Fotogenique (eller hur fan det stavas)

Idag när vi var i Tyresta By med bästa Magnus, Ulrika och Olivia, tog Janne kort, efter kort, efter kort på mig och Signe. Efter varje gång tittade han på displayen på kameran och skrattade högt och länge. Till slut var jag ju tvungen att fråga vem det var av oss som blev så dålig på bild, jag eller Signe. "Du såklart", skrattade min man till svar. Meh! Shyrro liksom!
Men nu när jag tittar på korten ser jag f-n ingen skillnad. Och l ä t t att jag kan hålla mig för skratt alltså. Men jag kanske inte har någon humor jag. Nåja. En väldans trevlig dag var det i all fall.

Ha ha ha! Du ser ju för tokig ut alltså. Måste ta ett till.

Men hur ser du ut människa?!

Försök se normal ut nu.

Ha ha ha. Skärp dig. Jag garvar på mig.

Du simmar ur bild Kaj Signe

Sådär! Det där får duga. Jag orkar inte ta fler kort nu.

Tora blev i alla fall bra på första försöket.

Mohahahaha... Han ser ju för ROLIG ut alltså ;)

Det är inte alla som visat nassarna på Willys

HERREGUD! Gick det verkligen en hel dag igår utan att jag gjorde ett endaste blogginlägg. Nu känner jag mig ju tvungen att sitta här på morgonkvisten och tvångsblogga lite om lördagens bravader. Dagen som förmodligen kommer gå till historien som den mest effektiva någonsin, ja i alla fall för en småbarnsfamilj räknat. Den förmodligen-mest-effektiva-dagen-någonsin, sammanfattas bäst i punktform. Effektivt och lättförståeligt.

• Morfar kommer och hämtar Tora för en mysig morfar-Tora-dag, vilket betyder åka tunnelbana, mata fåglar och äta korv och makaroner. Toras tre bästa grejjer. De hinner knappt stänga ytterdörren bakom sig, förrän resterande delen av familjen kastar sig in i bilen.


• Sladdar in på Fredells parkering, bara för att tjugo minuter senare kliva ut genom dörrarna till byggvaruhuset med fondtapeter till köket.


• Bränner vidare till Willys för storhandling. Signe känner sig lite förorättad för att inte ha fått vara med och bestämma upplägget för dagen. Det här INTE hennes föreställning om den perfekta lördagen. Jag tröstammar henne lite, sittandes på en lastpall vid drickabackarna. Allt är förlåtet för en stund.


• På väg ut från parkeringsfickan i parkeringsgaraget, backar Janne inte helt olikt en blind höna rakt in i sidan på en förbipasserande bil. Ni som känner Janne, förstår varför jag var t v u n g e n att lägga till den här punkten. Påminn honom dessutom gärna om denna händelse.


• Hem igen för en snabblunch och låta Signe sova en stund. Tora kommer hem igen med morfar i släptåg.


• Hela familjen susar iväg till IKEA. Morfar får inte följa med, eftersom han bara hade sinkat oss*. Tänk typ "Vi hade i alla fall tur med vädret". På IKEA köper vi bla ny madrass till Toras säng. Tora mutas hela varuhusbesöket med löfte om kanelbulle i cafeterian. När vi kommer till fiket väljer Tora istället morotskaka. Först när hon mumsat i sig den börjar hon tjata om bulle.


• Hemma igen klockan halv åtta. Välling och läggdags. För barnen alltså.
• På natten kissar Tora ner hela madrassen. Den gamla utan kisskydd. Vi hann aldrig byta. Perfect ending på en rätt maxad lördag.

Och nu.. söndag!

*Nej, det hade han inte, men det lät roligare så här.

Till Janne

Det gick ju bra det där. Nu är mormor här. Med presenter till både Tora och Signe. Undrar just om det funkar på äkta män också?

Janne, om du läser det här innan du går hem från jobbet: Köp med dig en present hem till mig. Jag råkade visst få för mig att jag skulle få en.

