Pappa göra det

Idag vaknade Tora med feber (håller tummarna för att det är vattkoppor) och får vara hemma med morsan och Signe hela dagen. Men det kan nog vara ganska bra för henne att få lite quality time med mamma. Hon har nämligen varit extremt pappig sista tiden. Visst, mamma duger i krig när pappa inte är hemma, men Janne behöver i princip bara sticka in näsan innanför ytterdörren för att mamma ska halka längst ned på skalan igen. Jag är lägre än lägst. Jag duger inte till n_å_g_o_n_t_i_n_g. Pappa ska göra det. Och det. Och det också. Fast i ärlighetens namn, jag lider inte direkt. Faktum är att det kan vara ganska så bekvämt ibland. Som när man exempelvis precis fått sjunka ner i TV-soffan på kvällen.

Tora: Jag vill ha välling.
Jag: Ok. Vill du att mamma ska gå och göra välling? Eller kanske pappa? Mamma eller p a p p a ?
Tora: PAPPA göra det.
Jag: Älskling! Tora vill att du ska göra välling. Fixar du det?

Eller som när man sitter vid middagsbordet och tycker det är lite najs att äntligen få äta lite i lugn och ro, och Tora plötsligt kommer på..

Tora: Jag är kissnödiii!
Jag: Får mamma följa med dig och kissa? Eller vill du hellre att pappa gör det? Pappa va?
Tora: PAPPA kissa med mig! Mamma INTE följa med!
Jag: Janne, hjälper du Tora till toaletten. Jag fååår tydligen inte.

Som sagt. Jag klagar inte.

Toras hårstudio

Imorse hade Tora frisersalong här hemma. Tora var såklart frisör och Signe fick vara den som går till frissan. Signe fick först sina linblonda fjun både tvättade och sköljda, varpå Tora följde upp med en skön inpackning, en härlig hårbottensmassage och till slut en piffig styling. Självklart använde Tora endast top of the line-produkter. Sådana som hon hittade på mitt nattduksbord*.



Lite Natusan Baby Oil i sköljvattnet för den rätta glansen.
Inpackning med Vårdande handcreme från CCS Apoteket, gör susen för det tunna flygiga skandinaviska håret.
Massage av skulten med Aloe Heat Lotion för den rätta känslan, och så slutligen styling med hjälp av lite Bröstvårtskräm.

Skönt att Signe var extra fin i håret idag, när vi skulle till kyrkan och sjunga babysång och allt.

*fråga inte vad alla dessa produkter gör på mitt nattuksbord så slipper jag förklara.

Inte direkt en kär gammal vän

Alltså. Om man samma dag:

1) vaknar upp med jordens snuva, en sådan där när man droppar snor så fort man böjer sig fram, och har ögon vattnigare än Atlanten, samt

2) får tillbaka the red devil som har haft vett nog att hålla sig borta i arton månader.

Visst får man unna sig en godispåse då (med ckokladrussin och lakritsfudge) fastän det bara är tisdag? Nej, förresten. Svara inte på det. Det är redan för sent.

Här går det undan

Hej vad det går mellan tuttar och lår!

I går kväll premiärpromenerade Signe med lära-gå-vagnen. Tvärs över vardagsrumsgolvet, flera gånger, lika hjulbent som Zeb Macahan.
Men när jag i morse skulle föreviga bravaden på film, fick Signe plötsligt rampfeber. Tre steg tar hon, men tvekar sedan och sätter sig ned. Kommer på att mamma står där bakom med kameran. "Mamma, måste du spela in", ber hon. "Ser inte min rumpa väldigt stor ut i de här plyschbyxorna?". Eller det säger hon inte. Men om ni lyssnar noga så kan ni höra mig mana på: "Gå då, lite till Signe", och sen surt: "Nähä. Okej då. Det får vara bra då"

Herregud! Jag vet vad jag kommer bli för slags morsa.

Signe: Men mamma jag vill inte spela fotboll. Bollen är hård och gör ont.
Jag: Jo! Kom igen. Det är kul med fotboll.
Signe: Men jag vill dansa balett*
Jag: Kommer inte på fråga. I det här huset spelar vi fotboll.

