Lite sång, lite dans, lite naket

Jag är ensam hemma med barnen ikväll då Janne är borta med jobbet. När klockan är runt 18.30 har vi precis kommit upp ur badet och jag står i köket med två nakna, skrikande ungar klängandes kring benen samtidigt som jag försöker stressa fram lite välling. Det är då det plingar på dörren. Jag lyckas slita mig från köket och klampar snabbt och lite irriterat ut i hallen för att öppna dörren. Men det är inte förrän jag precis trycker ned dörrhandtaget som jag inser att jag inte har något på mig på underkroppen*. Och min blus är av den något kortare modellen.

På farstukvisten står en yngling med rosiga kinder och fjun på överläppen. Jag skulle säga att han precis lämnat puberteten men eftersom han visade sig vara talesman för elföretaget e-on, var han nog lite äldre än så. "Eh eh eh", fick dock den unge mannen fram medan färgen snabbt och klädsamt steg på hans kinder: "Jag kanske kommer lite olämpligt".

Och där tycker man ju att han borde ha vett nog att tacka för sig, men istället tvingades jag stå där i dörrhålet i ännu några sekunder medans låren sakta förfrös och höra honom stamma fram att "de var ute i området för att tala om sina förmånliga elavtal". När han hade vett nog att hålla tyst tillräckligt länge för att jag skulle hinna flika in att "vi nog inte var intresserade" drog han en lättnadens suck och pep iväg fortare än en avlöning.

Att som säljare gå runt och knacka dörr i ett villaområde runt middagstid må vara ett de värsta jobben man kan ha. Men jag bjöd i alla fall på lite show. Det var som hämtat från den där scenen** ur "Tillsammans" när hon står där utan trosor i köket och diskuterar vems tur det är att diska.

*Jo, jag hade trosor på mig.

** Satan vad jag har googlat och youtubeat efter bilder på den scenen, men icke!

Fast om jag inte hade youtubat halvt ihjäl på Tillsammans så hade jag missat den här sköna Ted-låten.

Förkylningens baksida

Satan i gatan vad förkyld jag är. Under tråkiga stunder brukar jag roa mig med att försöka räkna ut hur mycket slem som lämnar min kropp varje dag i form av tjockt gult snor och oidentifierbart gulgrönt klet från luftrören. Vi pratar deciliter.

Och Janne är snudd på lika förkyld han. Vi tycker o e r h ö r t synd om oss själva, Janne och jag, fast den det e g e n t l i g e n är mest synd om är Signe-liten. Eftersom både Jannes och mitt luktsinne är totalt utslagna, händer det alltför ofta att minstingen i familjen får vagga runt med bajsblöja som hänger i knävecken i ett par timmar utan att någon tar någon som helst notis om detta. Tyvärr inte hon själv heller.

Jag är dock inte så förkyld att jag skulle missa att jag själv bajsat på mig. Det vore oerhört pinsamt.

Jobbe?

Idag har jag sökt två jobb som lärare i höst. Kan dock inte säga att det vimlar av gymnasielärartjänster i fysik och matematik i stockholmstrakten. I alla fall inte där jag letar.

Ni som är lärare och läser den här bloggen, var ska jag leta? De jobb jag sökt hittills, har jag funnit via ams och karriärguiden.se. Finns det månne någon hemlig lärarjobbsklubb? Kan man få be om att bli inbjuden i så fall?

Askungen II

Igår kväll var Tora mycket hjälpsam och hjälpte oss mer än gärna att städa. Med en diskborste i högsta hugg, skrubbade hon villigt golvet med extra mycket vatten och såpa, samtidigt som hon sjöng "Sjung min näktergal" med sin allra vänaste stämma.

Det är tydligt att vi har mer än en Askunge här hemma. Fast vad jag minns städade aldrig Askungen naken. Inte i Disney-versionen i alla fall.

Egenkär

Tora kröp upp i knät på mig häromdagen och ville kramas lite. Eftersom det inte händer alltför ofta tänkte jag att jag skulle passa på.
"Vet du vem du är?", viskade jag ömt i hennes öra.
"Nej", svarade Tora.
"Du är världens bästa Tora som jag älskar", svarade jag, för så är det ju.
"Nej", skrattade Tora."Jag är Janne".
"Är du Janne?"
"Ja"
"Ja men då älskar du mamma då!"
"Nej, då älskar jag Janne!"

Förvisso!

Kan du ge mig lite papper?

Vi har alltid sjukt mycket toapapper hemma. Det är för att när vi är och handlar, så undrar vi alltid om vi har något toapapper och varenda gång blir vi osäkra och köper en bal för säkerhets skull. Vi har hela städskrubben full med dasspapper. Och varje gång jag ska hämta några rullar tänker jag på den där polisstationen i Värmland som jag läste om på text-TV för ett bra tag sedan nu.

Den där stationen där någon hade fått tillfälligt hjärnsläpp och som istället för att beställa hundra balar toalettpapper, beställde hundra PALLAR toalettpapper. De där värmländska snutarna hade så mycket dasspapper att de inte visste var de skulle göra av allt. I varenda skrymsle på stationen fanns det toarullar. När poliserna från stationen besökte andra polisstationer så tog de alltid med sig en bal med dasspapper istället för någon annan besöksgåva. Bara för att bli av med skiten någon gång. När jag läste "nyheten" på text-TV firade dom, att de precis hade torkat sig med den sista rullen. Det hade tagit tjugo år. Här är storyn i di.se

Riktigt så mycket toapapper har inte vi här hemma.

Fröken Millan

Så har man hållit sin första fysiklektion då. Snuva och hosta till trots. Och det gick helt okej. Jag kan väl inte säga att kidsen studsade av iver i sina bänkar direkt. Det var väl snarare så att några lite förstrött knapprade på mobiltelefonen medan jag stod där framme vid tavlan och engagerat pratade om rörelsemängdens bevarande medan ännu några andra tittade lite lojt ut genom fönstret.

Men å andra sidan var det ingen som kallade mig jävla hora eller knäckte näsbenet på mig som man ju hört att elever gör på sina lärare nuförtiden. Så jo, jag är nöjd!

Och just det, jag glömde väga mig imorse! Så det får jag göra i morgon bitti. Jag har dessutom stora förhoppningar att gå ned ett par hekto under natten. Jag åt nämligen en semla till middag.