Krig

Det pågår ett krig här hemma. Det är vi mot dom. Jag talar om Getingarna. Härom kvällen kulminerade kriget i det "stora slaget om altanen". Vi hade knappt hunnit sätta oss till bords förrän den första getingen kom farande.
"Åh nej", suckade jag. "Här kommer en geting. Janne fram med getingdödarn".
Getingdödarn - not your ordinary insektssmälla, utan en elektrisk sådan i form av ett mindre tennisracket. Den inte bara dödar getingarna, den elektrifierar dem. En slags elektriska stolen för getingar. En bra träff och de far rakt tillbaka till helvetet där de kom ifrån.
Tyvärr var det nu inte bara denna enda geting. Nej, de kom farande från både höger och vänster.
"Usch nej, där är en till".
"Och där".
"Nej men nu är det en på Signes ben också".
"Stick och brinn getingjävlar".
Janne viftade och slog med getingdödarn. Till en början skrek och skrattade Signe högt av förtjusning. Pappa var ju tokrolig där han stod upp och fäktade vilt med armar och ben, inte helt olik Basil Faulty i sann Faulty Towers anda. Men skrattet fastnade snart i halsen och Signe började darra lite på underläppen. Pappa verkade ju vara arg. På riktigt. Signe började gråta. Det här var ju jätteläskigt. Janne, han svor och fäktade. När han välte omkull ett av de fulla rödvinsglasen blev det lite mycket även för Tora. Hon hade knappt hunnit smaka på maten, men mumlade ändå fram ett: "Jag är mätt nu", gled ner från stolen och pep in i huset. Vi var tvugna att inse att slaget var förlorat. Jävla Getingar.
Men, som ett avskräckande exempel, fick de stupade i striden ligga kvar över natten på bordet. Lite som man gjorde på medeltiden. Satte upp bovarnas huvuden på spetsiga pålar. Ett slags "så här går det liksom".

Don´t mess with us.

Cykeltur

För drygt ett år sedan firade jag och Janne ettårig bröllopsdag. På morgonen när vi vaknade, gav jag min man en liten bröllopspresent. En symbolisk sådan, men ändå. Janne däremot, harklade sig lite förläget och sa: "Hrmm, jag hade tänkt köpa en cykel till dig, men jag har inte hunnit".
Men NU har jag äntligen fått den, endast 11,5 månad för sent. Och den är jättefin! Tyvärr kan jag inte säga detsamma om cykelhjälmen. Jag kan inte komma ifrån hur förbannat fula alla cykelhjälmar är. Och hur för jäkla töntig man ser ut när man har dom på sig. Ingen är snygg i cykelhjälm. Ingen.
Men eftersom jag lever (försöker i alla fall) som jag lär, sätter jag (om än motvilligt) på mig fanskapet när jag och Tora ska ut och cykla. Och det är då jag frågar mig, varför måste alla cykelhjälmar ha så fräsig design? Alla är liksom strömlinjeformade med någon töntig liten skärm framtill, som ska tänkas skydda mot gud vet vad. Visst, det är säkert skitbra att ha en strömlinjeformad cykelhjälm med minimalt luftmotstånd om man blåser fram i 180. Men det gör inte jag.
Som igår, när jag och Tora cyklade till Sjöstaden och hälsade på lilla Iris. Tora sitter bak på min pakethållare, fastspänd i sin cykelbarnstol modell 198o (vi fick grannens gamla). Fram på min damcykel hänger cykelkorgen, lastad med skötväska och en potta. Vi vinglar fram i sakta mak. Både Tora och jag har våra strömlinjeformade cykelhjälmar på. Det ser ju inte riktigt klokt ut.

Sist ut

Iris

Så där. Nu är alla ungar här. Sist ut var lilla Iris som jag och Tora var och hälsa på i Sjöstaden idag. Åh jisses vilken söt liten unge. En massa mörkt fint hår och blåbruna ögon som snart kommer bli vackert pepparkaksbruna. Tror vi. Grattis igen Elin och Ralph.

