Dags igen

Jag förstår att ni har räknat dagarna och väntat och undrat, hur går det egentligen med den där? Den där tjorviga magen som Tora verkar ha. Och jag tänker inte hålla er på halster längre, för i d a g var det äntligen dags igen, exakt fyra dagar sen sist. Bajs-tajm.

När vi kom hem från dagmamman nu i eftermiddags, parkerade jag helt sonika Tora på pottan framför TV:n. Och där satt hon. I en timme och tio minuter. Genom ett avsnitt av Simpson och halva Robin Hood-filmen. Det blev dock ingen handboll den här gången. I alla fall inte volymmässigt sett, men kanske om man komprimerar ihop handbajsbollen till ungefär en tennisbolls storlek, att det var samma mängd bajs som kom ut. För maken till tung bajs-dank alltså. Jag svär att den nästan slog hål på porslinet när jag hällde ut den i toaletten.

Det är annat än min mage det (Till er känsligare läsare som eventuellt hade tänkt att sluta läsa nu, tänkte jag bara säga: det är ingen fara, jag tänker inte vara alltför detaljerad eller utlämnande. Lovar). Sedan jag fick barn har magen liksom fått en helt ny
(s)prutt. When you gotta go. You gotta GO. Vi snackar inte tio minuters väntan och eventuellt avsluta något litet projekt man håller på med, eller något så bagatellartat som att leta upp en bra toalett om man nu inte råkar befinna sig i hemmets lugna vrå. Nej, det är max 30 sekunder som gäller alltså, från första kännningen.

Jag antar att det är naturens sätt att se till att vi småbarnsmammor inte ska lägga ned så mycket onödig tid till något så lättjefullt som att bajsa.