Trendspaning

I går var Tora hos faster "Aaiia" (Maria alltså) hela dagen. Tora var överlycklig. Tänk vad skönt att få 100 % uppmärksamhet och inte jämt få höra "Inte just nu, Tora", "Mamma, kommer snart" och "Nej Tora, inte slå Signe". Signe och och jag var bjudna på lunch hemma hos kusin Lena och lill-syssling Ellen i Sjöstaden. När vi promenerade dit i vårsolen, Singan och jag, kände jag mig för första gången på länge lite chic. Troligen en effekt av vårvädret.

Nerifrån och upp hade jag på mig mina nya Timberland-promenadskor (som jag införskaffat på inrådan av fotterapeuten, som vänligt upplyst mig om att mina fötter är helt uttrampade efter att jag varit så tung så länge. Tack så mycket för den). Mina Brasilien-jeans som jag inte kunnat ha på 2,5 år (totalt omoderna nu men det struntar jag i. Jag kommer i dem igen och det är bra för humöret). En kritvit amningströja (tyvärr lite slapp i resåren och lite kort i midjan eftersom jag varit tvungen att tvätta den i 60 grader i stället för 40 för att få bort alla kräkfläckar). Min svarta skinnjacka (som jag tycker börjar bli lite väl sliten och därför vill köpa en ny. Janne säger att den bara har patina, men jag tror att han säger så för att han vill hålla lite strama tyglar om hushållskassan). Och som kronan på verket mina "nya" solglasögon som jag köpte förra sommaren. Jag tycker de är skitsnygga. Tora är mer skeptisk. När jag skjutsade henne i bilen till Aaiia på morgonen, sa hon ingenting under hela bilfärden utan tittade bara misstänksamt på mig. Till slut sa hon, "Näe mamma, inte glasögon". Vem kunde tro att jag skulle få en sån trendkänslig dotter.

Under promenaden till Lena gick jag och läppjade lite på en kaffe som värsta caffe latte-mamman. Nu var det ingen kardemummatoppad latte från något trendigt kaffehak i stan utan vanligt bryggkaffe i min rese-mugg som jag fått från blodgivarcentralen, men vadå? Kaffe som kaffe. Jag hade tänkt att toppa denna trend-förmiddag med att gå förbi second hand-barnaffären i Hammarbyhöjden och köpa lite vintage-barnkläder. Det ska ju vara hett just nu. Men Signe vaknade i vagnen redan i Blåsut. Hon verkade inte riktigt lika sugen på att shoppa som mamma. Mest hungrig.

Lunchen hos Lena och Ellen var jättetrevlig. Vi tog sedan en promenad i solen. Det gör man när man är mammaledig. Ellen och Signe ville prompt ha mat vid kolonilotterna vid Hammarbybacken. Men det var ju bara härligt. Se själva!

Färglära

Det måste vara väldigt svårt det här med färger när man är två år gammal. Tora har kunnat namnet på en massa färger ganska länge nu, men det verkar vara svårt att greppa vad det egentligen handlar om. Det är antingen det eller så är hon färgblind. När vi går promenader brukar hon peka på alla bilar vi passerar och tala om vad det är för färg. "Grön bil?", försöker hon med den första bilen vi möter. "Nej den är röd", rättar jag. Sedan kommer nästa bil. "Vit bil?", försöker hon igen. "Nej, den bilen är blå". Och så håller vi på. Statistikt sätt borde hon pricka rätt någon gång men det har ännu inte hänt. Fast om man pekar på en banan och frågar vilken färg det är får man alltid rätt svar. Hon svarar nämligen alltid glatt "GUL" när man frågar vilken färg något har, oavsett vad man pekar på. Jag har tänkt använda mig av detta nästa gång vi är på BVC och Tora är med. Jag har då tänkt att peka på något gult och fråga "Vad är det för färg Tora?". "GUL", kommer Tora att konstatera och BVC-sköterskan kommer förvånat att utbrista "Nämen, bara två år gammal och kan redan färger. Det var duktigt". Och jag kommer nicka stolt. Jajamensan.

