Askungen

Signe har fått dille på öppna spisen. Allt hon kan få tag i bär hon dit och kastar in bakom spjället. Om hon inte helt enkelt plockar bort det och kryper in själv. Vi kallar henne Askungen här hemma.

"Kom genast hit! Kom genast hit! Askungen!!"

Som tur är verkar hon inte ha fått något av Askungens enligt mitt tycke veka personlighet. Jag menar, varför sa inte bara Askungen till sin styvmor: "Du, ta dig i brasan kärring" för att sedan rymma med hussilvret.

Jag tror jagmåste börja skriva egna barnböcker med lite mer girl power.

Olikheter

Man brukar säga att syskon inte behöver vara mer lika till personligheten än vad de är lika vem som helst annars. Det kan snarare vara tvärtom. Är det ena värsta filbunken så är ofta den andra spritt språngande galen. Så är det typ här.

Redan när Tora var tio månader älskade hon att begrava näsan i böcker. Klonk-klonk-klonk lät det när hon kom krypande med en bok i ena handen som hon ville att man skulle läsa för henne. Hon pratade tidigt och idag har hon ett språk som är tämligen avancerat för hennes ringa ålder.
Å andra sidan är hon inte speciellt motorisk. Hon gick ganska sent och är fortfarande rätt klumpig i sina rörelser. Och ni ska se när hon försöker hoppa alltså! Värsta roliga synen. Hon lyfter på sin höjd en millimeter över marken.

Signe däremot är precis tvärtom. Hon kröp när hon var sju månader och gick sina första steg bara tre månader senare. Kort därefter gjorde hon sin första vurpa ner från fåtöljen som jag inte ens kunde drömma om att hon skulle kunna ta sig upp i. Läsa däremot får man typ tvinga henne till och halvvägs genom boken brukar hon ändå ha tappat intresset helt.

Den här bilden när Janne sitter och läser saga för tjejerna, tycker jag åskådliggör detta ganska bra.

Värsta roliga inlägget

Ok, här kommer det.

Igår när jag kammade backslick på Signe efter kvällsbadet, upptäckte jag att hon blev till förväxling lik Maria Abrahamsson.

Det hade väl varit helt okej om det inte hade varit så att jag är lite rädd för Maria Abrahamsson. Hon verkar vara så där knivskarpt intelligent. Och lite elak också. Fast det har jag i ärlighetens namn i aning om. Jag vet bara att jag inte har någon större lust att bli osams med henne. Jag skulle få en sådan verbal snyting. Mitt i nyllet.

Maria Abrahamsson Signe-liten

Plötsligt händer det II

Det har faktiskt hänt mig en gång. Att jag vunnit på Triss alltså. Något mer än det där småskrapet under hundringen som man ändå alltid köper nya lotter för. Det var när jag låg på BB med Signe.

För det är bara att konstatera. Det är en viss skillnad på att få det första barnet mot det andra. När Tora föddes var vi värsta gulliga lilla nyblivna familjen som fick eget litet rum på SöS att cocoona i. Ja, i två dygn i alla fall. Sedan blev Tora plötsligt väldigt sjuk och fick läggas in på neonantalavdelningen för att få en dunder-antibiotikakur intravenöst genom en liten slang i huvudet. Hon såg ut som en liten alien med det där stora bandaget runt huvudet där den lilla slangen stack upp. Och jag var så rädd så rädd som jag aldrig förut varit i hela mitt liv.

Men med Signe var det som sagt litet annorlunda. Några timmar efter att hon fötts, stannade Janne med oss på KS men sedan var han tungen att åka hem till Tora. Innan han åkte kilade han dock ned till Pressbyån och införskaffade lite tidsfördriv åt mig. Några tidningar, lite godis, en trisslott. I normala fall hade jag förmodligen kastat mig över lotten det första jag gjorde, men när vi väl hade kommit upp till BB hade jag varit vaken i ungefär 48 timmar och prioriterade därför sömn framför spel. Tyvärr blev det lite si och så med den varan.

