Lite skit i hörnen

Härom dagen ringde jag Janne till jobbet. "Hej det är jag", säger jag. "Kan jag ringa dig om ett par minuter bara?", svarar Janne något stressad. "Visst det går bra".

Jag väntar en minut. Två minuter. Jag väntar i tre minuter. Vid tre går gränsen för mig vad "ett par" minuter innebär. Då kan man i princip få vänta hur länge som helst och en gång har Janne t.o.m. glömt bort att ringa upp mig igen över huvud taget. När man är tvåbarnsmor lär man sig snabbt att prioritera tiden. Att sitta och vänta vid en telefon som inte ringer räknas defintivt inte som effektiv tid. Jag återgår till det jag höll på med innan jag ringde, nämligen dammsugning. För att höra när telefonen ringer stoppar jag den i fickan på mina mjukisbyxor. När Janne ringer upp (efter typ en kvart) hör jag det inte ändå förrän på typ sista signalen.

"Hej! Jag höll på att missa att du ringde. Jag hörde inte telefonen", flåsar jag i luren. "Nähä, vad gör du då?", undrar Janne såklart. "Jag dammsuger", svarar jag eftersom det är just det jag gör. "Va!? Dammsuger du?", utbrister min man uppenbarligen mycket förvånad över detta faktum. "Ja! Jag gör faktiskt det ganska ofta", svarar jag något förnärmad. Och sant är det också. För jag tycker faktiskt att det räknas som att "man dammsuger" även om man bara suger upp smulor under köksbordet med den lilla handdammsugaren. Och det gör jag ju (tämligen) ofta. Betydligt oftare än Janne i alla fall.

Fast det är klart. Så där vansinnigt ofta städar jag inte här hemma. Små barn kan nämligen bli väldigt allergiska om man har överdrivet rent hemma. De måste vänja sig vid många olika slags bakterier. Det finns det som tur är hemma hos oss. Sist Tora såg mig skura (nu har jag för tillfället glömt bort när det var, men det kan inte ha varit så vansinnigt länge sedan i alla fall, för Tora hade lärt sig prata) pekade hon på skurmoppen och frågade "A e de?". "Det är en skurmopp", svarade jag och tänkte att det var ju lite pinsamt att hon aldrig sett en skurmopp förut. Jag bestämde mig för att på ett pedagogiskt sätt berätta vad jag gjorde. "Man doppar skurmoppen i vattnet här och sen tvättar man golvet", förklarade jag för Tora samtidigt som jag började svabba köksgolvet. Tora tittade en stund på mig när jag skurade. "Mamma målar", konstaterade hon sedan. "Mamma måla golvet".

Åhh vad gott mamma!

Ikväll när vi åt middag, jag och tjejerna (Janne åt ute med jobbet), tittade Tora uppskattande på mig och sa mellan tuggorna "Åhh vad gott mamma". Jag blev väldigt glad och stolt över att min dotter verkade uppskatta mina matlagningskonster. Vi åt pulvermos, fiskpinnar och burkmajs. Den mat som Signe verkar tycka mest om än så länge är havregröt. En sådan pulvergröt som man köper i affären och rör ut i varmt vatten. Jag anar ett mönster. Ett mycket bekvämt sådant.

Under middagen bajsade Tora. Vi var tvugna att avbryta vår gourmet-middag och gå och byta blöja. På väg till blöjbytet informerade Tora mig om vad som komma skulle. "Många, många bajs" sa hon och fortsatte sedan "Oj, oj, oj vad bajs". Hon hade rätt. Som tur var hade jag så gott som ätit klart.

Äta morot

Tora pysslar med världens sjukaste grej. Stenen som ni ser på bilden ligger i kanten av våran gräsmatta. Varje gång Tora passerar den, böjer hon sig ned, slickar på stenen och säger "Äta morot". Av detta beteende har jag kunnat konstatera två saker. Det första är att hon har väldigt livlig fantasi. Det andra är att hon inte lider av bacillskräck.

Signe däremot äter morot på riktigt just nu. Hon äter den kokt och mixad med en väldans massa smör. Jag vet inte hur nyttigt det är men det är faktiskt ett sjukt gott sätt att äta morot på. Det verkar Signe tycka med.

Just till morot är så långt vi har hunnit i våra smakportioner. Enligt den samlade expertisen ska man ge bebisarna en smak i taget och servera denna smak några dagar i rad. Detta för att bebisen ska hinna bekanta sig med varje smak i lugn och ro. Än så länge har Signe ätit potatis, havregröt och nu morot. Jag har lite brist på fantasi vad vi ska servera Signe härnäst. Den samlade expertisen avråder nämligen för att börja med frukt för tidigt. Då finns det tydligen risk för att små bebisar inte kommer vilja ha något annat att äta än just frukt för resten av sina liv. Tänk vad fel det skulle bli.

