Titta hon snackar

Idag hade jag och Signe en mycket givande konversation i bilen när vi åkte och hämtade Tora på gymnastiken. Och med konversation menar jag att man efter en ställd fråga, får ett mer uttömande svar än ett "nää" eller "daa".

Jag: Signe, vad säger katten?
Signe: Majuu.
Jag: Och vad säger hunden?
Signe: Vov
Jag: Vad säger ankan då?
Signe: Kaakaakaa
Jag: Och kossan, vad säger den?
Signe: Muuu
Jag: Men gud vad du kan. Vad säger tigern?
Signe: Grrrr.

Sen kom jag inte på fler djur, men om jag hade gjort det så är jag säker på att hon hade kunnat det med. När lärde hon sig allt det här egentligen?

Så sant, så sant

Vid treårskontrollen på BVC, har jag hört ryktesvägen att de kontrollerar om barnet kan konstruera treordsmeningar. Jag tror inte vi behöver oroa oss för Toras del. I går morse vid frukostbordet berättade hon för övriga familjemedlemmar att "man inte får kissa och bajsa på golvet."

Det är åtta ord det. Hon är inte bara verbal. Hon säger så smarta saker också.

Jo, hon sa det!

Idag var det som sagt Tyresta By som stod på agendan tillsammans med Elin, Iris, Jenny och Folke. Och om jag får säga det själv så bjöd dagen på en helt makalös uppvisning i god smak och planering. När vi vandrade barnvagnspromenaden fram i skogen, dripp-droppade det så fint från träden medan barnen sov så sött i vagnarna och sedan, när det började regna och blåsa lite mera, då var vi inte långt ifrån raststugan.

Utanför raststugan uppstod det dock för en kort stund en viss oro när vi upptäckte en hel mellanstadieskola utanför skolan. Ja, i ärlighetens namn vet jag inte hur många ungar där var men det
k ä n d e s i alla fall som en hel skola. Det kan ha varit bara en klass också. Det kan det absolut. "Herregud", sa vi nervöst till varandra. "Är de precis klara med sin matsäck tror ni, eller är de på väg in?". Nu kan jag bara tala för mig själv, men om vi hade varit tvungna att dela den där raststugan med alla de de där, förvisso söta och rara, men ack så högljudda barnen, då hade jag nog hellre suttit på en stubbe i skogen i regnet. Eller på dass. Eller rent av skitit i matsäcken och åkt hem. Men nu slapp vi det. Ungarna hade den goda smaken att precis vara klara och vi kunde i lugn och ro sitta i raststugan och mumsa på våra medhavda äggmackor.

Och det var där i raststugan som det hände. När jag så där slentrianmässigt frågade Signe var lampan var, viftade hon med sitt lilla pekfinger och sa: "Da. Ampa". Och inte bara en gång. Utan tre! Det vill inte jag kalla en tillfällighet.
Nu skulle jag gärna vilja att Elin och Jenny i kommentarsfältet intygar detta faktum, gärna på heder och samvete, för annars kommer Janne a l d r i g att tro mig. Han tror nämligen aldrig på mig, såvida jag inte förebringar bevisning som styrker mitt påstående. Men man får skylla sig själv när man gifter sig med en jurist. My fault! My bad!

Jag, Singan och en äggmacka

Folke i långkalsonger och Jenny

Elin och Iris

Pling-Plong

Jag är en sådan där person, som när det plingar på dörren och jag vet att det står någon slags dörrförsäljare där, öppnar den ungefär fem centimeter samtidigt som jag väser: "Nejtackviskaingentingha". No matter what de säljer. Nytt inbrottslarm eller svindyra kokosbollar för att klass 9A i Gubbängsskolan ska kunna åka på fylleklassresa till Prag. Det är same same. Tack och adjö.
Men idag, när jag lite småilskt öppnade ytterdörren, stod det en liten farbror där på trappan. Han hade satt på sig sin lilla hatt och sin halsduk och gett sig ut i ruskvädret bara för att kunna överlämna mig en folder om "Livets stora funderingar" samt en broschyr som jag kunde läsa "om jag hade tid och lust".