Om riktig mat

Igår fyllde Signe fyra månader. Enligt Livsmedelsverket är det då man för första gången får ge små bebisar fast föda. Barnhandboken säger att ett annat sätt att se om babyn är redo för riktig mat, är att studera den medan du själv äter. Om den verkar intresserad kan det vara läge att pröva med att ge bebisen något eget att äta. Om detta stämmer har Signe varit redo länge. "Hon har en väldigt intensiv blick", brukar folk säga om Signe. Oftast fälls denna kommentar i samband med en lunch eller fika, dvs de stoppar något i munnen. Signe studerar dem väldigt ingående med sina stora blåa ögon.

Jag hoppas innerligt att Signe ska tycka om mat. Att Signes viktkurva nu pekar stadigt uppåt innebär dessvärre en ständigt hungrig Signe och med detta följer som en direkt effekt en ganska trött mamma. Jag hoppas att en tallrik gröt på kvällen ska göra Signe lite mättare. Sen låter det ju härligt sunt också. Jag kan riktigt se Socialstyrelsens slogan framför mig. "En tallrik gröt var kväller, gör ditt barn båd mätter och snäller". Eller nåt!

Men nu är dessvärre Signe ganska tuttfixerad. Om man försöker ge henne tuttmjölk i flaska, skriker hon som om man satte kniven i henne. Därför har jag nu köpt en ny typ av flaska. Den är utformad för att vara så lik en bröstvårta som möjligt. Bebisen ska tydligen tycka att det är lika mysigt att suga på flaskan som på tutten. Jag har konstaterat att designern av denna flaska måste vara en man och dessutom en ganska sorglig figur som aldrig fått se ett par kvinnobröst. Jag vet inte vems bröstvårtor som har fått stå modell för flaskan men det är verkligen inte mina. Jag tänker inte lägga in en bild på mina tuttar (eller nassar som Janne säger) för då måste jag ändra inställningarna på mitt bloggerkonto att sidan innehåller "adult material", men jag bifogar en bild på flaskan så kan ni avgöra själva. Fast egentligen spelar det inte så stor roll vad ni tycker. Om Signe diggar flaskan så gör jag det med.

Glad vår!

Denna helt underbara vårdags förmiddag har vi självklart spenderat i Nyckelviken. För er som har missat det, är det ett naturreservat i Nacka som är något av ett barnfamiljs-Mecka. Sist vi var där roade sig Janne med att överslagsräkna det sammanlagda värdet på alla barnvagnar som var där. Han kom väl upp i några hundratusen om jag inte minns fel.
I Nyckelviken finns möjlighet till all slags "frilufs", korvgrillning, kaffedrickning och djurskådning. Där finns hästar, får, kor, hönor, kaniner men framför allt, grisar. Jag har aldrig sett så stora grisar som det har i Nyckelviken. De är gigantiska. För en tvååring måste dessa grisar te sig ENORMA. Janne hävdar dock att grisarna är normalstora. Att grisar faktiskt är så där stora, men jag vet inte jag. Jag menar, vad vet Janne om grisar? Han är ju ingen månskensbonde direkt.
Tora började i alla fall tjata om grisarna redan när vi satte oss i bilen. "Grisarna?", frågade hon typ en gång i minuten, vilket hinner bli rätt många gånger under den kvart det tar att åka. Femton för att vara exakt. När bilen äntligen svängde ner mot Nyckelviken pekade hon ut genom bilfönstret och sa, "Där. Grisarna. Mamma ser du?" Jag tittade ut genom fönstret och sökte förtvivlat med blicken. Jag såg inga grisar. Bara två pensionärer som var ute och strosade i vårsolen. Inte kan det ha varit dem hon menade?
När vi så slutligen kom fram till de riktiga grisarna var dock intresset från Toras sida tämligen svalt. Hon kastade en förstulen blick mot den, enligt mitt tycke enorma, galten som lättjefullt låg och solbadade i gyttjan och sa argt, "Näe, annan!". Sen ville hon gå tillbaka och titta på hönorna.

