Nu kör vi VIII

Efter förra veckans bottennapp, var det en smula kaxigt som jag klev upp på vågen i morse. Tänkte att nu blir det jeansköp* av!! Men nej då. 72.5 kilo skrek vågen. Men alltså. Jag är helt och fullt med på att man kan gå NED 1.3 kilo på en vecka, men UPP. Nej, det kan jag bara inte acceptera.

Så jag bryggde mig en stark kopp kaffe.... och väntade på att kaffet skulle ha den effekt det vanligtvis har på min mage... och sen ställde jag mig förväntansfullt på vågen igen.

72.5 kg.

Vad fan! Det var liksom inte bara luft som kom ut.

Nåja. Jag tänker skylla på att jag denna vecka kommit igång med styrketräningen igen efter operationen och att det säkert är mina nya muskler som väger.

Japp så är det. Rutorna på magen.

*eller ny tatuering, eller sminkkurs, eller ny skinnjacka.. jag har inte bestämt mig riktigt.

Oh Nikita will you ever now...

Jag har värsta snygga jeansen i min ägo. Jag fick dom, bara så där, av Lena (Alfons och Sveas mamma) när vi var där och hälsade på i mellandagarna. I utbyte delade vi med oss lite av Signes magsjuka, så att hela familjen C låg och kräktes på nyårsafton. Så här i efterhand känner jag att det kanske inte var ett riktigt rättvist byte.

"You give me a pair of jeans. I give you kräk"

Fast att säga att jag fick jeansen bara så där, är att utelämna delar av sanningen. Jag fick dom för att Lena ändå aldrig använde dom eftersom de blivit på tok för stora för henne. Hon hade nämligen köpt dom för att användas som ett par mammabyxor under graviditeten. På mig sitter de retligt nog som en smäck- Eller satt kanske jag ska säga. Faktum är att de börjar bli en a n i n g e n för stora även på mig sedan jag gått ned mina första 2,5 kilo.

Jag känner nu att de är ett par nya Nikita-jeans jag ska unna mig när jag nått viktmålet. Ingen jädra väska. Jag är ingen väsktjej. Jag är rätt nöjd med den där svarta skinnväskan från Wedins jag haft sedan Dackefejden. Nej, jag är en jeanstjej. Ett par nya Nikita it is.

Jag kanske kan få dom du har nu Lena? Du kan få... ehhh... du kan få lite svinkoppor av oss.

Bortse gärna från det svettiga träningslinnet. Jag har precis varit och tränat.

Och här kan ni bortse från gravidmagen. Den är på väg BORT! Den har inte så bråttom bara.

Janne: "Ska jag ta kort bakifrån? Då måste jag ju vrida på kameran så det blir vidvinkel"

Gul och blå

Hampa, kan du vara snäll och komma hem nu. Ikväll var jag på boxning för första gången sedan du åkte. Först grät jag en sentimental liten tår och sedan fick jag spöa upp någon liten tjej som jag inte ens känner.

Det är liksom inte riktigt samma sak.

Get your fat ass over here!!

Freedom

Efter att inte ha kommit utanför hemmets fyra väggar på ungefär två dygn, var det med mycket lätta steg (ja, med indianhopp nästan) som jag sprang iväg till gymmet och kvällens step up-pass. Och man kan säga att det var tur att jag gjorde det. Gick på passet alltså. För den andra tjejens skull. Vi var nämligen bara två (2) där!! Och jag var jädrigt glad att hon var där med, för jag har nämligen svårt att tänka mig något som skulle vara mer pinsamt än att gå på ett step up-pass där man är mol alena med instruktören. Okej, det skulle vara om man dessutom:

1) hade haft på sig mina osedvanligt osmickrande träningsbyxor,
2) var rent ut sagt askass på step up och gjorde fel precis hela tiden, eller
3) gjorde en Linda K och fjärtade under passet, för vem kan man skylla på liksom?

Självklart vore en kombo av allt ovan det absolut mest pinsamma. Då kan man ju lika gärna lägga sig ner och dö lite grann. Alternativt blogga om det. Hahaha. Nej, don´t you worry. Jag gjorde inget av det. Eller?

Roligt nästan jämt

För något år sedan köpte jag ett par nya träningsbyxor på Stadium. Eftersom jag förmodligen hade någon grinig unge med mig in i butiken, provade jag dom aldrig. Dom såg tillräckligt okej ut på galgen och så var dom tokbilliga på rean. Och Hey, det är träningsbyxor vi pratar om, de behöver inte sitta som en smäck.

