Oh Nikita will you ever now...

Jag har värsta snygga jeansen i min ägo. Jag fick dom, bara så där, av Lena (Alfons och Sveas mamma) när vi var där och hälsade på i mellandagarna. I utbyte delade vi med oss lite av Signes magsjuka, så att hela familjen C låg och kräktes på nyårsafton. Så här i efterhand känner jag att det kanske inte var ett riktigt rättvist byte.

"You give me a pair of jeans. I give you kräk"

Fast att säga att jag fick jeansen bara så där, är att utelämna delar av sanningen. Jag fick dom för att Lena ändå aldrig använde dom eftersom de blivit på tok för stora för henne. Hon hade nämligen köpt dom för att användas som ett par mammabyxor under graviditeten. På mig sitter de retligt nog som en smäck- Eller satt kanske jag ska säga. Faktum är att de börjar bli en a n i n g e n för stora även på mig sedan jag gått ned mina första 2,5 kilo.

Jag känner nu att de är ett par nya Nikita-jeans jag ska unna mig när jag nått viktmålet. Ingen jädra väska. Jag är ingen väsktjej. Jag är rätt nöjd med den där svarta skinnväskan från Wedins jag haft sedan Dackefejden. Nej, jag är en jeanstjej. Ett par nya Nikita it is.

Jag kanske kan få dom du har nu Lena? Du kan få... ehhh... du kan få lite svinkoppor av oss.

Bortse gärna från det svettiga träningslinnet. Jag har precis varit och tränat.

Och här kan ni bortse från gravidmagen. Den är på väg BORT! Den har inte så bråttom bara.

Janne: "Ska jag ta kort bakifrån? Då måste jag ju vrida på kameran så det blir vidvinkel"

Samvetskval

På nyårsdagen var vi och hälsade på Magnus, Ulrika och Olivia en sväng. Tora var som alltid lite skeptisk när vi först kom dit, men när det visade sig att Olivia delade Toras intresse för prinsesskläder, blingbling och smink blev de snart oskiljaktiga. Särskilt som Olivia hade fått ett aldeles eget sminkbord i julklapp av sin faster och mer än gärna lånade ut en rosa tyllklänning till Tora medan hon själv sprang runt i en blå.

När vi hoppade in i bilen för att åka hem, sa Tora till mig (med samma övertygelse som när hon tidigare samma dag, ömt strök över sin Snövitklänning och sa: "Jag älskar den här klänningen"): "Mamma, jag älskar Olivia". Därefter blev det tyst ett litet tag medan Tora funderade. Sedan sa hon, ungefär som hon fick ett litet sting av dåligt samvete över det hon just sagt: "Fast jag älskar Linnie också".

Plus och minus....

...med att fira nyår hos Staffan, Lena och lill-syssling Ellen.

Plus: Vilka andra än dessa underbara människor, låter inbjudan stå kvar trots två magsjuka barn.
Hummer med tryffelmajonnäs, rådjursadel med körsbärsås, chokladmousse och champange i överflöd.

Minus: Nu kommer jag inte vilja äta något annat än hummer och tryffelmajonnäs i hela mitt liv.

...med att ha två magsjuka barn med sig på nyårsfest.

Plus: Magsjukt barn nummer ett, är ganska spakt och är fullkomligt nöjd med att ligga i sängen, äta chips och titta på tecknat hela kvällen och somnar sött redan efter förrätten.

Minus: Magsjukt barn nummer två, kräks majsvälling på min klänning så jag får skåla in det nya året iklädd T-shirten jag hade tagit med mig till dagen efter.

...med att ha världens mest lättväckta barn med sig på nyårsfest.

Plus: Eftersom Signe vaknade ungefär var tjugonde minut kvällen igenom, tillbringade jag ungefär hälften av kvällen med att försöka få henne att somna om. Således drack jag ungefär halva den mängd vin jag annars skulle ha gjort. Sådant är skönt dagen efter.

Minus: Jag kände att jag i runda slängar, missade ungefär hälften av nyårsfesten.

...med att på grund av världens mest lättväckta barn, ge upp och gå och lägga sig redan klockan 02.00 medan Janne festar på ända till 04.30.