Återigen måste jag få säga hur otroligt coolt gjort jag tycker att det är av sex barndomsvänner, att lyckas med att sätta varsitt barn till världen inom loppet av dryga halvåret. Och fifty-fifty blev det också. Tre killar och tre tjejer. Nu ska vi bara gifta bort dem med varandra också så vi får roliga släktmiddagar på vår ålders höst.

XL vs XS

Janne verkar vara lite ambivalent i sin kroppsuppfattning när det gäller mig. Först var det ju det här med att han köpte ett par mjukisbyxor till mig i storlek XL. När jag påpekade storleksvalet, tror jag mig minnas att hans kommentar var: "Men du måste ju få plats i dom!".
Men så häromdagen när vi varit på Barkaby Outlet och jag visade upp dagens fynd, två par flicktrosor från Polarn och Pyret för 25 pix, gör han plötsligt en helomvändning.
Jag: Titta vilka fina trosor jag hittade?
Janne: Fina! Men du, är dom inte lite små tror du?
Jag: Små?!
Janne: Ja, de ser faktiskt lite små ut.
Jag: De är Tora. Inte till mig.
Janne: Jaha. Men då passar dom nog.

Bajshumor

När jag läste det här, kom jag och tänka på en händelse som utspelade sig här hemma för några månader sedan. Det fanns nämligen en tid när man inte kunde lämna Tora och Signe ensamma tillsammans ens en minut, för Tora kunde vara så fasligt elak mot sin lillasyster. Hon kunde knappt gå förbi Signe utan att sparka på henne eller bita henne lite i låret. Således. Vart man en gick i huset, var man tvungen att ta med sig antingen den ena eller den andra. Jobbigt men funkis. Det som ibland blev lite problematiskt var toalettbesöken. Mina egna alltså.
Vid ett tillfälle hade jag dock lyckats med att smita in på toaletten alldeles ensam. Signe låg på en filt på golvet utanför toaletten och Tora var i sitt rum och pysslade med något. Lyckan blev dock kortvarig. Eftersom toalettdörren givetvis var öppen, såg jag hur Tora lämnade sitt rum och började närma sig Signe som låg där så liten och alldeles försvarslös på sin filt. Och där satt jag på toaletten med byxorna kring anklarna. Jag var tvungen att agera. "Tora", ropade jag."Tora kom". Ingen reaktion. Tora fortsatte att gå mot Signe och jag riktigt såg hur illviljan lyste i hennes ögon. "Tora", ropade jag igen, nu med lätt desperation i rösten. "Tora kom och titta när mamma bajsar!!"

Happy Birthday Mr President

Toras nya favoritfilm efter Djungelboken och Lilla Sjöjungfrun är Dumbo. Ni vet den där om den lilla cirkuselefanten som har så stora öron att han till och med kan flyga med dom. Och som alltid när Tora får en ny favoritfilm, ska hon förutom att se filmen femtioelva gånger om dagen, sjunga sånger från just den filmen i tid och otid. I Dumbofilmen har hon snöat in på födelsedagssången de sjunger för Dumbo i en scen av filmen. Det är inte den klassiska "Ja må du leva", utan den inte fullt lika vanliga "Ha den äran". Tora sjunger den tämligen ofta, och hon tar i för kung och fosterland. "Ha den ÄRAAAN lilla Dumbo. Ha den äran IDAAAAA", går hon omkring hemma och galer. Det är gulligt.

Det var dock inte lika gulligt när hon gjorde det härom kvällen när vi var ute på restaurang hela familjen. Eller jo, det var det, men jag befarade att de andra restauranggästerna inte tyckte det var lika gulligt som jag. Jag försökte få Tora att sluta sjunga. Det gick inte så bra. Tora var i sitt esse. "Ha den ÄÄÄRAAAN lilla Dumbo. Ha den äran IIIDAAAAA", fortsatte hon att vråla. Eftersom man inte vill ställa till en större scen än nödvändigt, tänkte jag att det kunde väl vara okej om hon sjöng, fast med lite lägre volym. "Du får sjunga Tora, sa jag. "Men du får sjunga lite tystare. Du får viska sången". Det är bara det att Tora inte riktigt vet vad viska betyder. Jag var tvungen att visa vad jag menade: "Ha den äran lilla Dumbo. Ha den äran idag", visksjöng jag och kände mig med ens väldigt fånig. Jag lät lite som Marilyn Monroe när hon sådär lite småporrigt visksjöng "Happy birthday... Mr President. Happy birthday to you" för president Kennedy. Det är faktiskt stört omöjligt att inte låta småporrig när man visksjunger. Även om man sjunger om Dumbo.

