Family Affairs

Igår klargjorde Tora några saker för mig vad gäller de rådande familjeförhållandena här hemma. Vi satt i köket och väntade på att Janne skulle komma hem, när vi hörde ljudet av hans motorcykel närma sig. Sin vana trogen utbrast Tora först glatt: "Nu kommer pappa". Sedan kände hon sig dock tvungen att tillägga, med väldigt bestämd röst samtidigt som hon tittade förmanande på mig: "Det är MIN pappa. Inte din. MIN".
Jo, det kunde jag ju hålla med om. Janne är inte MIN pappa (gud bevare mig väl). Men Signes pappa var det väl? Jo, det var det ju. Det kunde Tora motvilligt gå med på. Därefter bytte hon raskt samtalsämne och förklarade för mig hur det går till när Janne åker motorcykel. "Pappa sitter på motorcykeln", berättade hon, och fortsatte sedan förklara på ett mycket pedagogiskt sätt: "Han sitter på rumpan. Och på snippan". Jahaja! Det var mer än vad jag visste. Då blir det väl inga fler barn i den här familjen. Dårå.

Over and out

Om jag inte bloggar något ikväll, är det för att jag var och tränade Bodypump idag för första gången sedan innan sommaren. Jävlar i min lilla låda vad jobbigt det var.

Jag. Kan. Inte. Lyfta. Armarna.

Signe hjärtar Folke

Idag har jag och Signe haft besök av kusin Lena, syssling Ellen, Jenny och Folke. Det blev fika, lunch och barnvagnspromenad i sann mammaledighetsanda. Mycket nice. Och så trevligt att få följa den spirande romansen mellan Signe och Folke. Idag tog Signe mod till sig och gav Folke ett par riktiga pangkyssar. Blöta sådana med tunga och allt. Jenny och jag blev alldeles till oss och bara: "Åhhh vad gulligt. Hämta kaaameran".
Men när kameran kom fram uppdagades Signes sanna natur. Hon som hitills bara haft ögon för Folke, blev plötsligt en riktig linslus och gjorde nu istället allt för att komma i kamerans fokus. Trots jag-vet-inte-hur-många-försök (okej då, fem) lyckades vi inte fånga denna första kyss på bild. Nåja. Nu har jag gett Signe och Folke en egen etikett så att ni kan följa de båda turturduvorna. Ha, ha. Jag är värre än värsta paparazzin.

Bad stajling

Jag vet inte hur det är med er, men jag är en sådan där tjej som tycker att avancerad hårstyling innebär bruket av en hårfön med tillhörande hårspray. Thats så avancerat it gets. Jag har aldrig använt plattång eller lockmojänger. Inte med någon större framgång i alla fall. Tupering (toupering?) kan jag inte ens stava till. Till vardags har jag tofs och i min ungdom har jag väl kunnat trassla till en fläta någon gång ibland. Men någonstans där slutar mina frisörkunskaper.
Därför tycker jag (för att inte tala om Janne), att det är lite småjobbigt när Tora gått från att inte vilja ha tofs överhuvudtaget, till att ställa krav på hur frisyren ska se ut.
Nu i morse beställde hon till exempel en äkta åttiotals tofs uppe på huvudet samt en bak i nacken. "Två tofsar", sa hon bestämt. Eller, först sa hon; "Både och", vilket jag efter lite funderande kom fram till betydde just, två tofsar. Jag suckade lite tyst för mig själv, hämtade kammen och försökte få till två tofsar i det ultratunna flygiga håret, som inte såg helt asymetriska ut. Det var inte det lättaste. Jag fick göra om typ hundra gånger. Eller tre i alla fall. Och hela tiden satt Tora och sa gnälligt: "Nej, mamma det är feeel".
Men till slut tycker jag allt att jag fick till det.

Eller inte..

