Improvise and overcome II

Det uppstod ett litet dilemma vid frukosten imorse. Vi hade inget bröd hemma, vilket Signe kan tänka sig att äta till frukost, och bara så pass mycket mjölk att det antingen räckte till Toras frukostflingor eller till en skvätt i mitt kaffe. Vi fick improvise and overcome helt enkelt.

Signe fick en i mikron upptinad lussebulle och en avocadoo till det. Tora fick självklart flingor med mjölk. Det var egentligen bara jag som muttrade där jag satt och knaprade på en hårdbrödsmörgås och drack mitt kaffe svart som natten.

Fast då helt plötsligt kom Tora på att hon inte ville ha några flingor längre, utan faktiskt ha en hård macka hon med. Visst, tyckte jag och bredde snabbt lite smör på en havreknäcke och gav henne. Innan hon han ångra sig, plockade jag raskt ur Toras tallrik ut de vid det här laget något sonkiga havrefrasen och gav dem till Signe. Därefter hällde jag den överblivna mjölken mitt kaffe. Det blev bara en aningens grumligt.

Allt frid och fröjd. De säger ju att det viktigaste målet är frukostmålet. Tydligt det.

Ägg, schmägg

För ett par nätter sedan sov Signe lite dåligt. Milt uttryckt. För egen del kan jag väl ha skrapat ihop ungefär fem timmars slummer under natten och då var det inte ens sammanhängande. Men nu är det inte Signes sömnlöshet som det här inlägget ska handla om(det är vid det här laget ett rätt uttjatat ämne på den här bloggen tycker jag), utan storhandlingen som följde dagen efter.

Signe lämnades hemma med farmor och som i trance släpade jag mig ut till bilen för att bränna iväg till Ica Maxi. Någon inhandlingslista orkade jag bara inte med att skriva. Jag tänkte att jag kör lite på känn istället när jag väl är där. Som en zombie vandrade jag mellan hyllorna och rev ned varor i vagnen, glad över att jag kom ihåg udda grejjer som toalettrengöring och sånt.

När jag kom hem igen visade det sig att jag klarat mig riktigt bra. Det enda jag glömt, var faktiskt välling till Signe och maskindiskmedel. Däremot hade jag kommit ihåg ägg. När jag gick förbi äggkyldisken, hade nämligen Jannes röst gjort sig påmind någonstans inne i huvudet:
"Du köper alltid för lite ägg"
"Men, vi äter ju aldrig upp dom i tid"
"Det gör vi ju"
"Nej, det gör vi ju inte"
"Jo!"

Nu ska han väl bli tyst, minns jag att jag tänkte och stoppade ned en 10-äggsförpackning i vagnen. Hemma i kylskåpet visade det sig dock stå en nästintill oöppnad 15-ägsförpackning från f ö r r a storhandlingen som Janne stod för. Båda förpackningarna går ut den 27 januari.

Så nu har vi en sisådär 25 ägg att trycka i oss på en dryg vecka. Igår hade jag vänner på lunch här. De fick ugnspannkaka. Sen tänker jag omelett och... ...äggtoddy... och kokt ägg, stekt ägg... ehhh.... förlorat ägg?

Synd att det inte är påsk.

Memory Lane

När jag läste det här inlägget hos Polly, om när hon och hennes gris (son alltså) sitter och äter middag och samtidigt lyssnar på ABBA, kom jag och tänka på en sak som hände mig en gång för länge sedan. Nu när jag sitter här och skriver, är det lite oklart varför jag kom och tänka på det, för den i händelsen jag tänker berätta om, satt några kompisar och jag och åt middag medan vi samtidigt lyssnade på musik från musikalen Grease. Inte ABBA.

Men ändå.

Musiken hade värdinnan (min kompis, då kanske 16 år) valt själv utan att några diskussioner hade föregått valet. Hon tyckte väl att det var passande bakgrundsmusik till en sober middag. Det serverades kyckling och ris. Eller så kan det ha varit potatis till, jag minns faktiskt inte riktigt. Kyckling var det i alla fall, det minns jag med bestämdhet.

"Är det Grease?", frågade jag i alla fall artigt medan jag gnagde lite på ett kycklinglår. Värdinnan tittade lite konstigt på mig för ett ögonblick som om hon undrade hur det egentligen stod till, och svarade sedan lite försiktigt: "Nej Millan. Det är kyckling..."

