Grattis Signe

Om man har en mamma och en pappa som är så rysligt dåliga på att planera, att de skaffar barn ett par dagar innan julafton, ja då får man se till att de gör en stor grej av namnsdagen istället. Vi snackar tårta, sång och presenter.

"Ha den äran idag
Ha den äran idag
Ha den ÄÄÄRAAAN lilla Dumb... Signe...
Ha den äran IIDAAAA"

Tårta

Som sagt, tårta

sång och presenter..

Grattis älskade lilla Signe

Första boktipset

Jag älskar att sova. Och sedan jag fick barn älskar jag det om möjligt ännu mer, just för att man inte alltid får göra just det. Senast klockan 22.30 vill jag helst att lyset ska vara släckt och maken tyst, eftersom man inte riktigt vet om man kommer att behöva gå upp klockan 06.00 (och klockan 02.00, 03.30 samt 04.00). Därför mina vänner, är det ett MYCKET bra betyg för en bok när jag ligger och sträckläser fram till midnatt bara för att jag MÅSTE få veta hur det går. För det var vad som hände igår kväll när jag plöjde de sista 100 sidorna av Patient 67 av Dennis Lehane. "Jag får vara hur trött som helst imorgon", tänkte jag: "bara jag får veta hur det hela hänger ihop". Och HÄR är någon annan som tyckt till om denna suveräna thriller så mycket bättre än jag. Läs den för bövelen.

Nya kombinationer

Igår tror jag vi lyckades hitta den första barnmatsburken som Signe inte gillar: Ishavsgryta. Fisk och potatis med andra ord. Signe som glatt brukar mumsa i sig allt som serveras, var nu väldigt skeptisk vid middagen. Hon liksom bara öppnade munnen och lät maten trilla ut med tungan hängande utanför när man försökte mata henne. Resten av familjen åt fläskfilègryta med banan och curry. Det däremot, verkade Signe vilja ha. Så jag tog en sked ishavsgryta, doppade den i fläskfilésåsen och lade på lite currybanan.
Jag vet inte om det var smaken som gjorde det, eller det faktum att hon trodde sig äta samma sak som oss andra. Hur som. Ett stycke burk med "fisk-potatis-curry-banan-smak" slank ned med väldigt god aptit. Fast som vanligt, mosade Signe in en icke föraktlig andel av maten i ansiktet. Jag tror liksom att det sätter sig i porerna också, för det är helt omöjligt att få bort allt klet efter maten. I alla fall stannar lukten kvar. Till och med nu på morgonen, luktar Signe lite svagt av fisk och banancurry. Annorlunda. Men inte helt oangenämt.

Nya friska tag

Idag har jag och Signe varit på höstens första mamma/baby-gympa. Fast i ärlighetens namn, funderar jag lite på om det faktiskt är värt att lägga dyra pengar på gymkort, när man får så mycket gratisträning med småbarn.
Som idag. Vi blev lite sena hemifrån på grund av regnet. Eller på grund av dålig tidsplanering, det beror lite på hur man väljer att se det. Hur som helst, var vi tvungna att klä på alla regnkläder innan vi gick. Sådant tar tid. Faktiskt så mycket tid, att det slutade med att jag var tvungen att småspringa de fyrtiofem minutrarna till Farstahallen efter att ha lämnat Tora. Iklädd regnkläder som inte direkt är gjorda av Goretex om jag säger så. När vi kom fram var jag dyngsvett och ganska andfådd. Om man väljer att se det positivt, kan man säga att det inte gjorde så mycket att vi kom tio minuter för sent och missade uppvärmningen.
Cirkelträningspasset var nog ett väl genomtänkt sådant, med lika delar träning av ben, armar och bål, men för min del innehöll passet kanske lite väl många marklyft. Närmare bestämt marklyft med tio kilo Signe. Det verkade nämligen som hon hade gett sig dän på att hinna kyssa alla de andra bebisarna som var där innan passet var slut. Ganska gulligt tycker jag personligen, men eftersom jag inte var säker på att de andra mammorna tyckte det var lika gulligt när Signe lyckligt kröp fram till just deras guldklimp och slickade denne i ansiktet, fick jag snällt springa fram och lyfta upp och bära bort henne en bit. Signe verkade inte bli så arg för det. Hon tog bara sikte på nästa bebis. Tyvärr Folke. Det verkar som om din flickvän inte är av den trogna sorten.

Kan man äta det här?