Men alltså. Jag önskar att jag tagit några minuter i provhytten ändå. För maken till byxor att sitta illa alltså. Illa, illa, illa och inte på något som helst sätt smickrande. Alls faktiskt. Underkroppen blir liksom helt formlös från midjan och ner. Jag kunde ligga gärna ha dragit på mig ett partytält i stället för de där byxorna. Eller tränat utan byxor. Det hade förmodligen sett mindre korkat ut än vad de där brallorna gör på.

Nåja. Som tur är är jag utrustad med en ganska stor portion självironi och drar på mig byxorna i alla fall ibland när jag åker och tränar (typ när allt annat ligger i tvätten). Man tränar ju liksom inte på något fräsigt innerstadsgym utan studsar mest runt bilringarna på diverse sim- och träningshallar i söderförort.

Fast det blir inte så effektivt tränat med de där byxorna på. Det blir det inte. Som igår, när jag var på step-up, och skulle göra lite tuffa och sexy moves på brädan. Alltså, jag kunde inte sluta fnissa. Så fort jag såg mig själv i spegeln höll jag på att dö en smula av skratt. Det var nog ett av de roligaste pass jag gått på. Fast inte så kul att jag någonsin kommer ha på mig de där byxorna igen. Nej, det var sista gången. Funderar på att bloppa dem. Någon som är sugen? Hahahaha!

Bilder säger ni! Bilder. Men okej då, bara för att det är fredag. Trevlig helg!

Knåda knåda lite bulle

Igår kväll var jag som sagt och tränade. Boxercise med Hampa.

Jag älskar att boxas. Det är så befriande på något sätt. Att få puckla på, ta i ända från tåååårna och så är det alldeles tillåtet. Boxtränaren från igår kväll verkade också gilla boxning, även om jag tror att han hellre skulle vilja träna typ juniorlandslaget i kickboxing än diverse löst förortsfolk i Högdalens sim- och sporthall på onsdagkvällar. Men jag kan ha fel, absolut, trots att det haglade av kommentarer som:

"Och när ni duckar, släpp inte ögonkontakten, för i en RIKTIG match hade ni varit rökta då"
"Tänk på att njurarna sitter här. Slå helst inte där"
"Försök att undvika att träffa mitt i solar plexus är ni snälla"

Och så avslutades passet med att man skulle boxa sin partner i magen medan denne spände magmusklerna så hårt den kunde (vilket kan tilläggas att man gjorde av ren självbevarelsedrift), varvid följande konversation utspelades mellan Hampa och mig:

"Spänner du magmusklerna nu?"
"Ja, jag gör ju det"
"Säkert?"
"Va faan, jag har fött två barn. Det blir inte hårdare än så här!"

Say smile!

Idag på förmiddagen kom jag iväg tränade. Blek, hålögd och in till döden trött (eftersom Signe haft en av sina jag-ska-banne-mig-vara-vaken-ett-par-timmar-mitt-i-natten-nätter), stapplade jag mig fram till receptionsdisken och mumlade: "Biljett till bodypumpen tack", bara för att upptäcka att mitt 10-klippskort var slut.

Gah! Nåja, efter lite snabb huvudräkning (så snabbt man nu kan räkna med en amningshjärna som blott har fått ca fyra timmars vila under natten), kom jag fram till att det nog lönade sig för mig att betala månadsvis ändå. Bara jag tränar minst sju gånger i månaden så. Och det ska man väl fixa.
Medan jag som bäst stod där och försökte läsa avtalet jag skulle skriva under, höll tjejen i receptionen på och fipplade med någon mackapär som stod brevid kassan. Jag kastade ett osminkat öga mot hennes fnulande. Vad höll hon på med? Jag lutade mig lite intresserat framåt så att det droppade lite regnvatten från mitt feta, otvättade hår ner på receptionsdisken.

"Sådär", säger hon plötsligt. "Nu har jag tagit ett kort också". Jag hinner inte ens börja fundera på vad hon menar med det, innan hon räcker över mitt nya gymkort. Med en nytagen bild av mig på och allt. Mackapären hon höll på att pilla med var såklart en webkamera.

Behöver jag tillägga att jag tecknade upp mig för ett årskort. I tolv jävla månader till ska jag dras med det där kortet, där jag ser ut som jag nyss kommit ut ur dödskallegrottan. Nåja, som tur är ser man knappt att det är jag på kortet. Hoppas jag.

Alternativ gympa

Tora har börjat med gympa. En gång i veckan packar jag hennes lilla ryggsäck med en vattenflaska och strumpor med halkpluttar på när hon går iväg till dagmamman, för att hela barngruppen ska iväg på gympa senare under dagen. Jag har alltid undrat vad man egentligen gör för gympa när man är 2,5 år. Nu vet jag.

