Jag sitter fast

Alltså det här med att ha barn i trotsåldern. Toras vilja. Herregud! Det är inte mycket man får göra som man inte fått hennes tillåtelse till. Speciellt inte om det rör henne. Men eftersom vi ändå (innerst inne), tycker att det är rätt skönt att hon har en egen stark vilja, låter vi henne hållas i rätt stor utsträckning. Man behöver ju inte bråka om och bestämma allt bara för att man råkar vara förälder. Men ibland blir det rätt komiskt. Som härom dagen när jag stod och lagade middag och Tora fastnade med armen i sin stol.

Tora: "Mamma jag sitter FAST"
Jag: "Oj då, vänta ska jag komma och hjälpa dig"
Tora: "Du får INTE hjälpa MIG"
Jag: "Men du satt ju fast. Ska jag inte ta loss dig?"
Tora: "Nej, det får du INTE"

***

Tora: "Aj aj aj"
Jag: "Får jag verkligen inte hjälpa dig loss?"
Tora: "Jag säger NEJ"
Jag: "Nä nä"

***

Jag: "Tora, jag måste gå hämta en sak. Gå ingenstans är du snäll"

Onekligen rätt praktiskt måste jag säga. Och vad jag vet, sitter hon där än (och luktar på blommorna).

Helgrapport

Vad är väl en måndag utan en avrapportering av helgens bravader.

Fredag: Janne har invigningsfest på jobbet och jag är ensam hemma med barnen. Det enda positiva för min del, är att det blir över sjukt mycket gravad lax från festen som Janne får med sig hem.

Lördag: Mange, Ullis och cykelhjälms-Olivia kommer över för att äta sjukt mycket gravad lax. Tora är till en början (läs: de första tre timmarna) mycket skeptisk till Olivias närvaro, men den sista halvtimmen leker de båda flickorna glatt. Med Mange. Leken går nämligen ut på att Tora och Olivia springer runt, runt mellan köket och vardagsrummet medan Mange lufsar efter och morrar: "Nu kommer jag och tar er!!". Mange är närmare två meter lång, och kanske inte riktigt lika bred, men tämligen bredaxlad i alla fall. Och så lite skäggstubb på det. Närmare Bergatrollet än så kommer man inte. Tora skrattar och springer för livet med skräckblandad förtjusning. Jag förstår henne. Herregud! Det var nästan så att jag blev rädd.

Söndag: Satan i gatan vad det regnar. På tvären liksom. På förmiddagen åker Janne och Tora och handlar medan jag och Signe stannar hemma och bloggar. Signe skriver ett sjukt roligt inlägg (tycker hon själv) om att hon ser ut som en surfare när hon försöker stå upp. Som ingen har kommenterat. Det är bara att inse att Signe-litens humor inte går hem hos de breda massorna. Hädan efter är det jag som sköter bloggandet i den här familjen.

På eftermiddagen tar vi med oss sjukt mycket gravad lax hem till Marcus, Helene, Linnie och Leo. Tora är som ett litet solsken. I bilen hem säger jag till henne: "Vad roligt Tora att vi har varit sams hela dagen. Jag blir så glad då, när du är snäll".
Tora snörper genast ihop munnen så att den ser ut som en kattröv och lägger armarna i kors: "Jag är inte snäll".
"Nähä. Vad är du då?".
"Jag är ARG".
När vi kliver ur bilen, känner Tora sig tvungen att springa ut i den djupaste vattenpölen med bara gymnastikskor på fötterna, trots att jag sa till tre gånger innan att hon inte fick.

Nåja, förutom det. En bra helg. Och nu är det bara fem dagar kvar till nästa!

Janne och Leo

Linnie och Tora tittar på Madicken

Busfarbror

INTE is my middlename

Man vet att man har ett barn i trotsåldern, när barnet börjar göra om kända barnvisor så att de blir lite mer.. ja...trotsiga. För några månader sedan gick Tora runt här hemma och kvittrade så glatt:

-Vart ska du gå min lilla flicka

-Jo jag ska gå och hämta dricka

-Åt vem då min lilla tärna

-Åt vår get som heter Stjärna

-Får jag följa med, får jag följa med

-Ja, det får du gärna

-Får jag följa med, får jag följa med
-Ja, det får du gärna

-

Igår hörde jag att hon hade gjort ett eget alternativt slut på sången. När de sista stroferna började närma sig, lade hon armarna i kors, satte på en trumpen min och sjöng istället:

-

-Får jag följa med, får jag följa med
-Nej, det får du INTE!