Jag blev allt lite rörd. Om inte Signe just då hade suttit i köket och ätit lunch, kanske jag hade bjudit in den lilla farbrorn på en kopp kaffe. Fast nu är det så, att Signe precis har lärt sig hur man äter själv med sked och f-n ta dig om du försöker mata henne. Här ska ätas själv så att du hör vad jag säger! Nu är det dock inte alltid så att skeden kommer in i munnen vänd åt rätt håll och ibland får hon även något slags fjong på den, så att det sprätter mat över hela köket. Det vore ju vansinnigt pinsamt om Signe skulle sprätta iväg en klick havregrynsgröt mitt på den lilla farbrorns näsa när vi sitter där och samtalar om Gud verkligen finns och varför han i så fall låter så många onda saker ske. Jag kan tänka mig att han skulle få lite svårt att behålla sin värdighet då.

Men nästa gång lilla fabrorn. Nästa gång. Då får du kaffe.

Hej vad det går

One small step for mankind, one giant leap for... ... Signe-liten!

Okej, jag kanske överdriver något. Det var väl lite mer av ett.. ja, ett "small step". Men det är just vad Signe har tagit idag. Ett small step. Utan att hålla i någonting alls.

På ettårskontrollen kommer vi ha värsta Riverdance-uppvisningen på BVC, Signe och jag.

BVC-koll

Igår hade Signe 10-månaderskontroll på BVC klockan "väldigt-väldigt-tidigt". 8.15 närmare bestämt. Jag räknade ut att jag borde lämna huset klockan halv åtta för att hinna lämna Tora hos dagmamman och inte komma (alltför) sent. Optimistiskt satte jag klockan på ringning klockan 07.00. Mohahahaha! När behövde vi vakna till väckarklocka sist i det här hemmet egentligen? Jag gissar på Dackefejden.

Nåja, trots att vi kom upp lååångt innan utsatt tid, blev det konstigt nog väldans stressigt. Men, under kan ske, och med ett par minuter till godo, kommer vi inflåsande till BVC-tanten.
Efter att ha konstaterat att Signe följer sina längd- och viktkurvor bra (surprise) är det dags för den lite mer kritiska utvecklingskontrollen.

Signe får först två träklossar, en i vardera hand: "Kan hon möjligtvis slå ihop dem?" Jodå. Med ett ljudligt "klonk" får vi godkänt. Sedan får Signe testa pincettgreppet: "Kan hon kanske plocka upp den här lilla kulan från bordet?", undrar sköterskan. Signe nyper tag i kulan mellan högra handens tumme och pekfinger och försöker genast stoppa in den i munnen. Ha! Överkurs. Och så kommer frågan jag väntat på: "Om du frågar var lampan är, pekar Signe på den då? Eftersom vi har övat så det står härliga till, kan jag stolt svara jajamänsan på det (om nu en gång av tre räknas).

Det här går ju fina fisken, hinner jag stöddigt tänka innan det plötsligt kommer: "Och så gillar hon att leka tittut-leken förstår jag?" Ehh. Hmm. Nja. Jag vet inte. Vi har nog inte lekt det så mycket faktiskt, erkänner jag lite förläget. BVC-tanten gör ett liten anteckning i sitt protokoll: "leker inte tittut-leken med sitt barn", och drar förmodligen djupa suckar inombords över dagens självupptagna föräldrar men frågar istället förhoppningsfullt: "Men om du bär runt på henne, då pekar hon kanske på en massa saker och vill att du ska berätta vad det är?" Jomenvisst. Nu för tiden har Signe allt som oftast sitt lilla ET-phone-home-finger utfällt i luften och om "hää dää, woaa woaa, baaa baaa" på bebispråk betyder: "snälla mamma, kan inte du berätta för mig vad det är? Och det? Och det? Jag är så nyfiken på världen", ja då gör hon det. Inte annars.

