Social kompetens sökes

Vi har haft besök ikväll av Toras kompis Linnie med familj. Och jag är helt slut. Tora har varit en liten plåga, milt uttryckt. Så här är historien.
Först pratar hon oavbrutet i två dagar om att Linnie ska komma och är så glad över det. Det är Linnie mig hit, och Linnie mig dit. Och sen när så Linnie äntligen står där i hallen och vill leka med sin bästa kompis, då springer Tora upp på sitt rum och sätter sig och läser böcker. Linnie får INTE komma in. Och så fortsätter det. Hela kvällen. Linnie får inte göra det, och inte det, och inte det heller. Janne och jag säger att: "om man har kompisar hemma hos sig, så MÅSTE man dela med sig av sina saker".
För så är det ju. Speciellt om man bjudit in dem själv. För tänk om man i vuxen ålder bara: "Ja, vad kul! Ni är jättevälkomna hem till oss på middag", och sen när gästerna kommer, sitter man bara och surar och säger saker som: "Nej, RÖR inte den" och "Den får INTE du låna". Till slut stänger man in sig på sovrummet och skriker genom den stängda dörren: "Nu får ni åka hem. Jag vill kolla på TV". Hur skulle det se ut?
Ni som har/har haft två-tre åringar, please säg att de har betett sig så här. I alla fall någon gång. Börjar tro att vi gjort något seriöst fel i vår uppfostran annars.
Fast nu när jag tänker efter, minns jag att min mamma berättat någon anekdot om mig. Hur jag bönade och bad att en kompis till mig (som hette Annika för övrigt) skulle få komma hem till oss och leka. Och sen när hon kom och hennes mamma åkt, sa jag tydligen: "Mamma, jag vill att Annika ska åka hem igen". Och sen slutade det med att min mamma fick leka med Annika.
Stackars Annika. Och stackars Linnie. Förlåt gumman. Nästa gång är nog Tora på lite bättre humör.