Tack som fan

Man åker hemifrån tidigt. Jobbar på skolan hela dagen. Äter tyvärr inte lunch pga diverse omständigheter. Åker direkt från skolan till kvällskursen. Kommer sedan hem vid halv nio. Något urlakad. Och man funderar på om man ska orka fixa någon kvällsmat eller inte.

Då säger ens underbara man att det finns en liten överraskning i kylskåpet. Längst upp till höger.

Och där står en smörgåstårta!!!

Fåfänga

Det finns både fördelar och nackdelar med att skicka iväg sin man för att hämta lite grejjer åt en när man ligger på sjukhus och inte riktigt vet hur länge man kommer att få stanna.

En bra grej är, att när man frågar om han köpa ett par tidningar, så kommer han tillbaka med i princip varenda tidning som går att få tag i på Pressbyrån, så att jag helt säkert skulle få någon jag ville ha.

Mindre bra är, att han inte är så haj på det där med kvinnliga hygienartiklar. Eftersom jag är klart medveten om detta faktum, försökte jag hålla jag det så enkelt jag kunde och bad endast om: ett par rena trosor, en tandborste, tandkräm samt min ansiktskräm och ansiktstvål från Clinique.

Trosorna fixade han och även tandborste med tillhörande kräm. Till min stora förvåning fick jag även rätt ansiktskräm. Jag hade ställt in mig på att behöva smörja in ansiktet med Helosan-salva eller något liknande.

Ansiktstvålen däremot var tydligen överkurs. Istället fick jag Cliniques Pore Minimizer.

Ja men det var ju bra. För det är när man ligger där i sjukhussängen med värkande buk och munnen torr av allt morfin, som man verkligen har tid att fundera över om ens porer på näsan inte är lite väl stora.

Det blev till att tvätta kinderna med landstingets antibakteriella pumptvål. Förmodligen får man minst lika små porer av den. Ren blev man i alla fall.

Ägg, schmägg

För ett par nätter sedan sov Signe lite dåligt. Milt uttryckt. För egen del kan jag väl ha skrapat ihop ungefär fem timmars slummer under natten och då var det inte ens sammanhängande. Men nu är det inte Signes sömnlöshet som det här inlägget ska handla om(det är vid det här laget ett rätt uttjatat ämne på den här bloggen tycker jag), utan storhandlingen som följde dagen efter.

Signe lämnades hemma med farmor och som i trance släpade jag mig ut till bilen för att bränna iväg till Ica Maxi. Någon inhandlingslista orkade jag bara inte med att skriva. Jag tänkte att jag kör lite på känn istället när jag väl är där. Som en zombie vandrade jag mellan hyllorna och rev ned varor i vagnen, glad över att jag kom ihåg udda grejjer som toalettrengöring och sånt.

När jag kom hem igen visade det sig att jag klarat mig riktigt bra. Det enda jag glömt, var faktiskt välling till Signe och maskindiskmedel. Däremot hade jag kommit ihåg ägg. När jag gick förbi äggkyldisken, hade nämligen Jannes röst gjort sig påmind någonstans inne i huvudet:
"Du köper alltid för lite ägg"
"Men, vi äter ju aldrig upp dom i tid"
"Det gör vi ju"
"Nej, det gör vi ju inte"
"Jo!"

Nu ska han väl bli tyst, minns jag att jag tänkte och stoppade ned en 10-äggsförpackning i vagnen. Hemma i kylskåpet visade det sig dock stå en nästintill oöppnad 15-ägsförpackning från f ö r r a storhandlingen som Janne stod för. Båda förpackningarna går ut den 27 januari.

Så nu har vi en sisådär 25 ägg att trycka i oss på en dryg vecka. Igår hade jag vänner på lunch här. De fick ugnspannkaka. Sen tänker jag omelett och... ...äggtoddy... och kokt ägg, stekt ägg... ehhh.... förlorat ägg?

Synd att det inte är påsk.

Janne en fashionista

Vi är nyss hemkomna från lunch hos barnens farmor och farfar. På deras kylskåp hänger ett kort på Janne och hans två syskon. På kortet bär Janne samma blå Champion T-shirt som han har på sig idag. Exakt samma. Kanske något mer urtvättad. Detta kort är daterat 1999.

Frågan är vad det säger mest om. Märket Champions oerhörda kvalitet som vet att göra tröjor som håller (och håller och håller och håller) eller Jannes stora intresse för kläder, mode och god smak.