Eftersom Janne inte skulle stanna kvar på BB, fick jag pga platsbrist dela rum med en annan mamma och hennes son. Det verkade som om hon också prioriterade sömn framför allt annat. Och det hade väl varit okej, om hon inte hade snarkat som en hel karl. Jag har aldrig hört någon snarka så mycket som hon gjorde. Och då är jag ändå gift med Janne. Det var så att väggarna skakade när hon drog sina timmerstockar. Och när kvinnan inte snarkade, pratade hon i sin mobiltelefon. Högt. På somaliska. Jag svär att hela KS kunde höra henne berätta om sin förlossning för hela tjocka släkten. Nu kan jag förvisso inte prata somaliska och har därför ingen aning om det var det hon faktiskt pratade om. Hon kan lika gärna ha rabblat upp de senaste börsnoteringarna. Men skitsamma vad hon sa. Sova kunde jag i alla fall inte göra när hon babblade. Och när hon inte sov eller pratade i telefonen skrek hennes son.

Jag som hade bett om att få stanna något extra dygn med tanke på det som hände Tora, bad redan efter första natten på mina bara knän att jag skulle få åka hem. Jag tror till och med att jag grät en skvätt också. Så den där trisslotten glömdes liksom bort, ända till sista dagen när tidningarna var utlästa och jag plötsligt kom på att den faktiskt låg där, längst nere i Pressbyråpåsen och bara väntade på att bli skrapad. När de tre likadana beloppen uppenbarades var jag tvungen att dubbelkolla ungefär tusen gånger. Det fanns ju en uppenbar risk att jag hallucinerade av sömnbrist. Men nej då, det stämde. Vi hade vunnit 10 000 kronor. Helt pöstligt kändes det nästan värt med fyra sömnlösa dygn.

Den våren unnade vi oss en massa saker och hänvisade till att "vi har ju faktiskt vunnit på triss". En ny syskonvagn, en platt-TV till sovrummet, en resa till Grekland...

Det är märkligt vad 10 000 kronor kan räcka till mycket bra grejjer.

Liten liten Signe

Tora-Alien

Little China girl

När jag bodde i Linköping tillsammans med Jenny, brukade vi så här dagen efter, roa oss med att hitta på en massa regler som bara gällde när man var bakis, som att allt onyttigt man åt inte innehöll några kalorier men framför allt att det var jättefarligt att träna. Ja, livsfarligt rent utav.

Lite så är det idag när det gäller bloggen. Jag känner faktiskt att det kan vara förenat med livsfara att blogga idag. Så ni får höra om nyårsafton en annan dag. Förmodligen imorgon. Om jag har repat mig då vill säga.

Men världens sötaste kinesflicka hälsar Gott Nytt så länge.

Vem spräckte byxan, a christmas story

Jaha! Så var det över för denna gång. Barnen är ett BERG med julklappar rikare och jag är väl ungefär fem kilo fetare. Precis som det ska vara med andra ord.

Julafton spenderades hos bästa faster Maria. På det hela taget mycket trevligt och det inträffade egentligen bara två missöden. Det ena var att jag på vägen dit, spräckte jag mina glittriga strumpbyxor i grenen. Och det med råge. Jag kände att ska man ändå på ett opassande sätt spräcka strumpbyxorna, kan man ju lika gärna göra det ordentligt. Nu hade väl det inte varit så farligt i sig, men nu var det dessutom så att jag hade ett par grönvitrandiga stringtrosor under och det i kombination med inte världens längsta skjortklänning, gjorde att jag inte riktigt kunde slappna av på det sätt jag kanske hade önskat.

Den andra lilla fadäsen var att Tora blev livrädd för tomten. Såklart. No chance in hell, att hon gick fram och tog emot paket ur tomtens hand och tackade så väldans mycket. Det gjorde inte jag heller kan jag säga. Jag skrattade så att jag kissade på mig när tomten klev in i hallen. Ett sådant där hysteriskt nervöst fnitter. Tomte eller massmördare. Massmördare eller tomte. Med den där masken kan man inte så noga veta.