Plus: Man kan ta den bästa platsen i dubbelsängen tillsammans med Tora och låta Janne sova på barnmadrassen på golvet brevid Signe, för när han väl ska gå och lägga sig är det dags för hennes morgonvälling.

Minus: Att ha sin fulla make snarkandes på golvet utom sparkavstånd.

Gott nytt år då!

Jag undrar vad det är med Tora och läppbalsam alltså. Igår fann jag ännu ett av mina läppbalsam halvt uppätet. Det är som att ha en liten hundvalp här hemma istället för en tvååring. Kanske det var så att hon tänkte att det vore roligt att vara lite glittrig även på insidan ikväll, när det är nyårsafton och allt. Det var nämligen ett läppbalsam med Gold Shimmer. Nåja, det lär ju inte vara direkt tokgiftigt om det är ämnat att ha på läpparna.

Fast med tanke på att Tora inatt drog på sig en (ny) hejdundrande magsjuka och har legat och rolfat hela natten, finns det nog inte så mycket glitter kvar där inne. Faktum är att det inte finns så mycket kvar alls. Lite juice är det enda hon har fått i sig på hela dagen. Skruttan. På nyår och allt. Men trots det var vi fortfarande varmt välkomna på nyårsmiddag hemma hos Staffan, Lena och Ellen. Jag menar, Tora kan ju lika gärna ligga i deras säng, titta på film och kräkas som hemma hos oss. Och än så länge har både jag och Janne stått pall, peppar peppar. Det enda jag befarar är att kräksjukan ska slå till så där plötsligt på oss. Man har ju hört om folk som mått hur bra som helst ena sekunden, för att i nästa sekund kaskadspy.

Jag tänkte redan nu ta tillfället i akt att på förhand be värdparet om ursäkt för att jag kräktes rakt i hummersoppan ikväll.

Förlåt.

Och Gott Nytt År!

Nangiala

Tjoho! Så var man tillbaka då. Piggare och fräschare än ever before. Och fasikens vad najs det var. Vi snackar bastu, bad, yoga och massage. Fruktfat och vattenkaraffer med gurkskivor i. You know the drill. Hälsosamt så det skriker. Men ändå. Ett par glas vin till middagen lockade. Men det var ju det här med sömnen.

Så Jenny och jag lusläste bipacksedeln till insomningstabletterna och fick bland annat reda på att "vi själva fick bedömma om vi dagen efter var i skick att framföra motorfordon eller inte", att "grapefruktjuice kunde förstärka effekten" och att "alkohol bör undvikas". Ingen av oss hade några planer på att köra långtradare hem och risken att vi ovetandes skulle råka hälla i oss lite grapefruktjuice bedömde vi vara tämligen liten. Men det där med alkoholen. Ordet "bör" är ju lite svävande, inte sant? Inte alls som "asbolut inte" eller "kommer inte på fråga", så Jenny ringde en doktor hon känner som gav oss grönt ljus. Ett par glas vin till maten var ingen som helst fara. Så det blev BÅDE vinpaket till maten OCH garanterad sömn. Jag tror inte att jag varit så lycklig sedan Tora och Signe föddes, vilka paradoxalt nog är själva anledningen till att jag varken dricker vin eller sover särskilt ofta nuförtiden. Lustigt det där.

Hur som. Efter en supertrevlig middag förpassar vi oss till vårat rum, lägger oss på sängen, tar på oss våra ögonbindlar (trots att rummet är BECKSVART, vi är för tusan ute i bushen, men inget ska få störa vår sömn. Inget), sväljer var sitt piller och tar varandra i handen med ett: "Vi ses i Nangiala". Fast det är då jag kommer på att vi glömt att släcka i taket. Jag frågar Jenny "hur snabbt de här pillrena verkar egentligen" och om " det finns en risk att jag somnar i hallen om jag går upp för att släcka lampan". Visst att jag känner för att sova ut, men om jag skulle göra det på hallgolvet tror jag att jag skulle vakna upp, förvisso pigg, men rätt leabruten.

Men jag hann tillbaka till sängen i tid och fick ä n t l i g e n njuta av mina åtta sju timmars sömn. Och som grädde på moset glömde personalen vid utcheckningen att ta pröjs för flaskan skumpa som vi beställde in innan middagen. Tack så mycket för det Nynäs Havsbad. Vi kommer med all säkerhet tillbaka nästa år men då stannar vi två nätter. Det har vi redan bestämt.

