? Tack Tora", sa jag, något förvånad. Kort därefter pillade hon lite på mitt halsband. "Den är söt", blev kommentaren nu. Det var värst vad hon var len i truten, tänkte jag. Hade hon varit lite äldre hade man ju kunnat misstänka att hon hade något i baktanke med alla dessa komplimanger. Nu blev jag bara glad och lite varm om hjärtat. När vi en liten stund senare satt och åt frukost fick hon dock syn på vår bil genom köksfönstret. Glatt pekade hon och sa: "Den är söt". Nja, praktisk möjligtvis men söt, njäe. Sen fick hon syn på min mobiltelefon som låg på bordet: "Den är fin", konstaterade hon nu. Hmm, vi får nog försöka utöka det där ordförrådet med några fler adjektiv.