Idag när jag efter duschen stod och smorde in mig, tittade Tora förundrat på mig.
-Vad gör du mamma.
-Jag smörjer in mig.
-Vadå med?
-Kräm.
-KRÄK?
-Nej. KRÄM!
-Tandkräm?
-Nej inte tandkräm. Hudkräm heter det.
-Jaha.
Nog för att man som småbarnsförälder är van att bli nedkletad med både det enda och det andra, men att frivilligt smörja in sig med tandkräm, där drar i alla fall jag gränsen.
Kräk däremot känns helt okej.
torsdag 8 januari 2009
KÄÄÄÄNDY!
Det är torsdag kväll och Tora har redan börjat prata om fredagsgodiset. Suck! JAG VILL OCKSÅ HA. Även fast jag lovat att inte käka snarr förrän jag är på rätt sida om 70-strecket.
Men ibland måste man ju unna sig lite. Så kan vi säga så här? Om jag väger in mig i morgon bitti på mindre än 73.5 kg, då får jag köpa mig en liten påse godis tillsammans med Tora i morgon.
Inte annars.
Okej?
Ursäkta mig nu. Jag ska bara gå och basta lite.
Men ibland måste man ju unna sig lite. Så kan vi säga så här? Om jag väger in mig i morgon bitti på mindre än 73.5 kg, då får jag köpa mig en liten påse godis tillsammans med Tora i morgon.
Inte annars.
Okej?
Ursäkta mig nu. Jag ska bara gå och basta lite.
Memory Lane
När jag läste det här inlägget hos Polly, om när hon och hennes gris (son alltså) sitter och äter middag och samtidigt lyssnar på ABBA, kom jag och tänka på en sak som hände mig en gång för länge sedan. Nu när jag sitter här och skriver, är det lite oklart varför jag kom och tänka på det, för den i händelsen jag tänker berätta om, satt några kompisar och jag och åt middag medan vi samtidigt lyssnade på musik från musikalen Grease. Inte ABBA.
Men ändå.
Musiken hade värdinnan (min kompis, då kanske 16 år) valt själv utan att några diskussioner hade föregått valet. Hon tyckte väl att det var passande bakgrundsmusik till en sober middag. Det serverades kyckling och ris. Eller så kan det ha varit potatis till, jag minns faktiskt inte riktigt. Kyckling var det i alla fall, det minns jag med bestämdhet.
"Är det Grease?", frågade jag i alla fall artigt medan jag gnagde lite på ett kycklinglår. Värdinnan tittade lite konstigt på mig för ett ögonblick som om hon undrade hur det egentligen stod till, och svarade sedan lite försiktigt: "Nej Millan. Det är kyckling..."
Men ändå.
Musiken hade värdinnan (min kompis, då kanske 16 år) valt själv utan att några diskussioner hade föregått valet. Hon tyckte väl att det var passande bakgrundsmusik till en sober middag. Det serverades kyckling och ris. Eller så kan det ha varit potatis till, jag minns faktiskt inte riktigt. Kyckling var det i alla fall, det minns jag med bestämdhet.
"Är det Grease?", frågade jag i alla fall artigt medan jag gnagde lite på ett kycklinglår. Värdinnan tittade lite konstigt på mig för ett ögonblick som om hon undrade hur det egentligen stod till, och svarade sedan lite försiktigt: "Nej Millan. Det är kyckling..."
onsdag 7 januari 2009
Vad ÄR det för nåt?
Tora är inne i värsta babbelperioden. Gud vad hon babblar. Om ditten och datten. Ofta vill hon veta vad saker och ting är för något. Eg e n t l i g e n. Hon har förstått nu, att byxor inte bara är ett par byxor, utan kan vara ett par jeans, ett par shorts, mjukisbyxor.... ja, typ så.
Ungefär så här låter det vid frukostbordet nu för tiden:
-Mamma, nu är det morgon!
-Ja, det är det.
-Vad är det för en morgon?
-Jaa, det är en vanlig morgon...
-Men vad ÄR det för en morgon?
-Det är en vintermorgon.
-Jaha.
Och när vi duschade igår kväll lät det så här:
-Mamma, vad är det?
-Men det vet du väl att det är mammas snippa.
-Vad är det för en snippa?
-Jaa, det är snippa.
-Men vad ÄR det för en snippa då?
-Ja, det är vanlig gammal mamma-snippa.
-Jaha.
Så nu vet ni det.