"Vi ses i Nangila"

Busungar

Ni som har följt den här bloggen (Nu låter det som om jag har bloggat sedan tidernas begynnelse. Det har jag inte. Bara sedan i mars) vet att det finns ett skäl till att den heter som den gör. Jag vet inte huuuur många gånger jag sagt: "Nej Tora, du får INTE måla där", och man tror liksom att man har täckt in allt när man rabblar upp medan man ställer fram pennorna: "Nu får du inte måla på bordet, stolen, golvet, väggen, armen, benet, handet eller ansiktet. Bara på papper". Inte trodde jag att man behövde lägga till: "och du får inte heller måla på din bästa kompis Linnie när hon är här på söndagsmiddag". Men det behövde jag ju tydligen.

Nu kan det ju ha varit så att Linnie på egen hand målade värsta krigsmålningen i ansiktet, men i sådana fall tvivlar jag inte en sekund på att hon var ivrigt påhejad av Tora. Uppviglerskan. Hon är bad company helt enkelt. Eller skulle du vilja möta tjejen till höger i en trång gränd en mörk natt? Nej, inte jag heller. Och hon BOR här. Herregud.

Gubben

I fredags var bland andra Lena och Ellen här på lunch. Redan på morgonen tänkte jag att jag skulle berätta för Tora vilka som skulle komma, så att hon skulle veta. Hon gillar nämligen att ha koll på läget och är inte direkt överraskningarnas tjej.

"Tora, vet du vem som kommer och hälsar på idag?", frågade jag.
"Nej", det visste inte Tora.
"Lena och Ellen. Roligt va?!"
"Ja. Och gubben också?"
"Gubben?"
"Ja, kommer gubben också?
"Gubben? Menar du Staffan, Ellens pappa?
"Ja, Staffan"
"Nej, Staffan kommer inte. Bara Lena och Ellen"
"Okej"

Staffan, jag vet inte om din "gubb-oskuld" redan är tagen. Vid 33 års ålder kan så mycket väl vara fallet. I den här familjen kommer du i alla fall gå under namnet gubben hädanefter. Bara så att du vet.

Jo, hon sa det!

Idag var det som sagt Tyresta By som stod på agendan tillsammans med Elin, Iris, Jenny och Folke. Och om jag får säga det själv så bjöd dagen på en helt makalös uppvisning i god smak och planering. När vi vandrade barnvagnspromenaden fram i skogen, dripp-droppade det så fint från träden medan barnen sov så sött i vagnarna och sedan, när det började regna och blåsa lite mera, då var vi inte långt ifrån raststugan.

Utanför raststugan uppstod det dock för en kort stund en viss oro när vi upptäckte en hel mellanstadieskola utanför skolan. Ja, i ärlighetens namn vet jag inte hur många ungar där var men det
k ä n d e s i alla fall som en hel skola. Det kan ha varit bara en klass också. Det kan det absolut. "Herregud", sa vi nervöst till varandra. "Är de precis klara med sin matsäck tror ni, eller är de på väg in?". Nu kan jag bara tala för mig själv, men om vi hade varit tvungna att dela den där raststugan med alla de de där, förvisso söta och rara, men ack så högljudda barnen, då hade jag nog hellre suttit på en stubbe i skogen i regnet. Eller på dass. Eller rent av skitit i matsäcken och åkt hem. Men nu slapp vi det. Ungarna hade den goda smaken att precis vara klara och vi kunde i lugn och ro sitta i raststugan och mumsa på våra medhavda äggmackor.

Och det var där i raststugan som det hände. När jag så där slentrianmässigt frågade Signe var lampan var, viftade hon med sitt lilla pekfinger och sa: "Da. Ampa". Och inte bara en gång. Utan tre! Det vill inte jag kalla en tillfällighet.
Nu skulle jag gärna vilja att Elin och Jenny i kommentarsfältet intygar detta faktum, gärna på heder och samvete, för annars kommer Janne a l d r i g att tro mig. Han tror nämligen aldrig på mig, såvida jag inte förebringar bevisning som styrker mitt påstående. Men man får skylla sig själv när man gifter sig med en jurist. My fault! My bad!