Bad tajming

Idag vid middagen utbrister plötsligt Tora mellan två tuggor: "Mamma jag måste bajsa". Hmm. Dilemma. När Tora säger att hon vill göra nummer 1 eller nummer 2 och samtidigt tar sig lite i grenen, då är det bråttom. Inte bråttom-bråttom som det var för någon månad sedan, men dock bråttom. I alla fall inte läge att säga: "Kan du inte hålla dig tills vi har ätit upp?". För det kan hon inte.
Stackars Signe. Hon hade precis hungrigt huggit in på sin lasange-puré. Jag kände att det inte var riktigt fair att slita upp henne från middagsbordet för att ta med henne och hålla Tora sällskap på tjoa. Och jag ville inte heller lämna henne ensam i köket sittandes i sin matstol. För det får man inte. "Don´t leave your child unattended", står det på stolsryggen. "Not even when Tora needs to poo-poo real bad". Eller så står det inte. Men det kunde ha gjort det. Så vad gör man.
Jo, jag rusar och hämtar pottan och ställer den på golvet i köket. Så där ja. En sitter förnöjsamt och bajsar. En annan äter lasange. Och den tredje undrar vad hälsovårdsmyndigheten skulle säga om de kom och hälsade på just då.

Välkommen på middag hos oss

Semester för mig

Idag är Toras första dag tillbaka hos dagmamman efter sommarlovet. Alltså. Bara jag och Signe hemma en hel dag. Eller i sex timmar i alla fall. Och sedan ska man ju lämna och hämta också, så egentligen bara fem och en halv timme. Men ändå. Vilken lyx. Jag tror man måste vara flerbarnsförälder för att helt och fullt kunna förstå känslan av total avkoppling när man bara har ett barn att se efter.
Således. Jag hade storslagna planer för dagen idag. Eller. Jag hade tänkt ta mig till Farsta Centrum och leta efter nya jeans till mig, men det kan vara nog så problematiskt. I tell you. I alla fall betydligt lättare än om man inte samtidigt som man står i provhytten med ett par alltför trånga jeans vid knäna (som man så optimistiskt valt ut), måste passa en tvååring som löper amok inne i butiken.
Fast nu blev det inte riktigt så. Helt tagna av känslan att kunna göra (nästan) vad vi ville när vi kom hem efter att ha lämnat Tora, gick Signe och jag och lade oss att sova igen. Och vips var det lunch. Och nu ska vi snart hämta Tora.
Dagen idag. En Storslagen dag.

Snigel på vift II

En bieffekt av allt detta regnande, är till Toras stora glädje att det kommer fram en sjujäkla massa sniglar. De är liksom ÖVERALLT och gör det praktiskt taget omöjligt att gå på promenad när Tora är med. Så fort hon får syn på en snigel, stannar hon och kan inte tänka sig att gå vidare förrän snigeln försvunnit ur hennes synfält. Det kan ju som bekant ta lite tid. Eftersom jag inte verkar vara rustad med en lika stor portion tålamod som min dotter, kan jag i ett svagt ögonblick något otåligt ha sagt: "Men Tora KOM nu. Vi kan inte stå här hela dagen. Ta med dig snigeln och kom istället". Denna något ogenomtänkta uppmaning, resulterade i att så snart Tora får syn på en snigel, tar hon upp den och bär den med sig och sätter inte ned den igen förrän hon är framme vid slutmålet. De två sniglarna som fram till bara för några dagar sedan levde gott på vår gräsmatta, befann sig innan de visste ordet av det inne på videobutiken i Gubbängen. Och det är bara ett exempel.
Det har gått så långt att jag faktiskt är rädd att vi kan ha rubbat hela den ekologiska balansen i Enskedes bestånd av sniglar. Ja faktiskt kan hela storstockholms snigelfauna vara hotad, eftersom sniglarna även är tillåtna i bilen ("Tora vi måste ÅKA nu. Du får ta med dig snigeln i bilen"). Tora transporterar således sniglar sträckor som de aldrig skulle kunnat krypa (glida?) på egen hand, om så ens under en hel livstid. Jag kan bara föreställa mig de negativa effekterna av detta. Sniglar vars vägar aldrig var tänkta att mötas, har nu genom Toras försorg tvingats till samkväm. Horror!