Signe har varit rätt förkyld ett tag och dessutom lite risig i kistan några dagar. Vad gör man då? Jo, då passar man på att slänga in ett par vaccinationsprutor också. För säkerhets skull liksom. Ska man ändå vara lite småkrasslig kan man ju lika gärna vara sjuk fullt ut. Så att man har det avklarat.
Fast nu var det inte så skoj som det låter, varken för oss eller för Signe som fick feber och blev allmänt kinkig. Vill inte sova och inte äta. I alla fall inte fast föda. Men amma, det kan hon tänka sig att göra. Hela tiden. Hon är som en liten sugfisk vid tutten. Problemet är väl att de där tuttsingarna är ganska utammade vid det här laget. I går kväll vid middagsbordet gjorde jag otaliga försök att lossa Signe från mitt bröst för att kunna sätta henne i barnstolen och servera henne lite riktig mat. Signe skrek i vild förtvivlan vid varje ansats från min sida och höll ett krampaktigt tag i min BH.
Jag (uppgivet): Men Signe, du måste äta något. Det finns ju ingen mjölk kvar i de där gamla tuttarna.
Tora (snusförnuftigt): Det finns ingen mjölk.
Jag (suckandes): Nej, det finns nog ingen mjölk kvar där i.
Tora (konstaterande): Bara kiss!!
Signe: *Buhu Buhu*
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja då fattar man ju varför barn plötsligt inte vill amma längre. Jag menar, man vet ju hur äckligt det är när man tror att man ska dricka mjölk och så är det juice i glaset, kan ju tänka mig hur det är då om det visar sig vara kiss istället...
Karin: Åhh fy! Tänk att ingen varnat oss för det här innan.
Skicka en kommentar