Blondes have more fun. Japp, såäre!

Det är Kalle Anka på TV om ni undrar vad som fascinerar Tora så.

" Men gå och ta paketet från tomten nu. Det är till dig Tora"

Nää, då var det tryggare att sitta i mammas knä.

Signe gillar verkligen att ha halsband på sig som ni ser.

Vår lilla flicka

Men jag måste ju bara få visa det här kortet på Signe. När hon är så söt med diadem och klänning när vi ska åka på födelsedagsmiddag till morfar. Okej att diademet bara fick sitta på i typ fem sekunder, ungefär så lång tid det tog att lyckas ta ett någorlunda okej kort. Men ändå. I hela fem sekunder såg Signe-liten nästan ut som den söta lilla flicka hon faktiskt är.

De andra korten kan man väl säga blev så där.

Okej då!

Jag tror det har efterfrågats bilder.

Tärnor på rad, en pepparkaksgubbe...

...en lucia, en tomte, en Tora och en mamma.

..och tomteluvan kom till användning ändå.

Tjoho!

Men Gud! Kan helgen starta bättre? Nej, jag tror faktiskt inte det. Först går man och vinner Minnas tävling och sedan får man reda på att sofin tycker väldigt mycket om ens blog. Lite smågodis på det nu bara och lyckan är fullständig. Det är ju för sjutton fredag.

Fast även om jag är jätteglad att ha fått den här utmärkelsen (tro inget annat), så är jag lite emot hela grejjen. Att utse några bloggar som skulle vara "bättre" än några andra. Jag tycker om alla bloggar jag läser, de är liksom bra på olika sätt. Näej, jag kan helt enket inte välja ut några. Ni är toppentoppen allihop! Kommer himlen rasa in över mig nu för att jag bryter reglerna?!

Men så här glad blev i alla fall Signe-liten när hon fick reda på att hon vunnit en av Minnas fina namntavlor.

Gäster

Igår kväll hade vi middag här hemma för lill-syssling Ellen, kusin Lena och Staffan med familj. Värsta trevligt var det (tycker värdinnan i alla fall). Det var en sådan där kväll när barnen skötte sig exemplariskt vid middagen, så att mammor och pappor kunde äta gott (säger värdinnan återigen) och dricka en massa vin utan att samtidigt behöva leka hela havet stormar. Sedan gick de söta barnen och lade sig utan problem, så att mammor och pappor kunde dricka kaffe med avec och för en gångs skull få s i t t a n e r i soffan och sedan följde de upp med att faktiskt sova så att man kunde dricka ä n n u m e r vin (och öl och gin&tonic) och prata en himla massa trevligt strunt. När Signe till slut vaknade till, tänkte jag: "neej, inte ska hon väl vakna redan", men tittade sedan på klockan och såg att hon hunnit bli nästan 02.00.

Barnens förträfflighet fick man dessvärre lida lite för idag. Eftersom de faktiskt inte hade druckit en massa vin (och öl och gin&tonic) och dessutom gått och lagt sig klockan 20.00 precis som vanligt,ville de såklart även gå upp precis som vanligt. Pigga, glada och sugna på äventyr. Till skillnad mot familjens övriga medlemmar (katterna inkluderat). Nåja. Det var värt det.

En trevlig bieffekt av att ha lilla Ellen på besök så sent, vara i alla fall att när vi vaknade så stod resesängen hon somnade i, kvar ute i lilla rummet utanför sovrummen. När jag masade mig upp ur sängen för att hoppa in i duschen, satte jag helt enkelt Signe i den och slängde ner en av mina gamla handväskor till henne att leka med. Hon var jättenöjd. Så pass nöjd att Tora bara någon minut senare också ville leka i resesängen minsann. Alltså. Varför slutade folk att använda de där lekhagarna egentligen? De är ju aspraktiska.