Häromdagen fick jag nämligen för mig att jag skulle vara lite duktig och göra lite situps och armhävningar hemma i vardagsrummet. "Kom", sa jag till Tora. "Vill du vara med mamma och gympa". "JAAAA", skrek Tora glatt till svar. Jag lade mig bekvämt till rätta på golvet för att påbörja den första situpen. Tora däremot, ställde sig med ryggen mot ena vardagsrumsväggen och ropade: "Kom då alla mina små kycklingar" och sprang sedan med ett glatt tjut så fort hon kunde till andra sidan väggen.

En sådan gympa vill jag också gå på. Det verkar mycket roligare.

Våga vägra postorder

Jag har beställt lite nya kläder på postorder. Tora har nämligen blivit så fasligt lång på senaste tiden, att alla byxor hon hade i våras nu fladdrar kring vristerna. Och när jag ändå höll på att beställa kläder till Tora, passade jag på att klicka hem lite kläder till mig, bla en fin klänning. Eller så var det så, att jag fick syn på klänningen och bara måste ha den och sen beställde lite kläder till Tora av bara farten. Så kan det också ha varit.

Hur som. Kläderna kom i fredags. Lyckligt slet jag upp paketet och drog på mig klänningen. Den satt oroväckande tajt över armarna. Det kan visserligen ha sin förklaring i att jag blivit så oerhört vältränad på sistone, men att klänningen smet åt en aningens för hårt även runt midjan kunde jag tyvärr inte bortförklara av samma anledning. Besviken och lite ledsen började jag dra av mig klänningen igen. Det visade sig dock vara lättare sagt än gjort. Klänningen var rent ut sagt skittrång. När jag fått den halvvägs över huvudet satt den ohjälpligt fast. Jag fick varken av den eller tillbaka den igen. Den satt som en välskräddad broderad tvångströja och höll mina armar sträckta över huvudet som i ett skruvstäd. "Janne hjälp!", skrek jag i panik. Janne kom genast till min undsättning: "Vad är det?", frågade han. "Dra av mig fanskapet", skrek jag någonstan inifrån alla volanger. Janne började dra klänningen över mitt huvud, varvid han konstaterade: "Vilka tajta kläder du har köpt".

Ja men va fan. Det. Var. Inte. Menat. Så.

Hemlis

Vet ni varför jag älskar den här låten så mycket? Jo, för att den spelas under stretchen som sista låt på nya Bodypump-passet. Efter den där satans magmuskeldödarlåten.
Det kan också vara för att jag i all hemlighet, tycker Steve Tyler är lite läcker*. Fast nu är det ju noga räknat ingen hemlighet längre.

*Ja, jag vet att det är helt sjukt. Jag borde gå och tala med någon. Jag menar, vad väger karln. 45 kilo. Det går nästan två Steve Tyler på en mig. Typ.

Love doesn´t need handles

När jag träffade Janne var jag rätt vältränad. Det är liksom lite svårt att undvika att vara det när man tränar fem dagar i veckan. Men för att göra en lång historia kort*, blev jag på tjocken (i ordets rätta bemärkelse) och degade ihop totalt. Det var "bye bye gymmet" till "hello godispåsen" i 9x2 månader, vilket förvisso resulterade i två underbara barn men också i femton extrakilon. Sådana där kilon som man lätt skaffar sig men så sällan behöver.
Men nu så, efter ett halvår av points-räknande och mamma/baby-gympapass så det står härliga till, börjar jag så smått känna mig lite, ja faktiskt, mer iform.

I morse vid frukosten satt jag och flexade lite med armarna och tittade lite belåtet på det som skulle kunna vara en antydan till en muskel under lagret av allt underhudsfett.
"Nu tycker jag nästan att jag börja se ut som när vi träffades ungefär, sa jag till Janne lite självbelåtet. Inte som en fråga, utan mer som ett konstaterande av faktum.
"Jag är ledsen att behöva säga det, men nej, det är inte ens nära", svarade dock min man, tyvärr utan minsta antydan till tvekan. Jag blev alldeles tyst och bara tittade på honom med mina sårade allra sorgsnaste hundögon, varpå han genast tillade:
"Men det gör å andra sidan inte jag heller".
"Nej", svarade jag snabbt och kände mig tvungen att lägga till, med efterrtyck: "VERKLIGEN INTE".

Det är så mycket kärlek i vårt hem.

*jag säger det själv så slipper ni säga det. Nej, så värst lång var inte historien.

