När man vänder ryggen till

I morse hade vi lite vardagsdrama här hemma. Medan jag kaosade runt, sen som vanligt, och försökte hitta några rena kläder att ha på mig, passade Signe på att fiska upp WC-blocket ur toalettstolen. Hon tyckte förmodligen att den var till förväxling lik en klubba, för när jag hittade henne satt hon lyckligt mitt på golvet och slickade på härligheten.

Efter några nervösa minuter av rundringningar, återfann sig dock lugnet. Det var absolut ingen fara (lite tensider rensar bara magen) men att jag "skulle ha koll på allmäntillståndet". Så idag har Signe haft en andedräkt som doftar lätt av citron, lite syntetiskt men ganska så fräscht!

Jag BEHÖVDE faktiskt ett par

Var i Farsta idag för att handla termobyxor och vinterjacka till Tora. Det känns nämligen inte riktigt rättvist att försöka få ner henne i samma overall som hon hade förra året, eftersom jag har en känsla av att den kan spänna lite i grenen i år.

Och eftersom Tora fick nya kläder, var det inte mer än rätt att jag fick prova lite saker jag med. Jag råkade nämligen få syn på ett par svarta jeans på Vila. Till ett mycket bra pris. Ivrigt bläddrade jag i högen med byxor. Jag hade precis fått tag på ett par, när den hjälpsamma expiditen pekade på en annan trave med lika prisvänliga svarta jeans av en annan modell.

"Dom här ska du prova. Vänta. Jag letar upp ett par till dig. Vad har du för storlek? 29 ?".
"Nej, 32 faktiskt".
"Jaha. Oj, det trodde jag inte".

Ahh. Som musik i mina öron. I morgon tänkte jag gå en sväng till systemet. Om de ber mig visa leg är lyckan fullständig.

BVC-koll

Igår hade Signe 10-månaderskontroll på BVC klockan "väldigt-väldigt-tidigt". 8.15 närmare bestämt. Jag räknade ut att jag borde lämna huset klockan halv åtta för att hinna lämna Tora hos dagmamman och inte komma (alltför) sent. Optimistiskt satte jag klockan på ringning klockan 07.00. Mohahahaha! När behövde vi vakna till väckarklocka sist i det här hemmet egentligen? Jag gissar på Dackefejden.

Nåja, trots att vi kom upp lååångt innan utsatt tid, blev det konstigt nog väldans stressigt. Men, under kan ske, och med ett par minuter till godo, kommer vi inflåsande till BVC-tanten.
Efter att ha konstaterat att Signe följer sina längd- och viktkurvor bra (surprise) är det dags för den lite mer kritiska utvecklingskontrollen.

Signe får först två träklossar, en i vardera hand: "Kan hon möjligtvis slå ihop dem?" Jodå. Med ett ljudligt "klonk" får vi godkänt. Sedan får Signe testa pincettgreppet: "Kan hon kanske plocka upp den här lilla kulan från bordet?", undrar sköterskan. Signe nyper tag i kulan mellan högra handens tumme och pekfinger och försöker genast stoppa in den i munnen. Ha! Överkurs. Och så kommer frågan jag väntat på: "Om du frågar var lampan är, pekar Signe på den då? Eftersom vi har övat så det står härliga till, kan jag stolt svara jajamänsan på det (om nu en gång av tre räknas).

Det här går ju fina fisken, hinner jag stöddigt tänka innan det plötsligt kommer: "Och så gillar hon att leka tittut-leken förstår jag?" Ehh. Hmm. Nja. Jag vet inte. Vi har nog inte lekt det så mycket faktiskt, erkänner jag lite förläget. BVC-tanten gör ett liten anteckning i sitt protokoll: "leker inte tittut-leken med sitt barn", och drar förmodligen djupa suckar inombords över dagens självupptagna föräldrar men frågar istället förhoppningsfullt: "Men om du bär runt på henne, då pekar hon kanske på en massa saker och vill att du ska berätta vad det är?" Jomenvisst. Nu för tiden har Signe allt som oftast sitt lilla ET-phone-home-finger utfällt i luften och om "hää dää, woaa woaa, baaa baaa" på bebispråk betyder: "snälla mamma, kan inte du berätta för mig vad det är? Och det? Och det? Jag är så nyfiken på världen", ja då gör hon det. Inte annars.

Nä. Nu blir det bootcamp för Signe inför ettårskontrollen i slutet av december. På den ska vi rocka. Eller hur Signe? Signe? SIGNE? Jaha. Hon är visst inne på sitt rum och böjer franska verb. Det var därför hon inte hörde när jag ropade.

Halloween

Idag är det Halloweenparty hos Toras dagmamma Agneta. Då ska man ha med sig utklädningskläder och ett glatt humör när man kommer på morgonen. Eftersom Tora har en liten svartvit-randig kjol och en matchande tröja, tänkte jag göra det lätt för mig och bara köpa en ögonlapp, så att hon kunde klä ut sig till en liten pirat.

