I helgen har vi varit i Västerås hos Jannes kusin Tina, hennes man Arild, deras drygt ettåriga son Elias och jättehunden Tarzan. Det var supermysigt. Lugnt och skönt, precis som barnfamiljer önskar ha det. Det var bara resan dit som var desto äventyrligare.
Strax före tio rullar vi iväg hemifrån. Alla är mätta och glada och Signe somnar så sött. På E18, ungefär i jämnhöjd med Hagaparken, säger Tora plötsligt "ont i magen". Hon har dessförinnan varit ovanligt tyst i några minuter. Jag tänker inte så mycket mer på det. Hon sa "ont i magen" härom morgonen med, men då berodde det på att jag satt på henne ett par alldeles för trånga jeans. Nu visade det sig att "ont i magen" denna gång egentligen betydde, "jag mår illa, kan ni stanna bilen". Nu förstod vi dessvärre inte det utan Tora hann kräkas ned både sig och bilbarnstolen. Det var bara att konstatera att åksjukearmbanden vi köpt till henne hjälpte föga. Vi svängde in på första bästa bensinmack. Bytte tröja på Tora, torkade hjälpligt av bilbarnstolen och köpte päronfestis. När vi rullar iväg från macken vaknar Signe.
Vi hann väl åka i dryga tio minuter innan Signe pruttar högt. Vid frukosten hade jag dessutom sagt till Janne "Signe har inte bajsat sedan i tisdags", varpå han svarar "Då lär det väl komma i bilen". Tänk såväl man känner sina barn. Medan vi överlägger var vi kan stanna smidigast och byta blöja, kräks Tora upp all päronfestis. Vi avbryter vårt överläggande och stannar istället bilen så fort vi kan. Med bilen ståendes i vägrenen byter jag blöja (och kläder) på Signe i bakluckan på Saaben medan Tora och Janne tar en liten promenad vid dikeskanten. Eftersom man inte räknar med att ens barn ska kräka ned sig två ggr under samma bilfärd, får Tora fortsätta bilfärden i sin pyjamas.
Vi åker iväg igen. Klockan har passerat elva och jag inser att om Signe har tänkt fortsätta sitt mönster av varannan timmes ätande, kommer hon bli hungrig strax. Helene har en gång ammat en då fyra månader gammal Linnie under pågående bilfärd, men inte på det skönt avslappnade sättet sittandes soft i baksätet med babyn i famnen som mammorna gjorde på 70-talet. Nej, utan med Linnie kvar i bilbarnstolen och själv fortfarande fastspänd i säkerhetsbältet. Vill tillägga att det inte var hon som körde bilen också (även om det hade varit typiskt Helene att kunna fixa 1000 saker samtidigt). Safety first! Nu var jag personligen inte upplagd för sådana akrobatkonster utan fiskade istället upp en napp ur skötväskan och hoppades att Signe skulle nöja sig med den ett tag. Med dryga tre mil kvar, somnade äntligen både Tora och Signe. Att resa med barn är spännande på ett annorlunda sätt.
Strax före tio rullar vi iväg hemifrån. Alla är mätta och glada och Signe somnar så sött. På E18, ungefär i jämnhöjd med Hagaparken, säger Tora plötsligt "ont i magen". Hon har dessförinnan varit ovanligt tyst i några minuter. Jag tänker inte så mycket mer på det. Hon sa "ont i magen" härom morgonen med, men då berodde det på att jag satt på henne ett par alldeles för trånga jeans. Nu visade det sig att "ont i magen" denna gång egentligen betydde, "jag mår illa, kan ni stanna bilen". Nu förstod vi dessvärre inte det utan Tora hann kräkas ned både sig och bilbarnstolen. Det var bara att konstatera att åksjukearmbanden vi köpt till henne hjälpte föga. Vi svängde in på första bästa bensinmack. Bytte tröja på Tora, torkade hjälpligt av bilbarnstolen och köpte päronfestis. När vi rullar iväg från macken vaknar Signe.
Vi hann väl åka i dryga tio minuter innan Signe pruttar högt. Vid frukosten hade jag dessutom sagt till Janne "Signe har inte bajsat sedan i tisdags", varpå han svarar "Då lär det väl komma i bilen". Tänk såväl man känner sina barn. Medan vi överlägger var vi kan stanna smidigast och byta blöja, kräks Tora upp all päronfestis. Vi avbryter vårt överläggande och stannar istället bilen så fort vi kan. Med bilen ståendes i vägrenen byter jag blöja (och kläder) på Signe i bakluckan på Saaben medan Tora och Janne tar en liten promenad vid dikeskanten. Eftersom man inte räknar med att ens barn ska kräka ned sig två ggr under samma bilfärd, får Tora fortsätta bilfärden i sin pyjamas.
Vi åker iväg igen. Klockan har passerat elva och jag inser att om Signe har tänkt fortsätta sitt mönster av varannan timmes ätande, kommer hon bli hungrig strax. Helene har en gång ammat en då fyra månader gammal Linnie under pågående bilfärd, men inte på det skönt avslappnade sättet sittandes soft i baksätet med babyn i famnen som mammorna gjorde på 70-talet. Nej, utan med Linnie kvar i bilbarnstolen och själv fortfarande fastspänd i säkerhetsbältet. Vill tillägga att det inte var hon som körde bilen också (även om det hade varit typiskt Helene att kunna fixa 1000 saker samtidigt). Safety first! Nu var jag personligen inte upplagd för sådana akrobatkonster utan fiskade istället upp en napp ur skötväskan och hoppades att Signe skulle nöja sig med den ett tag. Med dryga tre mil kvar, somnade äntligen både Tora och Signe. Att resa med barn är spännande på ett annorlunda sätt.
2 kommentarer:
Precis, och så tror de som vandrar över Nordpolen att de är så himla märkvärdiga.
Testa åksjuketuggummin...
Skicka en kommentar