Roadtrip II

Vi är ganska så nyss hemkomna från andra delen av vår road trip. Den här gången gick turen mot Norrtälje där vi våldgästade Carro, Erik och lille Hugo. Sjukt trevligt. Såklart.

Vistelsens kvickaste var utan tvekan Signe. I morse vid frukosten, smaskade Signe plötsligt en grötkladdig näve i bordet. Tror ni inte att hon smällde en fluga med detta välriktade slag. En ganska fet och slö fluga, men ändå. I kid you not. Hon gjorde det. Som värsta Mr Miyagi.

Vistelsens harigaste var Tora. Hela eftermiddagen igår och hela förmiddagen idag, gick hon och sa: "Måste baaajsa". Men när det var dags att leverera, på den lite primitivare mulltoan, chickade hon ut. Sedan satt hon och småfjärta hela bilresan hem.

Uppläxning

Igår hittade jag en geting, infångad under en upp och nervänd fluormugg på skrivbordet. Den surrade ilsket därinne. Brevid satt Janne lugnt och surfade på datorn. Jag tittade lite frågande på honom.

-Jag ska lära honom hur det går om man kommer hem till oss och mopsar upp sig. Sedan ska jag släppa ut honom så han kan tala om för sina polare att det inte är någon idé att ge sig på oss, sa han kaxigt.

Wow. Vilken hårding han är, min man.

Och så imorse upptäckte jag till min förvåning att en fluga var instängd i vattenbehållaren till kaffebryggaren. Den låg där och sprattlade förtvivlat. Hur hade den hamnat där? Hade Janne stängt in den? Varför då i sådana fall, en fluga gör ju ingen förnär. Kanske var den bara jäkligt sugen på kaffe. Eller på ett morgondopp.

Pillepill

Singan och jag var inte riktigt i fas vad det gäller sömnen i natt. Hon kunde inte sova om hon inte fick ligga på mig och pilla med sina små fingrar med sylvassa naglar i mitt ansikte, helst i min mun och i min näsa. Jag å andra sidan, kunde inte sova när hon låg på mig och pillade med sina små fingrar med sylvassa naglar i min mun och i min näsa. Som sagt, inte så kompatibla.
Jag hoppas verkligen att detta är en fas hon går igenom. För om det här är hennes defintion av att ligga och mysa, kommer hon aldrig att bli gift. Det är faktiskt inte speciellt mysigt när någon pillar runt med sina fingrar i ens mun. Även om det kanske låter så. Hon kanske skulle bli tandläkare. En ogift tandläkare.

Han gjorde vad?

Janne och Tora sitter i detta nu och läser godnattsaga i hennes rum. Jag sitter i rummet utanför och bloggar. De läser visst Nalle Puh hör jag.

-A ee de då?
-Det är Nalle Puhs rumpa. Kanin har gjort i ordning den.

Va?! Han gjorde vadå? Jag måste nog kolla lite på den där boken...

Potträning II

Vi håller ju som sagt på att potträna Tora just nu. Och sedan Jannes semester började, kör vi potträning-hard core. Vi snackar ingen blöja. Alls. Inte ute. Inte inne. Inte i bilen heller. Och inte på Ica Maxi under storhandlingen. Det är vågat.
-Tora, ska du prova och kissa lite innan vi går in och handlar?
-NEJ!!!
-Men tänk om det kommer...
-NÄÄEJ!!
-Ja, ja. Okej då!
Och så när man står där i charkdisken och kollar in bäst-före-datumet på köttfärsen, är det någon som drar en lite i kjolen.
-Mamma. Kissnöödii.
Janne körde löpträning till kundtoaletten med Tora på armen. Bad en stilla bön att de inte skulle vara upptagna allihop. De var de inte. De hann.