För att få inspiration har jag sneglat lite på barnmatsburkarna som man får ge från fyra månader och som finns att köpa i affären. Där finns smaker som blomkål och palsternacka. Det gånger vi äter blomkål och palsternacka hemma är ganska lätträknade. Känns inte som det är smaker Signe behöver "bekanta" sig med. Något som det däremot äts dagligen av är mörk choklad. Jag kanske skulle ringa livsmedelsverket och kolla om de avråder från att ge bebsiar choklad. Man vill ju inte göra fel.

Skansenbesök

Idag har Tora varit med mormor och morbror Calle på Skansen hela dagen. Jag hade packat en liten väska åt Tora som hon hade med sig. Denna otroligt vackra och soliga dag innehöll väskan självklart regnkläder men ingen solhatt och ingen solkräm. Så det första mormor fick göra var att köpa en keps åt Tora. Tora fick välja keps helt själv. Den var snygg, men lite väl stor. Den halkade liksom ner så att öronen petade rakt ut. Faktum är att Tora såg ut lite som Nicke i Hellacopters, om Nicke hade haft en chockrosa Hello Kitty-keps på sig.

Västeråsresa

I helgen har vi varit i Västerås hos Jannes kusin Tina, hennes man Arild, deras drygt ettåriga son Elias och jättehunden Tarzan. Det var supermysigt. Lugnt och skönt, precis som barnfamiljer önskar ha det. Det var bara resan dit som var desto äventyrligare.

Strax före tio rullar vi iväg hemifrån. Alla är mätta och glada och Signe somnar så sött. På E18, ungefär i jämnhöjd med Hagaparken, säger Tora plötsligt "ont i magen". Hon har dessförinnan varit ovanligt tyst i några minuter. Jag tänker inte så mycket mer på det. Hon sa "ont i magen" härom morgonen med, men då berodde det på att jag satt på henne ett par alldeles för trånga jeans. Nu visade det sig att "ont i magen" denna gång egentligen betydde, "jag mår illa, kan ni stanna bilen". Nu förstod vi dessvärre inte det utan Tora hann kräkas ned både sig och bilbarnstolen. Det var bara att konstatera att åksjukearmbanden vi köpt till henne hjälpte föga. Vi svängde in på första bästa bensinmack. Bytte tröja på Tora, torkade hjälpligt av bilbarnstolen och köpte päronfestis. När vi rullar iväg från macken vaknar Signe.

Vi hann väl åka i dryga tio minuter innan Signe pruttar högt. Vid frukosten hade jag dessutom sagt till Janne "Signe har inte bajsat sedan i tisdags", varpå han svarar "Då lär det väl komma i bilen". Tänk såväl man känner sina barn. Medan vi överlägger var vi kan stanna smidigast och byta blöja, kräks Tora upp all päronfestis. Vi avbryter vårt överläggande och stannar istället bilen så fort vi kan. Med bilen ståendes i vägrenen byter jag blöja (och kläder) på Signe i bakluckan på Saaben medan Tora och Janne tar en liten promenad vid dikeskanten. Eftersom man inte räknar med att ens barn ska kräka ned sig två ggr under samma bilfärd, får Tora fortsätta bilfärden i sin pyjamas.

Vi åker iväg igen. Klockan har passerat elva och jag inser att om Signe har tänkt fortsätta sitt mönster av varannan timmes ätande, kommer hon bli hungrig strax. Helene har en gång ammat en då fyra månader gammal Linnie under pågående bilfärd, men inte på det skönt avslappnade sättet sittandes soft i baksätet med babyn i famnen som mammorna gjorde på 70-talet. Nej, utan med Linnie kvar i bilbarnstolen och själv fortfarande fastspänd i säkerhetsbältet. Vill tillägga att det inte var hon som körde bilen också (även om det hade varit typiskt Helene att kunna fixa 1000 saker samtidigt). Safety first! Nu var jag personligen inte upplagd för sådana akrobatkonster utan fiskade istället upp en napp ur skötväskan och hoppades att Signe skulle nöja sig med den ett tag. Med dryga tre mil kvar, somnade äntligen både Tora och Signe. Att resa med barn är spännande på ett annorlunda sätt.