Plus och minus....

...med att fira nyår hos Staffan, Lena och lill-syssling Ellen.

Plus: Vilka andra än dessa underbara människor, låter inbjudan stå kvar trots två magsjuka barn.
Hummer med tryffelmajonnäs, rådjursadel med körsbärsås, chokladmousse och champange i överflöd.

Minus: Nu kommer jag inte vilja äta något annat än hummer och tryffelmajonnäs i hela mitt liv.

...med att ha två magsjuka barn med sig på nyårsfest.

Plus: Magsjukt barn nummer ett, är ganska spakt och är fullkomligt nöjd med att ligga i sängen, äta chips och titta på tecknat hela kvällen och somnar sött redan efter förrätten.

Minus: Magsjukt barn nummer två, kräks majsvälling på min klänning så jag får skåla in det nya året iklädd T-shirten jag hade tagit med mig till dagen efter.

...med att ha världens mest lättväckta barn med sig på nyårsfest.

Plus: Eftersom Signe vaknade ungefär var tjugonde minut kvällen igenom, tillbringade jag ungefär hälften av kvällen med att försöka få henne att somna om. Således drack jag ungefär halva den mängd vin jag annars skulle ha gjort. Sådant är skönt dagen efter.

Minus: Jag kände att jag i runda slängar, missade ungefär hälften av nyårsfesten.

...med att på grund av världens mest lättväckta barn, ge upp och gå och lägga sig redan klockan 02.00 medan Janne festar på ända till 04.30.

Plus: Man kan ta den bästa platsen i dubbelsängen tillsammans med Tora och låta Janne sova på barnmadrassen på golvet brevid Signe, för när han väl ska gå och lägga sig är det dags för hennes morgonvälling.

Minus: Att ha sin fulla make snarkandes på golvet utom sparkavstånd.

I avdelning shyrro!

Hafen tyckte att det väl inte var så illa att jämföra sig med Kitty, när det skulle kunna ha varit Nick Noltes mug shot som uppvisade den största likheten. När jag skvallrade om detta för Janne, skrattade han bara och sa: "Ja men det är ju rätt likt. Han ser svårt sliten ut på den bilden"

Och jag som inte sett den, kände mig givetvis tvungen att googla lite....

Nu blir det skilsmässa! Sanna mina ord.

Fyra år!

Idag för exakt fyra år sedan träffades jag och Janne för första gången, på en gemensam väns födelsedagsfest med karaoke-tema.

Först sjöng vi "Sweet Child of Mine" tillsammans, sedan petade jag in en snus och hävde en flasköl på ca fyra sekunder (jag har tävlat i SM i ölhävning, om ni undrar). Janne tyckte jag var den underbaraste kvinnan som någonsin gått i ett par för stora gymnastikskor (eftersom jag hade stukat ena foten).

Och nu sitter man här. Med två sjuka ungar. Och kunde inte önska sig annat.

Eftersom Janne glömde vår bröllopsdag i år (igen) har jag ingen större förhoppning om att han på något sätt ska uppmärksamma denna dag. Det som vidare talar för det, är att han tycker att det är den 12 januari som är det datumet som räknas som det när vi blev tillsammans. Han hävdar att det är för att det var då vi "bestämde" att vi var ihop. Jag däremot vet att det är för att det dessutom är min födelsedag då, och att han tycker att det är väldigt praktiskt att kunna slå ihop två kom-ihåg-dagar till en.

Men jag älskar dig ändå Janne!

Mäjdäj

Min mobiltelefon är ju som bekant trasig. Jag har lyckats få bort knapplåset på den, så att den går att använda nu, men T9-funktionen fungerar fortfarande inte. Det är o h y g g l i g t irriterande för en stressad småbarnsmamma som jag. Hur hade folk egentligen tid att få iväg några sms över huvud taget innan T9-funktionen uppfanns? Det tar ju i runda slängar hundra år att bokstavera sig fram ett ord i taget.

Som igår, när jag stod och hetslagade middagsmaten och hade hela f y r a kastruller igång samtidigt på spisen*, och mitt i allt får ett sms av Janne där han säger att "tunnelbanan är lite sen" och att han i skrivande stund befinner sig i Gamla stan. Medan jag försöker hindra riset från att koka över och såsen från att bränna fast, får jag som svar iväg vad jag tror är ett simpelt "okej", men utan fungerandeT9 har jag i stället sänt iväg ett "mjdj", varpå Janne skickar tillbaka: "Mayday?"