Roadtrip

Vi har varit ute på en liten roadtrip. I hemmatrakterna. Om man samåker med en åksjuk tvååring som kräks var trettionde minut, kommer man nämligen inte så långt. Men till Värmdö kan man åka. Och det har vi gjort. Två dagar i rad.
I tisdags var det Jannes kusin Tina som fick besök på sitt landställe och dagen därefter trängde vi oss på kusin Lena, Staffan och lillsyssling Ellen som också huserar på Värmdö om sommaren. Och i torsdags våldgästade vi Morfar i fästingnästet. Janne jämförde oss med en helt vanlig nomadfamilj. När maten börjar sina, tar vi helt sonika vårt pick och pack och drar vidare.

Min kusin Lena och jag har för övrigt lyckats med något riktigt bra. Lena är förlovad och har lilla Ellen tillsammans med Staffan, som är Jannes kompis sedan gymnasietiden. Proud to say, att det var jag som förde dem samman. Jag är ju för bra helt enkelt.
Den här relativt nyblivna familjekonstellationen, förklarade vi för Tina när vi var där i tisdags. För det är ju lite häftigt att Jannes och Staffans barn visade sig bli sysslingar. Eller som Janne sa lite triumferande: "Det trodde du väl inte Millan, att dina och Lenas barn skulle bli släkt?". Vi övriga tittade lite frågande på Janne, vad menade han nu? "Jo", svarade jag efter ett litet tag. "Det har jag nog faktiskt alltid trott att de skulle bli".

Det enda man kan anmärka mot var badtemperaturen.

Singan på semester

Hugh Hefner

Den här utsikten gör inte ont någonstans.

Inte någonstans alls.

Lena och Ellen

Janne och Signe

Olivia

Häromdagen passade vi våra vänners dotter Olivia 2,5 år några timmar. Eller O-li-vo-ä som Tora säger. Förutom att vara alldeles otroligt söt och sjukt väluppfostrad (jag kommer inte lämna bort mina barn igen innan vi har drillat lite här hemma), är Olivia dessutom väldigt vältalig. Jag har i min enfald trott att Tora är talför för sin ålder, men när man umgåtts med O-li-vo-ä ett tag, så framstår Tora som rena analfabeten.

Vid ett tillfälle satt Janne med tjejerna nere i soffan i TV-rummet. Olivia fick syn på Toras cykelhjälm och ville gärna prova den. Det fick hon såklart. Hon fingrade lite på spännena och frågade Janne: "Gör det något om jag ändrar inställningarna?". Janne såg ut som en fågelholk i ett par sekunder, innan han fick fram: "Ehh, näe, visst det går bra".

Så här ser det ut när Tora har tagit på sig cykelhjälmen. Jag tror inte ens hon är medveten om att det finns något som heter inställningar att justera.

Kurt?

När Tora inte har håret uppsatt med tofs och spänne, ser hon ut lite som en knarkare i håret. Lägg till en rödrutig grungeskjorta och en plågad min. Påminner hon inte lite om Kurt Cobain?

Kurt

Tora

Morgongympa

Jag undrar vid ungefär vilken ålder som barn drar likhetstecken mellan helg och sovmorgon? Eller för den delen, semester och sovmorgon. Vid två år respektive sju månaders ålder, gör dem det defintivt inte. Det kan jag berätta. Klockan 06.43 vaknade Signe-liten i morse och hade inga större planer på att somna om. Idag heller.
Men jag måste ge henne att hon har ett för jäkla gott morgonhumör. Hon hinner inte mer än att slå upp sina klarblå förrän hon har flippat runt på mage, ställt sig på alla fyra i sängen och börjat morgonstretcha. Om hon bara kunde, tror jag att hon skulle göra några kissande-hunden-övningar också.
Själv är jag inte så mycket morgongympa-typen. Mer åt morgonkaffe-hållet.

