Är det blod mamma?

Jag har visserligen precis läst ut "Låt den rätte komma in" och må vara en aningens färgad av den, men i morse när vi stod i hallen och klädde på oss, tyckte jag faktiskt att Tora frågade mig medan jag höll på att dra på henne täckbyxorna:

"Dricker du blod mamma?"
"Vad sa du??!!"
"Dricker du blod"

Ehh, jag måste höra fel alltså, tänkte jag. Okej att vi låter henne titta på Madicken, men vid vampyrfilmer har vi alla fall dragit någon slags gräns.

"Säger du blod?"
"Ja"
"Frågar du om jag d r i c k e r blod"
"Nä"

Phu! Det var ju skönt att ha rett ut det, men något med blod var det i alla fall som hade gjort henne lite fundersam och jag hade tydligen varit inblandad i det hela också. Jag tänkte så att det knakade, och så drog jag mig plötsligt till minnes.

"Menar du blodet i mammas säng?"
"Ja!!"
"Det är borta nu. Jag har tvättat det"
"Mhm"

Förra veckan någon gång hade jag nämligen mens och hade satt på nattbindan lite slarvigt, vilket resulterade i en ganska stor röd fläck på lakanet. Eftersom vi nyss bytt sängkläder, blev jag personligen rätt irriterad vid åsynen av fläcken, men Tora nöjde sig inte med det. Hon blev topp tunnor rasande.

"Vad är det?", sa hon uppfodrande och pekade på fläcken.
"Det är blod. Mammas blod"
"MAMMA! SÅ FÅR MAN INTE GÖRA"

Inget medlidande här inte. Inget "stackars dig mamma" eller "har du ont mamma, behöver du plåster?".
Nej, i den här familjen daltas det inte minsann!

Vår lilla flicka

Men jag måste ju bara få visa det här kortet på Signe. När hon är så söt med diadem och klänning när vi ska åka på födelsedagsmiddag till morfar. Okej att diademet bara fick sitta på i typ fem sekunder, ungefär så lång tid det tog att lyckas ta ett någorlunda okej kort. Men ändå. I hela fem sekunder såg Signe-liten nästan ut som den söta lilla flicka hon faktiskt är.

De andra korten kan man väl säga blev så där.

Madicken

I fredags när jag kom och hämtade Tora, fick vi lite bassning för att vi låter Tora titta på Madicken. Det hade tydligen kommit fram genom att Tora i princip hela dagen sprungit runt och ropat: "Madicken är dööööd. Madicken är dööööd" (precis som Lisabet ropar i filmen när Madicken hoppat ned från hustaket med ett paraply i handen så att hon får en hjärnskakning, om ni minns).

Och jo, visst kan jag hålla med om att jag kanske inte direkt

ö n s k a r att Tora ska säga "lortunge" eller "jävelunge" åt något annat barn (som Mattis kallar Madicken för (märks det att jag kollat en del på Madicken på sista tiden?)) men jag tror mig veta att det ropas en hel del betydligt värre saker på skolgårdarna idag. Lortunge kan nog i det närmaste betraktas som en komplimang i jämförelse. Vi låter nog Tora fortsätta titta på Madicken trots allt. Det värsta i Madicken-filmerna är ändå Madickens mamma som bara ligger i sängen och har ont i huvudet hela tiden och i princip bara suckar och säger: "Näääee Madicken" och "Men Elisabeth då".

Nej, tacka vet jag Ronja. Den tjejen är det lite krut i. Synd bara att Birk ska vara en sådan fjomp. "Ronja. Söstra mi". Ahh men förstå vad töntigt. Fast söt, det är han.

Okej då!

Jag tror det har efterfrågats bilder.

Tärnor på rad, en pepparkaksgubbe...

...en lucia, en tomte, en Tora och en mamma.

..och tomteluvan kom till användning ändå.

Det gick som det gick

Man kan väl säga att det var tur att jag inte for land och rike runt och letade efter en gul tomteluva, för när jag kom till dagmamman för att byta om Tora till luciatåget i går eftermiddag, fullkomligt vägrade hon att klä ut sig över huvud taget.

"INTE"
"Men titta på Saga som är Lucia och Pontus som är pepparkaksgubbe, vill inte du också vara utklädd då?"
"NÄÄ"
"Bara en tomteluva?"
"Jag vill ha en ANNAN mössa. Den BLÅA"
"Okej, okej man behöver inte"

Så när alla andra barnen förväntansfullt sprang runt i sina tomteoveraller och lucia-nattlinnen, satt Tora och surade i sitt regnställ med sin blåa blåbärsmössa nedtryckt över ögonen med nappen intryckt i munnen. En annan mamma sneglade lite mot oss och sade sedan, så där lite helt appropå rakt ut i luften fast ganska högt, att hon hade "en extra tomteluva med sig utifall att någon skulle ha g l ö m t att ta med sig". Och som om det inte var nog pinsamt med det, kom nästa dråpslag när Tora dessutom vägrade att gå i luciatåget om inte jag gick med och höll henne i handen.

Som den goda moder jag är, gjorde jag givetvis det. Stod där och mimade och höll Tora i handen som fortfarande surade med blåbärsmössa och napp. Till och med när Tora mitt i "Staffan vara en stalledräng" hade fått nog och drog ut sin lilla hand ur min och sprang iväg, stod jag kvar en liten stund bland de små tomtarna och luciorna som räckte mig till midjan medan fotoblixtarna smattrade. Och Toras mormor och morfar som kommit för att se sitt älskade barnbarn gå sitt första luciatåg, fick istället se sin 32-åriga dotter stå där upprad med småfolket iklädd täckjacka och vit toppluva.

Skönt att det är ett helt år kvar till nästa gång!

Elefanter glömmer aldrig

Konversation i hallen i morse.

"Och så kommer mamma med din tomteluva sen"
"Ja, en gul"
"Mmm, jag får se om jag hittar en gul. Annars blir det en röd"
"Nej, en gul"
"Tora det finns inga gula tomtar. En röd luva går precis lika bra"
"Nej, jag tror inte det"
"Men ALLA ANDRA barnen kommer vara röda tomtar, vill inte du också vara en RÖD tomte då?
"Näej"
"Nähä"

Och jag som trodde att hon hade glömt bort det där med gula tomtar. Klockan 15 idag blir det åka av. Jag får skylla på Parlino.

Handen som gungar vaggan

Jag tänkte att jag skulle lägga upp en bild för att visa ungefär hur det ser ut när jag sitter och försöker söva om Signe-liten i hennes säng om nätterna. Det som brukar somna först är min röv på den pyttelilla inte allt för bekväma pinnstolen.