Praktisk barnförvaring

För de som är intresserade (dvs Lena och min mamma), slänger jag in några bilder på de söta sysslingarna. Man ser ju direkt på Signe och Ellen att de har mammor som är kusiner, att inte lyckas bli bra på bild trots jag-vet-inte-hur-många-försök, verkar vara något som ligger i släkten.
By the way. Har ni någonsin sett ett blondare barn än Signe-liten? Eller som Janne uttryckte det: "Hon är inte den som åker på solsemester till Kanarieholmarna utan solskyddsfaktor direkt".

UPPDATE: Jenny tycker i en av kommentarerna att det av bilderna att döma, verkar som om både Signe och Ellen har tagit sig en och annan grogg de med!

*Hick!*

Här ska det nog inte vara något mer ikväll.

Till Signe

Signe!
När du om något år sådär, blivit så stor att du lärt dig läsa själv, och kanske får för dig att läsa den här bloggen som jag (din mamma alltså) till stor del skriver för din och din systers skull. Då vill jag att du ska veta, att jag älskar dig något oerhört och att jag inte vill ha dig på något annat sätt, trots att du gör din mamma deprimerad av sömnlöshet. För om du skulle vara det minsta lilla annorlunda, så skulle du inte vara du. Och jag älskar dig precis som du är. Alltid. Bara så att du vet.

Vareviga dag!

Signe, kan du komma och städa upp på ditt rum?!

Det ser för j-ligt ut!

Improvise and overcome

Vad gör man när det börjar närma sig middagstid och man fortfarande har hela undervåningen full med byggjobbare?
Jo, man tassar ned i köket, smygkokar sig lite snabbmakaroner och har sedan pickning på övervåningen. Att man sedan har prinskorvar intrampade i mattan och ketchup på tapeten får man helt enkelt leva med.

Som vitt vin och räkor ungefär

Från högsätet

Alltså, kolla gaddarna. Och gluggen.

Fotogenique (eller hur fan det stavas)

Idag när vi var i Tyresta By med bästa Magnus, Ulrika och Olivia, tog Janne kort, efter kort, efter kort på mig och Signe. Efter varje gång tittade han på displayen på kameran och skrattade högt och länge. Till slut var jag ju tvungen att fråga vem det var av oss som blev så dålig på bild, jag eller Signe. "Du såklart", skrattade min man till svar. Meh! Shyrro liksom!
Men nu när jag tittar på korten ser jag f-n ingen skillnad. Och l ä t t att jag kan hålla mig för skratt alltså. Men jag kanske inte har någon humor jag. Nåja. En väldans trevlig dag var det i all fall.

Ha ha ha! Du ser ju för tokig ut alltså. Måste ta ett till.

Men hur ser du ut människa?!

Försök se normal ut nu.

Ha ha ha. Skärp dig. Jag garvar på mig.

Du simmar ur bild Kaj Signe

Sådär! Det där får duga. Jag orkar inte ta fler kort nu.

Tora blev i alla fall bra på första försöket.

Mohahahaha... Han ser ju för ROLIG ut alltså ;)

Här går det undan

Hej vad det går mellan tuttar och lår!

I går kväll premiärpromenerade Signe med lära-gå-vagnen. Tvärs över vardagsrumsgolvet, flera gånger, lika hjulbent som Zeb Macahan.
Men när jag i morse skulle föreviga bravaden på film, fick Signe plötsligt rampfeber. Tre steg tar hon, men tvekar sedan och sätter sig ned. Kommer på att mamma står där bakom med kameran. "Mamma, måste du spela in", ber hon. "Ser inte min rumpa väldigt stor ut i de här plyschbyxorna?". Eller det säger hon inte. Men om ni lyssnar noga så kan ni höra mig mana på: "Gå då, lite till Signe", och sen surt: "Nähä. Okej då. Det får vara bra då"

Herregud! Jag vet vad jag kommer bli för slags morsa.

Signe: Men mamma jag vill inte spela fotboll. Bollen är hård och gör ont.
Jag: Jo! Kom igen. Det är kul med fotboll.
Signe: Men jag vill dansa balett*
Jag: Kommer inte på fråga. I det här huset spelar vi fotboll.