Morgonstretch

En banaaan

Idag åt Signe-liten banan till mellis. En HEL banan. Jag räknade lite på det där. Signe väger nästan nio kilo. Utan att direkt avslöja hur mycket jag själv väger, kan jag säga så här: det går ungefär åtta stycken Signe-liten på en stycken mig. Det innebär alltså att om jag skulle äta motsvarande mängd banan till mellanmål som Signe gjorde idag, skulle jag behöva trycka i mig åtta stycken bananer. Det är väldigt mycket banan det. Jag är inte ens säker på att jag över huvud taget skulle få i mig så många bananer. Och om jag mot förmodan skulle få det, skulle jag nog aldrig säga Chiquita igen!

Tolkningsfråga

Signe tolkade det här med smakrabatt bokstavligt

Spänning i tillvaron

Jag har världens bästa ursäkt för att inte ha postat Tack-korten från Signes dop än. Igår när jag och tjejerna skulle gå och köpa frimärken, visade det sig nämligen att vår lokala tobakshandlare här i vårt fridfulla lilla centrum hade blivit RÅNAD. Bara en halvtimme tidigare. Herregud vad spännande! Det var blåvita polisband uppspärrade både kors och tvärs och i grannskapet sprang poliser omkring med anteckningsblock i högsta hugg och frågade: "Har ni sett något misstänkt frun?".
Vi bor ganska nära centrum. Jag funderade ett tag på om jag skulle gå hem, så att polisen skulle kunna få knacka på hemma hos oss också. Nu hade jag visserligen inte sett ett skit, men det hade ju varit lite spännande att få besök. Jag hade ju till exempel kunnat frågat om konstaplarna kanske ville ha lite kaffe? Fast de hade förmodligen tackat nej. De har säkert annat att göra än att fika med uttråkade mammalediga småbarnsmammor. Jag säger samma sak som jag sa förra sommaren: Det är astråkigt att vara mammaledig när alla andra har semester!
Just ja. Tack-korten. Jag får göra ett nytt försök idag.

Komplimangfrossa

Jag har ju som sagt inte stått i så hög kurs hos min äldsta dotter tidigare. Därför blev jag desto gladare när hon i morse medan vi klädde på oss, nöp lite i min kjol som jag dagen till ära skulle klä mig i, och sa med ett leende: "Den är fin". "Åhh, tycker du? Tack Tora", sa jag, något förvånad. Kort därefter pillade hon lite på mitt halsband. "Den är söt", blev kommentaren nu. Det var värst vad hon var len i truten, tänkte jag. Hade hon varit lite äldre hade man ju kunnat misstänka att hon hade något i baktanke med alla dessa komplimanger. Nu blev jag bara glad och lite varm om hjärtat. När vi en liten stund senare satt och åt frukost fick hon dock syn på vår bil genom köksfönstret. Glatt pekade hon och sa: "Den är söt". Nja, praktisk möjligtvis men söt, njäe. Sen fick hon syn på min mobiltelefon som låg på bordet: "Den är fin", konstaterade hon nu. Hmm, vi får nog försöka utöka det där ordförrådet med några fler adjektiv.

Tidsfördriv

Jag som Mosaik. Instruktionerna hittade jag här.

Ensamma hemma

Shit pommes frites! Såg ni "Morden i Midsomer" igår kväll? Det brukar ju vara sådär härligt engelsk deckar-mysigt, men igår var det ta mej tusan skitläskigt. Det kan vara så att jag tyckte att det var lite extra läskigt, eftersom jag och tjejerna var ensamma över natten. Men ändå. Läskigt som läskigt liksom.

Efter lite meck (mäck?) hade jag fått båda tjejerna i säng i respektive rum strax före nio. Phu! Så där ja. Lite avkopplande TV-tittande innan det är dags att sova vore skönt, tänkte jag, och mös ned mellan lakanen i sängen och slog på TV:n. Hello Mr Barnaby!

När programmet var slut var jag tvärsäker på att vi hade yxmördare i huset. Och om vi inte hade det, skulle det säkert dyka upp en snart. När jag som bäst låg där och funderade på om jag skulle våga smyga mig ner och dubbelkolla att ytterdörren var låst, vaknade Signe-liten.