Klädkris

Man kan säga att vi hade en liten dispyt här hemma i morse. Jag tyckte att det vore kul om Tora hade på sig de nya gråa manchesterbyxorna jag köpte till henne på H&M igår, medan Tora tyckte att det vore alldeles förträffligt att gå till dagmamman i pyjamas.

Nu är jag inte en sådan där mamma som prompt måste bestämma vad mina barn ska ha på sig för kläder när vi ger oss iväg på morgonen, men ungefär vid pyjamas, där drar jag gränsen.

Efter en hel del skrik, tårar och tandagnissel kom vi fram till en kompromiss. Tora fick ha på sig pyjamasen, fast under sina vanliga kläder. De "vanliga kläderna" inkluderar inte de nya, fina, gråa manchesterbyxorna från H&M. De ligger oanvända kvar i garderoben. Någonstans där drog nämligen Tora gränsen.

Trots allt

I morse tänkte vi ta en promenad hela familjen i det vackra höstvädret. Det började så bra. Tora fick av sig sin pyjamas och tog på sig trosor och byxor alldeles själv. Men sedan gick det snett. Janne tog på Tora fel tröja. Kan ni tänka er? HELT FEL TRÖJA. Amen asså. Klart man blir förbannad.
Tora blev dock inte bara det, hon drabbades av "the trots from hell". Alla trotsutbrotts heliga moder. Mitt i infernot plingar det till i mobiltelefonen. Det är ett sms från Mange, Olivias pappa, hon med cykelhjälmen ni vet: "Vi är på väg till lekparken Olivia och jag. Vill ni följa med?". Jag svarar att: "Det vore jättetrevligt men Tora har fått något slags psykbryt och skriker just nu ögonen ur sig uppe på sitt rum". Jag får ganska snabbt svar tillbaka: "He he. Jag vet hur det är. Som tur är går det ju lika fort över".
Vid den tidpunkten hade Tora skrikit i en och en halvtimme, och det visade sig att hon skulle skrika i en dryg halvtimme till. Summasumarum: två (2) timmar av konstant skrikande, grinande och allmän bärsärkagång. Det kan vara så att jag och Mange inte delar samma tidsuppfattning, men jag tvivlar på att han tycker ett två timmars trotsutbrott är lite snabbt överstökat.
Det finns tydligen en bok som heter Trotsboken. Jag har alltid trott att: "Bah, det där med trots. Det löser man väl instinktivt lite allt eftersom". Efter idag känner jag att Trotsboken skulle kunna bli min bibel. Det skulle den.


P.S. Johanna. Vad det det här du menade med en kort skitjobbig period? D.S

Social kompetens sökes

Vi har haft besök ikväll av Toras kompis Linnie med familj. Och jag är helt slut. Tora har varit en liten plåga, milt uttryckt. Så här är historien.
Först pratar hon oavbrutet i två dagar om att Linnie ska komma och är så glad över det. Det är Linnie mig hit, och Linnie mig dit. Och sen när så Linnie äntligen står där i hallen och vill leka med sin bästa kompis, då springer Tora upp på sitt rum och sätter sig och läser böcker. Linnie får INTE komma in. Och så fortsätter det. Hela kvällen. Linnie får inte göra det, och inte det, och inte det heller. Janne och jag säger att: "om man har kompisar hemma hos sig, så MÅSTE man dela med sig av sina saker".
För så är det ju. Speciellt om man bjudit in dem själv. För tänk om man i vuxen ålder bara: "Ja, vad kul! Ni är jättevälkomna hem till oss på middag", och sen när gästerna kommer, sitter man bara och surar och säger saker som: "Nej, RÖR inte den" och "Den får INTE du låna". Till slut stänger man in sig på sovrummet och skriker genom den stängda dörren: "Nu får ni åka hem. Jag vill kolla på TV". Hur skulle det se ut?
Ni som har/har haft två-tre åringar, please säg att de har betett sig så här. I alla fall någon gång. Börjar tro att vi gjort något seriöst fel i vår uppfostran annars.
Fast nu när jag tänker efter, minns jag att min mamma berättat någon anekdot om mig. Hur jag bönade och bad att en kompis till mig (som hette Annika för övrigt) skulle få komma hem till oss och leka. Och sen när hon kom och hennes mamma åkt, sa jag tydligen: "Mamma, jag vill att Annika ska åka hem igen". Och sen slutade det med att min mamma fick leka med Annika.
Stackars Annika. Och stackars Linnie. Förlåt gumman. Nästa gång är nog Tora på lite bättre humör.