What goes around, comes around

När jag var liten sa jag tydligen vid ett tillfälle till min mamma, "Mamma, vad jag önskar att du vore söt". Detta satte tydligen djupa spår hos min kära mor, för hon har påmint mig om detta, inte bara en gång, utan flera. Nu är det bara att konstatera att det ligger något i talesättet "what goes around, comes around", för Tora har börjat kommentera sin mammas utseende och klädval, och ännu så länge inte i någon positiv bemärkelse.

Som exempel drog jag i morse på mig det första plagg jag hittade. Det råkade vara Jannes träningslinne i storlek XXL, och som dessutom luktade svagt av "karl som har tränat". Eftersom den var några nummer för stor, fyllde jag inte riktigt ut linnet i armhålorna (thank you God). Om jag lyfte på armen såg man liksom in och igenom hela linnet och ut på andra sidan. Jag är väl medveten om att detta är ett stilbrott utan dess like, men jag tycker liksom att det kan gå an att se ut så här en stund på morgonkvisten om de enda som kommer se en är ens egna barn. Men Tora måste tyckt att det var avskyvärt. Vid frukosten lyfte jag vid ett tillfälle upp ena armen för att rätta till håret. Tora tittade med avsmak på min armhåla och på min urtvättade, slitna amnings-BH. "Mamma, inte så!!", sa hon argt och pekade på min armhåla. Skamset tog jag ned armen.

En stund senare stod jag i badrummet och slängde på mig lite mascara. Tora var med och såg på. Hon tycker om att vara med när jag sminkar mig. "Bara titta", brukar hon säga och se lystet på min smink-necessär, och man riktigt ser hur det kliar i fingrarna att få leka med "mammas kritor". Vilket hon för övrigt gör så fort man vänder ryggen till. I dag avslutade jag morgon-fixet med att snabbt sätta upp håret i en något slarvig, det erkänner jag, mamma-tofs på skulten. Tora såg bekymrat på mig. "Mamma, fel tofs", sa hon bestämt. Jag suckade och hämtade hårborsten. Någon gång ska jag påminna henne om detta. Och det inte bara en gång.

Signe har ännu så länge inga åsikter om sin mammas klädval. Hon är nöjd så länge jag har någon form av amningsvänligt plagg på mig, så att tutten snabbt kan komma ut så fort hon behagar. Nu ammar jag varannan timme (dygnet igenom vill jag tillägga). Därför gjorde jag nästan små piruetter av glädje idag vid lunchen när Signe verkade uppskatta havregrynsgröten. En fyra, fem skedar slank nog ned utan problem. Signe avslutade dessutom lunchen med att dricka tuttmjölk ur den nya flaskan (http://intemaladar.blogspot.com/2008/04/om-riktig-mat.html). Lyckan är fullständig.

Slutligen vill jag tillägga att min mamma var, och är, jättesöt. Jag tar således helt avstånd från den där kommentaren jag fällde för en sisådär trettio år sedan.

Om helvetesbussar och tandläkare

Jag inser att jag blivit en riktig förortsmamma och att jag trivs riktig bra med det. Faktum är att jag försöker undvika att åka in till stan så mycket det bara går. I synnerhet sedan SL beslutade sig för att renovera hela Farstagrenen av tunnelbanan och ersätta tunnelbanetrafiken med bussar. Dessa ersättningsbussar är alltid sena och alltid proppfulla. Till brädden fyllda av arga, trötta och svettiga människor som står och svär över att de måste åka buss in till stan istället för tunnelbana. Sådana som jag med andra ord.
Men ibland bara måste man in till stan. Som idag när man får tid hos sin tandläkare inne vid Odenplan. På den varma och skumpiga helvetesbussen på väg mot Gullmarsplan, hör jag en pensionärstant säga med darr på rösten till sin vännina "I augusti får vi tunnelbanan tillbaka", varpå den andra tanten säger med ännu darrigare röst och med gråten i halsen "Ja, då blir livet lite lättare att leva". Det är jag och pensionärerna.
I övrigt är det lustigt att man med glädje hostar upp 1300 spänn för att besöka tandläkaren eftersom att man då äntligen får lite egen tid. Det har jag inte haft sedan Signe föddes. Trettio minuter fick jag vara där, hann precis blunda lite, sedan var jag tvungen att rusa ut på Odengatan och möta morfar som kom galopperandes med en skrikande Signe i famnen. Jag fick avsluta tandläkarbesöket liggandes i tandläkarstolen med en hulkandes Signe vid bröstet och tandläkaren petandes i munnen. Tack för att du försökte morfar!!