Storhandling

Det fina vädret trots, åkte vi igår förmiddag och handlade. Vi var helt enkelt tvugna. Kylskåpet ekade tomt och på morgonen satte jag på Signe den sista rena blöjan i paketet. Sen är det ju rätt smart att handla när det är fint väder. Det är inte lika många som handlar en sådan dag och man har tid att botanisera lite bland varorna. Dagens fynd var en falukorv med endast 2% fetthalt. Janne och jag blev lika exalterade som om vi funnit ett årgångsvin i mejerihyllan. Den här viktväktardieten verkar sätta sig på huvudet.

När vi kom hem visade det sig dock att Janne hade "syndat". På diskbänken bland de upplockade varorna ser jag sex stycken Toblerone.
"Har du köpt Toblerone?!", säger jag lite irriterat.
"Det var tre för tio kronor", svarade Janne. "Det var inte meningen att du skulle se dem. Jag hade tänkt gömma dem, men så ringde telefonen och jag glömde bort det".
"Ååh", suckar jag. "Nu kommer jag ju äta upp dem. Du får gömma dem".
"Jag gömmer dem här i frysen", säger Janne och stoppar ned chokladen i översta frysfacket.
"Det där är väl inte att gömma", säger jag. "Nu vet jag ju var dom ligger".
"Men nu kommer du väl inte äta dem när det blivit en sån grej kring det", svarar min man då.
"Näe", muttrar jag till svar.

Nej jag kommer självklart inte äta upp chokladen, men Signe kanske gör det. Jag sa förut att jag trodde att det kunde ha varit jag som ätit upp chokladbollarna som blev över från Toras kalas. Nu tror jag faktiskt att det kan ha varit Signe som tryckt i sig dem. Sedan hon börjat äta riktig mat har hon blivit väldigt glupsk. Hon ser dessutom misstänkt mullig ut. Det är säkert hon som ätit upp bullarna som blev över från utflykten i fredags också. Och alla smultronkakorma.

Hågelbyparken

Signe på utflykt

Tora och Freja marcherar

Tora och Agneta

Idag har det varit utflykt med dagmamme-barnen med familjer till Hågelbyparken. Kvart i nio var det samling med bilarna, så att vi skulle kunna rulla iväg kort därefter och hinna med "häst och vagn turen" vi bokat. Strax före klockan åtta var vi uppe ur sängarna hemma hos oss. Jag hade då dryga halvtimmen på mig att fixa i ordning mig själv, klä på två blöjbarn, fixa frukost, göra matsäck och packa in vagnen och ungar i bilen. Det är inte gott om tid, för den som undrade. Tora fick välling framför TV:n och jag åt frukost samtidigt som jag packade bilen. Signe fick åka iväg i sin pyjamas. Men vi hann till samlingsplatsen i tid. Det enda som inte hanns med var att amma Signe. Hon klarar sig till vi kommer fram, tänkte jag. Hur långt kunde det vara till den där parken egentligen?

Det visade sig vara oändligt långt. Särskilt som Signe började skrika redan vid Hökarängen. Agneta som hade valt att åka med vår bil försökte förgäves trösta. Strax efter Flemingsberg kräktes Tora. Första gången. Som tur var hade jag hunnit stanna bilen på en långtradarparkering och fått ut Tora ur bilen. I stället för i bilen, kräktes hon nu på sina sandaler. Medan Agneta tröstade Tora, stödammade jag Signe lite. Hon blev om möjligt ännu argare. Helt hysterisk över att bara ha fått en halv tutte, men vi var tvugna att köra vidare. Vid Tumba centrum kräktes Tora igen. Den här gången kunde jag inte stanna eftersom jag i all tumult hade jag lagt mig att köra i bussfilen. Tora spydde, Signe skrek, busschaufförerna tutade ilsket på mig och Agneta ångrade bittert sitt val av bil.

Till slut kom vi ändå fram och det blev en jättetrevlig dag trots allt. Efter lunch åkte vi hemåt. Konstigt nog ville ingen lifta med oss hem.