Nä. Nu blir det bootcamp för Signe inför ettårskontrollen i slutet av december. På den ska vi rocka. Eller hur Signe? Signe? SIGNE? Jaha. Hon är visst inne på sitt rum och böjer franska verb. Det var därför hon inte hörde när jag ropade.

Här går det undan

Hej vad det går mellan tuttar och lår!

I går kväll premiärpromenerade Signe med lära-gå-vagnen. Tvärs över vardagsrumsgolvet, flera gånger, lika hjulbent som Zeb Macahan.
Men när jag i morse skulle föreviga bravaden på film, fick Signe plötsligt rampfeber. Tre steg tar hon, men tvekar sedan och sätter sig ned. Kommer på att mamma står där bakom med kameran. "Mamma, måste du spela in", ber hon. "Ser inte min rumpa väldigt stor ut i de här plyschbyxorna?". Eller det säger hon inte. Men om ni lyssnar noga så kan ni höra mig mana på: "Gå då, lite till Signe", och sen surt: "Nähä. Okej då. Det får vara bra då"

Herregud! Jag vet vad jag kommer bli för slags morsa.

Signe: Men mamma jag vill inte spela fotboll. Bollen är hård och gör ont.
Jag: Jo! Kom igen. Det är kul med fotboll.
Signe: Men jag vill dansa balett*
Jag: Kommer inte på fråga. I det här huset spelar vi fotboll.

*Kanske inte så troligt med dom kassaskåpsgenerna, men man vet aldrig.

Ajabaja!

Jag har upptäckt en rätt jobbig sak. Alla andra (jo, alla andra) bebisar i Signes ålder, vänder lydigt på huvudet efter lampan när man frågar dem var den är. Eller så tittar de likt Pavlovs hundar rakt upp i taket, eller på pappa, men det spelar inte så stor roll, de tittar någonstans i alla fall. Det gör inte Signe-liten. För vi har helt enkelt glömt bort att man ska fråga bebisar sådana saker. Vi har väl tänkt att andra barnet kommer lära sig sådant automatiskt, och dessutom vet vi ju redan var lampan är. Varför fråga det liksom?

Men en sak har Signe-liten lärt sig: Ajabaja! Jag behöver egentligen bara uttala de första stavelserna med ett något vassare tonläge än normalt. Ett skarpt aja räcker för att Signe ska släppa lampsladden, kattsvansen, senaste elräkningen eller vad hon för tillfället håller på att tugga på, och titta skamset på mig.

Herregud. Det är ju tragiskt när jag tänker efter.

"Var är lampan Signe? Var är lampan? Där är lampan"

Surfs up

Nu står Signe-liten alldeles själv utan att hålla i något. I flera långa sekunder. Med böjda ben och svikt i knäna. Det är bara ett par surfshorts, en bräda och den perfekta vågen som saknas, så har vi Point Break här hemma. Ja, och så Mr Reeves och Mr Swayze då förstås. Men det är inte så bara.

Intresseklubben antecknar

Dagens kom-ihåg-lista!

För in i Signes album att Signe-liten vid åtta månders ålder:

-ställer sig upp och går längs möbler. Speciellt de intressanta och de barnförbjudna, som datorn och diskmaskinen. Den sistnämnda försöker hon även krypa in i.

-släpper händerna och övar på att stå utan att hålla i sig. Till sin mammas stora förskräckelse, för hon suger verkligen på det.

-har vinkat för första gången. Till farmor och farfar när de åkte hem efter att ha varit här på söndagsfika igår. Ingen Silvia-vink, utan en riktig vink, med flex av fingerleder och allt. Egentligen tror jag faktiskt att det är andra gången hon vinkar, men förra gången avfärdade jag det med att det var slumpen. Att hon fick något slags nervryck i handen samtidigt som vi sa adjö till vem-det-nu-var. Jo, men det skulle faktiskt kunna hända. Dock inte två gånger. Det vore lite för osannolikt.

Glöm ej heller att framkalla en massa bilder på Signe och klistra in i albumet. Hon ligger ju som bekant några sidor efter. Du kan ju börja med de här:

Tjohej!