Hahaha. Ja, med tanke på att vi fick sönderkokt fisk och vidbränd äggsås till middag, så kan man ju säga att det faktiskt var det jag menade.

Nej, nu ska jag gå ner i köket och steka sönder lite fläskfilé till middag. Trevlig helg på er!

*Jag är sådan som tycker att definitionen på avancerad matlagning är hur många kastruller och stekpannor man har puttrandes på en och samma gång. Den här gången var det ris, torskfiléer, vit sås och ärtor. Äggen var som TUR VAR redan kokade. Annars hade det nog gått käpprätt åt h-vete.

Vånda

Igår kväll frågade jag Janne, om han var tv u n g e n, vem han skulle ligga med av våra grannfruar. Hon till vänster om oss, hon till höger eller hon mitt över?

-Åh fy. Ingen av dom!
-Jo men du m å s t e välja en.
-Meh! Det är ju inte direkt Desperate Housewives det här inte.
-Du måste välja en eller leva i celibat resten av livet.
-Ja då blir det det.

Yes alltså! Jag är den hottaste morsan på vår gata. Gud vad jag älskar att bo i det här området. Fast det är klart. Om någon av våra grannar läser min blog är vi ju tvugna att flytta nu. Kan ju lätt bli lite dålig grannsämja av det här inlägget. Jäkla Janne. Det kunde han väl ha tänkt på.

Mums-mums

Idag vaknade jag på ett strålande humör. Helt enkelt för att Signe sov bra i natt igen (peppar, peppar) och nu för tiden är pigg = glad. Men min make däremot, verkar ha klivit upp på fel sida av sängen. Ett riktigt surkart är han. Efter lunch har han lyckats få även mig på dåligt humör. Men så tänker jag att: "Nej! Jag vill INTE vara dåligt humör idag. Jag går och tröstköper mig lite mums-mums". För vem kan vara sur när man äter mums-mums? Jag bara undrar.

När jag kommer jag hem hinner jag knappt få av mig ytterkläderna innan jag äter upp en av mums-mumsen redan i hallen. Och så äter jag en till. Det känns faktiskt genast lite bättre. Men inte helt bra. Det gör det inte. Jag tänker att jag kanske ska ge Janne en mums-mums i alla fall, för det var ju faktiskt han som var sur från början. Roten till det onda liksom. Han skulle behöva bli lite gladare han med, så han slutar sprida sin sursmitta. Janne slukar mums-mumsen i en enda tugga och jag tycker mig se att det glittrar till lite i hans ögon. Mums-mums, det är bra grejjer det. Fast han får bara en. Den sista tänker jag spara till mig. Till kaffet. Mmmm, sweet sweet mums-mums.

Jag ställer ifrån mig kartongen med den sista mums-mumsen i på köksbordet och vänder mig mot diskbänken för att sätta på kaffet. Medan jag måttar upp kaffepulvret, tänker jag på hur obeskrivligt gott det kommer vara att sätta sig vid datorn med en kopp kaffe och en mums-mums och läsa bloggar medan Signe sover sin eftermiddagsvila. När jag vänder mig om igen ekar kartongen tomt. Janne har ätit upp den sista mums-mumsen.

"HAR DU ÄTIT UPP DEN SISTA MUMS-MUMSEN?"

"Ja. Två till dig och två till mig."

Nu är jag sur igen. Om ni undrar.

Gemenskap

I går kväll skulle jag iväg och träna och Janne skulle vara hemma med barnen. Strax innan jag måste börja göra mig ordning för att sticka iväg, upplyser Janne övriga familjemedlemmar där vi sitter vid middagsbordet: "Innan du åker måste jag gå och bajsa". Han är väl helt enkelt inte lika van som jag, att ta hand om två barn och göra tusen andra saker samtidigt, varav en är just att bajsa. Och med de orden reser han på sig och börjar gå ut ur köket.

"Pappa jag vill följa med dig!", ropar Tora med förtvivlad röst.
"Jag ska bara gå och bajsa. Jag kommer tillbaka"
"Jag vill också bajsa"
"Vill du bajsa? Är du bajsnödig?"
"Jaaa!!"
"Okej då, då tar vi med pottan till toaletten och så får du bajsa med pappa"

Lyckligt glider Tora ner från stolen och springer till sin pappa som står där och väntar med pottan i handen. Hand i hand går de sedan mot toaletten.

