No longer needed

Vi har ju som sagt börjat med välling om natten till Signe-liten, och ammar gör jag inte förrän på tidiga morgonkvisten, så helgnätter finns det egentligen ingen som helst anledning till att jag ska ränna ned till köket och fixa nattmat till Signe. Vad jag vet behövs det inga tuttar för att skaka ihop lite välling. Det vore en annan femma om man skulle göra milkshake, höhöhöhö (sorry, kunde inte låta bli). Men det gör vi ju inte. Välling it is. För hela slanten. Så natten till idag sa jag till Janne att nu fick faktiskt han ta Signes första uppvak.

Och sagt och gjort, när Signe inatt sin vana trogen, vaknade strax efter midnatt, fick jag Janne ur sängen med en vänlig men välriktad spark samtidigt som jag väste: "Signe har vaknat. Din tur", eller något annat uppmuntrande, och medan Janne lommade ut ur sovrummet lade jag kudden över huvudet och upprepade tyst för mig själv: "Gå inte upp och hjälp till, somna om istället. Gå inte upp, somna om... " . Men det var knappt så att sovrumsdörren hann gå igen bakom Janne, förrän han kröp tillbaka ned i sängen igen. Har han redan gett upp, tänkte jag lite irriterat men frågade istället, för man vet ju aldrig: "Hur gick det?". "Jo, hon sover", svarade Janne medan han kvävde en gäspning. Jag tittade på klockan. Det hade gått tio minuter sedan Janne lyfte huvudet från kudden. Han hade till och med slagit min rekordtid.

Nu är det således konstaterat. Jag är inte längre oumbärlig på nätterna. Jag är umbärlig. Umbärlig. Vilket u n d e r b a r t ord.