*Kanske inte så troligt med dom kassaskåpsgenerna, men man vet aldrig.

Hemlis

Vet ni varför jag älskar den här låten så mycket? Jo, för att den spelas under stretchen som sista låt på nya Bodypump-passet. Efter den där satans magmuskeldödarlåten.
Det kan också vara för att jag i all hemlighet, tycker Steve Tyler är lite läcker*. Fast nu är det ju noga räknat ingen hemlighet längre.

*Ja, jag vet att det är helt sjukt. Jag borde gå och tala med någon. Jag menar, vad väger karln. 45 kilo. Det går nästan två Steve Tyler på en mig. Typ.

Helgrapport

Vad är väl en måndag utan en avrapportering av helgens bravader.

Fredag: Janne har invigningsfest på jobbet och jag är ensam hemma med barnen. Det enda positiva för min del, är att det blir över sjukt mycket gravad lax från festen som Janne får med sig hem.

Lördag: Mange, Ullis och cykelhjälms-Olivia kommer över för att äta sjukt mycket gravad lax. Tora är till en början (läs: de första tre timmarna) mycket skeptisk till Olivias närvaro, men den sista halvtimmen leker de båda flickorna glatt. Med Mange. Leken går nämligen ut på att Tora och Olivia springer runt, runt mellan köket och vardagsrummet medan Mange lufsar efter och morrar: "Nu kommer jag och tar er!!". Mange är närmare två meter lång, och kanske inte riktigt lika bred, men tämligen bredaxlad i alla fall. Och så lite skäggstubb på det. Närmare Bergatrollet än så kommer man inte. Tora skrattar och springer för livet med skräckblandad förtjusning. Jag förstår henne. Herregud! Det var nästan så att jag blev rädd.

Söndag: Satan i gatan vad det regnar. På tvären liksom. På förmiddagen åker Janne och Tora och handlar medan jag och Signe stannar hemma och bloggar. Signe skriver ett sjukt roligt inlägg (tycker hon själv) om att hon ser ut som en surfare när hon försöker stå upp. Som ingen har kommenterat. Det är bara att inse att Signe-litens humor inte går hem hos de breda massorna. Hädan efter är det jag som sköter bloggandet i den här familjen.

På eftermiddagen tar vi med oss sjukt mycket gravad lax hem till Marcus, Helene, Linnie och Leo. Tora är som ett litet solsken. I bilen hem säger jag till henne: "Vad roligt Tora att vi har varit sams hela dagen. Jag blir så glad då, när du är snäll".
Tora snörper genast ihop munnen så att den ser ut som en kattröv och lägger armarna i kors: "Jag är inte snäll".
"Nähä. Vad är du då?".
"Jag är ARG".
När vi kliver ur bilen, känner Tora sig tvungen att springa ut i den djupaste vattenpölen med bara gymnastikskor på fötterna, trots att jag sa till tre gånger innan att hon inte fick.

Nåja, förutom det. En bra helg. Och nu är det bara fem dagar kvar till nästa!

Janne och Leo

Linnie och Tora tittar på Madicken

Busfarbror

Ajabaja!

Jag har upptäckt en rätt jobbig sak. Alla andra (jo, alla andra) bebisar i Signes ålder, vänder lydigt på huvudet efter lampan när man frågar dem var den är. Eller så tittar de likt Pavlovs hundar rakt upp i taket, eller på pappa, men det spelar inte så stor roll, de tittar någonstans i alla fall. Det gör inte Signe-liten. För vi har helt enkelt glömt bort att man ska fråga bebisar sådana saker. Vi har väl tänkt att andra barnet kommer lära sig sådant automatiskt, och dessutom vet vi ju redan var lampan är. Varför fråga det liksom?

Men en sak har Signe-liten lärt sig: Ajabaja! Jag behöver egentligen bara uttala de första stavelserna med ett något vassare tonläge än normalt. Ett skarpt aja räcker för att Signe ska släppa lampsladden, kattsvansen, senaste elräkningen eller vad hon för tillfället håller på att tugga på, och titta skamset på mig.

Herregud. Det är ju tragiskt när jag tänker efter.

"Var är lampan Signe? Var är lampan? Där är lampan"