Jag, Singan och en äggmacka

Folke i långkalsonger och Jenny

Elin och Iris

Gäster

Igår kväll hade vi middag här hemma för lill-syssling Ellen, kusin Lena och Staffan med familj. Värsta trevligt var det (tycker värdinnan i alla fall). Det var en sådan där kväll när barnen skötte sig exemplariskt vid middagen, så att mammor och pappor kunde äta gott (säger värdinnan återigen) och dricka en massa vin utan att samtidigt behöva leka hela havet stormar. Sedan gick de söta barnen och lade sig utan problem, så att mammor och pappor kunde dricka kaffe med avec och för en gångs skull få s i t t a n e r i soffan och sedan följde de upp med att faktiskt sova så att man kunde dricka ä n n u m e r vin (och öl och gin&tonic) och prata en himla massa trevligt strunt. När Signe till slut vaknade till, tänkte jag: "neej, inte ska hon väl vakna redan", men tittade sedan på klockan och såg att hon hunnit bli nästan 02.00.

Barnens förträfflighet fick man dessvärre lida lite för idag. Eftersom de faktiskt inte hade druckit en massa vin (och öl och gin&tonic) och dessutom gått och lagt sig klockan 20.00 precis som vanligt,ville de såklart även gå upp precis som vanligt. Pigga, glada och sugna på äventyr. Till skillnad mot familjens övriga medlemmar (katterna inkluderat). Nåja. Det var värt det.

En trevlig bieffekt av att ha lilla Ellen på besök så sent, vara i alla fall att när vi vaknade så stod resesängen hon somnade i, kvar ute i lilla rummet utanför sovrummen. När jag masade mig upp ur sängen för att hoppa in i duschen, satte jag helt enkelt Signe i den och slängde ner en av mina gamla handväskor till henne att leka med. Hon var jättenöjd. Så pass nöjd att Tora bara någon minut senare också ville leka i resesängen minsann. Alltså. Varför slutade folk att använda de där lekhagarna egentligen? De är ju aspraktiska.

Praktisk barnförvaring

För de som är intresserade (dvs Lena och min mamma), slänger jag in några bilder på de söta sysslingarna. Man ser ju direkt på Signe och Ellen att de har mammor som är kusiner, att inte lyckas bli bra på bild trots jag-vet-inte-hur-många-försök, verkar vara något som ligger i släkten.
By the way. Har ni någonsin sett ett blondare barn än Signe-liten? Eller som Janne uttryckte det: "Hon är inte den som åker på solsemester till Kanarieholmarna utan solskyddsfaktor direkt".

UPPDATE: Jenny tycker i en av kommentarerna att det av bilderna att döma, verkar som om både Signe och Ellen har tagit sig en och annan grogg de med!

*Hick!*

Här ska det nog inte vara något mer ikväll.

Middagssällskap

Eftersom det lustigt nog har visat sig vara så, att Minna och jag bor typ fem minuters promenad ifrån varandra, och dessutom i ett område som har en rätt trevlig kvarterskrog, gjorde vi slag i saken i går kväll och sammanstrålade våra familjer på nämnda krog.

Supertrevligt! Så trevligt att vi efter en flaska vin, kände att det vore lite najs att beställa in en till. Men när vi gjorde det, undrade den unge servitören lite lätt blygsamt sådär, om vi verkligen trodde oss hinna med att dricka upp den innan vi var tvungna att lämna vårt bord. Egentligen var det nog så, att han i sitt stilla sinne undrade hur f-n han skulle hinna med att städa upp efter oss innan nästa sällskap skulle komma.

Det var nämligen kaos vid vårt bord. Tora och Signe hade vält ut varsitt vattenglas och Jack hade kletat majskrokar på duken. Kemisten konstaterade att den som var snål kunde få sig ett gratis skrovmål under bordet, för där låg icke föraktliga andelar av Toras pizza och och Signes medhavda snabbmakaroner och ärtor. Vid tillfället för uppbrottet satt jag och försökte stoppa det ymniga blodflödet från min läpp som Signe kärleksfullt hade rispat med sina sylvassa naglar och Jack satt och tokviftade med Kemistens stegräknare (vilket för övrigt är det den egentliga anledningen till varför Kemisten alltid vinner stegtävlingarna på jobbet).