Vi håller för tillfället på att få Signe-liten att sova i egen säng i eget rum. Det går sådär. Eller snarare, det går riktigt dåligt faktiskt. Ungefär en gång i timmen, brukar man få gå upp och vagga om henne och lägga ned henne i sin säng igen. Men igår kväll när hon vaknade till där vid 23-tiden, fick hon inte somna om i sin säng. Nej, kvickt som attan sprang jag in och hämtade henne och lade henne brevid mig i dubbelsängen. Sen fick hon ligga kvar där och snusa och hålla sin mamma hårt i handen hela natten.

Dagens outfit, oretuscherad

Jag vägrar tro att de småbarnsmammor som presenterar dagens outfit på sin blogg, alltid är så där trendigt och piffigt klädda hela dagarna. Man blir ju lätt deprimerad och får ångest av bara tanken. Därför presenterar jag idag, och bara idag, dagens oretuscherade outfit. För mer feel good känsla, se gärna tvätthögen på golvet och den obäddade sängen i bakgrunden.

Dagens outfit består av:
-Svarta väldigt urtvättade trosor från Twilfit.

-Vit amnings-BH. Lite kladdig eftersom jag läckte mjölk när Signe ammade i morse.

-Vitt linne med djungeltryck från JC, med lite majskroksklet på.

- Gråa Nike mysbyxor i storlek XL med blåbärspuré på ena benet.

Mysbyxorna fick jag av Janne när jag var gravid med Signe. Man vet inte om man ska bli glad över att ens man köper byxor till en i storlek XL och älskar en ändå, eller förtvivlad över det faktum att han faktiskt insett att hans fru inte längre är den storlek 38 hon var när de träffades.

Kan själv!

Det finns tillfällen då jag väljer att titta åt ett annat håll. Ett exempel är när Tora skriker: "Kan själv!!", när smörgåsen ska bres för att sedan glatt konstatera: "Så gör man", när halva smörgåsmargarinpaketet är på smörgåsen och andra halvan är utsmetad på köksbordet.

Och här är ett annat exempel. Så såg det ut en gång i tiden när hon fick äta blåbärspuré själv med sked. Inget fläckborttagningsmedel i världen kunde rädda den tröjan.

Potpurri

Signe bestämde sig i förmiddags för att sova hela två timmar, istället för sina brukliga fyrtio minuter på förmiddagen. Det gjorde att vi kom iväg lite senare än planerat från Dalarö. Farligt nära Toras sovstundstid. För att hålla henne vaken var jag tvungen att sitta och sjunga barnsånger hela vägen mellan Dalarö och Tallkrogen. Man hinner med ganska många sånger på den sträckan. Särskilt många blir det om man sjunger dem för Tora, för hon orkar nämligen inte lyssna på hela sången, utan bara de första stroferna. Sedan tröttnar hon och vill höra en ny sång.

Så här ungefär lät det i bilen idag:
Jag (med vacker och len stämma): "En sockerbaaagare, han bor i staaaden, och bakar kaaakor mest..."
Tora avbryter (med bestämd röst): "Näe! Annan!"
Jag: "Bä bä.."
Tora (ännu mer bestämt): "Inte den. Annan!"
Jag (suckandes): Vad ska jag sjunga nu då? Ehhh...hmm.. Ok. Blinka lilla stjärna där, hur jag undrar.."
Tora (min favoritreplik, vet inte var hon har fått det ifrån): Schhh! Ta det lugnt.
Jag: "Men vad ska mamma sjunga då?"
Tora: "Som flickan sjunger."
Jag (galandes): "Jag ska bli friii, åå jag ska bliii, del av din väääärld."
Tora (besviket): "Näe mamma. Inte sjunga sjöjungfrun!"

