Skämt åsido

Tora håller på att utveckla ett sinne för humor. Yes. Under utveckling. Hoppas jag i alla fall. För folket lär inte direkt köa utanför Norra Brunn om hon kör den repertoar av skämt hon har idag.

Scenario 1
Tora sitter och leker med sina bestick vid frukostbordet. Plötsligt kommer hon på någonting, tittar sig lite hastigt runt omkring och stoppar sedan kvickt in skeden innanför tröjan.
-Vad är skeden någonstans?, säger hon sedan med uppspärrade ögon och förvåning i rösten.
-Jag vet inte. Har den försvunnit?, undrar jag.
-Jaaa kanske, svarar Tora lite finurligt. Men hon kan inte hålla sig mer än några sekunder innan hon triumferande sliter fram skeden igen.
-Här var den!

Scenario 2
Tora sitter på toaletten och kissar på morgonen. Jag håller henne sällskap och väntar på att hon ska bli klar så jag kan hjälpa henne att torka sig.
-Skönt att kissa morgonkisset va?, konverserar jag.
-Det är inte morgonkisset, svarar Tora och ler lite pillemariskt.
-Nehej. Vad är det då?
-Det är kvällskisset.
Och sedan gör hon kardinalfelet. Skrattar åt sitt eget skämt. I Toras fall högt och tämligen forcerat.
-HA HA HA HA.

Som sagt. Inte riktigt stå-upp-material ännu.

Snart 65

Jag tänker lite så här. Varför är det inte pensionärerna som har småbarn? Signe går ju till exempel och lägger sig runt kl 19.30. Sedan brukar hon sova jättebra i ett svep fram till kl 02.00, äta lite och sedan somna om till ungefär kl 04.00. Då är det godmorgon! Det är ju lite som pensionärerna. De går och lägger sig efter kvällsnyheterna och går upp i lagom i tid för att hinna koka kaffe och lyssna på "Morgonandakt i P1". Det vet jag ju alla.
Sedan finns det en till aspekt av det hela. Nu när Signe har sovit så dåligt den sista tiden, innebär det att jag har tillbringat avsevärd tid av dygnet ståendes böjd som en ostkrok ned i spjälsängen och försökt söva om henne. Resultat: jag har sjukt ont i ryggen. Det är ju rena rama vansinnet att jag ska förstöra min unga och oförstörda kropp på det här sättet, när pensionärerna redan har lite ont i kroppen här och var. Gikt och ledgångsreumatism och allt vad det heter. Lite extra ryggont borde alltså inte spela någon större roll. Knappt märkas.
Alltså. Pensionärer + småbarn = Match made in heaven.

Festmåltid

Idag till middag åt Signe riktig finmat. Oxfilé, färskpotatis, purjolök och paprika minsann.

Mums Fillibabba.

Inte måla där

Tora inifrån vardagsrummet: Mamma jag vill rita.
Jag från köket: Jag kan inte hjälpa dig just nu Tora. Jag håller på att mata Signe.
Tora: Jag vill RIIITAAA!
Jag: Men då får du rita själv. Du vet var pennorna och pappren ligger.

.....

Jag: Går det bra Tora?
Tora: Mmmm
Jag: Du ritar inte på golvet va?
Tora: Näeeee.
Jag: För du vet att du inte får rita på golvet va?
Tora: Mmmm

Men jag sa ingenting om fötterna.

En liten mytoman

Janne jobbade över lite idag och kom hem ungefär runt Signe-litens läggtid. Både Tora och jag hör ljudet av hans motorcykel när han kom farande.
"Pappa!!", ropade Tora glatt. "Kom mamma. Vi går till pappa".
"Mamma ska lägga Signe att sova. Men gå ner och möt pappa du", svarar jag.
Tora stolpar ivrigt ned för trappan. Jag går in i Signes rum och börjar med buffandet och hyssjandet. Nu är dock vårt hus tämligen lyhört, så jag hör konversationen mellan Janne och Tora nerifrån köket.

Janne: Vad har du gjort idag Tora?
Tora: Badat!
What? Det har vi ju inte alls, tänker jag. Det har ju för tusan regnat halva dagen.
Janne: Badat? Vad kul. Vad har du gjort mer då?
Tora: Tittat på djuren.
Näe, men vad säger ungen? Vad då för djur? Till och med getingarna har lyst med sin frånvaro idag.
Janne: Har ni tittat på djur? Skoj. Och mer då?
Tora: Gungat.
Nope! Inte gjort det heller. Vi åkte en sväng med bilen och sen tog vi en promenad och postade några brev. Thats it liksom. Undrar om hon faktiskt tror att hon gjort alla de där grejerna eller om hon helt enkelt är bekväm med att ljuga lite? Vem vet, hon kanske blir jurist som sin far trots allt.

