Godmorgon då!

När jag vaknade i morse hade mitt hår lite av ett eget liv. Det får tydligen det om man innan man går och lägger sig, duschar med sitt nedkräkta barn och därför snabbar sig på och kvickt tvättar håret med barnens balsamschampoo med anti-tear-formula (som fan inte funkar på Tora i alla fall).

Den bleka uppsynen och påsarna under ögonen kan jag dock inte skylla på schampoot. Det är Signes fel eftersom hon har envisats med att sova sked hela natten. Om man själv är knappa 1.70 m lång och sover sked med någon som är dryga 80 cm, blir effekten att man får osedvanligt många sparkar i skrevet. Det kan jag tala om för er.

Men återigen, håret. Är det inte lite Kitty Jutbring över det?

Kitty och jag, we're like this!

Bevare mig väl

Om ni undrar vad jag gör, så sitter jag och bloggar och hoppas att den där spyan av fiskbullar i dillsås med små bitar av potatis och broccoli i, som Tora lagt på sovrumsgolvet, på något magiskt sätt ska torka upp sig själv.

Men jag tror inte att det kommer hända. I alla fall inte idag.

Suck!

UPATE: Frida tyckte att fiskbullespya var något av det äckligaste hon kunde tänka sig. Då kan jag informera om att blodpuddingskräks är sju resor värre.

Fyra år!

Idag för exakt fyra år sedan träffades jag och Janne för första gången, på en gemensam väns födelsedagsfest med karaoke-tema.

Först sjöng vi "Sweet Child of Mine" tillsammans, sedan petade jag in en snus och hävde en flasköl på ca fyra sekunder (jag har tävlat i SM i ölhävning, om ni undrar). Janne tyckte jag var den underbaraste kvinnan som någonsin gått i ett par för stora gymnastikskor (eftersom jag hade stukat ena foten).

Och nu sitter man här. Med två sjuka ungar. Och kunde inte önska sig annat.

Eftersom Janne glömde vår bröllopsdag i år (igen) har jag ingen större förhoppning om att han på något sätt ska uppmärksamma denna dag. Det som vidare talar för det, är att han tycker att det är den 12 januari som är det datumet som räknas som det när vi blev tillsammans. Han hävdar att det är för att det var då vi "bestämde" att vi var ihop. Jag däremot vet att det är för att det dessutom är min födelsedag då, och att han tycker att det är väldigt praktiskt att kunna slå ihop två kom-ihåg-dagar till en.

Men jag älskar dig ändå Janne!

En till nere för räkning

Alltså. Jag är vanligtvis inte speciellt kräsmagad, men när jag i morse från hallgolvet torkade upp ca en halvliter fullkornsvälling med en svagt syntetiskt doft av päron som hade varit nere i en liten barnmage och vänt, hulkade jag faktiskt lite grann.
En aningens bara.

Sedan hittade jag lite intorkat barnbajs bak på mina mysbyxor och undrade exakt hur länge jag har gått runt med det där.
Då hulkade jag lite till.

Så nu vet ni vad jag gör idag. Vad gör ni?

Atjoo, atjoo, prosit

Det är lite snorigt här hemma för tillfället och det är framför allt Signe som tultar runt och nyser. Men jag tänker inte klaga. Vi har klarat oss nästan hela hösten från förkylningar så det var väl helt enkelt vår tur nu. Fast snorigt, det är det.

Jag: "Signe vad du snorar. Din lilla snorgärs"
Signe: *snörvel*
Tora: "Signe är INTE en snorgärs!"
Jag: "Nähä, vad är hon då?"
Tora: "En SNORUNGE!!"

För ett kort ögonblick där, trodde jag nästan att Tora skulle ta sin lillasyster i försvar. Säga att man faktiskt inte får lov att kalla Signe för en liten snorgärs på det viset. Men så, hallå! Världen till mamma. Det är Tora vi pratar om här. Hon som kallar VEM hon vill, VAD hon vill, NÄR hon vill.

Värsta såpan alltså

Hedgehog-Sara frågade i en kommentar om det möjligtvis var så att Signe och Jack skulle gifta sig. Det hade förvisso varit trevligt det med, men nu är det så att Signe redan är bortlovad till den här pepparkaksprinsen, prins Folke. Jag fick tre kameler och ett löfte om alltid trevliga middagar med svärisarna för henne. En mycket bra deal om du frågar mig.

Fast det är klart. Nu har inte Signe har sett Jack när han är så där het i sin tomte-outfit. Hon kanske kommer protestera å det vildaste när hon får reda på att hon redan är paxad och vill komma att byta kavaljer.

Det kan bli ett mycket spännande triangeldrama av det det här.
To be continued...

Se upp i backen

Ehh, jag måste erkänna en grej, och det här kan bli rätt pinsamt. Eller så blir det inte det. Vi får se.

Ni vet när man hela sitt liv gått runt och trott att något är på ett visst sätt, men så en dag blir man plötsligt medveten om att så inte alls är fallet. Att man har haft helt fel, hela tiden. Som när man till exempel har gått och sjungit helt fel sångtext till en känd sång och så påpekar någon lite fint så där, att de faktiskt inte sjunger det som man går runt och galer. Utan något helt annat.

På det sättet pinsamt.

I alla fall. När jag åker pulka (okej, det var några år sedan sist nu, typ närmare 25 år sedan för att vara mer exakt) och står längst upp i backen redo att kasta mig ut i branten, har jag sedan jag varit liten alltid ropat högt de bevingade orden:

"Se upp i backen. Tre hål i nacken"

Men så slog det mig plötsligt idag, att så kan man ju för sjutton inte säga!! Tre hål i nacken! Vad makabert att säga så! Eller säger man så, och vad är det för jäkla hål som åsyftas då? Inte de som jag tror att de är. Väl?

Förresten, här är en länk till en rolig sajt där folk delar med sig av sina "misheard lyrics".