Även om vår gemytliga kvarterskrog kanske inte var riktigt lika entusiastiska över vårt besök, hade i alla fall vi som sagt väldans trevligt. Och Tora var nöjd, för hon fick glass till efterrätt. Vaniljglass. Minna frågade Tora om "det kanske var den bästa glassmaken?".
"Nääej", svarade Tora.
"Vilken är den bästa smaken då?", undrade Minna igen.
"Napp", konstaterade Tora då, utan någon som helst tvekan

Mmmm. Nappglass. Med smak av latex. Borde kanske tipsa GB inför sommarens nya glasslanseringar.

Minisemster II

Nu är vi äntligen hemma igen. Har ni varit bortresta, undrar ni förstås? Jomen ser ni, det har vi. I måndags morse stuvade jag in tjejerna i bilen och så for vi iväg på en mysig liten minisemester till före detta systrarna Olsons landställe utanför Flen.

Eftersom Tora är så fruktansvärt åksjuk, drog vi iväg innan frukost. Eller rättare sagt, Tora fick ingen frukost, eftersom den ändå bara brukar vända och komma upp igen efter ca 10 minuters bilfärd. Signe fick dock sin sedvanliga morgonvälling och jag bäljade som vanligt i mig tre koppar kaffe innan avfärd, vilket visade sig vara synnerligen orutinerat. Redan i Södertälje var jag kissnödig. När vi körde av E20 och svängde in på väg 55 mot Flen, var jag tvungen att tänka på jättetorra saker (typ gamla skorpor och Bosse Ringholm) för att inte kissa ned hela förarsätet. Eftersom Signe sov hade jag undvikit att stanna för kisspaus på någon av bensinmackarna längs E20 och istället tänkt att "jag klarar mig nog". Men det gjorde jag inte. När det endast var ett par mil kvar, var jag helt enkelt tvungen att svänga in på en av de parkeringsfickor som finns med jämna mellanrum längs vägen. "Mamma kommer snart", sa jag till Tora och pep ut ur bilen.

Då jag inte gillar tanken på att lämna mina barn ensamma i bilen, ville jag inte gå in i skogen. Dessutom var det inte så mycket skog att tala om. Några klenar tallar bara, utspridda i lingonriset. Inget som direkt skulle skyla min bleka breda ändalykt i alla fall. Jag tittade snabbt längs vägen. Ingen bil där och ingen bil där. Resolut drog jag ned byxorna och satte mig att kissa precis brevid bilen, i höjd med passagerarsätet. Tora tittade med stora ögon. "Vad gör mamma?", nästintill mimade hon genom bilrutan.
Eftersom jag kände att det här förmodligen skulle kunna bli en ganska pinsam upplevelse, kissade jag så fort jag bara förmådde. Förmodligen var jag så inne i den här kissa-fort-proceduren att jag först inte kände det. Att jag satt mig och pinka, rakt i en brännässla.

"Brännässla?", sa Elin när jag kom fram. "Bränns de så här års?". Jo, kan jag säga. Det gör dom!

Fotogenique (eller hur fan det stavas)

Idag när vi var i Tyresta By med bästa Magnus, Ulrika och Olivia, tog Janne kort, efter kort, efter kort på mig och Signe. Efter varje gång tittade han på displayen på kameran och skrattade högt och länge. Till slut var jag ju tvungen att fråga vem det var av oss som blev så dålig på bild, jag eller Signe. "Du såklart", skrattade min man till svar. Meh! Shyrro liksom!
Men nu när jag tittar på korten ser jag f-n ingen skillnad. Och l ä t t att jag kan hålla mig för skratt alltså. Men jag kanske inte har någon humor jag. Nåja. En väldans trevlig dag var det i all fall.

Ha ha ha! Du ser ju för tokig ut alltså. Måste ta ett till.

Men hur ser du ut människa?!

Försök se normal ut nu.

Ha ha ha. Skärp dig. Jag garvar på mig.

Du simmar ur bild Kaj Signe

Sådär! Det där får duga. Jag orkar inte ta fler kort nu.