Minisemester

I fredags kväll hade Janne playdate med bästa kompisen (som konstigt nog fortfarande vill umgås med oss trots vissa incidenter), så jag och tjejerna tog vårt pick och pack och flydde ut till mormor och Anders på Dalarö. Det var så trevligt att vi stannade ända till idag.
Dalarö är vårat egna lilla Sunwing Ving Resort på hemmaplan och med helgens medelhavsvärme, kändes det nästan som vi var tillbaka på Rhodos. Mormor är lika barnkär som värsta greken och lagar minst lika god tzatziki. Men bäst är hon på köttbullar. Idag till förmiddagsmellis (!!) tror jag Tora tryckte i sig tio stycken. Köttbullarna var tänkta till mormors lunchgäster. Nu fick de nöja sig med sill och potatis.

Cravings

Singan äter majskrokar. Det är det nya nu. Alla bebisar äter majskrokar. Om ni aldrig har sett en bebis äta majskrokar någon gång, kan ni se här hur det ser ut. Förmodligen har ni sett det, men trott att bebisen äter ostbågar. För det gör folk. De brukar titta på mig som om jag inte är riktigt redig i huvudet, när jag mutar Signe med en majskrok. Vad folk inte vet är att majskrokar innehåller 0% socker, 0% salt, och därmed även 0% smak.

Vad betalar man då 29 spänn påsen för, kan man undra? Och det gör jag. Därför har jag nu köpt helt vanliga jäkla smörgåsrån. Sådana som bebisar har tuggat på sedan urminnes tider. Signe gillar smörgåsrån precis lika mycket som majskrokar. Bra. Det blir billigare så. Problemet är att jag OCKSÅ gillar smörgåsrån. Eller, det var milt uttryckt. Jag ÅTRÅR smörgåsrån, gärna två stycken, och med smör emellan. Det måste vara ungefär lika nyttigt som att äta kanelbullar, men jag kan inte sluta. Paketet jag köpte igår är nästan slut. I längden kommer det nog ändå bli billigare med majskrokarna.

Maktkamp

"Inte sovdags"

Det tog inte lång tid innan Tora kom på att hon kunde gå i och ur nya sängen själv. Efter godnatt-sagan och pussen på kinden lämnar man Toras rum med ett "Nattinatti". Det är startsignalen för maktkampen som nu börjar.

Tora går upp. Mamma stoppar om. Tora går upp. Mamma stoppar om. Tora.. ja, ni hajjar...

Nyss fann jag min dotter sittstrejkandes i fåtöljen i sitt rum:

"Mamma. Inte sovdass!!", sa hon bestämt.

"Jo, sovdags", svarade jag, förhoppningsvis något mer bestämt (efter att först ha tagit kortet).

Förstår så här i efterhand inte varför vi inte hade kvar spjälsängen. Den är ju jättepraktisk som barnförvaring. Man stoppar i ungarna och sen liksom stannar de där. När de blir stora nog att kunna hoppa ut själva, lägger man bara på ett lock. IKEA borde börja sälja spjälsängar för tonåringar med lock och lås. Då måste de stanna hemma och sova istället för att driva runt på stan och göra ofog. Att ingen har tänkt på det?!

Sjöstadsnytt

" Här ska köras racerbil"

"Shyssta grejjer ni har här"

Folke + Signe = Sant

Idag har jag och Singan varit i Sjöstaden igen. På grund av en något optimistisk tidsplanering i kombination med busstrejk, blev det till att gå i raskt fettbrännartempo både fram och tillbaka. Nåja, det drabbade ju ingen vältränad i alla fall. Och så slapp jag ju fundera över huruvida det verkligen var nödvändigt att äta den där chokladbollen till fikat eller inte. Sånt är nice. Efteråt.

I Sjöstaden hälsade vi denna gång på Elin och mini-Buurman, som är beräknad att anlända nu på torsdag. Signe fick så äntligen chansen att testa mini-Buurmans barnstol, vilken Folke redan har gett två tummar upp. Signe verkade digga den också som ni ser. Tur för Elin och Ralph som jag vet har pyntat en mindre förmögenhet för underverket. Och för lekhagen, som även den fick godkänt av Signe. Mini-Buurman är faktiskt den mest välutrustade (kan misstolkas) ännu icke födda bebis jag känner. Det är lite osvenskt på något vis. Holländskt, hävdar Elin, och ja, man ska ju ta seden dit man kommer.