Far och dotter. Gör saker tillsammans.

Nattacirkus

Natten till idag hade Signe en av sina bästa nätter på länge. Hon somnade strax före 20, vaknade till vid 22, och vid midnatt men somnade om efter en klapp på huvudet. När klockan var 03.45 hade hon fortfarande inte vaknat än*. Därför var det så TYPISKT att Tora skulle vakna just då av att hon kissat i sängen. Självklart vaknade dessutom Signe-lättväckt när Janne gick upp och duschade henne**. Och så började cirkusen. Strax efter 05 hade jag fått båda barnen att somna om med mig i dubbelsängen. Då satt Janne redan i en taxi på väg till Arlanda för att flyga till superviktiga möten. Han var det synd om. Vi hade det faktiskt väldigt mysigt i sängen, tjejerna och jag.

Men det här med att kissa i sängen alltså. Jag som har världens erkänt minsta blåsa***, dricker ingenting en timme innan läggdags och absolut inget urindrivande kaffe efter klockan 17. Allt för att undvika sådana här nattliga äventyr för egen del (det är ju liksom inte lika förlåtande och definitivt inte lika gulligt att kissa i sängen vid 32 års ålder). Och eftersom det finns risk för att liten-urinblåsa-genen kan vara dominant, verkar det ju tämligen osmart att ge tjejen med världens n ä s t m i n s t a blåsa, tre deciliter fullkornsvälling innan läggdags. Så nu är det slut med det för Toras del. Nu är det knäckebröd och torra skorpor som gäller.

*För er utan barn. Detta är tyvärr definitionen av en bra natt. I alla fall hemma hos oss.

**Duschade Tora alltså. Med tanke på att Signe brukar vakna när man bläddrar lite i en bok, tror jag nog att Signe skulle vaknat om han duschade henne. För övrigt verkar det ju sjukt att ta upp henne för att duscha mitt i natten. Så smutsig är hon inte.

***Fråga gärna Janne om min lilla blåsa någon gång. Han tycker att den är fascinerande liten och kan prata om det i evigheter.

Jo, HAN sa det

Janne är ytterst tveksam till att Signe pekade och sa lampa igår.

"Jag tror hon sa slampa", sa han.

Meh! Shyrro! Nu måste vi bara reda ut vem hon faktiskt pekade på. Jag satt på fel sida av bordet, så det var inte på mig. Någon som känner sig träffad?

Dressed for sucess

Jag visste att den här dagen skulle komma. Dagen när Tora får syn på klänningen som morfar köpte i Thailand och säger:
"Mamma, jag vill ha klänning på mig idag. Den klänningen".

Och okej. Den må vara sydd av flinka små barnfingrar och vara så fullproppad med kemikalier att den borde vara försedd med varningstext, men det finns nog inget som livar upp en trist novembermorgon som just Den Klänningen.

Det skulle möjligtvis vara om Janne gick till jobbet iklädd den här. Möjligtvis det.

Komplimang?

När jag läste Pollys inlägg om hennes hängröv, kom jag och tänka på komplimangen som Janne gav mig häromdagen när jag visade honom mina nya jeans. Eller komplimang och komplimang, döm själva.

Jag: Har du sett mina nya jeans?
Janne: Åhh, snygga. Och vilken liten rumpa du fick i dom.
Jag: Tycker du?
Janne: Ja, den liksom bara försvann.
Jag: Ja, den ser kanske lite mindre ut.
Janne: Vart tog den vägen liksom. Utsmetad på något vis.
Jag: Ehhh... tack.

Morgonens kommentar

När vi i morse ligger kvar i sängen och myser (om man nu kan kalla det att ligga och mysa när klockan är 06.44 en lördagmorgon) kastar Signe trånande blickar mot mitt nattduksbord. Där finns så många spännande saker att leka med bita och riva i. Fjärrkontroller, handkrämstuber, böcker, och tidningar. Men också en liten leksaksgris som Tora placerat där. När Signe i princip tjuter av ilska över att hon inte får leka med mammas saker, ger jag henne grisen och säger: "Jag vet att det finns många fina saker att leka med men du får nöja dig med den här grisen", varpå Janne säger: "Är det så din mamma säger till dig också?"

