Nyklippt

Vad kan jag säga, Salong Shami rockar. Trettio minuter senare och blott tvåhundra spänn fattigare, kommer man ut och ser ut som en gudinna i håret. Eller något i den stilen i alla fall. Självförtroendet har det aldrig varit något fel på.
Det har efterlysts bilder, och faktum är att jag tog en massa kort på mig själv i syfte att lägga ut min nyfriserade kalufs på bloggen. Men f-n alltså. Perspektivet blir ju helt vridet när man står där med armarna utsträckta så långt framför sig man kan och riktar kameran mot sig. Det enda som lyckades komma i fokus var min flottiga panna och så kul ska vi inte ha att vi slänger ut den i sajberspäjs.
I alla fall. Min flottiga panna till trots, styrde jag glad i hågen efter salongsbesöket, stegen mot Face-butiken i Götgatsbacken och köpte mig en brandgul ögonskugga, inspirerad av Sara. Och du ska absolut få se bilder Sara. Varsågod!

Frisör

I lördags kom vi in på ämnet frisörer och hur ofta man går dit. Det var allt från ytterligheter som en gång vart femtonde år (min kära make) till var åttonde vecka (Lena).
-När gick du till frisören sist?, frågade Janne mig. Jag var tvungen att tänka efter ett slag innan jag sanningsenligt svarade:
-Hmm, det var nog precis innan vi åkte till Grekland i somras.

Det ser alltså inte bättre ut, än att senast jag klippte mig var över ett halvår sedan. Bokstavligen talat. Så i morgon ska jag klippa mig. Min kära mor har nämligen vänligt nog lovat att ställa upp som barnvakt till Signe under lunchen, så att jag kan fixa till mina slitna toppar. Det här fick jag klartecken för i måndags. I morgon är det onsdag. Om jag säger så här. Det är inte alla frisörer man kan ringa till med två dagars förvarning och få en tid hur som helst. Speciellt inte om man har krav på både läge och tid. Det blev till att slå upp Gula Sidorna, leta upp frisörer som ligger inom fem minuters gångavstånd från mormors jobb, börja på A, lyfta på telefonen och börja ringa.

-Annelies Hårvård!
-Hej. jag undrar om du har tid för en vanlig klippning klockan 12 på onsdag?
-Nej tyvärr. Den tidigaste tiden jag har är om två veckor.
-Ok. Tack så mycket ändå.

***

-Hej, är det Berits Hårstudio?
-Ja det är det.
-Jo, jag undrar om du möjligtvis har en tid ledig på onsdag klockan 12?
-Skämtar du?

Så nu vill det sig inte bättre än att jag har tid för klippning hos Salong Shami på Timmermansgatan i morgon klockan 12. Det här kan sluta hur som helst mina vänner. Hur som helst. Som tur är, är jag inte vidare kinkig när det kommer till hår. Jag menar, hår är hår. Det växer ut igen. Den enda klippningen jag egentligen ångrat, är när jag i fjärde klass lät mig övertalas av min mamma att klippa mig som Marie Fredriksson. Ända till i sexan såg jag inte riktigt klok ut. När en Marie Fredriksson-frisyr är på utväxt, kommer man nämligen under en tid vara skrämmande lik Per Gessle i håret, om man bortser från den taskiga blonderingen. Under hela mellanstadiet såg jag alltså ut som Roxette i håret. Först den kvinnliga halvan, sen den manliga. Jag har fortfarande inte förlåtit min mamma för det.

Vi får se efter klockan ett i morgon hur det blir med försoningen.

Dressed for sucess

Jag visste att den här dagen skulle komma. Dagen när Tora får syn på klänningen som morfar köpte i Thailand och säger:
"Mamma, jag vill ha klänning på mig idag. Den klänningen".

Och okej. Den må vara sydd av flinka små barnfingrar och vara så fullproppad med kemikalier att den borde vara försedd med varningstext, men det finns nog inget som livar upp en trist novembermorgon som just Den Klänningen.

Det skulle möjligtvis vara om Janne gick till jobbet iklädd den här. Möjligtvis det.

Luktar inte hallon

Ni vet den där ögonbindeln som jag nämnde för någon dag sedan. Den som jag sover med varje natt. Ja, utom de nätter då jag inte hittar den förstås, för att den fallit in under sängen där den ligger och frotterar sig med alla dammråttorna. Den som jag fick på planet hem från Brasilien för 3,5 år sedan. Den. Just den, har jag tvättat för första gången i dag. Första gången på 3,5 år.

Kalla mig gärna snuskpelle om ni vill. Det är helt i sin ordning.