Barnkalas

I tisdags var det "äntligen" dags för Toras tvåårskalas som hon höll på hemmaplan för de andra dagbarnen. När jag lämnade Tora hos dagmamman Agneta i måndags, dvs dagen innan kalaset, berättade hon att Pontus (Toras "bästis" hos Agneta) på söndagen hade sagt till sin mamma "Åhh, vad jag längtar till Toras kalas. Nu är det bara två dagar kvar". Det är sådana kommentarer som gör en lite varm om mammahjärtat men som samtidigt medför lite prestationsångest. Man vill ju inte att Tora ska bli hågkommen som flickan som hade de tristaste kalasen. Än så länge hade vi (läs mormor) bakat bullar och rullat chokladbollar. Thats it! Jag bestämde mig för att fixa till en fiskdamm. Med riktigt godis i påsarna. Inte russin och tandborste här inte.
Klockan halv två kom så hela ligan. Det verkade som om hela huset plötsligt fylldes av barn men det var faktiskt bara fem stycken, sex om man räknar med Signe. På bordet stod uppdukat ett stort bullfat, chokladbollar, ett stort fat med glass samt lite majspuré till Signe (stackars barn). Jag måste erkänna att jag helt missbedömt hur mycket bullar det äts på ett barnkalas. Det gick åt hela två stycken. En åt Agneta och en åt Pontus, mest av artighet tror jag, han säger alltid så väluppfostrade saker. Till exempel sa han, "Vad fint ni har", när han kom. Det är väl artigt sagt av en fyraåring? Det var också han som åt den enda chokladbollen. Nu är de dock slut. Tora gillar inte chokladbollar och Janne äter dem inte heller. Detta innebär att någon, jag tror det kan vara jag, har ätit upp resterande 24 chokladbollar sedan i tisdags. Idag är det fredag.
Under fikat sjöng vi självklart "Ja må hon leva". Tyvärr sa Rasmus fel namn när han skulle säga "Ett stort leve för Tora, hon leve", han råkade säga Saga istället (det var hon som fyllde år senast), men det gjorde ingenting. Tora tror nämligen att sången går så, för sist hon sjöng den så sjöng de ju faktiskt så. Rasmus skämdes dock lite. Sen skämdes han ännu lite mer när han rev ner fiskdammen så att en glasvas for i golvet med ett pang. Även om jag lovade honom att det inte gjorde någonting alls och att det inte var hans fel. För det var det faktiskt inte. Jag menar, vem kommer på tanken att hålla upp ett fiskdammsskynke på ett barnkalas med en glasvas?!
När Janne kom hem efter jobbet och frågade henne hur kalaset hade varit, svarade Tora "Pang! Pang i bygget". Jag tycker det var en ganska bra sammanfattning.

I väntan på doktorn

Det finns bra och mindre bra tillfällen för Signe att bajsa igenom sina kläder. I väntrummet till doktorn hör till kategorin mindre bra. Idag hade jag läkartid klockan kvart i två. Nästan exakt på klockslaget 13.45 bajsar Signe där hon sitter i mitt knä. Hur många blöjor man än byter upphör man aldrig att förvånas över de enorma mängder bajs som kan komma ut ur en sådan liten kropp. Den här bajsen gick inte bara igenom Signes kläder utan den gav även mig en prydsam blöt fläck på låret. Nu uppstod ett litet dilemma. Jag hade ingen susning om hur pass försenad doktorn var. Risken var rätt stor att jag skulle höra mitt namn ropas upp medan jag befann mig inne på toaletten med en bajskletig naken Signe på golvet. Jag tog det säkra före det osäkra och satt kvar och väntade, för att tio minuter senare stolpa in med bajsvåta jeans till farbror doktorn. Signe verkade dock ta det hela med ro.

Dalaröbesök

Idag har Janne varit på svensexa hela dagen. Jag och tjejerna bestämde oss då för att åka och hälsa på mormor och Anders på Dalarö, där vi tvingade mormor att baka bullar och chokladbollar till Toras tvåårskalas. Om man är mormor tycker man nämligen bara att det är roligt att baka bullar! Hoppas jag.

Tora däremot tyckte att det var sådär lagom skojigt att baka. Hon tyckte det var kul att hälla i ingredienserna till chokladbollarna och se på när jag fixade till smeten. Sen tyckte hon att det var kul att äta strössel. Men där någonstans upphörde intresset. Då tyckte hon att det var desto roligare att locka med små pojkar på farligheter. Vi var nämligen inte ensamma om att besöka mormor och Anders idag. Toras "plastkusin" Loke och hans mamma Johanna kom också förbi och hälsade på. Loke är 1,5 år och har precis lärt sig gå. Det ser inte alltför stadigt ut när han vinglar sig framåt. Tora som är lite äldre roar sig med att gå upp och ner för den långa trappan till verandan. Till slut verkar dock Tora tröttna på att trampa upp och ned för trappan alldeles själv. Hon går istället fram till Loke. Jag hör hur hon säger till honom med en lockande röst, "Kom Loke. Ser du. Trappan. Kom". Sen springer hon skrattandes mot trappan men tittar över axeln för att förvissa sig om att Loke följer efter. Och det gör han glatt och vingligt. Han hinner stappla upp en ganska många trappsteg innan hans mamma räddar honom ned igen. Nu undrar ni säkert varför jag bara satt där och lät denna presumptiva hjärnskakning ske mitt framför mina ögon. Och det har jag faktiskt inget bra svar på.