Mäjdäj

Min mobiltelefon är ju som bekant trasig. Jag har lyckats få bort knapplåset på den, så att den går att använda nu, men T9-funktionen fungerar fortfarande inte. Det är o h y g g l i g t irriterande för en stressad småbarnsmamma som jag. Hur hade folk egentligen tid att få iväg några sms över huvud taget innan T9-funktionen uppfanns? Det tar ju i runda slängar hundra år att bokstavera sig fram ett ord i taget.

Som igår, när jag stod och hetslagade middagsmaten och hade hela f y r a kastruller igång samtidigt på spisen*, och mitt i allt får ett sms av Janne där han säger att "tunnelbanan är lite sen" och att han i skrivande stund befinner sig i Gamla stan. Medan jag försöker hindra riset från att koka över och såsen från att bränna fast, får jag som svar iväg vad jag tror är ett simpelt "okej", men utan fungerandeT9 har jag i stället sänt iväg ett "mjdj", varpå Janne skickar tillbaka: "Mayday?"

Hahaha. Ja, med tanke på att vi fick sönderkokt fisk och vidbränd äggsås till middag, så kan man ju säga att det faktiskt var det jag menade.

Nej, nu ska jag gå ner i köket och steka sönder lite fläskfilé till middag. Trevlig helg på er!

*Jag är sådan som tycker att definitionen på avancerad matlagning är hur många kastruller och stekpannor man har puttrandes på en och samma gång. Den här gången var det ris, torskfiléer, vit sås och ärtor. Äggen var som TUR VAR redan kokade. Annars hade det nog gått käpprätt åt h-vete.

Köttgryta

Vi väntar gäster ikväll, och Janne är mäkta stolt över sin köttgryta. Gjord på högrev som kokat läääääänge. Tora får äta lite tidigare än oss andra, för att inte balla ur i förtid. Janne lägger för henne av grytan. "Köttet är lite varmt nu, så att du inte bränner dig", varnar han och tillägger sedan: "Och så är det väldigt mört. Så att du tänker på det. Det är jättejättemört".

Improvise and overcome

Vad gör man när det börjar närma sig middagstid och man fortfarande har hela undervåningen full med byggjobbare?
Jo, man tassar ned i köket, smygkokar sig lite snabbmakaroner och har sedan pickning på övervåningen. Att man sedan har prinskorvar intrampade i mattan och ketchup på tapeten får man helt enkelt leva med.

Som vitt vin och räkor ungefär

Från högsätet

Alltså, kolla gaddarna. Och gluggen.

Jag vill ha blommig falukorv till lunch

För en tid sedan gick jag med i Nestlés barnmatsklubb (eftersom man fick en BabyBjörn-barnmatningssked på köpet, och alla förstår ju att det är "an offer you can´t refuse").
Häromdagen gjorde de i alla fall reklam för sitt matkalkylsprogram. Genom att fylla i vad barnet äter under några dagar, kan man få reda på om det får i sig tillräckligt med energi och om det får en balanserad och hälsosam kost. Kan ju vara kul att testa, tänkte jag. Man vill ju gärna ha svart på vitt att man är en bra mamma liksom. Glatt började jag fylla i vad Signe-liten ätit under dagen.
Om jag på morgonen hade vetat att jag senare skulle behöva redovisa allt vad Signe petat i sig mellan frukost och läggdags, så hade jag (självfallet) varit noga och vägt och mätt alla livsmedel efter konstens alla regler, men som det blev nu var jag tvungen att höfta lite.
Frukosten var lätt, två deciliter välling. Lunchen blev dock lite knepigare. En handfull snabbmakaroner, på ett ungefär. Fick hon i sig hela tomaten? Nja, typ halva kanske. Och en skiva falukorv. Vad kan den ha vägt? Ingen aning. Jag körde default-värdet på korven... ..och så fortsatte jag med mellis, middag och kvällsmat. Och sedan. Enter. The moment of truth.

KCAL-intag: Fint, ditt barn får i sig den mängd energi som behövs.
Hur ser fördelningen mellan protein, kolhydrater och fett ut?
Protein: Ditt barn får i sig mer protein än det behöver. Även om energiintaget är tillräckligt så behöver du se över fördelningen mellan protein, kolhydrater och fett. Får ditt barn i sig lika mycket protein alla andra dagar så behöver du antagligen minska något på portionerna ur grupperna kött-fisk-ägg och mjölk-fil-ost.