Tora blev i alla fall bra på första försöket.

Mohahahaha... Han ser ju för ROLIG ut alltså ;)

Helgrapport

Vad är väl en måndag utan en avrapportering av helgens bravader.

Fredag: Janne har invigningsfest på jobbet och jag är ensam hemma med barnen. Det enda positiva för min del, är att det blir över sjukt mycket gravad lax från festen som Janne får med sig hem.

Lördag: Mange, Ullis och cykelhjälms-Olivia kommer över för att äta sjukt mycket gravad lax. Tora är till en början (läs: de första tre timmarna) mycket skeptisk till Olivias närvaro, men den sista halvtimmen leker de båda flickorna glatt. Med Mange. Leken går nämligen ut på att Tora och Olivia springer runt, runt mellan köket och vardagsrummet medan Mange lufsar efter och morrar: "Nu kommer jag och tar er!!". Mange är närmare två meter lång, och kanske inte riktigt lika bred, men tämligen bredaxlad i alla fall. Och så lite skäggstubb på det. Närmare Bergatrollet än så kommer man inte. Tora skrattar och springer för livet med skräckblandad förtjusning. Jag förstår henne. Herregud! Det var nästan så att jag blev rädd.

Söndag: Satan i gatan vad det regnar. På tvären liksom. På förmiddagen åker Janne och Tora och handlar medan jag och Signe stannar hemma och bloggar. Signe skriver ett sjukt roligt inlägg (tycker hon själv) om att hon ser ut som en surfare när hon försöker stå upp. Som ingen har kommenterat. Det är bara att inse att Signe-litens humor inte går hem hos de breda massorna. Hädan efter är det jag som sköter bloggandet i den här familjen.

På eftermiddagen tar vi med oss sjukt mycket gravad lax hem till Marcus, Helene, Linnie och Leo. Tora är som ett litet solsken. I bilen hem säger jag till henne: "Vad roligt Tora att vi har varit sams hela dagen. Jag blir så glad då, när du är snäll".
Tora snörper genast ihop munnen så att den ser ut som en kattröv och lägger armarna i kors: "Jag är inte snäll".
"Nähä. Vad är du då?".
"Jag är ARG".
När vi kliver ur bilen, känner Tora sig tvungen att springa ut i den djupaste vattenpölen med bara gymnastikskor på fötterna, trots att jag sa till tre gånger innan att hon inte fick.

Nåja, förutom det. En bra helg. Och nu är det bara fem dagar kvar till nästa!

Janne och Leo

Linnie och Tora tittar på Madicken

Busfarbror

Rosa

Jag är en sådan där mamma som praktiskt taget aldrig köper rosa kläder till mina tjejer. Kanske för att jag själv inte är speciellt tjejtjejig av mig, och inte vill att mina döttrar ska bli det heller. Men nu vet jag att jag är fördomsfull. För visst kan man ha rosa volanger och glitter i håret och ändå ha skinn på näsan. Hey, kolla på Grynet.

Men i alla fall. Rosa är inte den vanligaste färgen i Tora och Signes garderober. Det var nog därför jag tittade lite frågande på expediten på apoteket, när hon tidigare idag kikade ner i syskonvagnen och sa: "Och två små rosa smällkarameller har du med dig ser jag".

Jag tittade ner i vagnen jag med, och såg till min förskräckelse att hon hade ju alldeles rätt! Det blir nog inte så mycket mer rosa än så där. Notera dock gärna att den högra smällkaramellen har ett par grå manchesterbyxor på sig idag*, och hur porträttlik den vänstra är Urcellen Ellen, om ni minns?!

Ja. Smörgåsrånen är en muta för att de skulle sitta still medan jag tog kortet.

Urcellen Ellen

Några andra andra (förutom tanterna** på apoteket) som fick njuta av Signes rosa fleeze idag, var Minna och Jack, Hanna och Frank samt Karin och Ella, när vi, som Minna uttryckte det, polerade hennes vardagsrumsgolv med dreggel. Tack för idag!

-

*wohoo, 1-0 till mamma!