Signe var som vanligt ett solsken hela dagen. Hon fick dessutom ett riktig skrattanfall när Tora och jag busade med henne. Buset gick ut på att vi pekade på hennes näsa och sa pip. Varje gång skrattade Signe högt av förtjusning. Sen tyckte hon att det var kul när Tora försökte hypnotisera henne också. Jag har ju tidigare berätttat att Tora gillar Djungelboken. Nu skulle jag inte längre vilja kalla det för att hon "gillar" Djungelboken, hon är snarare sjukligt fixerad av den. Det nya är att hon sjunger "Vyss på dig, se på mig..." och tittar på en med stirrande blick och vickar på huvudet fram och tillbaka. Som sagt, Signe tyckte det var hysteriskt kul. Jag blir mest rädd.

Tora-solsken

Tora var på ett underbart humör i morse. Det är bara att njuta. Sista tiden har hon nämligen haft ett fruktansvärt morgonhumör. Allt man gör är bara fel, fel, fel. Men som sagt, i morse var hon ett litet solsken. Och dessutom verkar mamma ha stigit lite i graderna.

Redan tidigt på morgonkvisten fick jag det första ömhetsbeviset. Jag stod på knä och höll på att byta kläder på Signe som låg på golvet. Eftersom man alltid är tvungen att prioritera sig själv sist, hade jag inte hunnit klä på mig själv utan hade bara underkläderna på mig. Tora ställer sig bakom mig och börjar nypa mig lite i fläskvecken på sidan av ryggen. Jag tycker ju att det där var ju högst fräckt och dessutom kittlar det ju lite. "Men Tora vad gör du?", utbrister jag. Tora svarar något som låter som "Ta sass" och fortsätter nypa mig. Ta sats! Ska hon hoppa upp på min rygg nu?! "Va sa du?", frågar jag, jag måste ha hört fel. "Masass", upprepar Tora. Massage! Min underbara dotter ger mig ryggmassage på morgonen.

Efter detta äter vi frukost utan några större utbrott av trotskaraktär. Medan jag plockar av köksbordet kommer Tora och rycker lite i mina byxben. "Mamma, kramas", ber hon. Jag lyfter upp henne och ger henne en stor kram. Medan hon sitter så i min famn, lägger hon sina frukostkladdiga små händer runt min ansikte och smeker dem över mina kinder. Hon tittar ömsint på mig och säger vänt "Berätta, vad har du gjort i dag". Ibland vill man ju bara gråta lite av glädje.

Lite skit i hörnen

Härom dagen ringde jag Janne till jobbet. "Hej det är jag", säger jag. "Kan jag ringa dig om ett par minuter bara?", svarar Janne något stressad. "Visst det går bra".

Jag väntar en minut. Två minuter. Jag väntar i tre minuter. Vid tre går gränsen för mig vad "ett par" minuter innebär. Då kan man i princip få vänta hur länge som helst och en gång har Janne t.o.m. glömt bort att ringa upp mig igen över huvud taget. När man är tvåbarnsmor lär man sig snabbt att prioritera tiden. Att sitta och vänta vid en telefon som inte ringer räknas defintivt inte som effektiv tid. Jag återgår till det jag höll på med innan jag ringde, nämligen dammsugning. För att höra när telefonen ringer stoppar jag den i fickan på mina mjukisbyxor. När Janne ringer upp (efter typ en kvart) hör jag det inte ändå förrän på typ sista signalen.

"Hej! Jag höll på att missa att du ringde. Jag hörde inte telefonen", flåsar jag i luren. "Nähä, vad gör du då?", undrar Janne såklart. "Jag dammsuger", svarar jag eftersom det är just det jag gör. "Va!? Dammsuger du?", utbrister min man uppenbarligen mycket förvånad över detta faktum. "Ja! Jag gör faktiskt det ganska ofta", svarar jag något förnärmad. Och sant är det också. För jag tycker faktiskt att det räknas som att "man dammsuger" även om man bara suger upp smulor under köksbordet med den lilla handdammsugaren. Och det gör jag ju (tämligen) ofta. Betydligt oftare än Janne i alla fall.

Fast det är klart. Så där vansinnigt ofta städar jag inte här hemma. Små barn kan nämligen bli väldigt allergiska om man har överdrivet rent hemma. De måste vänja sig vid många olika slags bakterier. Det finns det som tur är hemma hos oss. Sist Tora såg mig skura (nu har jag för tillfället glömt bort när det var, men det kan inte ha varit så vansinnigt länge sedan i alla fall, för Tora hade lärt sig prata) pekade hon på skurmoppen och frågade "A e de?". "Det är en skurmopp", svarade jag och tänkte att det var ju lite pinsamt att hon aldrig sett en skurmopp förut. Jag bestämde mig för att på ett pedagogiskt sätt berätta vad jag gjorde. "Man doppar skurmoppen i vattnet här och sen tvättar man golvet", förklarade jag för Tora samtidigt som jag började svabba köksgolvet. Tora tittade en stund på mig när jag skurade. "Mamma målar", konstaterade hon sedan. "Mamma måla golvet".