Mamma/baby-gympa på riktigt

Idag kom Signe och jag i tid till den riktiga mamma/baby-gympan. Nu är dock inte stabilitetsträning för nyblivna mammor så soft som man kan tro. Jag har lite ont i muskler som jag inte visste att jag hade. Vi tränade bland annat mycket med pilatesboll. Jag läste att Charlotte Perelli tränade med pilatesboll för att komma i form inför melodifestivalen. Det var så hon fick sin "mirakelkropp". Det tycker jag låter bra. En mirakelkropp kan jag helt klart leva med. Fast det är klart, Charlotte fick ju lite skit för att hon var för smal. Det är ju inte bra. Tur att jag åt lite choklad när jag kom hem.

Signe gympade inte så mycket den här gången heller. Hon började passet med att ligga på sin filt på golvet. Då kan små bebisar gympa, vända sig och ha sig. Men Signe ville hellre sitta lite uppallad i sin babylift och titta på gympande mammor. Då var hon nöjd. Och är Signe nöjd, är jag nöjd. Fast hon har faktiskt vänt sig en gång. Tror vi. Jag hade lagt Signe på rygg på golvet och gått in till ett annat rum för att hämta en ren blöja. När jag kom tillbaka låg Signe på mage. "Har du vänt på Signe?", frågade jag Janne. "Nej", blev svaret. Hela familjen missade när Signe (troligen) vände sig första gången.

Födelsedagskalas

Födelsedagsbarnet

I lördags var det födelsedagskalas för Toras kompis Linnie som fyllde två år. Det var en mycket trevlig tillställning. Mycket tack vare de chosefria gästerna. Tänk vad skönt det vore om alla var lite mer som tvååringar när man gick på fest.

Som exempel snubblade Tora redan på parkeringen och skrapade sönder sina strumpbyxor. Under det pågående kalaset bekymrade det henne inte det minsta. Inte heller bekom det henne att hon spillde glass på klänningen, trots att hon hade haklapp, vilket för övrigt gällde majoriteten av kalasdeltagarna. Alla försåg sig friskt av det som bjöds och ropade högt "mera glass" utan att fundera på om alla andra gäster fått eller om det skulle räcka laget runt om man tog en omgång till. Den som lämnade bordet först var födelsedagsbarnet själv, och det redan efter fem minuter, för att gå och leka en stund. Ingen av gästerna höjde på ögonbrynen.

Mitt under kalaset gick Tora lite avsides och bajsade. Det var ju artigt i och för sig, men sen kom hon ropandes "bajsat, bajsat, bajsat". De fester jag gått på i vuxen ålder där folk så tydligt signalerat att de gjort nummer två, har varit tämligen få till antalet. Nu kom visserligen Janne ut från toaletten efter blöjbytet och beskrev innehållet i Toras blöja till både form och konsistens, så för vissa personer verkar detta beteende inte växa bort helt.

Klockan tre började kalaset, klockan fem var det hela över. Kort men intensivt. Tora hade världsaskoj! Tack Linnie.

Signe hade också mycket trevligt på kalaset. Det var länge sedan hon sov så skönt. Hon somnade i bilen på vägen dit och fortsatte sedan sova i sin bilbarnstol i värdparets sovrum under hela tillställningen. Hon fortsatte sova i bilen hem och vaknade hemma i hallen. Hon undrade väl om vi inte skulle åka i väg på det där kalaset snart. Vilken tur att vi tog på henne hennes finaste gå-bort-klänning.

Miss i nassen

De senaste dagarna har Signe vaknat för att äta varannan timme på natten. Det förstår ju alla vad det gör för nattsömnen och det efterföljande morgonhumöret. När Signe så i natt vaknade för tredje gången redan klockan halv tre för att äta, tänkte jag som så: om hon äter dubbelt så mycket borde hon ju sedan sova dubbelt så länge!! Jag lyckades med konststycket att hålla mig vaken medan hon ammade på det första bröstet. Varje gång hon höll på att somna in trugade jag i henne lite till. Sedan rapade jag henne och ammade henne på det andra bröstet. Efter en liten stund släppte Signe taget och såg ut som hon skulle somna om, mätt och belåten. Jag var nöjd. Men Signe somnade inte. Hon bajsade. Inte bara en gång, utan tre gånger. Jag kan tillägga att hon inte hade bajsat sedan mamma/baby-gympan i tisdags. En sådan bajs kan man inte ignorera med gott samvete. I alla fall inte om man vill sova skönt.
Upp och byta blöja. I barnhandboken (denna bibel) står att man ska undvika att göra nattblöjbytena mysiga, så att barnet förstår att det är natt och läge att somna om efter det att den nya blöjan är på. Ingen risk kan jag säga! Man är inte på myspys-humör när man byter bajsblöjor klockan tre på natten. I alla fall inte nyktert tillstånd.
Väl tillbaka i sängen är Signe klarvaken. Jag försöker få henne att somna om genom att ge henne lite mer mat. Då kräks Signe i sängen. Upp igen, hämta en handduk att lägga över kräket. Byta lakan mitt i natten gör jag bara inte. Då sover jag hellre i kräks.
Signe är vaknare än någonsin, och på ett strålande humör. Hon ligger där i mörkret och pratar för sig själv och fäktar med armar och ben. Hon är så otroligt myspysig att jag får kämpa för att inte börja gosa med henne. Det får räcka med en liten puss, sedan stoppar jag öronproppar i öronen och försöker ignorera henne. Efter en halvtimme är Signe lite trött, hittar tutten och ammar sig till sömns.
Tur att det är lördag i morgon. Alla barn sover till klockan 10 på lördagmornar. Har jag hört.