Upp, upp, upp

På stadiga ben

Vad är det som krypet? Ormet.

Signe-liten kryper! Hon kör en jo-jag-tror-nog-att-isen-kanske-håller-stil, dvs ett knä, och sen ett ben, sakta, sakta framåt. Långsamt och vingligt, men hon kryper. 7,5 månad gammal. Tora körde en annan taktik när hon var i lära-sig-krypa-åldern. Hon stod och jucka på alla fyra jättelänge, innan hon så äntligen, 10 månader gammal vågade sig på att krypa iväg. Men då pep hon istället iväg över köksgolvet som en liten terrier.

Det här inlägget skriver jag mest för att jag ska komma ihåg när Signe lärde sig krypa, så att jag kan föra in det i hennes album sedan. Jag bläddrade lite i tjejernas album för ett tag sedan. När Tora var sex månader gammal bestod hennes album av sexton sidor. Vid samma ålder, har Signe drygt hälften så många sidor i sitt. Nu ska det påpekas att det i Toras album finns oändligt många bilder på min gravidmage: "mammas mage i v.7", "mammas mage i v. 9", "mammas mage i v.10"... ..."mammas mage fem dagar över tiden". Gud vad ego. Att fylla sitt barns album med bilder på sin egen mage. Nåja. Hur som. Signe har inte lika många (mag)bilder i sitt album. Det är sånt som skapar trauman i vuxen ålder.

Signe 6 år: Mamma, vem tycker du mest om? Mig eller Tora.
Jag: Men det vet du väl att jag tycker precis lika mycket om er båda två.
Signe 6 år: Men Tora har ju dubbelt så många kort i sitt album som jag. Du måste älska henne dubbelt så mycket. *gråter*

Fatta ångest. Jag måste genast ta ett kort på Signe-liten. Så där ja.

Hej. Jag heter Signe-liten och kan krypa.

Kan själv!

Det finns tillfällen då jag väljer att titta åt ett annat håll. Ett exempel är när Tora skriker: "Kan själv!!", när smörgåsen ska bres för att sedan glatt konstatera: "Så gör man", när halva smörgåsmargarinpaketet är på smörgåsen och andra halvan är utsmetad på köksbordet.

Och här är ett annat exempel. Så såg det ut en gång i tiden när hon fick äta blåbärspuré själv med sked. Inget fläckborttagningsmedel i världen kunde rädda den tröjan.

Framsteg

Signe försöker krypa. Det går dock inte så bra. Istället för att röra sig framåt, ålar hon baklänges. Hon gör liksom små armhävningar och skjuter sig själv ofrivilligt bakåt. Men som sagt, hon tror hon ska komma framåt när hon gör så och blir jättefrustrerad när leksaken hon tagit sikte på bara kommer längre och längre ifrån. Tror jag det. Tänk om allt man gjorde, fick en direkt motsatt konsekvens än den man eftersträvade. Jobbigt är ju bara förnamnet.

Men vänt sig från mage till rygg, det har hon i alla fall lyckats med nu. Det var på tiden. Åt andra hållet har hon kunnat flippa runt i snart två månader. Lill-syssling Ellen kan också vända sig från mage till rygg, även om mamma Lena försöker tona ned sin dotters framsteg. Igår var jag och Signe, Lena och Ellen samt Lenas kompis Sofie med dottern Astrid ute på Djurgården och promenerade. Vi stannade och lunchade i Roslagsdals trädgårdscafé och lät barnen ligga på filtar i gröngräset och mysa. Ellen, som låg på mage på sin filt, rullade raskt över på rygg, trött på att stirra rakt ned i filten. "Titta", sa Lena. "Det är så lustigt. Hon liksom ramlar över på rygg när man lägger henne på mage". Lena lade Ellen på magen en gång till, som ånyo rullade runt på rygg. "Titta, nu ramlade hon igen!", sa Lena. Sofie och jag kände att det var vår plikt som mer erfarna mammor att upplysa Lena om att att Ellen nog lärt sig att vända sig för egen maskin.