**har ni någonsin sett en manlig expedit på apoteket? Jag bara undrar...

Förhoppningsvis smittad

Vill ni höra något tråkigt? Inte tråkigt som i sorgligt-tråkigt, utan mer tråkigt som i kan-någon-snälla-ge-mig-ett-liv-tråkigt.

Igår kväll fick vi reda på att Alfons, Jannes gudson, var hemma sjuk med vattkoppor. Efter en snabb överläggning mellan mig och Janne, konstaterades att:

1) inget av våra barn har haft vattkoppor*
2) vi har inget skoj inplanerat under hela hösten**

Alltså, nu skulle det passa bra med lite vattkoppsvirus. Jag kastade mig på telefonen och ringde hem till Alfons. Jodå, vi var så välkomna. Så imorse packade jag, Tora och Signe in oss i bilen och for till andra sidan stan för att frottera oss (bokstavligen) med sjuklingen. Tack så hemskt mycket Lena för att du var så snäll och bjöd på både lunch och virus.

Men alltså! Fatta tråkigt liv man har, om man konstaterar att man lika gärna vara sjuk.

*okej, just detta kanske inte krävde någon större överläggning
**japp, ni läste rätt. Inget skoj på HELA hösten, förutom ett litet dop. Och så spa-helgen förstås, men jag har gudskelov redan haft vattkoppor.

Love-film

Igår var Signe och jag hemma hos Jenny och Folke, som även gästades av Elin och Iris, Carro och Hugo. Jenny hade köpt ny värstingkamera och plåtade och fotade för allt vad tygen höll. Favoritmotivet var (såklart) Signe och Folke.

"Jag har tänkt sätta ihop en liten love-film med Signe och Folke", upplyste oss Jenny medan hon på bild försökte fånga något som skulle kunna vara en kram de två turturduvorna emellan. Jag var genast med på noterna. Sånt här kan man slå mynt av om det vill sig väl (tänk Britney Spears mamma).
"Signe, pussa Folke!", uppmanade jag. Signe gav Folke en liten våt puss på pannan.
"Åhh en till", försökte jag. En kyss gör ingen love-film. Signe verkade dock inte vara så intresserad längre.
"Men hon vill ju inte", sa Carro. "Hon kanske är gay".

Ha ha, skrattade jag. Då hittade Signe den lilla fotbollen. Den var betydligt intressantare än Folke, som låg och trånade i babygymmet. Hmm. Nu kan till och med jag kan se en oväntad tvist på den här kärlekshistorien. Inte för att det skulle göra någonting alls om Signe visade sig vara gay, men det vore ju lite snöpligt med tanke på att jag och Jenny redan börjat planera bröllopet.

Filmen? Jo, den hade premiär redan igår kväll. Och ni hittar den HÄR.

Party Animals

Igår kväll var vi bjudna på middag hemma hos Marcus, Helene, Linnie och Leo. Och kan ni tänka er, Tora var ett litet solsken denna gång. Allting är visserligen relativt, men i ett par timmar lekte i alla fall de bästa vännerna fint ihop utan några större incidenter. Tillräckligt länge för att mammor och pappor skulle hinna få i sig lite vin och hugga in på maten. Men sedan började det att knorras lite i leden. Middagen avslutades raskt på stående fot och vi tog ett, vad jag trodde var ett gemensamt beslut, att lägga varsitt barn för att sedan sammanstråla i vardagsrummet. Men ack vad jag bedrog mig!
Signe som var världsatrött somnade på fem minuter. Belåtet sjönk jag ned i soffan med välfyllt vinglas och började förnöjsamt bläddra lite i en av veckotidningarna som låg på soffbordet. Sådärja! Sämre kan man ju ha det medan man väntar. Det var bara det att jag väntade. Och väntade. En kvart, en halvtimme... ..jag började gäspa lite. Var hade alla tagit vägen? Efter en dryg timme masade jag mig upp för att kolla läget. Inifrån Linnies rum hördes tunga snarkningar och från Leos rum hördes inte ett knäpp. Värdparet hade somnat. Ja, hela familjen för att vara exakt. Jag smög bort till gästrummet. På golvet brevid Tora låg Janne och sov. Jag ruskade honom vaken lite försiktigt.

