Busungar

Ni som har följt den här bloggen (Nu låter det som om jag har bloggat sedan tidernas begynnelse. Det har jag inte. Bara sedan i mars) vet att det finns ett skäl till att den heter som den gör. Jag vet inte huuuur många gånger jag sagt: "Nej Tora, du får INTE måla där", och man tror liksom att man har täckt in allt när man rabblar upp medan man ställer fram pennorna: "Nu får du inte måla på bordet, stolen, golvet, väggen, armen, benet, handet eller ansiktet. Bara på papper". Inte trodde jag att man behövde lägga till: "och du får inte heller måla på din bästa kompis Linnie när hon är här på söndagsmiddag". Men det behövde jag ju tydligen.

Nu kan det ju ha varit så att Linnie på egen hand målade värsta krigsmålningen i ansiktet, men i sådana fall tvivlar jag inte en sekund på att hon var ivrigt påhejad av Tora. Uppviglerskan. Hon är bad company helt enkelt. Eller skulle du vilja möta tjejen till höger i en trång gränd en mörk natt? Nej, inte jag heller. Och hon BOR här. Herregud.

Våga vägra vinter

Okej. Nu har vi haft två hela dagar av vinter. Med allt vad det innebär av:

overaller, mössor, vantar, halsdukar, vinterkängor, våta strumpor, snoriga näsor, kalla fötter, förfrusna lår, nedisade bilar, snövallar, förrädisk blank-is, blixthalka, inplogade bilar, snögubbar, pulkaåkning, snöbollskrig och sånt som alla andra tycker är roligt.

Men för mig är det bra nu. Det få gärna bli vår imorgon för min del. Eller plusgrader och regn så att man i alla fall får lov att sitta inne, äta lussebullar och svära över det dåliga vädret istället för att tvingas vara ute i det vackra vintervädret och låtsas att det är mysigt.

Amen

Sova lite till?

I morse ville jag förtvivlat gärna få sovmorgon. Signe sov rätt bra i natt, det var inte det, men det vore liksom lite skönt att få sova lite längre på morgonen, låt säga till, ja...till åtta i alla fall. Tora var Jannes problem, så den enda jag behövde koncentrera mig på var Signe-liten.

Lyxen med att vara en ammande mamma är, att man alltid kan ta till sina trumfkort när man vill att barnet ska sova en liten stund till. Självklart talar jag om nassarna. Problemet är bara att de behöver sin lilla tid att fylla på sig om det ska ha någon riktig effekt.

Klockan 01.30 ammade jag Signe första gången i natt, på båda bröna. Mätt och nöjd somnade hon genast om, för att vakna igen runt 04.30. Jag ammade igen. Tyvärr var det inte med en riktigt lika belåten suck som hon rullade över på sidan för att somna om brevid mig i sängen, det var mer av en "okej-jag-nöjer-väl-mig-med-det-då-suck".

När hon vaknade på nytt klockan 06.00 var det under protest som hon tog emot det vid det här laget ganska utammade bröstet och när jag på nytt erbjöd den tomma lilla skinnlappen till tutte strax efter klockan 07.00 skrattade hon mig rakt i fejjan: "Minimjölk? Ser jag ut som Emma Sjöberg kanske. Ro hit med vällingen för bövelen!!".

Mums-mums

Idag vaknade jag på ett strålande humör. Helt enkelt för att Signe sov bra i natt igen (peppar, peppar) och nu för tiden är pigg = glad. Men min make däremot, verkar ha klivit upp på fel sida av sängen. Ett riktigt surkart är han. Efter lunch har han lyckats få även mig på dåligt humör. Men så tänker jag att: "Nej! Jag vill INTE vara dåligt humör idag. Jag går och tröstköper mig lite mums-mums". För vem kan vara sur när man äter mums-mums? Jag bara undrar.

När jag kommer jag hem hinner jag knappt få av mig ytterkläderna innan jag äter upp en av mums-mumsen redan i hallen. Och så äter jag en till. Det känns faktiskt genast lite bättre. Men inte helt bra. Det gör det inte. Jag tänker att jag kanske ska ge Janne en mums-mums i alla fall, för det var ju faktiskt han som var sur från början. Roten till det onda liksom. Han skulle behöva bli lite gladare han med, så han slutar sprida sin sursmitta. Janne slukar mums-mumsen i en enda tugga och jag tycker mig se att det glittrar till lite i hans ögon. Mums-mums, det är bra grejjer det. Fast han får bara en. Den sista tänker jag spara till mig. Till kaffet. Mmmm, sweet sweet mums-mums.