Eller köpa och köpa, först frågade jag faktiskt min bror när han var här och käkade middag i förrgår kväll, om han händelsevis hade en pirat-outfit hemma och om Tora i så fåll kunde få låna ögonlappen. Min bror bara tittade på mig som om jag var dum i huvudet och sa: "Och varför skulle jag ha det?".

Nä, varför skulle han ha det? Det blev till att traska till ICA Bea dagen efter. På ICA Bea har de allt. ALLT. Jag svär. Och det de inte har, är inte värt att ha. Således kunde jag nöjd gå hemåt med en ögonlapp samt ett tillhörande litet svärd och en krok (en som som pirater har i stället för hand ni vet). Man fick nämligen allt i ett litet kit för 29 spänn. Är inte det snuskigt billigt? Återigen. ICA Bea.

Glädjen över fyndet varade dock inte särskilt länge, eftersom jag redan i morse började ångra mitt val av outfit. Tora, iklädd sin lilla piratdress med ögonlappen på, började vifta vilt med svärdet i hallen och det tog inte lång stund innan hon fastnade med kroken i skohyllan med ett: "Mamma hjälp. Jag sitter fast". Fast världens sötaste lilla pirat tycker jag allt att hon var. Och när jag, innan jag lämnade henne, förmanande sa: "Om Agneta säger att du måste lägga svärdet på hatthyllan ett tag, då måste du göra det", så nickade hon så lillgammalt hon bara kunde.

Hoppas hon kommer hem med mycket godis!

I´m so crazy

Jag har varit en sådan där person som sökte lite spänning då och då. Ni vet, hoppa fallskärm- och klättra i berg ibland-typen. Men allt det där försvann när jag fick barn. Det är liksom inte riktigt lika kul längre, att hänga 20 meter upp i luften i ett tunt litet snöre längs en klippvägg, när man har en liten krake hemma som väntar på en*.

Fast ibland visslar det till runt öronen även nuförtiden. Vet ni till exempel vad jag gjorde för crazy grej igår, när Signe och jag var på Ica Maxi och storhandlade? Jo, och håll i er nu.
Det såldes blomsterlökar på lösvikt. Jag köpte ett par hekto tulpaner, vårstjärnor, ryska blåstjärnor** och pingstliljor, men just på lådan med pingstliljelökarna, hade bilden på själva blomman trillat bort. Man kan säga att det enda jag vet om pingstlijor är kilopriset på lökarna. Jag har ingen a n i n g om hur en pingstlija ser ut. Ingen. Som. Helst. Aning. Jag vet inte ens vilken färg de har. Fatta GALET det kan bli i rabatten i vår! Gud att man vågar alltså. Tänk vad grannarna kan komma att säga.

Jodå. I still got it in me.

*och då menar jag inte Janne
**visst låter det som om jag köpt anabola steroider. Det har jag inte.

Nej det är ju mamma!

I söndags när jag kom hem från träningspasset och stod och tog av mig ytterkläderna i hallen, hörde jag Janne säga till Tora inne i vardagsrummet:

"Vem tror du att det var som kom hem nu då?".
"En ELEFANT!", föreslog Tora förtjust.

Jamen tack för den, tänkte jag i mitt stilla sinne. Jag som precis varit och tränat och allt. En elefant! Bah!

"Nej, ingen elefant", sa Janne. "Gissa en gång till".

I det läget kände jag att det var bäst att jag visade mig, så att jag slapp få en liknande pik kastad rakt i ansiktet en gång till. Det finns ju någon slags gräns för vad man orkar med på en och samma dag. Jag tittade in i vardagrummet med ett:

"Hej Tora", varpå Tora tittade på mig och glatt utbrast: "MORFAR!".

Som ni märker fullkomligen rasar komplimangerna över mig här hemma.

Sömnbrist

Jag vet att det har varit ett evigt gnällande på den här bloggen om Signes sömn, eller snarare brist på sådan. Jag har väl inbillat mig att vi har ett barn som sover lite krassligt. Så att säga.

Men så var vi på dop i helgen. Där träffade vi bla Jannes kusinbarn Hugo med föräldrar. När Hugo, som nu är nio månader, var lite mindre sov han typ tjugo minuter i stöten. Lite jobbigt kan man tycka, och därför frågade jag Hugos mamma Maria, hur Hugo sov nuförtiden.
"Jo", svarade Maria. "Han sover ungefär fyra-fem timmar..", varvid jag tänkte att det låter ju ungefär som Signes nätter, hon sover ungefär fyra timmar innan hon behöver vyssjas om. Men jag hann inte säga något innan Maria tillade: "..per dygn".
"PER DYGN!", utbrast jag i förskräckelse. "Hur menar du då?".
"Ja, han sover oftast mellan typ 19.30 och 21.30 och sedan ett par timmar till mellan 4 och 6. Har vi tur sover han ca 20 minuter på förmiddagen också".

Sweet Jesus. Signe framstår ju som rena rama narkolepsi-bebisen i jämförelse. Det är tur för Hugo att han är så söt och glad. Då kommer man liksom undan med sådant här.