-Janne, du somnade. Alla andra sover också.
-Oj, hoppsan.
-Vad ska vi göra? Ska vi gå och lägga oss vi med?
-Vad är klockan?
-Den är tjugo över nio.
-Ja, det är väl lika bra.

Fan vad roliga vi måste vara att hänga med. Någon som vill komma på middag?

Dagens mission

Idag står det shopping på agendan för Signe och mig. Med Malin och Simon, Carro och Hugo. Simon behövde visst en jacka och Singan måste ha nya skor. De här leoparddojjorna är de enda hon har för tillfället. Visserligen har jag för mig att leopardmönstrat är hett i höst, men det kan ju vara kul att ha något att byta med.

Om vi är snälla, kanske det blir något liiiitet till mammorna också. Jag har nämligen upptäckt att höstens mode innehåller ett par trevliga inslag. Nu talar jag inte inte om... vahettere... spets. Spets på mig. Mohahahaha. Inte direkt som handen i handsken. Nej, vi snackar stora rutiga skjortar och Dr Martens-kängor. Oh. My. God. Jag har väntat på att det här modet ska komma tillbaka i femton år nu. Nu drar jag tyvärr i n t e r i k t i g t samma storlek som på gymnasiet, och kängorna har sedan länge gett upp. Men det är ju kul att shoppa. Som flickan sa.

Sedan passar det rätt bra att handla skor med Signe. Sen hon började krypa är hon inte riktigt helt nöjd med att sitta i vagnen medan mamma provar kläder. Sist när jag provade jeans, tog jag med henne in i provhytten och satte henne på golvet brevid mig. Snabb som vessla, slank hon dock ut genom glipan mellan provrumsdörren och golvet. Jag fick springa ut och jaga henne. Utan byxor. Jag hoppas jag inte är den enda som visat mig i bara trosorna på JC i Farsta Centrum.

Det börjar ju bra det här

Fast sängen är i alla fall bäddad

Jamen, det börjar ju bra det här. Mitt nya liv. Jag hade TÄNKT att sminka mig lite, ta på jeans och någon trendig topp INNAN vi gick ned och åt frukost. Men så hängde ju myspysbyxorna där och bara: "Heeeey, ta på oss istället. Vi är mycket najsare än de där stiffa jeansen". Och vad kan jag säga. Jag är svag. Och de är sköna. Ack så sköna. Fast snart ska vi klampa iväg mot dagmamman. Då blir det ombyte.

Annars har vi som sagt varit i Skåne på kräftis i helgen. Mycket najs på alla sätt och vis. Jenny och Sören, tack och bock.

Vi gjorde det lätt för oss och åkte tåg ned till Malmö. Det var så bekvämt att vi nu överväger att sälja bilen och åka tåg överallt vi ska. Tora som i vanliga fall är åksjuk och kräks så fort bilen börjar rulla, satt nu i godan ro och kollade på tecknad film (Dumbo med andra ord) på datorn i typ fem timmar. Vid varje litet: "Jag ee kissnöödiii", var det bara till att trava ned några meter i gången och gå på toaletten. Inget panikletande efter bensinmackar längs motorvägen här inte. Och personligen kunde jag ligga och slagga i ett par timmar med Signe sovandes på mig som en tio kilos köttfilt. Köttfilten. Den bästa filten.

Signe hjärtar Folke

Idag har jag och Signe haft besök av kusin Lena, syssling Ellen, Jenny och Folke. Det blev fika, lunch och barnvagnspromenad i sann mammaledighetsanda. Mycket nice. Och så trevligt att få följa den spirande romansen mellan Signe och Folke. Idag tog Signe mod till sig och gav Folke ett par riktiga pangkyssar. Blöta sådana med tunga och allt. Jenny och jag blev alldeles till oss och bara: "Åhhh vad gulligt. Hämta kaaameran".
Men när kameran kom fram uppdagades Signes sanna natur. Hon som hitills bara haft ögon för Folke, blev plötsligt en riktig linslus och gjorde nu istället allt för att komma i kamerans fokus. Trots jag-vet-inte-hur-många-försök (okej då, fem) lyckades vi inte fånga denna första kyss på bild. Nåja. Nu har jag gett Signe och Folke en egen etikett så att ni kan följa de båda turturduvorna. Ha, ha. Jag är värre än värsta paparazzin.