Det finns vanliga snippor och sedan finns det gamla
mamma-snippor. De är de bästa snipporna det.
Ungefär så här låter det vid frukostbordet nu för tiden:
-Mamma, nu är det morgon!
-Ja, det är det.
-Vad är det för en morgon?
-Jaa, det är en vanlig morgon...
-Men vad ÄR det för en morgon?
-Det är en vintermorgon.
-Jaha.
Och när vi duschade igår kväll lät det så här:
-Mamma, vad är det?
-Men det vet du väl att det är mammas snippa.
-Vad är det för en snippa?
-Jaa, det är snippa.
-Men vad ÄR det för en snippa då?
-Ja, det är vanlig gammal mamma-snippa.
-Jaha.
Så nu vet ni det.
Det finns vanliga snippor och sedan finns det gamla
mamma-snippor. De är de bästa snipporna det.
tisdag 6 januari 2009
Plötsligt händer det II
Det har faktiskt hänt mig en gång. Att jag vunnit på Triss alltså. Något mer än det där småskrapet under hundringen som man ändå alltid köper nya lotter för. Det var när jag låg på BB med Signe.
För det är bara att konstatera. Det är en viss skillnad på att få det första barnet mot det andra. När Tora föddes var vi värsta gulliga lilla nyblivna familjen som fick eget litet rum på SöS att cocoona i. Ja, i två dygn i alla fall. Sedan blev Tora plötsligt väldigt sjuk och fick läggas in på neonantalavdelningen för att få en dunder-antibiotikakur intravenöst genom en liten slang i huvudet. Hon såg ut som en liten alien med det där stora bandaget runt huvudet där den lilla slangen stack upp. Och jag var så rädd så rädd som jag aldrig förut varit i hela mitt liv.
Men med Signe var det som sagt litet annorlunda. Några timmar efter att hon fötts, stannade Janne med oss på KS men sedan var han tungen att åka hem till Tora. Innan han åkte kilade han dock ned till Pressbyån och införskaffade lite tidsfördriv åt mig. Några tidningar, lite godis, en trisslott. I normala fall hade jag förmodligen kastat mig över lotten det första jag gjorde, men när vi väl hade kommit upp till BB hade jag varit vaken i ungefär 48 timmar och prioriterade därför sömn framför spel. Tyvärr blev det lite si och så med den varan.
Eftersom Janne inte skulle stanna kvar på BB, fick jag pga platsbrist dela rum med en annan mamma och hennes son. Det verkade som om hon också prioriterade sömn framför allt annat. Och det hade väl varit okej, om hon inte hade snarkat som en hel karl. Jag har aldrig hört någon snarka så mycket som hon gjorde. Och då är jag ändå gift med Janne. Det var så att väggarna skakade när hon drog sina timmerstockar. Och när kvinnan inte snarkade, pratade hon i sin mobiltelefon. Högt. På somaliska. Jag svär att hela KS kunde höra henne berätta om sin förlossning för hela tjocka släkten. Nu kan jag förvisso inte prata somaliska och har därför ingen aning om det var det hon faktiskt pratade om. Hon kan lika gärna ha rabblat upp de senaste börsnoteringarna. Men skitsamma vad hon sa. Sova kunde jag i alla fall inte göra när hon babblade. Och när hon inte sov eller pratade i telefonen skrek hennes son.
Jag som hade bett om att få stanna något extra dygn med tanke på det som hände Tora, bad redan efter första natten på mina bara knän att jag skulle få åka hem. Jag tror till och med att jag grät en skvätt också. Så den där trisslotten glömdes liksom bort, ända till sista dagen när tidningarna var utlästa och jag plötsligt kom på att den faktiskt låg där, längst nere i Pressbyråpåsen och bara väntade på att bli skrapad. När de tre likadana beloppen uppenbarades var jag tvungen att dubbelkolla ungefär tusen gånger. Det fanns ju en uppenbar risk att jag hallucinerade av sömnbrist. Men nej då, det stämde. Vi hade vunnit 10 000 kronor. Helt pöstligt kändes det nästan värt med fyra sömnlösa dygn.
Den våren unnade vi oss en massa saker och hänvisade till att "vi har ju faktiskt vunnit på triss". En ny syskonvagn, en platt-TV till sovrummet, en resa till Grekland...
Det är märkligt vad 10 000 kronor kan räcka till mycket bra grejjer.