Friskus

Idag har faktiskt Tora fått gå till dagmamman, trots att hon inte var helt feberfri riktigt hela gårdagen. Det var för att Signe fick sin feber igår, och det var ingen bra kombination: Signe-liten varm, trött och gnällig, bara någotsånär tillfreds om hon fick klamra sig fast som en liten schimpansunge på mig, och så Tora, endast lite småfebrig med oändligt mycket överskottsenergi. Man kan säga att Signe klättrade på mig och Tora på väggarna. Eller så tog hon på sig finaste kalashatten, sminkade sig lite med tuschpennan, satte sig demonstrativt på golvet och sa: "Hej då. Nu åker vi på utflykt" och syftade på leksaksgrisen som hon stoppat i necessären hon har i handen. Den var tydligen roligare sällskap än tråkiga mamma och gnälliga syrran.

Och så här snygg tyckte hon att hon var i morse när hon skulle gå. Det var för övrigt länge sedan hon var så ivrig att komma iväg. Det krävdes i princip inget tjat kring någonting. Jo förresten, lite kring toalettbesöket, men då körde jag mitt favoritknep: börja prata om någonting annat så att hon helt glömmer bort att hon ska trotsa. När Tora började sitt "INTE kissa...", avbröt jag helt enkelt henne mitt i meningen med ett: "Vet du vem som kommer och hälsar på idag? Mormor! Roligt va? Och vet du, hon kommer att ha en present med till dig. För att du har ju varit lite sjuk".

Så mormor, om du hinner läsa det här innan du går från jobbet. Du måste köpa en present till Tora. Jag råkade visst säga att du skulle ha med dig en när du kommer.

Handtag, famntag..

När jag tänker efter, är det är inte så konstigt att Signe-liten är mammig . Sedan hon föddes har vi gjort nästan allt ihop. Till och med när jag duschat har hon allt som oftast varit med. När hon bara var ett par månader gammal, var hon nöjd med att ligga på skötbädden på golvet brevid duschen, men nu när hon kryper runt och nästintill går, funkar inte det så bra. Så hon får duscha med mig. Kombinationen ostadiga ben och väldigt hårt klinkergolv, tycker jag dock inte är särskilt betryggande. Därför duschar jag nu oftast stående på knä, så att Signe kan klänga lite på mig samt att jag kan ta emot henne om hon skulle trilla.

I och med detta har jag upptäckt en högst besvärande sak. När Signe ställer sig upp eller när hon behöver något att hålla sig i för att hålla balansen, grabbar hon gärna tag i mina tuttar.
Jag vet inte vad jag tycker är jobbigast med detta. Det faktum att hon drar sig upp i mina tuttar, eller att de efter att ha ammat två barn, funkar utmärkt att använda som handtag.

Spooky indeed

Minna berättade igår om att vi pratat om spöken, och jag hade först inte tänkt återge här vad vi pratade om, men så läser jag på mina favoritbloggar om den ena kusligheten efter den andra. It´s a sign! Så jag berättar väl då. Annars kanske andarna blir arga. Men ni som sover ensamma ikväll och ni som har erkänt svaga nerver, läser vidare på egen risk. Okej, med det sagt. Så här var det:

Tora har i ett par veckors tid sagt att hon tycker det är läskigt att gå och lägga sig och vara ensam i sitt rum. "Lite läskigt", brukar hon säga och titta på en med ledsna ögon, och jag tror faktiskt att hon tycker att det är lite läskigt på riktigt, för ibland har det även trillat en liten tår nerför hennes runda kinder.
För några kvällar sedan var det precis så. Vi hade just burit tillbaka Tora till hennes säng efter att ha låtit henne mysa inne hos oss ett tag för att hon var lite rädd. Knappt hade vi lagt oss i sängen igen förrän vi hör ett jättekonstigt skrik. "Vad var det?", ryckte jag till. "Måste ha varit någon av katterna", svarade Janne tvekande. "Nej, De är ute båda två. Det kom från Toras rum". Jag går in till Tora som jag hittar sittandes på sängkanten. Hon bara sitter där stilla och tittar på mig. "Var det du som skrek Tora?". Tora svarar inte utan kryper bara upp och lägger sig i sängen igen.

