Morgongympa

Jag undrar vid ungefär vilken ålder som barn drar likhetstecken mellan helg och sovmorgon? Eller för den delen, semester och sovmorgon. Vid två år respektive sju månaders ålder, gör dem det defintivt inte. Det kan jag berätta. Klockan 06.43 vaknade Signe-liten i morse och hade inga större planer på att somna om. Idag heller.
Men jag måste ge henne att hon har ett för jäkla gott morgonhumör. Hon hinner inte mer än att slå upp sina klarblå förrän hon har flippat runt på mage, ställt sig på alla fyra i sängen och börjat morgonstretcha. Om hon bara kunde, tror jag att hon skulle göra några kissande-hunden-övningar också.
Själv är jag inte så mycket morgongympa-typen. Mer åt morgonkaffe-hållet.

Morgonstretch

En banaaan

Idag åt Signe-liten banan till mellis. En HEL banan. Jag räknade lite på det där. Signe väger nästan nio kilo. Utan att direkt avslöja hur mycket jag själv väger, kan jag säga så här: det går ungefär åtta stycken Signe-liten på en stycken mig. Det innebär alltså att om jag skulle äta motsvarande mängd banan till mellanmål som Signe gjorde idag, skulle jag behöva trycka i mig åtta stycken bananer. Det är väldigt mycket banan det. Jag är inte ens säker på att jag över huvud taget skulle få i mig så många bananer. Och om jag mot förmodan skulle få det, skulle jag nog aldrig säga Chiquita igen!

Tolkningsfråga

Signe tolkade det här med smakrabatt bokstavligt

Spänning i tillvaron

Jag har världens bästa ursäkt för att inte ha postat Tack-korten från Signes dop än. Igår när jag och tjejerna skulle gå och köpa frimärken, visade det sig nämligen att vår lokala tobakshandlare här i vårt fridfulla lilla centrum hade blivit RÅNAD. Bara en halvtimme tidigare. Herregud vad spännande! Det var blåvita polisband uppspärrade både kors och tvärs och i grannskapet sprang poliser omkring med anteckningsblock i högsta hugg och frågade: "Har ni sett något misstänkt frun?".
Vi bor ganska nära centrum. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå hem, så att polisen skulle kunna få knacka på hemma hos oss också. Nu hade jag visserligen inte sett ett skit, men det hade ju varit lite spännande att få besök. Jag hade ju till exempel kunnat frågat om konstaplarna kanske ville ha lite kaffe? Fast de hade förmodligen tackat nej. De har säkert annat att göra än att fika med uttråkade mammalediga småbarnsmammor. Jag säger samma sak som jag sa förra sommaren: Det är astråkigt att vara mammaledig när alla andra har semester!
Just ja. Tack-korten. Jag får göra ett nytt försök idag.

Komplimangfrossa

Jag har ju som sagt inte stått i så hög kurs hos min äldsta dotter tidigare. Därför blev jag desto gladare när hon i morse medan vi klädde på oss, nöp lite i min kjol som jag dagen till ära skulle klä mig i, och sa med ett leende: "Den är fin". "Åhh, tycker du? Tack Tora", sa jag, något förvånad. Kort därefter pillade hon lite på mitt halsband. "Den är söt", blev kommentaren nu. Det var värst vad hon var len i truten, tänkte jag. Hade hon varit lite äldre hade man ju kunnat misstänka att hon hade något i baktanke med alla dessa komplimanger. Nu blev jag bara glad och lite varm om hjärtat. När vi en liten stund senare satt och åt frukost fick hon dock syn på vår bil genom köksfönstret. Glatt pekade hon och sa: "Den är söt". Nja, praktisk möjligtvis men söt, njäe. Sen fick hon syn på min mobiltelefon som låg på bordet: "Den är fin", konstaterade hon nu. Hmm, vi får nog försöka utöka det där ordförrådet med några fler adjektiv.

Tidsfördriv

Jag som Mosaik. Instruktionerna hittade jag här.

Ensamma hemma

Shit pommes frites! Såg ni "Morden i Midsomer" igår kväll? Det brukar ju vara sådär härligt engelsk deckar-mysigt, men igår var det ta mej tusan skitläskigt. Det kan vara så att jag tyckte att det var lite extra läskigt, eftersom jag och tjejerna var ensamma över natten. Men ändå. Läskigt som läskigt liksom.

Efter lite meck (mäck?) hade jag fått båda tjejerna i säng i respektive rum strax före nio. Phu! Så där ja. Lite avkopplande TV-tittande innan det är dags att sova vore skönt, tänkte jag, och mös ned mellan lakanen i sängen och slog på TV:n. Hello Mr Barnaby!

När programmet var slut var jag tvärsäker på att vi hade yxmördare i huset. Och om vi inte hade det, skulle det säkert dyka upp en snart. När jag som bäst låg där och funderade på om jag skulle våga smyga mig ner och dubbelkolla att ytterdörren var låst, vaknade Signe-liten.

Vi håller för tillfället på att få Signe-liten att sova i egen säng i eget rum. Det går sådär. Eller snarare, det går riktigt dåligt faktiskt. Ungefär en gång i timmen, brukar man få gå upp och vagga om henne och lägga ned henne i sin säng igen. Men igår kväll när hon vaknade till där vid 23-tiden, fick hon inte somna om i sin säng. Nej, kvickt som attan sprang jag in och hämtade henne och lade henne brevid mig i dubbelsängen. Sen fick hon ligga kvar där och snusa och hålla sin mamma hårt i handen hela natten.