Våga vägra postorder

Jag har beställt lite nya kläder på postorder. Tora har nämligen blivit så fasligt lång på senaste tiden, att alla byxor hon hade i våras nu fladdrar kring vristerna. Och när jag ändå höll på att beställa kläder till Tora, passade jag på att klicka hem lite kläder till mig, bla en fin klänning. Eller så var det så, att jag fick syn på klänningen och bara måste ha den och sen beställde lite kläder till Tora av bara farten. Så kan det också ha varit.

Hur som. Kläderna kom i fredags. Lyckligt slet jag upp paketet och drog på mig klänningen. Den satt oroväckande tajt över armarna. Det kan visserligen ha sin förklaring i att jag blivit så oerhört vältränad på sistone, men att klänningen smet åt en aningens för hårt även runt midjan kunde jag tyvärr inte bortförklara av samma anledning. Besviken och lite ledsen började jag dra av mig klänningen igen. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Klänningen var rent ut sagt skittrång. När jag fått den halvvägs över huvudet satt den ohjälpligt fast. Jag fick varken av den eller tillbaka den igen. Den satt som en välskräddad broderad tvångströja och höll mina armar sträckta över huvudet som i ett skruvstäd. "Janne hjälp!", skrek jag i panik. Janne kom genast till min undsättning: "Vad är det?", frågade han. "Dra av mig fanskapet", skrek jag någonstan inifrån alla volanger. Janne började dra klänningen över mitt huvud, varvid han konstaterade: "Vilka tajta kläder du har köpt".

Ja men va fan. Det. Var. Inte. Menat. Så.

Köttgryta

Vi väntar gäster ikväll, och Janne är mäkta stolt över sin köttgryta. Gjord på högrev som kokat läääääänge. Tora får äta lite tidigare än oss andra, för att inte balla ur i förtid. Janne lägger för henne av grytan. "Köttet är lite varmt nu, så att du inte bränner dig", varnar han och tillägger sedan: "Och så är det väldigt mört. Så att du tänker på det. Det är jättejättemört".

Parkeringsbekymmer

Vi har ett riktigt stolpskott till granne. I alla fall parkerar han som ett. Hans bilar står alltid parkerade precis utanför vår garageinfart så att man får trixa och fixa sig ut. Ni vet: backa två centimeter, stanna och vrida på ratten, köra framåt två centimeter, stanna och vrida igen, backa två centimer till osv, till dess man äntligen kan köra iväg. Fly förbannad.
Precis så var det häromdagen när jag och tjejerna skulle iväg på något ärende. Men för att göra det lite extra irriterat, satt Tora där framme i sin bilbarnstol och upprepade som en liten papegoja, medan jag ömsom körde framåt, ömsom bakåt, vände, vred, svor och svettades: "Kan du inte mamma? Kan du inte?"

Och ändå tycker jag mig vara rätt okej på att parkera bilar. Fast lika bra som Janne är jag inte*. Om man bortser från den lilla parkeringsgarageincidenten, så är han faktiskt en fena på att parkera bilar, speciellt på att fickparkera dom. I de mest minimala luckor kan han trixa in vår pansarvagn till Saab, och så gott som alltid på första försöket. Aldrig att han behöver göra om hundra gånger, som en annan.
Fast en gång har jag faktiskt sett honom lite småstressad i en fickparkeringssituation. Då fick han köra fram och göra om proceduren HELA TRE GÅNGER. Det var när vi skulle parkera bilen utanför Karolinska när Signe skulle födas och jag satt i baksätet, profylaxandandes öppen 8 cm** och mellan värkarna flämtade fram: "Jag menar inte att stressa dig älskling, men du får gärna skynda dig lite nu. Jag tror att hon tittar ut när som helst".

*Ja, jag skriver det här helt frivilligt. Inte på något sätt hotad eller så.
**För er noviser inom barnafödande. Man börjar på 0 centimeter och slutar på 10 centimeter. 8 centimeter betyder alltså att ungen ploppar ut när som helst. Typ. Även om valet av ordet "ploppa" kanske inte var det som bäst beskriver hur det faktiskt går till.

Dementi

Janne har typ tvingat mig att fotografera vår bil och lägga ut bilden på bloggen, så att ni ska se att den lilla krocken i parkeringsgaraget inte var så farlig som jag låtit påskina. Eller nej. Det har han inte. Inte direkt. Men jag kan typ ana att han gärna vill att jag gör det. Så nu gör jag det. Och som ni ser, inte en skråma. Men ni skulle se den a n d r a bilen...