Den natten vaknar jag klockan halv fyra av att jag hör något som knackar i väggen. Är någon av tjejerna uppe, minns jag att jag tänker och går upp för att se efter. Jag kikar först in i Toras rum, och finner henne sovandes så sött. Likaså Signe. Konstigt, tänker jag. Kan jag ha drömt det? Nej. Det var ett rätt tydligt ljud, sådant man inte drömmer. Nåja, det är inget jag kan göra åt saken nu, så jag går och lägger mig igen, även om det inte känns riktigt bra.

Morgonen efter är allt som vanligt. Tora är på trotshumör och sätter sig lite på tvären vad vi än gör. När vi så äntligen är klara med morgonbestyren och går från övervåningen ner till hallen, får Tora för sig att lite trotsigt vända mitt i trappan och springa upp igen. Men jag hinner inte ropa på henne förrän hon självmant stannar till, tvärvänder och går ner igen, så fort hennes små ben tillåter. "Lite läskigt", säger hon och ser på riktigt rädd ut. Jag väntar på henne nere i hallen. "Vad är det som är läskigt?", frågar jag henne och känner hur olusten börjar komma krypande. Tora tittar på mig med allvarlig blå blick, och så viskar hon: "I see dead people". Nääe, det sa hon inte. Då hade jag kissat på mig. Men hon viskade faktiskt (och det var läskigt nog): "De sover i min säng". "Vad sa du?", frågar jag. "Vem sover i din säng?". Tora viskar något igen som jag inte riktigt hör vad det är. Något med säng är det i alla fall. "Jag hörde inte vad du sa Tora. Vem är i din säng. Vad är det som är läskigt?". Men då är allt som bortblåst. Tora har börjat retas lite med Signe som skrattar där hon sitter i mitt knä. Vi är dessutom sena till dagmamman och måste skynda oss för att hinna.

Men vad läskigt va? Tänk om vi fått en synsk unge. En sådan här.

Minna berättade något ännu läskigare. Men det får ni fråga henne om.

Mammagris

Om Tora är pappig, så är Signe å andra sidan extremt mammig. Det har hon varit ända sedan den dagen hon tittade ut mellan mina ben. Jag tror att det är för att jag har tuttarna. Nu ammar jag visserligen inte så mycket längre, men det bryr sig Signe inte så värst mycket om. "If you got the boobies, you got the good stuff". Och nu är faktiskt mammigheten värre än någonsin. Jag behöver bara göra en antydan till att börja ta på mig ytterkläderna, för att Signe ska börja gråta. Bara själva tanken på att mamma ska gå, tycks för Signe vara outhärdlig. Nåja. På dagen är faktiskt det här beteendet ganska gulligt, men på natten är det bara... jobbigt.., för att uttrycka det milt. När Signe vaknar upp mitt i natten, vill hon endast och enkom somna om med mammas tutte som huvudkudde. Även om mamman i fråga, vaggar omkring och svär med halvslutna ögon: "Sov nu jädra unge!"

När jag för några kvällar sedan kände mig extra slutkörd, erbjöd sig Janne ädelt att ta Signes alla uppvak under natten så att jag skulle få sova ut. Självklart tackar man inte nej till ett sådant erbjudande, men i mitt stilla sinne undrade jag hur det skulle gå.
När Signe vaknade upp första gången, vaknade såklart även jag och tittade på klockan. Den var 01:18. Janne klev upp och gick in till Signe. Ifrån min halva av dubbelsängen hörde jag hur Janne vyssjade och vyssjade och hur Signes gråt stegrades. Jag vände och vred på mig. Försökte lägga band på mig för att inte gå upp och ta över. Jag väntade och väntade i vad som kändes som en oändlighet. Skulle hon inte somna om snart? Till slut gav jag upp. Jag skulle ändå inte kunna somna om förrän Signe sov igen. Med en suck gick jag upp ur sängen. I dörrhålet mötte jag Janne som kom in i sovrummet med Signe i famnen. "Jag ger upp", sa vi i munnen på varandra. Klockan var 01:19.