Nu är jag är visserligen ingen dietist men jag anade att något var lite lurt. Jag backade tillbaka några steg i programmet och hittade ganska snabbt boven i dramat. Signe. Hon måste ha smygätit falukorv när jag inte sett. Som värsta Kicki Danielsson. Hela 100 gram falukorv hade hon tydligen fått i sig. Och det bara till lunch. Jag räknade lite grann på det (också). Det skulle motsvara att jag mumsade i mig drygt 700 gram korv. I smyg. Det är nästan en hel falukorvsring. Jag vet inte ens hur det skulle gå till.

Ambivalens

Konversation vid frukostbordet.

-Tora vill du ha en macka till?
-Joooeeej.
-Vad betyder det? Ja eller nej? Vill du ha en macka till?
-Jooaaaeeej...
-Du måste svara, ja eller nej.
-Ja eller nej.
-Nja, jag menade inte riktigt så. Vill. Du. Ha. En. Macka?
-Ja!
-Vad bra. Du vill alltså ha en macka?
-Nej!
-Ok! Ingen macka.

*börjar plocka undan*

-JAG VILL HA EN MACKA!
-Det var väl det jag visste.

And thats all I have to say about that!

Nya kombinationer

Igår tror jag vi lyckades hitta den första barnmatsburken som Signe inte gillar: Ishavsgryta. Fisk och potatis med andra ord. Signe som glatt brukar mumsa i sig allt som serveras, var nu väldigt skeptisk vid middagen. Hon liksom bara öppnade munnen och lät maten trilla ut med tungan hängande utanför när man försökte mata henne. Resten av familjen åt fläskfilègryta med banan och curry. Det däremot, verkade Signe vilja ha. Så jag tog en sked ishavsgryta, doppade den i fläskfilésåsen och lade på lite currybanan.
Jag vet inte om det var smaken som gjorde det, eller det faktum att hon trodde sig äta samma sak som oss andra. Hur som. Ett stycke burk med "fisk-potatis-curry-banan-smak" slank ned med väldigt god aptit. Fast som vanligt, mosade Signe in en icke föraktlig andel av maten i ansiktet. Jag tror liksom att det sätter sig i porerna också, för det är helt omöjligt att få bort allt klet efter maten. I alla fall stannar lukten kvar. Till och med nu på morgonen, luktar Signe lite svagt av fisk och banancurry. Annorlunda. Men inte helt oangenämt.

Kan man äta det här?

Är det inte jättekonstigt det här, att små barn ska stoppa allt de ser i munnen?! Det är ju så icke-Darwinistiskt på något sätt. Så inte survival-of-the-fittest. Jag menar, om man kom till en främmande planet där allt var nytt och obekant, inte skulle man stoppa in allt man såg i munnen och bara: "Det smakade lent och fint" eller "Oj hoppsan. Den var giftig. Skit också".
Det här är bara ett axplock av vad Signe har, eller nästan har, lyckats stoppa i munnen de senaste dagarna.
-Snigelrester, som satt fastkletade under mina skor. Resterna av en sådan där riktigt slemmig jäkel.
-Mina smutsiga trosor. Jag hade tagit av mig dem och lagt dem på golvet utanför badrummet när jag skulle duscha. När jag kommer ut igen, sitter Signe på golvet som en glad liten hundvalp med mina trosor i munnen. Tur att hon borstar tänderna nu för tiden.
-En levande tvestjärt. Den kilade raskt över köksgolvet. Signe kilade ännu raskare efter, slickandes sig hungrigt om munnen.
-En död geting. Debatten som följde incidenten baserades på frågan: Kan döda getingar stickas? Jag hävdar det ena, Janne det andra. Please, säg att jag har rätt. Någon som vet?

Funderingar

Det finns ett par saker som jag har funderat lite för mycket på för att det ska vara riktigt normalt.

Det ena gäller Pingu. Vi har en DVD med Pingu hemma. När man sätter på den, får man välja språk i menyn först. Engelska, svenska, norska, danska, finska.. etc. Det är ju bra. Men har ni hört Pingu prata någon gång? Inte sjutton pratar han (hon?) vare sig engelska, svenska, danska eller något av de ovan uppräknade språken. Pingu pratar ju något eget slags konstigt språk. Lite som "Linus på linjen". Nästa gång det är dags att titta på Pingu, ska jag välja den finska versionen och kolla om det är någon skillnad. Så jag kan sluta grubbla. Återkommer i frågan.