Nya friska tag

Idag har jag och Signe varit på höstens första mamma/baby-gympa. Fast i ärlighetens namn, funderar jag lite på om det faktiskt är värt att lägga dyra pengar på gymkort, när man får så mycket gratisträning med småbarn.
Som idag. Vi blev lite sena hemifrån på grund av regnet. Eller på grund av dålig tidsplanering, det beror lite på hur man väljer att se det. Hur som helst, var vi tvungna att klä på alla regnkläder innan vi gick. Sådant tar tid. Faktiskt så mycket tid, att det slutade med att jag var tvungen att småspringa de fyrtiofem minutrarna till Farstahallen efter att ha lämnat Tora. Iklädd regnkläder som inte direkt är gjorda av Goretex om jag säger så. När vi kom fram var jag dyngsvett och ganska andfådd. Om man väljer att se det positivt, kan man säga att det inte gjorde så mycket att vi kom tio minuter för sent och missade uppvärmningen.
Cirkelträningspasset var nog ett väl genomtänkt sådant, med lika delar träning av ben, armar och bål, men för min del innehöll passet kanske lite väl många marklyft. Närmare bestämt marklyft med tio kilo Signe. Det verkade nämligen som hon hade gett sig dän på att hinna kyssa alla de andra bebisarna som var där innan passet var slut. Ganska gulligt tycker jag personligen, men eftersom jag inte var säker på att de andra mammorna tyckte det var lika gulligt när Signe lyckligt kröp fram till just deras guldklimp och slickade denne i ansiktet, fick jag snällt springa fram och lyfta upp och bära bort henne en bit. Signe verkade inte bli så arg för det. Hon tog bara sikte på nästa bebis. Tyvärr Folke. Det verkar som om din flickvän inte är av den trogna sorten.

Over and out

Om jag inte bloggar något ikväll, är det för att jag var och tränade Bodypump idag för första gången sedan innan sommaren. Jävlar i min lilla låda vad jobbigt det var.

Jag. Kan. Inte. Lyfta. Armarna.

Mamma/baby-gympa på riktigt

Idag kom Signe och jag i tid till den riktiga mamma/baby-gympan. Nu är dock inte stabilitetsträning för nyblivna mammor så soft som man kan tro. Jag har lite ont i muskler som jag inte visste att jag hade. Vi tränade bland annat mycket med pilatesboll. Jag läste att Charlotte Perelli tränade med pilatesboll för att komma i form inför melodifestivalen. Det var så hon fick sin "mirakelkropp". Det tycker jag låter bra. En mirakelkropp kan jag helt klart leva med. Fast det är klart, Charlotte fick ju lite skit för att hon var för smal. Det är ju inte bra. Tur att jag åt lite choklad när jag kom hem.

Signe gympade inte så mycket den här gången heller. Hon började passet med att ligga på sin filt på golvet. Då kan små bebisar gympa, vända sig och ha sig. Men Signe ville hellre sitta lite uppallad i sin babylift och titta på gympande mammor. Då var hon nöjd. Och är Signe nöjd, är jag nöjd. Fast hon har faktiskt vänt sig en gång. Tror vi. Jag hade lagt Signe på rygg på golvet och gått in till ett annat rum för att hämta en ren blöja. När jag kom tillbaka låg Signe på mage. "Har du vänt på Signe?", frågade jag Janne. "Nej", blev svaret. Hela familjen missade när Signe (troligen) vände sig första gången.

Mamma-gympa

Idag skulle Signe och jag gå på mamma/baby-gympa, men när vi stormar in i gymlokalen en minut i halv tolv, ser alla mammor ganska färdig-gympade ut. Passet är slut. Jag har tagit fel på en hel timme. Lyckligtvis kan man skylla på amningshormoner. Det är ju allmänt känt att ammande mödrar är lite virriga. Instruktören tycker att det är okej om vi stannar och går på nästa pass. Istället för ett mjukt stabilitetsträningspass för nyförlösta mammor blir det nu ett stenhårt cirkelträningspass! Det går till min förvåning riktigt bra, jag har nog inte tappat så mycket i styrka som jag tror. Kondisen däremot är inte mycket att ha. Jag är slut redan efter uppvärmningen.
Signe är en liten ängel under hela passet. Hon sitter så nöjd i sin bilbarnstol och tittar på alla fläskrumpor som flåsar förbi. Ler sitt tandlösa leende mot alla tanter som stannar upp och pratar lite fånigt med henne (jag vet nog vad ni tänker nu: tanter och stenhårt cirkelträningspass... undrar hur tufft det där passet var egentligen, men nu tror jag nog att ni underskattar tanterna). Det enda missödet var Signes mega-bajs mitt under passet, en sån där som går igenom både body och byxor. Jag passade på att byta när det var min tur att hoppa hopprep. Någon måtta får det vara på skuttandet. Det var ju faktiskt inte så länge sedan jag fick barn.