Sovinlägg

Signe har kommit ur pillepillfasen. I ett par dagar sov hon dessutom riktigt bra. Vi fick en föraning om hur det kunde kännas att vara utsövd. Sen gick Signe in i nästa fas. Den minst lika jobbiga jag-tänker-inte-sova-alls-fasen. I snart en vecka har jag tillbringat nätterna vyssjandes, hyssjandes, buffandes och gungandes. Allt eftersom nätterna fortskrider, tenderar dessutom ens "sschhh" att låta allt mer irriterat och ens buffande bli en aningen mer bryskt. Sov god damn it!
Därför prövade jag en annan taktik i natt. Istället för mitt vanliga hyssjande, viskade jag kärleksfullt med len röst till Signe, samtidigt som jag pussade på hennes lilla panna där hon låg i min famn: "Nu Signe måste du sova. Mamma har inte sovit på en vecka. Om det fortsätter så här hamnar mamma på Beckomberga".
Signe somnade i min famn. Jag smög ned henne försiktigt i sängen, men sin vana trogen vaknade hon efter två sekunder. Upp i famnen igen.
"Signe. Vi kom ju överens om att du skulle sova nu", viskade jag. "Om du inte sover nu när mamma lägger ned dig i sängen, kan det hända att du inte får några julklappar i år. Tora kommer få en massa presenter, för hon sover, men du får ingen".
Signe somnade igen, och så försiktigt, försiktigt ned i sängen. Vaken! Va fan! Huvudvärken jag haft hela natten började göra sig allt mer påmind. Jag hämtade kvickt en brusalvedon och slängde ned den i ett glas med vatten. Och så upp med Signe i famnen igen.
"Signe", viskade jag så ömt och moderligt jag kunde. "Nu har mamma lagt en alvedon i vatten. När den har brusat klart, tänker mamma lägga ned dig i sängen igen och då ska du sova. Okej? Annars kanske mamma säljer dig på Blocket".
Alvedonen var snart upplöst. Signe sov. Jag lade ner henne i sängen igen. Signe fortsatte sova. Jag svepte alvedonen och slank raskt ner mellan mina egna lakan. Fortfarande tyst inifrån Signes rum. Tametjusan, hon sover! Anna Walhgren och 5-minutersmetoder my ass. Alvedon-metoden. Den funkar!

Vad är det som krypet? Ormet.

Signe-liten kryper! Hon kör en jo-jag-tror-nog-att-isen-kanske-håller-stil, dvs ett knä, och sen ett ben, sakta, sakta framåt. Långsamt och vingligt, men hon kryper. 7,5 månad gammal. Tora körde en annan taktik när hon var i lära-sig-krypa-åldern. Hon stod och jucka på alla fyra jättelänge, innan hon så äntligen, 10 månader gammal vågade sig på att krypa iväg. Men då pep hon istället iväg över köksgolvet som en liten terrier.

Det här inlägget skriver jag mest för att jag ska komma ihåg när Signe lärde sig krypa, så att jag kan föra in det i hennes album sedan. Jag bläddrade lite i tjejernas album för ett tag sedan. När Tora var sex månader gammal bestod hennes album av sexton sidor. Vid samma ålder, har Signe drygt hälften så många sidor i sitt. Nu ska det påpekas att det i Toras album finns oändligt många bilder på min gravidmage: "mammas mage i v.7", "mammas mage i v. 9", "mammas mage i v.10"... ..."mammas mage fem dagar över tiden". Gud vad ego. Att fylla sitt barns album med bilder på sin egen mage. Nåja. Hur som. Signe har inte lika många (mag)bilder i sitt album. Det är sånt som skapar trauman i vuxen ålder.

Signe 6 år: Mamma, vem tycker du mest om? Mig eller Tora.
Jag: Men det vet du väl att jag tycker precis lika mycket om er båda två.
Signe 6 år: Men Tora har ju dubbelt så många kort i sitt album som jag. Du måste älska henne dubbelt så mycket. *gråter*

Fatta ångest. Jag måste genast ta ett kort på Signe-liten. Så där ja.

Hej. Jag heter Signe-liten och kan krypa.