Heja Bajen

Igår kväll kom morfar på besök. Tora älskar när morfar kommer och hälsar på. "Morfar?", frågar hon varje gång hon hör något ljud utanför dörren och vet att han ska komma. När han sedan äntligen kommer brukar hon springa runt, runt och skrika lite för att visa sin uppskattning. Igår gjorde Tora dessutom morfar mäkta stolt.

Det började tidigt. Den allra första presenten Tora fick från morfar var en haklapp (eller "lakbak" som Tora säger) med Hammarby-loggan på. Därefter följde en Hammarby-napp, en Hammarby-T-shirt, en Hammarby-vällingflaska o.s.v. "Morfar", brukar Tora säga bestämt när hon tar någon av dessa attiraljer i bruk. För några veckor sedan var det ett reportage om Hammarby-bandy på lokal-TV. När Hammarby-loggan visades i bild pekade Tora på TV:n och sa "Morfar".

Och så igår när morfar skulle gå hem och tog på sig ytterkläderna, pekade Tora på Hammarbymärket på morfars jacka, "A e de?". "Det är Bajen", sa morfar. "Bajen", härmade Tora. Och så igen med eftertryck, "Bajen!!". Jag har aldrig sett min far så stolt någonsin.

Danskt besök

Tora har den senaste tiden tröttnat lite på morgon-vällingen. Hon kan bara tänka sig att dricka den om hon får sitta i soffan och lyssna på "Lille katt" på repeat på stereon till dess vällingflaskan är urdrucken. De två senaste dagarna har hon inte velat dricka den alls. Lite trist, för så mycket av någon annan slags frukost får hon inte i sig. Hon försöker äta flingor och mjölk men det mesta av mjölken hamnar på byxorna. Men så plötsligt i morse frågade hon efter vällingen självmant. Och nu skulle det inte lyssnas på någon "Lille katt" längre minsann, nej nu var det "Krokodilsången" som gällde (skönt, för jag var jävligt trött på den där katten).
Vällingflaskan slukad, allt frid och fröjd tills jag hör ett plaskande ljud från hallen. Tora har kräkts upp halva vällingflaskan på hallgolvet. Och på min nya mocka-stövlar. Köpta på rea förvisso, men ändå.

Efter frukost fick Signe och jag besök av Amanda och hennes mamma Helene. Signe och Amanda har träffats en gång tidigare men då lyckades de aldrig med att vara vakna samtidigt. Men idag låg de en stund tillsammans på filten i köket. Signe petade Amanda lite kärvänligt i ögat. Vi får hoppas att hon vill komma och hälsa på igen!

Mamma-gympa

Idag skulle Signe och jag gå på mamma/baby-gympa, men när vi stormar in i gymlokalen en minut i halv tolv, ser alla mammor ganska färdig-gympade ut. Passet är slut. Jag har tagit fel på en hel timme. Lyckligtvis kan man skylla på amningshormoner. Det är ju allmänt känt att ammande mödrar är lite virriga. Instruktören tycker att det är okej om vi stannar och går på nästa pass. Istället för ett mjukt stabilitetsträningspass för nyförlösta mammor blir det nu ett stenhårt cirkelträningspass! Det går till min förvåning riktigt bra, jag har nog inte tappat så mycket i styrka som jag tror. Kondisen däremot är inte mycket att ha. Jag är slut redan efter uppvärmningen.
Signe är en liten ängel under hela passet. Hon sitter så nöjd i sin bilbarnstol och tittar på alla fläskrumpor som flåsar förbi. Ler sitt tandlösa leende mot alla tanter som stannar upp och pratar lite fånigt med henne (jag vet nog vad ni tänker nu: tanter och stenhårt cirkelträningspass... undrar hur tufft det där passet var egentligen, men nu tror jag nog att ni underskattar tanterna). Det enda missödet var Signes mega-bajs mitt under passet, en sån där som går igenom både body och byxor. Jag passade på att byta när det var min tur att hoppa hopprep. Någon måtta får det vara på skuttandet. Det var ju faktiskt inte så länge sedan jag fick barn.

Leka på mage

På BVC får man lära sig att bebisar ska sova på rygg och leka på mage. Efter att ha fått lite bassning av barnläkaren på Signes två månaders kontroll för att hon var lite svag i nacken ("tränar ni magläge?"), försöker vi nu leka på mage en stund varje dag.
När vi lägger Signe på mage kämpar hon förtvivlat i ca 30 sekunder med att hålla uppe det tunga huvudet, för att sedan låta panna och näsa falla tungt ned i golvet. Sen börjar hon grina till dess man vänder henne tillbaka till rygg. Jag tror inte Signe tycker det är så kul att "leka" på mage.
Men på rygg ligger hon gärna. Helst av allt utan både byxor och blöja. Då sprattlar hon förnöjt med benen och kan ligga länge och småprata med allt och alla som passerar förbi. Vi får hoppas att det är ett beteende som försvinner. Några tecken på att rulla runt visar hon dock inte. Istället försöker hon sätta sig upp. Det blir som små mini-situps. Jag försöker säga till henne att det inte är någon idé. Inte ens mamma kan sätta sig upp det sättet. Hon lyssnar inte på mig. Hon heller.