Fast när det gäller Signes senaste bravad, skulle det kunna vara så att hon faktiskt ramlade runt. För jag missade denna vändning, också.

Färglära

Det måste vara väldigt svårt det här med färger när man är två år gammal. Tora har kunnat namnet på en massa färger ganska länge nu, men det verkar vara svårt att greppa vad det egentligen handlar om. Det är antingen det eller så är hon färgblind. När vi går promenader brukar hon peka på alla bilar vi passerar och tala om vad det är för färg. "Grön bil?", försöker hon med den första bilen vi möter. "Nej den är röd", rättar jag. Sedan kommer nästa bil. "Vit bil?", försöker hon igen. "Nej, den bilen är blå". Och så håller vi på. Statistikt sätt borde hon pricka rätt någon gång men det har ännu inte hänt. Fast om man pekar på en banan och frågar vilken färg det är får man alltid rätt svar. Hon svarar nämligen alltid glatt "GUL" när man frågar vilken färg något har, oavsett vad man pekar på. Jag har tänkt använda mig av detta nästa gång vi är på BVC och Tora är med. Jag har då tänkt att peka på något gult och fråga "Vad är det för färg Tora?". "GUL", kommer Tora att konstatera och BVC-sköterskan kommer förvånat att utbrista "Nämen, bara två år gammal och kan redan färger. Det var duktigt". Och jag kommer nicka stolt. Jajamensan.

Mamma/baby-gympa på riktigt

Idag kom Signe och jag i tid till den riktiga mamma/baby-gympan. Nu är dock inte stabilitetsträning för nyblivna mammor så soft som man kan tro. Jag har lite ont i muskler som jag inte visste att jag hade. Vi tränade bland annat mycket med pilatesboll. Jag läste att Charlotte Perelli tränade med pilatesboll för att komma i form inför melodifestivalen. Det var så hon fick sin "mirakelkropp". Det tycker jag låter bra. En mirakelkropp kan jag helt klart leva med. Fast det är klart, Charlotte fick ju lite skit för att hon var för smal. Det är ju inte bra. Tur att jag åt lite choklad när jag kom hem.

Signe gympade inte så mycket den här gången heller. Hon började passet med att ligga på sin filt på golvet. Då kan små bebisar gympa, vända sig och ha sig. Men Signe ville hellre sitta lite uppallad i sin babylift och titta på gympande mammor. Då var hon nöjd. Och är Signe nöjd, är jag nöjd. Fast hon har faktiskt vänt sig en gång. Tror vi. Jag hade lagt Signe på rygg på golvet och gått in till ett annat rum för att hämta en ren blöja. När jag kom tillbaka låg Signe på mage. "Har du vänt på Signe?", frågade jag Janne. "Nej", blev svaret. Hela familjen missade när Signe (troligen) vände sig första gången.

Leka på mage

På BVC får man lära sig att bebisar ska sova på rygg och leka på mage. Efter att ha fått lite bassning av barnläkaren på Signes två månaders kontroll för att hon var lite svag i nacken ("tränar ni magläge?"), försöker vi nu leka på mage en stund varje dag.
När vi lägger Signe på mage kämpar hon förtvivlat i ca 30 sekunder med att hålla uppe det tunga huvudet, för att sedan låta panna och näsa falla tungt ned i golvet. Sen börjar hon grina till dess man vänder henne tillbaka till rygg. Jag tror inte Signe tycker det är så kul att "leka" på mage.
Men på rygg ligger hon gärna. Helst av allt utan både byxor och blöja. Då sprattlar hon förnöjt med benen och kan ligga länge och småprata med allt och alla som passerar förbi. Vi får hoppas att det är ett beteende som försvinner. Några tecken på att rulla runt visar hon dock inte. Istället försöker hon sätta sig upp. Det blir som små mini-situps. Jag försöker säga till henne att det inte är någon idé. Inte ens mamma kan sätta sig upp det sättet. Hon lyssnar inte på mig. Hon heller.