Det andra är, varför Nestlé väljer att kalla sin barnmatsprodukt "Spaghetti med köttfärssås från sex månader" för just spaghetti med köttfärssås. Jag menar, de mixar ju "maten" till en helt oigenkännlig sörja. Jag kan inte urskilja ett endaste litet spaghettistrå i geggan. Varför då inte kalla det pasta med köttfärssås? Är det ens spaghetti in the first place? Har jag blivit lurad? Och hur fan stavar man till spaghetti? Spagetti? Spahgetti?

Bad tajming

Idag vid middagen utbrister plötsligt Tora mellan två tuggor: "Mamma jag måste bajsa". Hmm. Dilemma. När Tora säger att hon vill göra nummer 1 eller nummer 2 och samtidigt tar sig lite i grenen, då är det bråttom. Inte bråttom-bråttom som det var för någon månad sedan, men dock bråttom. I alla fall inte läge att säga: "Kan du inte hålla dig tills vi har ätit upp?". För det kan hon inte.
Stackars Signe. Hon hade precis hungrigt huggit in på sin lasange-puré. Jag kände att det inte var riktigt fair att slita upp henne från middagsbordet för att ta med henne och hålla Tora sällskap på tjoa. Och jag ville inte heller lämna henne ensam i köket sittandes i sin matstol. För det får man inte. "Don´t leave your child unattended", står det på stolsryggen. "Not even when Tora needs to poo-poo real bad". Eller så står det inte. Men det kunde ha gjort det. Så vad gör man.
Jo, jag rusar och hämtar pottan och ställer den på golvet i köket. Så där ja. En sitter förnöjsamt och bajsar. En annan äter lasange. Och den tredje undrar vad hälsovårdsmyndigheten skulle säga om de kom och hälsade på just då.

Välkommen på middag hos oss

Festmåltid

Idag till middag åt Signe riktig finmat. Oxfilé, färskpotatis, purjolök och paprika minsann.

Mums Fillibabba.

En banaaan

Idag åt Signe-liten banan till mellis. En HEL banan. Jag räknade lite på det där. Signe väger nästan nio kilo. Utan att direkt avslöja hur mycket jag själv väger, kan jag säga så här: det går ungefär åtta stycken Signe-liten på en stycken mig. Det innebär alltså att om jag skulle äta motsvarande mängd banan till mellanmål som Signe gjorde idag, skulle jag behöva trycka i mig åtta stycken bananer. Det är väldigt mycket banan det. Jag är inte ens säker på att jag över huvud taget skulle få i mig så många bananer. Och om jag mot förmodan skulle få det, skulle jag nog aldrig säga Chiquita igen!

Tolkningsfråga

Signe tolkade det här med smakrabatt bokstavligt

Kan själv!

Det finns tillfällen då jag väljer att titta åt ett annat håll. Ett exempel är när Tora skriker: "Kan själv!!", när smörgåsen ska bres för att sedan glatt konstatera: "Så gör man", när halva smörgåsmargarinpaketet är på smörgåsen och andra halvan är utsmetad på köksbordet.

Och här är ett annat exempel. Så såg det ut en gång i tiden när hon fick äta blåbärspuré själv med sked. Inget fläckborttagningsmedel i världen kunde rädda den tröjan.

Minisemester

I fredags kväll hade Janne playdate med bästa kompisen (som konstigt nog fortfarande vill umgås med oss trots vissa incidenter), så jag och tjejerna tog vårt pick och pack och flydde ut till mormor och Anders på Dalarö. Det var så trevligt att vi stannade ända till idag.
Dalarö är vårat egna lilla Sunwing Ving Resort på hemmaplan och med helgens medelhavsvärme, kändes det nästan som vi var tillbaka på Rhodos. Mormor är lika barnkär som värsta greken och lagar minst lika god tzatziki. Men bäst är hon på köttbullar. Idag till förmiddagsmellis (!!) tror jag Tora tryckte i sig tio stycken. Köttbullarna var tänkta till mormors lunchgäster. Nu fick de nöja sig med sill och potatis.

