Vad är det som krypet? Ormet.

Signe-liten kryper! Hon kör en jo-jag-tror-nog-att-isen-kanske-håller-stil, dvs ett knä, och sen ett ben, sakta, sakta framåt. Långsamt och vingligt, men hon kryper. 7,5 månad gammal. Tora körde en annan taktik när hon var i lära-sig-krypa-åldern. Hon stod och jucka på alla fyra jättelänge, innan hon så äntligen, 10 månader gammal vågade sig på att krypa iväg. Men då pep hon istället iväg över köksgolvet som en liten terrier.

Det här inlägget skriver jag mest för att jag ska komma ihåg när Signe lärde sig krypa, så att jag kan föra in det i hennes album sedan. Jag bläddrade lite i tjejernas album för ett tag sedan. När Tora var sex månader gammal bestod hennes album av sexton sidor. Vid samma ålder, har Signe drygt hälften så många sidor i sitt. Nu ska det påpekas att det i Toras album finns oändligt många bilder på min gravidmage: "mammas mage i v.7", "mammas mage i v. 9", "mammas mage i v.10"... ..."mammas mage fem dagar över tiden". Gud vad ego. Att fylla sitt barns album med bilder på sin egen mage. Nåja. Hur som. Signe har inte lika många (mag)bilder i sitt album. Det är sånt som skapar trauman i vuxen ålder.

Signe 6 år: Mamma, vem tycker du mest om? Mig eller Tora.
Jag: Men det vet du väl att jag tycker precis lika mycket om er båda två.
Signe 6 år: Men Tora har ju dubbelt så många kort i sitt album som jag. Du måste älska henne dubbelt så mycket. *gråter*

Fatta ångest. Jag måste genast ta ett kort på Signe-liten. Så där ja.

Hej. Jag heter Signe-liten och kan krypa.