Liten liten Signe
Tora-Alien
För det är bara att konstatera. Det är en viss skillnad på att få det första barnet mot det andra. När Tora föddes var vi värsta gulliga lilla nyblivna familjen som fick eget litet rum på SöS att cocoona i. Ja, i två dygn i alla fall. Sedan blev Tora plötsligt väldigt sjuk och fick läggas in på neonantalavdelningen för att få en dunder-antibiotikakur intravenöst genom en liten slang i huvudet. Hon såg ut som en liten alien med det där stora bandaget runt huvudet där den lilla slangen stack upp. Och jag var så rädd så rädd som jag aldrig förut varit i hela mitt liv.
Men med Signe var det som sagt litet annorlunda. Några timmar efter att hon fötts, stannade Janne med oss på KS men sedan var han tungen att åka hem till Tora. Innan han åkte kilade han dock ned till Pressbyån och införskaffade lite tidsfördriv åt mig. Några tidningar, lite godis, en trisslott. I normala fall hade jag förmodligen kastat mig över lotten det första jag gjorde, men när vi väl hade kommit upp till BB hade jag varit vaken i ungefär 48 timmar och prioriterade därför sömn framför spel. Tyvärr blev det lite si och så med den varan.
Eftersom Janne inte skulle stanna kvar på BB, fick jag pga platsbrist dela rum med en annan mamma och hennes son. Det verkade som om hon också prioriterade sömn framför allt annat. Och det hade väl varit okej, om hon inte hade snarkat som en hel karl. Jag har aldrig hört någon snarka så mycket som hon gjorde. Och då är jag ändå gift med Janne. Det var så att väggarna skakade när hon drog sina timmerstockar. Och när kvinnan inte snarkade, pratade hon i sin mobiltelefon. Högt. På somaliska. Jag svär att hela KS kunde höra henne berätta om sin förlossning för hela tjocka släkten. Nu kan jag förvisso inte prata somaliska och har därför ingen aning om det var det hon faktiskt pratade om. Hon kan lika gärna ha rabblat upp de senaste börsnoteringarna. Men skitsamma vad hon sa. Sova kunde jag i alla fall inte göra när hon babblade. Och när hon inte sov eller pratade i telefonen skrek hennes son.
Jag som hade bett om att få stanna något extra dygn med tanke på det som hände Tora, bad redan efter första natten på mina bara knän att jag skulle få åka hem. Jag tror till och med att jag grät en skvätt också. Så den där trisslotten glömdes liksom bort, ända till sista dagen när tidningarna var utlästa och jag plötsligt kom på att den faktiskt låg där, längst nere i Pressbyråpåsen och bara väntade på att bli skrapad. När de tre likadana beloppen uppenbarades var jag tvungen att dubbelkolla ungefär tusen gånger. Det fanns ju en uppenbar risk att jag hallucinerade av sömnbrist. Men nej då, det stämde. Vi hade vunnit 10 000 kronor. Helt pöstligt kändes det nästan värt med fyra sömnlösa dygn.
Den våren unnade vi oss en massa saker och hänvisade till att "vi har ju faktiskt vunnit på triss". En ny syskonvagn, en platt-TV till sovrummet, en resa till Grekland...
Det är märkligt vad 10 000 kronor kan räcka till mycket bra grejjer.
Liten liten Signe
Tora-AlienPlötsligt händer det
Tror ni inte att Signe slog till och sov hela natten i natt. Och ingen nattvälling behövde hon heller. Janne som sov på golvet inne i hennes rum, berättade att hon visserligen vaknade till lite då och då men mest gnydde och somnade om alldeles själv. Ingen vaggvisa, inget buffande, inga avhuggna händer. Ingenting.
Eller så sa han bara det för att jag inte ska tappa hoppet alldeles. Men jag som sov vägg i vägg med Signes rum, hörde faktiskt knappt ett pip på hela natten så jag undrar om han inte talar sanning ändå.
Nu kan det visserligen röra sig om olycksfall i arbetet och att natten till i morgon blir värsta cirkusen igen.
Men.
Halleluja for now.
"Titta hon flyger"
måndag 5 januari 2009
Trollmors visa
Har jag berättat att Signe sover ganska dåligt? Ni får ursäkta om jag upprepar mig, man blir lite lätt förvirrad av sömnbrist, och det är inte meningen att vara tjatig. Det är det verkligen inte. Men hur som, om jag inte sagt det förr, så säger jag det nu. Hon sover ganska dåligt. Och utav de sömnmetoder som finns på marknaden har vi nog testat de flesta.