Cravings

Singan äter majskrokar. Det är det nya nu. Alla bebisar äter majskrokar. Om ni aldrig har sett en bebis äta majskrokar någon gång, kan ni se här hur det ser ut. Förmodligen har ni sett det, men trott att bebisen äter ostbågar. För det gör folk. De brukar titta på mig som om jag inte är riktigt redig i huvudet, när jag mutar Signe med en majskrok. Vad folk inte vet är att majskrokar innehåller 0% socker, 0% salt, och därmed även 0% smak.

Vad betalar man då 29 spänn påsen för, kan man undra? Och det gör jag. Därför har jag nu köpt helt vanliga jäkla smörgåsrån. Sådana som bebisar har tuggat på sedan urminnes tider. Signe gillar smörgåsrån precis lika mycket som majskrokar. Bra. Det blir billigare så. Problemet är att jag OCKSÅ gillar smörgåsrån. Eller, det var milt uttryckt. Jag ÅTRÅR smörgåsrån, gärna två stycken, och med smör emellan. Det måste vara ungefär lika nyttigt som att äta kanelbullar, men jag kan inte sluta. Paketet jag köpte igår är nästan slut. I längden kommer det nog ändå bli billigare med majskrokarna.

Vi klarade det!

Idag har Signe och jag varit och hämtat ut tentan. Tror ni inte att vi klarade den! Och inte bara det. Vi fick VG till och med. Signe gladde sig över resultatet i någon minut eller två, sedan kom hon på att hon var tvärhungrig. Jag hade tänkt att vi skulle luncha på studentfiket (med de humana studentpriserna) men det hade såklart stängt för sommaren, så det fick bli att äta ståndsmässigt på Värdshuset Kräftan som ligger i närheten av matematiska instiutionen. Nåja, vi hade ju lite att fira. Jag slog till på en "het Nasi Goreng med kräftstjärtar" medan Signe fick äta de medhavda resterna av gårdagens "potatis-med-laxpuré burk". Trots det stormtrivdes Signe på Värdhuset Kräftan. Hon har nog aldrig ätit med så god aptit som hon gjorde idag. Tyvärr var barnstolarna av den lite större modellen, och trots att jag hade stoppat ned min skinnjacka bakom ryggen på Signe var stolen lite väl "rymlig". Det hade till följd att Signe mot slutet av måltiden smaskade i sig sin lunch lite lojt halvliggandes, iklädd sitt plastförkläde och sin haklapp. Lite såsom jag tänker mig att romarna intog sina måltider. En av servitriserna stannade till och log mot Signe som glatt grinade tillbaka med laxpuré i hela ansiktet. "Men så söt", sa servitrisen och lade sedan till: "Är hon ett litet matvrak?". Jag nickade glatt till svar. Jajamensan. Sedan började jag fundera på huruvida det faktiskt var en komplimang, och om så var fallet, vid ungefär vilken ålder skulle inte längre vara i sin ordning att fälla just den kommentaren? Jag menar, om jag till exempel hade bestämt mig för att beställa in en portion till av den heta Nasi Gorengen med kräftstjärtar och servitrisen då hade sagt till mig, om än med len och vänlig stämma, "Är hon ett litet matvrak kanske?", då hade hon fått en rak höger.

Äta sniglar

Eftersom det är Tora själv som har tagit upp det här med det franska köket, sa jag till henne häromdagen, när vi återigen stod och tittade på en snigel som kröp på vår gräsmatta: "Visste du att man kan äta sniglar Tora?". Jag ångrade mig direkt. Vilket pucko till mamma berättar för sin tvååring att man kan äta sniglar? Det är ju inte så att hon kommer koka dem i smör och vitlök först, om hon bestämmer sig för att prova om det mamma berättade var sant. Men jag behöver nog inte oroa mig. Tora tittade på mig med vad som närmast kan betraktas som avsmak i blicken. "Uähhh, blää, äckligt!!". Hon till och med spottade för att markera hur avskyvärt hon tyckte det mamma sa var. Och det ska komma från en tjej som, förutom bjuder på groda, äter sand, gräs, små löv, blommor samt all sköns matrester hon hittar under köksbordet. Och kattmat. Även om hon hävdar att hon låtsasäter det sistnämnda. Men jag vet nog att det slinker ner en och annan Friskies emellanåt. Blä, vad äckligt! Då äter jag hellre sniglar!