Hajsången a la Tora

På tal om Anders...

Ni vet den där Hajsången? Ja, ni med småbarn vet i alla fall vad jag pratar om. Det är hur som helst en av Toras favoritsånger nu och hon sjunger den för jämnan, men hon har mycket diplomatiskt gjort om texten lite så den ska passa in i vår familj.

Efter: "Och mor-far haj. Do do do dodododo", har hon lagt till ett "Och Anders-haj. Do do do dodododo"

Ingen glömd. Alla glada.

Inga könsroller här inte

Tora ser verkligen fram emot det här luciafirandet hos dagmamman. Idag vid middagen räknade hon upp för mig vilka som skulle komma (om jag mot förmodan inte skulle ha koll på det).

"Mormor kommer och tittar på mig"
"Ja, mormor kommer".
"Och morfar"
"Ja, morfar kommer"
"Anders* måste också komma"
"Nej, Anders kommer nog inte. Han kanske kommer lite senare"

Det blir tyst en liten stund medan Tora tar en tugga till av blodpuddingen vi har till middag, men hon fortsätter sedan att prata om luciafirandet.

"Jag ska vara tomte", konstaterar hon och börjar sedan att skratta. Hjärtligt. Fnittrande får hon fram: "och Pontus, han ska vara pepparkaksGUMMA".

Va?! Har ni hört något så TOKIGT någon gång?! Den där Pontus, vilken spexig kille!

*Mormors man. Vi är en sådan där modern familj ni vet.

Dags igen

Jag förstår att ni har räknat dagarna och väntat och undrat, hur går det egentligen med den där? Den där tjorviga magen som Tora verkar ha. Och jag tänker inte hålla er på halster längre, för i d a g var det äntligen dags igen, exakt fyra dagar sen sist. Bajs-tajm.

När vi kom hem från dagmamman nu i eftermiddags, parkerade jag helt sonika Tora på pottan framför TV:n. Och där satt hon. I en timme och tio minuter. Genom ett avsnitt av Simpson och halva Robin Hood-filmen. Det blev dock ingen handboll den här gången. I alla fall inte volymmässigt sett, men kanske om man komprimerar ihop handbajsbollen till ungefär en tennisbolls storlek, att det var samma mängd bajs som kom ut. För maken till tung bajs-dank alltså. Jag svär att den nästan slog hål på porslinet när jag hällde ut den i toaletten.

Det är annat än min mage det (Till er känsligare läsare som eventuellt hade tänkt att sluta läsa nu, tänkte jag bara säga: det är ingen fara, jag tänker inte vara alltför detaljerad eller utlämnande. Lovar). Sedan jag fick barn har magen liksom fått en helt ny
(s)prutt. When you gotta go. You gotta GO. Vi snackar inte tio minuters väntan och eventuellt avsluta något litet projekt man håller på med, eller något så bagatellartat som att leta upp en bra toalett om man nu inte råkar befinna sig i hemmets lugna vrå. Nej, det är max 30 sekunder som gäller alltså, från första kännningen.

Jag antar att det är naturens sätt att se till att vi småbarnsmammor inte ska lägga ned så mycket onödig tid till något så lättjefullt som att bajsa.

Jag säger GUL

Jag kan ha gjort bort mig lite. Det är nämligen så här att jag har tänkt att fixa luciakläder till Tora idag inför luciatåget hos dagmamman på torsdag och att jag därför frågade Tora vid middagen igår kväll vad hon ville vara utklädd till på lucia: lucia, pepparkaksgumma eller kanske tomte?

"Tomte!", svarade Tora utan tvekan.
"Okej", sa jag och tillade sedan i ett försök att vara lite pedagogisk, och det var här göra-bort-sig-biten smög sig in: "Och vad har tomten för färg på sina kläder?"
"Gul", svarade Tora tvärsäkert.
"Nej, röda", sa jag
"Nej, gul", sa Tora igen.

Eftersom jag känner min äldsta dotter ganska väl vid det här laget, lade jag ned diskussionen där och började istället fundera på var någonstans jag kan få tag på gula tomtekläder. Jesus, wish me luck! Och om jag motförmodan skulle hitta en kycklinggul tomte-outfit kommer med all säkerhet de andra dagbarnens föräldrar undra vilken konstig religion vi tillhör som firar påsk vid lucia?!

Man kan kanske säga att hon är utklädd till en saffransbulle?

En djävulsk plan

Två kvällar i rad nu har Signe, efter det att man har tvättat henne, satt på ren blöja och pyjamas, gett välling, borstat tänderna, läst saga, stoppat om henne och till sist sagt nattinatti, satt sig upp i sängen och b a j s a t! Bara för att få vara uppe i tio minuter till och byta blöja. Tror ni hon har planerat det? Jag menar, ni vet vad de säger. En gång är ingen gång. Två gånger är en djävulsk plan. Jo, så är det.

Horror

I morse hade vi skräckfilmstema i sängen när hela familjen låg och "morgonmyste". Janne och jag låg utslagna som två zombies medan Signe övade på sina King Kong-moves. Ni vet ställa sig upp på två ben, sträcka armarna högt upp i luften, vråla och sen attackera genom att kasta sig handlöst framåt. Dessutom var hon väldigt pigg på att tända sänglamporna. Det var bara det att när hon gjorde det, vrålade Tora likt en ljusskygg vampyr: "SLÄCK LAMPAN!"

Om jag hade fått v ä l j a filmtema att sätta prägel på dagen, hade jag väl snarare valt något mer åt amerikanskt feel good-filmhållet eller varför inte lite Sound of Music. Tänk dig att starta dagen med ett "The hills are alive, with the sound of music". Harmoniskt så det skriker.

No longer needed

Vi har ju som sagt börjat med välling om natten till Signe-liten, och ammar gör jag inte förrän på tidiga morgonkvisten, så helgnätter finns det egentligen ingen som helst anledning till att jag ska ränna ned till köket och fixa nattmat till Signe. Vad jag vet behövs det inga tuttar för att skaka ihop lite välling. Det vore en annan femma om man skulle göra milkshake, höhöhöhö (sorry, kunde inte låta bli). Men det gör vi ju inte. Välling it is. För hela slanten. Så natten till idag sa jag till Janne att nu fick faktiskt han ta Signes första uppvak.

Och sagt och gjort, när Signe inatt sin vana trogen, vaknade strax efter midnatt, fick jag Janne ur sängen med en vänlig men välriktad spark samtidigt som jag väste: "Signe har vaknat. Din tur", eller något annat uppmuntrande, och medan Janne lommade ut ur sovrummet lade jag kudden över huvudet och upprepade tyst för mig själv: "Gå inte upp och hjälp till, somna om istället. Gå inte upp, somna om... " . Men det var knappt så att sovrumsdörren hann gå igen bakom Janne, förrän han kröp tillbaka ned i sängen igen. Har han redan gett upp, tänkte jag lite irriterat men frågade istället, för man vet ju aldrig: "Hur gick det?". "Jo, hon sover", svarade Janne medan han kvävde en gäspning. Jag tittade på klockan. Det hade gått tio minuter sedan Janne lyfte huvudet från kudden. Han hade till och med slagit min rekordtid.

Nu är det således konstaterat. Jag är inte längre oumbärlig på nätterna. Jag är umbärlig. Umbärlig. Vilket u n d e r b a r t ord.