Är det inte jättekonstigt det här, att små barn ska stoppa allt de ser i munnen?! Det är ju så icke-Darwinistiskt på något sätt. Så inte survival-of-the-fittest. Jag menar, om man kom till en främmande planet där allt var nytt och obekant, inte skulle man stoppa in allt man såg i munnen och bara: "Det smakade lent och fint" eller "Oj hoppsan. Den var giftig. Skit också".
Det här är bara ett axplock av vad Signe har, eller nästan har, lyckats stoppa i munnen de senaste dagarna.
-Snigelrester, som satt fastkletade under mina skor. Resterna av en sådan där riktigt slemmig jäkel.
-Mina smutsiga trosor. Jag hade tagit av mig dem och lagt dem på golvet utanför badrummet när jag skulle duscha. När jag kommer ut igen, sitter Signe på golvet som en glad liten hundvalp med mina trosor i munnen. Tur att hon borstar tänderna nu för tiden.
-En levande tvestjärt. Den kilade raskt över köksgolvet. Signe kilade ännu raskare efter, slickandes sig hungrigt om munnen.
-En död geting. Debatten som följde incidenten baserades på frågan: Kan döda getingar stickas? Jag hävdar det ena, Janne det andra. Please, säg att jag har rätt. Någon som vet?

Time Out

Det är ju någonting med Tora och måla alltså. Hon kan bara inte hålla sig. Häromdagen fick hon förtroendet att sitta och måla på ett stort vitt papper på vardagsrumsgolvet. Det började så bra. Men så, när man tittar till henne fem minuter senare, har hon målat med sina tuschpennor på en ganska stor del av parkettgolvet.

"Nää Tora. Så får du INTE göra. Det vet du ju. Du får BARA måla på papper. Nu blir jag ARG på dig", säger jag med min argaste strängaste röst. Tora bara skrattar. Hmm, inte riktigt den effekten jag avsåg. Jag byter taktik: "Nu får du gå upp på ditt rum och vara där tills vi säger att du får komma ned igen. Mamma och pappa är arga på dig". Och med dom orden bär vi upp Tora på hennes rum. Efter några minuter får jag dock ett litet sting av ångest och ropar uppför trappan: "Tora! Går det bra däruppe". Tora hojtar glatt till svar: "Jadå mamma! Ni är arga på mig så jag måste vara på mitt rum". Och så skrattar hon igen. Suck. Vilket straff alltså. Att få gå upp och leka på sitt rum.

En tjej i mammagruppen tipsade mig dock om hur "Supernannyn" gör. Hon har en skamvrå, där man får sitta så många minuter man är gammal när man gjort något dumt. Att måla på parketten skulle således för Toras del, resultera i två minuter i skamvrån.

Signe är åtta månader. Betyder det att hon får ta time out i åtta sekunder, om hon typ drar någon familjemedlem i håret eller rycker katten i svansen? Åtta sekunder är inte så fasligt långt tid.

Jag är 32 år. Om jag gör något dumt, så får jag alltså sitta i skamvrån i en dryg halvtimme och skämmas. Tänk. En hel halvtimme. Och inte få göra någonting alls. Fatta skönt. Hmm, undrar vad jag ska hitta på för hyss...

Funderingar

Det finns ett par saker som jag har funderat lite för mycket på för att det ska vara riktigt normalt.

Det ena gäller Pingu. Vi har en DVD med Pingu hemma. När man sätter på den, får man välja språk i menyn först. Engelska, svenska, norska, danska, finska.. etc. Det är ju bra. Men har ni hört Pingu prata någon gång? Inte sjutton pratar han (hon?) vare sig engelska, svenska, danska eller något av de ovan uppräknade språken. Pingu pratar ju något eget slags konstigt språk. Lite som "Linus på linjen". Nästa gång det är dags att titta på Pingu, ska jag välja den finska versionen och kolla om det är någon skillnad. Så jag kan sluta grubbla. Återkommer i frågan.

Det andra är, varför Nestlé väljer att kalla sin barnmatsprodukt "Spaghetti med köttfärssås från sex månader" för just spaghetti med köttfärssås. Jag menar, de mixar ju "maten" till en helt oigenkännlig sörja. Jag kan inte urskilja ett endaste litet spaghettistrå i geggan. Varför då inte kalla det pasta med köttfärssås? Är det ens spaghetti in the first place? Har jag blivit lurad? Och hur fan stavar man till spaghetti? Spagetti? Spahgetti?