*Kanske inte så troligt med dom kassaskåpsgenerna, men man vet aldrig.

Rosa

Jag är en sådan där mamma som praktiskt taget aldrig köper rosa kläder till mina tjejer. Kanske för att jag själv inte är speciellt tjejtjejig av mig, och inte vill att mina döttrar ska bli det heller. Men nu vet jag att jag är fördomsfull. För visst kan man ha rosa volanger och glitter i håret och ändå ha skinn på näsan. Hey, kolla på Grynet.

Men i alla fall. Rosa är inte den vanligaste färgen i Tora och Signes garderober. Det var nog därför jag tittade lite frågande på expediten på apoteket, när hon tidigare idag kikade ner i syskonvagnen och sa: "Och två små rosa smällkarameller har du med dig ser jag".

Jag tittade ner i vagnen jag med, och såg till min förskräckelse att hon hade ju alldeles rätt! Det blir nog inte så mycket mer rosa än så där. Notera dock gärna att den högra smällkaramellen har ett par grå manchesterbyxor på sig idag*, och hur porträttlik den vänstra är Urcellen Ellen, om ni minns?!

Ja. Smörgåsrånen är en muta för att de skulle sitta still medan jag tog kortet.

Urcellen Ellen

Några andra andra (förutom tanterna** på apoteket) som fick njuta av Signes rosa fleeze idag, var Minna och Jack, Hanna och Frank samt Karin och Ella, när vi, som Minna uttryckte det, polerade hennes vardagsrumsgolv med dreggel. Tack för idag!

-

*wohoo, 1-0 till mamma!

**har ni någonsin sett en manlig expedit på apoteket? Jag bara undrar...

Cykeltur II

Igår cyklade Signe-liten för första gången. Premiärturen gick till ICA Bea, där det köptes mjölk, smörgåsmargarin, bröd och barnmat. Flott ska det va!!

Signe verkade uppskatta det nya sättet att förflytta sig och det inträffade inga större missöden under åkturen. Förutom att Signe var så där pinsam och gick in i affären med cykelhjälmen fortfarande PÅ HUVUDET. Hon tog inte av sig den på hela tiden vi var där inne.

"Man vet aldrig. Jag kanske halkar på lite utspilld gräddfil, och dessutom ska den ju snart på igen", sa hon lillgammalt.

Jag försökte låtsas om som om vi inte kände varandra, vilket var lite svårt efter som hon satt i min kundvagn.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Man ser inte riktigt frisk ut i cykelhjälm.

Nu kör vi morsan!

Och vart ska den där hjälmen ta vägen med dig?

Anna Wahlgren och jag

Signe-liten har ju som bekant inte sovit så bra de senaste dagarna veckorna månaderna ähh vad fan, nånsin. Ever. Så, igår kväll tänkte vi testa det där som alla förstå-sig-påarna säger: "att om banet somnar själv, så kan det också somna om själv". Det vill säga utan att mamma eller pappa är där och vaggar och vyssjar.

Sagt och gjort. Signe fick på sig sin pyjamas, och hon var så trött att ögonen nästan gick i kors. När hon drack sin välling var hon jättetrött. När hon borstade sina (två) tänder var hon halvt i dvala. Men så fort huvudet vidrörde kudden blev hon med ens klarvaken.

Ser det här ut som en tjej som vill gå och lägga sig kanske? Somna själv my ass. Här ska vaggas och vyssjas så du hör vad jag säger.

Vår lilla pojke

Och som grädde på moset pekade Tora på Signe i morse och frågade:

"Är du pojke?"

"Men det vet du väl Tora, att Signe är en tjej", sa jag lite förebrående.

Fast till Toras försvar, de där snickarbyxorna är inte direkt kvinnliga. Men de är tajta. Faktiskt så tajta att Signe har vissa problem med kroppskoordinationen i dem. Vid ett tillfälle skulle hon sätta sig på rumpan, med föll istället rakt baklänges för att byxorna inte gav efter. Det kallar jag tajta jeans det. Det fick bli mjukisbyxor istället.