Pling-Plong

Jag är en sådan där person, som när det plingar på dörren och jag vet att det står någon slags dörrförsäljare där, öppnar den ungefär fem centimeter samtidigt som jag väser: "Nejtackviskaingentingha". No matter what de säljer. Nytt inbrottslarm eller svindyra kokosbollar för att klass 9A i Gubbängsskolan ska kunna åka på fylleklassresa till Prag. Det är same same. Tack och adjö.
Men idag, när jag lite småilskt öppnade ytterdörren, stod det en liten farbror där på trappan. Han hade satt på sig sin lilla hatt och sin halsduk och gett sig ut i ruskvädret bara för att kunna överlämna mig en folder om "Livets stora funderingar" samt en broschyr som jag kunde läsa "om jag hade tid och lust".

Jag blev allt lite rörd. Om inte Signe just då hade suttit i köket och ätit lunch, kanske jag hade bjudit in den lilla farbrorn på en kopp kaffe. Fast nu är det så, att Signe precis har lärt sig hur man äter själv med sked och f-n ta dig om du försöker mata henne. Här ska ätas själv så att du hör vad jag säger! Nu är det dock inte alltid så att skeden kommer in i munnen vänd åt rätt håll och ibland får hon även något slags fjong på den, så att det sprätter mat över hela köket. Det vore ju vansinnigt pinsamt om Signe skulle sprätta iväg en klick havregrynsgröt mitt på den lilla farbrorns näsa när vi sitter där och samtalar om Gud verkligen finns och varför han i så fall låter så många onda saker ske. Jag kan tänka mig att han skulle få lite svårt att behålla sin värdighet då.

Men nästa gång lilla fabrorn. Nästa gång. Då får du kaffe.

Saker man aldrig trodde att man skulle säga

Tora har en liten tjorvig mage. Om jag säger så här, hon är inte den som gör det i onödan direkt. Om man är 2,5 år, är det ju inte heller direkt så, att man parkerar sig på toaletten med Aftonbladet som lektyr och sedan sitter där i en halvtimme eller så. Men man kan sitta på pottan framför tecknat på TV:n i vårat sovrum i fyrtiofem minuter. Det går alldeles förträffligt bra. Precis så gjorde Tora häromkvällen.
När hon var klar gick jag in till henne, tog upp pottan med hela "härligheten" och höll den i ena handen och tog sedan Tora i handen med den andra för att gå in till toaletten och tvätta oss. Men Tora ville trilskas, sätta sig på golvet och titta på mer TV. Det ville inte jag. Så jag sa: "Tora. Nu står mamma här med en bajskorv i handen. Det är liksom inte läge att jiddra nu"

Gäster

Igår kväll hade vi middag här hemma för lill-syssling Ellen, kusin Lena och Staffan med familj. Värsta trevligt var det (tycker värdinnan i alla fall). Det var en sådan där kväll när barnen skötte sig exemplariskt vid middagen, så att mammor och pappor kunde äta gott (säger värdinnan återigen) och dricka en massa vin utan att samtidigt behöva leka hela havet stormar. Sedan gick de söta barnen och lade sig utan problem, så att mammor och pappor kunde dricka kaffe med avec och för en gångs skull få s i t t a n e r i soffan och sedan följde de upp med att faktiskt sova så att man kunde dricka ä n n u m e r vin (och öl och gin&tonic) och prata en himla massa trevligt strunt. När Signe till slut vaknade till, tänkte jag: "neej, inte ska hon väl vakna redan", men tittade sedan på klockan och såg att hon hunnit bli nästan 02.00.

Barnens förträfflighet fick man dessvärre lida lite för idag. Eftersom de faktiskt inte hade druckit en massa vin (och öl och gin&tonic) och dessutom gått och lagt sig klockan 20.00 precis som vanligt,ville de såklart även gå upp precis som vanligt. Pigga, glada och sugna på äventyr. Till skillnad mot familjens övriga medlemmar (katterna inkluderat). Nåja. Det var värt det.

En trevlig bieffekt av att ha lilla Ellen på besök så sent, vara i alla fall att när vi vaknade så stod resesängen hon somnade i, kvar ute i lilla rummet utanför sovrummen. När jag masade mig upp ur sängen för att hoppa in i duschen, satte jag helt enkelt Signe i den och slängde ner en av mina gamla handväskor till henne att leka med. Hon var jättenöjd. Så pass nöjd att Tora bara någon minut senare också ville leka i resesängen minsann. Alltså. Varför slutade folk att använda de där lekhagarna egentligen? De är ju aspraktiska.

Praktisk barnförvaring

För de som är intresserade (dvs Lena och min mamma), slänger jag in några bilder på de söta sysslingarna. Man ser ju direkt på Signe och Ellen att de har mammor som är kusiner, att inte lyckas bli bra på bild trots jag-vet-inte-hur-många-försök, verkar vara något som ligger i släkten.
By the way. Har ni någonsin sett ett blondare barn än Signe-liten? Eller som Janne uttryckte det: "Hon är inte den som åker på solsemester till Kanarieholmarna utan solskyddsfaktor direkt".

UPPDATE: Jenny tycker i en av kommentarerna att det av bilderna att döma, verkar som om både Signe och Ellen har tagit sig en och annan grogg de med!

*Hick!*

Här ska det nog inte vara något mer ikväll.