Jag ställer ifrån mig kartongen med den sista mums-mumsen i på köksbordet och vänder mig mot diskbänken för att sätta på kaffet. Medan jag måttar upp kaffepulvret, tänker jag på hur obeskrivligt gott det kommer vara att sätta sig vid datorn med en kopp kaffe och en mums-mums och läsa bloggar medan Signe sover sin eftermiddagsvila. När jag vänder mig om igen ekar kartongen tomt. Janne har ätit upp den sista mums-mumsen.

"HAR DU ÄTIT UPP DEN SISTA MUMS-MUMSEN?"

"Ja. Två till dig och två till mig."

Nu är jag sur igen. Om ni undrar.

Gubben

I fredags var bland andra Lena och Ellen här på lunch. Redan på morgonen tänkte jag att jag skulle berätta för Tora vilka som skulle komma, så att hon skulle veta. Hon gillar nämligen att ha koll på läget och är inte direkt överraskningarnas tjej.

"Tora, vet du vem som kommer och hälsar på idag?", frågade jag.
"Nej", det visste inte Tora.
"Lena och Ellen. Roligt va?!"
"Ja. Och gubben också?"
"Gubben?"
"Ja, kommer gubben också?
"Gubben? Menar du Staffan, Ellens pappa?
"Ja, Staffan"
"Nej, Staffan kommer inte. Bara Lena och Ellen"
"Okej"

Staffan, jag vet inte om din "gubb-oskuld" redan är tagen. Vid 33 års ålder kan så mycket väl vara fallet. I den här familjen kommer du i alla fall gå under namnet gubben hädanefter. Bara så att du vet.

Knåda knåda lite bulle

Igår kväll var jag som sagt och tränade. Boxercise med Hampa.

Jag älskar att boxas. Det är så befriande på något sätt. Att få puckla på, ta i ända från tåååårna och så är det alldeles tillåtet. Boxtränaren från igår kväll verkade också gilla boxning, även om jag tror att han hellre skulle vilja träna typ juniorlandslaget i kickboxing än diverse löst förortsfolk i Högdalens sim- och sporthall på onsdagkvällar. Men jag kan ha fel, absolut, trots att det haglade av kommentarer som:

"Och när ni duckar, släpp inte ögonkontakten, för i en RIKTIG match hade ni varit rökta då"
"Tänk på att njurarna sitter här. Slå helst inte där"
"Försök att undvika att träffa mitt i solar plexus är ni snälla"

Och så avslutades passet med att man skulle boxa sin partner i magen medan denne spände magmusklerna så hårt den kunde (vilket kan tilläggas att man gjorde av ren självbevarelsedrift), varvid följande konversation utspelades mellan Hampa och mig:

"Spänner du magmusklerna nu?"
"Ja, jag gör ju det"
"Säkert?"
"Va faan, jag har fött två barn. Det blir inte hårdare än så här!"

Gemenskap

I går kväll skulle jag iväg och träna och Janne skulle vara hemma med barnen. Strax innan jag måste börja göra mig ordning för att sticka iväg, upplyser Janne övriga familjemedlemmar där vi sitter vid middagsbordet: "Innan du åker måste jag gå och bajsa". Han är väl helt enkelt inte lika van som jag, att ta hand om två barn och göra tusen andra saker samtidigt, varav en är just att bajsa. Och med de orden reser han på sig och börjar gå ut ur köket.

"Pappa jag vill följa med dig!", ropar Tora med förtvivlad röst.
"Jag ska bara gå och bajsa. Jag kommer tillbaka"
"Jag vill också bajsa"
"Vill du bajsa? Är du bajsnödig?"
"Jaaa!!"
"Okej då, då tar vi med pottan till toaletten och så får du bajsa med pappa"

Lyckligt glider Tora ner från stolen och springer till sin pappa som står där och väntar med pottan i handen. Hand i hand går de sedan mot toaletten.

Far och dotter. Gör saker tillsammans.