Som den här "Somna-utan-gråt-metoden" vi testade i höstas till exempel. Det var ju en smash hit. Verkligen. Signe sov väl hyfsat i en vecka ungefär. Kanske två. Sedan tyckte hon sig ha genomskådat metoden och så började det om med sömnlösheten igen. Men en grej från nämnda metod har vi faktiskt fortsatt med, för det funkade faktiskt ganska bra.
Precis när barnet håller på att somna in, ska man säga ett mantra som till exempel "För ditt eget bästa gör du klokt i att sova nu" alternativt "Nu sover du eller så får mamma psykbryt". Man kan också sjunga en vaggvisa. Så gör vi. Ganska länge nu har vi sjungit "Trollmors vaggvisa" när Signe ska somna eller somna om. Ett tag (ett kort tag, ett jävligt kort tag, typ i två nätter) räckte det med att man stod i dörröppningen och sjöng sången så somnade Signe om. Men så var det här med att genomskåda metoder...
I natt var Signe vaken mellan klockan 02.00 och 04.30. Det innebär att jag sjöng "Trollmors vaggvisa" om och om igen i ungefär 2,5 timme. Säg att det tar i runda slängar 20 sek att sjunga den en gång. Det skulle innebära att jag sjöng den där jävla visan 450 gånger i natt. Man kan säga att jag till slut blev lite smått trött på att höra min egen röst. Faktum är att jag blev ganska trött överlag och till slut lade mig på golvet brevid sängen och stack in min hand mellan spjälorna och fattade tag i Signes hand. Och då somnade hon nästan genast. Med sin lilla hand tätt omsluten kring min. Och somnade hon även idag till middagsvilan och nu vid läggdags. Det här kan mycket väl vara nästa grej.
Det enda jag funderar på nu, är om jag verkligen behöver två händer. Jag menar, vänsterhanden duger ju inte till så mycket egentligen. Det kan nog vara värt att offra den för att få åtta timmars sammanhängande sömn. Nu kan det kanske tyckas vara lite makabert att ha en avhuggen hand i spjälsängen, men jag tänker att man kan ju lägga en liten filt över den när man har gäster. Ja, eller något annat fint. En liten broderad duk kanske.
Som den här "Somna-utan-gråt-metoden" vi testade i höstas till exempel. Det var ju en smash hit. Verkligen. Signe sov väl hyfsat i en vecka ungefär. Kanske två. Sedan tyckte hon sig ha genomskådat metoden och så började det om med sömnlösheten igen. Men en grej från nämnda metod har vi faktiskt fortsatt med, för det funkade faktiskt ganska bra.
Precis när barnet håller på att somna in, ska man säga ett mantra som till exempel "För ditt eget bästa gör du klokt i att sova nu" alternativt "Nu sover du eller så får mamma psykbryt". Man kan också sjunga en vaggvisa. Så gör vi. Ganska länge nu har vi sjungit "Trollmors vaggvisa" när Signe ska somna eller somna om. Ett tag (ett kort tag, ett jävligt kort tag, typ i två nätter) räckte det med att man stod i dörröppningen och sjöng sången så somnade Signe om. Men så var det här med att genomskåda metoder...
I natt var Signe vaken mellan klockan 02.00 och 04.30. Det innebär att jag sjöng "Trollmors vaggvisa" om och om igen i ungefär 2,5 timme. Säg att det tar i runda slängar 20 sek att sjunga den en gång. Det skulle innebära att jag sjöng den där jävla visan 450 gånger i natt. Man kan säga att jag till slut blev lite smått trött på att höra min egen röst. Faktum är att jag blev ganska trött överlag och till slut lade mig på golvet brevid sängen och stack in min hand mellan spjälorna och fattade tag i Signes hand. Och då somnade hon nästan genast. Med sin lilla hand tätt omsluten kring min. Och somnade hon även idag till middagsvilan och nu vid läggdags. Det här kan mycket väl vara nästa grej.
Det enda jag funderar på nu, är om jag verkligen behöver två händer. Jag menar, vänsterhanden duger ju inte till så mycket egentligen. Det kan nog vara värt att offra den för att få åtta timmars sammanhängande sömn. Nu kan det kanske tyckas vara lite makabert att ha en avhuggen hand i spjälsängen, men jag tänker att man kan ju lägga en liten filt över den när man har gäster. Ja, eller något annat fint. En liten broderad duk kanske.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
