Tvätta håret

Tora tycker inte om att tvätta håret. Speciellt inte skölja-ut-schampoot-ur-håret-biten. Men ibland så bara måste man. Närmare bestämt 1-2 gånger i veckan i den här familjen. Och härom kvällen var det dags igen.
Tora, jag och Lisan (Toras docka) badade tillsammans. Vi hade precis klarat av schampooneringsbiten, varvid det var dags för den lite mer kritiska sköljningen.
"Blunda!", sa jag till Tora. Inte argt, men ganska bestämt ändå. Tänkte att det är bäst att se till att hon blundar ordentligt, för annars kommer det tvål i ögonen, det svider och det blir ett himlans gnäll. Tora slöt lydigt ögonen och vi sköljde, tämligen smärtfritt, ur schampoot.
Men sedan skulle Tora tvätta håret på Lisan. Hon tog lite tvål i handen och gned den kala dockflinten. Nu skulle det sköljas.
"BLUNDA!!!", skrek Tora och tryckte våldsamt ned Lisans huvud under vattenytan. Jag tittade förskräckt på. Inte låter jag så där. Väl?

På mjölkpaketet

Hur jag tänker? Jo, jag undrar: varför steker man en gammal cykelsadel?

Social kompetens sökes

Vi har haft besök ikväll av Toras kompis Linnie med familj. Och jag är helt slut. Tora har varit en liten plåga, milt uttryckt. Så här är historien.
Först pratar hon oavbrutet i två dagar om att Linnie ska komma och är så glad över det. Det är Linnie mig hit, och Linnie mig dit. Och sen när så Linnie äntligen står där i hallen och vill leka med sin bästa kompis, då springer Tora upp på sitt rum och sätter sig och läser böcker. Linnie får INTE komma in. Och så fortsätter det. Hela kvällen. Linnie får inte göra det, och inte det, och inte det heller. Janne och jag säger att: "om man har kompisar hemma hos sig, så MÅSTE man dela med sig av sina saker".
För så är det ju. Speciellt om man bjudit in dem själv. För tänk om man i vuxen ålder bara: "Ja, vad kul! Ni är jättevälkomna hem till oss på middag", och sen när gästerna kommer, sitter man bara och surar och säger saker som: "Nej, RÖR inte den" och "Den får INTE du låna". Till slut stänger man in sig på sovrummet och skriker genom den stängda dörren: "Nu får ni åka hem. Jag vill kolla på TV". Hur skulle det se ut?
Ni som har/har haft två-tre åringar, please säg att de har betett sig så här. I alla fall någon gång. Börjar tro att vi gjort något seriöst fel i vår uppfostran annars.
Fast nu när jag tänker efter, minns jag att min mamma berättat någon anekdot om mig. Hur jag bönade och bad att en kompis till mig (som hette Annika för övrigt) skulle få komma hem till oss och leka. Och sen när hon kom och hennes mamma åkt, sa jag tydligen: "Mamma, jag vill att Annika ska åka hem igen". Och sen slutade det med att min mamma fick leka med Annika.
Stackars Annika. Och stackars Linnie. Förlåt gumman. Nästa gång är nog Tora på lite bättre humör.

Tora Di Leva

Nu på eftermiddagen när jag gick och städade lite i vardagsrummet, hittade jag en gammal persikokärna som jag plockade upp för att slänga.

"Vad är det då?", frågade Tora.
"Det är en kärna", svarade jag.
"Nej, det är ingen färna", replikerade min dotter bestämt.
"Nehej, vad är det då?"
"Det är liv!"

Det är liv! Låter ju som om något Tomas Di Levas barn skulle kunna säga. Var har hon fått det där new age-flummet ifrån? Måste vara från hennes far. Eller inte. Ha ha ha.. (Ni som känner Janne skrattar nog också här). Ha ha ha.

Hmm, vad är det nu igen?

Eftersom jag antar att du också alltid går omkring och undrar, så delar jag med mig av Johannas underbara favoritsite. Genialt. Eller hur? Nu slipper du fundera på det.

Den gubben går inte

Ni vet det där tricket vissa kör. Lägger en röd strumpa i vittvätten så att alla vita plagg färgas rosa och gör så att man blir portad från tvättstugan for ever and ever. Jag börjar ana att Janne gör något liknande, fast med blöjbytena.

Det började med Signe i våras. Vid ett kontrollbesök på BVC, där vi för första gången träffade vår nya sköterska sedan den gamla gick i pension, tog jag intet ont anande av Signe kläderna och upptäcker, mycket genant, att blöjan sitter på bak och fram. Jag hostar fram lite förläget att: "det visst måste varit pappa som satte på blöjan i morse". Fast, vad är det för ursäkt egentligen? Efter två år av blöjbyten, borde man väl veta vad som är fram och vad som är bak? Och hur sätter man ens på blöjan på det viset?

Och så härom morgonen var det Toras tur. Jag hade frågat henne säkert tio gånger om hon ville kissa morgonkisset och alla gånger fått ett ilsket "NEJ!" till svar. Så jag lämnar henne okissad i våran säng, drickandes välling och tittandes på barnprogrammen. Tänker att, hon säger väl till och hon har ju faktiskt nattblöjan på sig. Så vad kan hända liksom?
Efter en stund hör jag ett liten duns från sovrummet när Tora hoppar ner från sängen. Jag väntar på att sovrumsdörren ska öppnas och att Tora ska komma ut med ett: "Mamma, jag är kissnöödii". Men ingen Tora kommer. Jag tittar in i sovrummet. På TV:n är ett program om sniglar. På golvet står Tora, tillsynes helt absorberad av TV:n men av hennes kroppshållning att döma förstår jag att hon står och kissar. På golvet är en liten gul pöl. Konstigt tänker jag, hade hon inte blöja på sig? Jag tar av Tora pyjamasbyxorna och upptäcker, att Janne kvällen innan lyckats med att sätta på blöjan UT OCH IN! Istället för att sugas upp av det mjuka torra Pampers Baby Dry-fluffet, ligger kisset nu i en stor pöl i Toras gren. Ungefär som när man kissar i ett par gummitrosor. Kan jag tänka mig. Alltså.

Vi leker bara

Tora och Signe har börjat leka rätt bra med varandra nu. Eller, leka och leka. Tora brukar i ett lätt anfall av hybris, hoppa upp och ner i sin säng och ropa: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG", samtidigt som Signe sitter nedanför på golvet, skrattar och viftar vilt med sina knubbiga armar i luften. Denna lek brukar de bland annat ägna sig åt om mornarna efter frukosten när alla är mätta och belåtna, så att mamma får lite tid att ägna sig åt viktiga saker (läs dricka kaffe och blogga). I ungefär tio minuter brukar det gå bra, sedan händer det något.

Jag, lite barskt: "Tora, varför gråter Signe?"
Tora, med medlidsam stämma: "Hon är lessen..."
Jag, ironiskt: "Jaa, man brukar vara det när man gråter. Men varför är hon ledsen då?"
Tora, förklarande: "Jag slog henne på huvve."
Jag, ännu lite barskare: "Slog du Signe i huvudet?"
Tora, upphållande valfri leksak: "Ja! Med den här!"
Jag, med sträng röst: "Tora, i den här familjen slår vi inte varandra"
Tora, ifrånskyllande :"Men mamma vi leker bara"
Jag, förmanande: "Jag är inte så säker på att Signe tycker att det är en så rolig lek. Nu får du säga förlåt till Signe"
Tora, inte direkt från hjärtat: "Förlåt Signe."

****

Fem sekunder senare: "SE PÅ MIG, SIGNE. SE PÅ MIG"