Under eftermiddagen höll vädret i sig och medan Janne oljade utemöblerna gick jag och tjejerna en promenad till Konsum och köpte vårens första glass. I vagnen på väg dit skaldade Tora en liten vårdikt. Den gick så här. "Solen skiner. Varmt o fönt. Fjälilarna flyger. Dä uppe" Det sista ska man säga samtidigt som man viftar med skitiga små fingrar högt över huvudet. Glad vår på er!

På målsnöret

Fasiken, jag tror hon hann först!! Det måste ha rört sig om minuter, om inte sekunder rent utav.

Från mage till bebis

Det slog mig plötsligt att jag liknat alla mina familjemedlemmar vid elefanter utom mig själv. För att bevisa att jag inte är helt utan självironi, bifogar jag nu ett kort från senaste julträffen med tjejerna. Elefanten längst till höger är jag. Anledningen till att jag är så mycket större än de andra gravida (jo, de är faktiskt gravida allihop) är att elefanter är gravida i tjugotvå månader och människor bara i nio. Bara så att ni har det klart för er.

Nu har i alla fall de flesta av dessa magar förvandlats till små bebisar. Tre av dem var hemma hos oss på besök idag med sina mammor i släptåg. På kortet ligger tyvärr inte bebbarna i samma ordning som magarna. Vi mammor fick nämligen lite problem med logistiken vid fotningstillfället, men nu kan ni ju istället roa er med att gissa vilken bebis som låg vilken mage. Inte så lätt som man först kan tro. Från vänster till höger presenteras i alla fall Elin, Folke, Simon och sist men defintivt inte minst Signe. Folkes mamma Jenny (ägaren av Nej men håll i hatten-bloggen) tycket att detta var ju rena scoopet för bloggen. Jag hoppas, hoppas att jag hinner först med publikationen. Hela min fortsatta blogg-karriär kan ju hänga på det här. Sist jag tittade hade Jenny ännu inte uppdaterat sin blogg!

Frukostbekymmer

I morse frågade jag Tora vad hon ville ha till frukost. Varför jag gjorde det är lite oklart. Kanske för att jag hoppades att hon skulle säga "Lite fullkornsbröd med ost, skinka och lite skivad paprika tack. Med ett stort glas mjölk till". Det sa hon inte. Hon sa "Laxbullar". Laxbullar!! Vad är det? Hon kan ha sagt taxbullar också men det låter ju avskyvärt äckligt. "Det har vi inte", svarade jag sanningsenligt. "Men du kan få köttbullar om du vill". I nästa sekund ångrade jag mig. Nu kommer Tora vilja ha köttbullar till frukost i ungefär två veckor framöver. Det är ungefär så länge hennes hang ups brukar hålla i sig.

Jag tinade tre köttbullar i mikrovågsugnen. Tora åt upp dem ganska raskt. "Mera", bad hon. Jag tinade tre till. "Mera köttbullar", sa Tora med munnen fortfarande full, som värsta Karlsson på taket. Jag vet inte vad näringsläran säger om mikrovågsugnstinade Mamma Scan-köttbullar till frukost men jag tvivlar på att det är något som rekommenderas. "Nej, du får äta lite smörgås nu", försökte jag. "Med ost och skinka på". Jag lade en liten bit ost och en bit skinka på en halv skiva bröd. Tora åt upp osten och skinkan och sa "Tack för maten".

Efter frukost var jag och Signe på BVC. Hon har tidigare inte gått upp i vikt riktigt som hon ska, så vi var där för en kontrollvikt. Våra nya matningstekniker hade dock gett resultat. Signes viktkurva hade gått avsevärt uppåt. De nya fläskvecken jag tycker mig ha sett på hennes armar och ben var således ingen synvilla. Snart ska Signe dessutom få börja äta vanlig mat. BVC-sköterskan gav mig en folder om näringslära för barn. Undrar om hon har fått reda på våra frukostrutiner?