Vem ska ha vad?

Min kära mor skickade ett mail och undrade om det var jag eller Signe som skulle ha filttofflor på sig vid läggdags. Kanske båda två, svarar jag då. Filttofflor är en mycket underskattad fotbeklädnad. Betydligt bekvämare än ett par Manolo Blahnik.

Snigel på vift

Så var det bara en snigel kvar...

Igår upptäckte jag till min förvåning, att det låg två små sniglar på armstödet till soffan i vardagsrummet (eller snäckor heter det kanske, men då låter det som om det låg kanelbullar i soffan och det gjorde det nu tyvärr inte. Det var sniglar).

"Janne, har du lagt sniglar i soffan?", frågade jag min man, på fullaste allvar.

"Nej", blev det självklara svaret.

Såklart. Varför skulle Janne lägga sniglar i soffan? Det vore ju skitkonstigt om han hade gjort det. Och det var inte jag. Och inte Signe. Genom uteslutningsmetoden kom jag fram till att det måste vara Tora. Med tanke på hennes för tillfället smått sjukliga fascination för sniglar, hade jag kanske kunnat lista ut det ändå.

I alla fall. Sniglarna. Jag lät dem ligga kvar där på soffan. Det är fortfarande lite oklart varför. Kanske för att de såg ut att ha det så lugnt och skönt där. Men så i morse, var det bara en snigel kvar!

"Tora. Var är den andra snigeln?"

"Snigeln?"

"Ja. Den andra snigeln som låg här? Har du tagit den?"

"Näe"

Hmm. Det betyder att vi har en snigel lös i huset. Löper amok. Åhh herregud!

Signe sover

Signe-liten är sjukt lättväckt. Visst, ibland kan hon till och med sova sig igenom Jannes morgontrumpetande, men det hör dessvärre till ovanligheterna. Nej, istället kan man ha stått och vyssjat och vaggat henne i evigheter, smugit ned henne så försiktigt, så försiktigt i spjälsängen. Hon sover. Man börjar tassa ut ur rummet. Då vaknar Signe av det lite klibbiga ljudet ens nakna fotsulor gör när de lämnar golvet. Man måste lägga Signe att sova iklädd filttofflor.

Man måste betala

Tora har börjat med något som jag tycker är högst generande. När man går och handlar med henne, så ropar hon med en hög och lätt desperat röst varje gång man stoppar något i varukorgen: "Mamma, vi måste betaaaala!!". Ungefär som om jag brukar ha för vana att snatta med mig något från ICA varje gång jag går och handlar. Jag brukar titta mig lite hastigt omkring i butiken för att försäkra mig om att ingen tittar på oss med misstänksam blick och sedan säga, tämligen högt och tydligt: "Ja det är klart vi ska betala Tora. Det måste man göra".

Jag funderar på om hon har ärvt denna moraliska ådra ifrån mig. Det finns ju nämligen en tidpunkt i livet när det blir lite fränt att snatta, typ när man är 12-13 år sådär. Bara för spänningens skull, och oftast gör man det bara en gång, bara för att ha gjort det liksom. Jag gjorde aldrig det. Inte ens ett litet tuggummi från den lokala tobakshandeln slank ned i min ficka. Inte för att jag tror att jag var så mycket bättre uppfostrad än alla andra. Jag var helt enkelt för feg.

Janne har en kompis, som också han bara har snattat en sak en gång. Bara för att ha gjort det. Nu skulle man kunna tro att en tonårskille som snattar en sak en gång i livet, skulle välja att ta typ en Snickers eller varför inte en serietidning. Men vet ni vad han väljer att ta? En OST!! Som han smugglar ut ur affären gömd under tröjan. Ha, ha, ha! Jag kan inte låta bli att undra vad det var för slags ost. Grevé? Port Salut (den är god)? Eller kanske en Cheddar? Jag måste komma ihåg att fråga nästa gång vi ses.

Tjuvlyssnat

Jag brukar inte göra sådana här inlägg men det här var så roligt att jag måste dela med mig. Jag ska köra med det tricket.

Ombyte förnöjer

Igår kväll var jag på bio för första gången på över sex månader. Sist jag var på bio var jag höggravid med Signe och gick och såg "Rum 1408". Den var så jävla läskig att jag trodde vattnet skulle gå inne på biografen. Lyd mitt råd och se inte skräckfilmer när ni är på tjocken. Det är inte bra för nerverna.

Igår blev det dock ingen skräckis. Det blev "Sex and the City" och en godispåse. Det enda som var lite läskigt med den filmen, var hur skrämmande lite gemensamt mitt liv har med Carries nuförtiden. Kanske ska pröva att ta på ett par Manolo Blahnik i eftermiddag när jag ska knuffa hangarfartyget till Agneta för att hämta upp Tora. Bara för att få in lite flärd liksom.

Men det är klart, någon har räknat ut att Carrie i genomsnitt bär en outfit i filmen 1,8 minuter. Det är faktiskt inte så långt från min vardag när jag tänker efter. Jag menar, jag klär på mig på morgonen. Efter frukosten kräks Signe lite blåbärspuré på min ena axel - jag måste byta tröja. Vid lunch försöker jag äta mat själv och samtidigt mata Signe, vilket resulterar i att jag spiller morotspuré på byxorna - de måste bytas. När vi äter mellanmål nyser Signe när hon har munnen full av fruktmos - jag måste byta tröja igen. Och så håller vi på. Jag och Carrie.

Sängbyte

Igår fick Tora en ny säng. En riktig säng. Det blev några tårar när hon insåg att Signe skulle få hennes gamla spjälsäng, men de torkade snabbt. Enligt utsago (jag var inte hemma igår kväll!!) var hon dessutom vid läggdags mycket exalterad och hoppade en stund i den nya sängen innan hon lade sig för att sova. I skrivande stund har hon inte vaknat ännu. Det ska bli mycket intressant att se om hon kommer ropa: "Jag är vaken mamma", för att man ska komma och lyfta henne ur sängen, eller om hon bara kommer kliva ur.
Och så säger man att det inte är spännande att vara mammaledig!

Borta bra men hemma pest

Färgmatchat

Främlingslegionär

Tora vid poolen


Liten men tuff

Signe på sin sexmåndadersdag

Jenny, Sören och Ville

Sigge

Ville

Nu är vi hemma igen. Bruna, feta och fattiga. Eller bruna och bruna. Det var nog att överdriva en smula. Janne och jag är på sin höjd lite lätt solkyssta. Det är väldans svårt att hinna med att jobba på solbrännan när man åker på solsemester med småbarn. När solen stod som högst, låg vi inne och sov middag inne på hotellrummet hela familjen. Asskönt.

Tora och Signe har inte fått någon färg alls, de är lika blåbleka som när vi åkte. "Då blir det pluspoäng på BVC", som Jenny, Sigge och Villes mamma, uttryckte det. Det säger sig ju självt att det är väldans svårt att få färg på nästippen, om man som Tora klär ut sig som om man ska gå med i främlingslegionen när man badar och smörjer in de kropppsdelar som sticker ut med så mycket solkräm att det ser ut som om man doppat dem i mjukglass. Men Tora tog det hela med ro. Som synes

Signe har dock haft en riktig skitsemester. Inte det att hon inte trivts. Nej då. Hon har varit så förnöjsam där hon lekt med sina leksaker på filten i skuggan och flinat glatt mot alla barnvänliga greker som kommit och nypt henne i de knubbiga låren. Skitsemester, bokstavligen talat! Redan efter ett par dagar fick Signe lite vajsing på magen. Sen har det bajsats hej vilt. Så fort man tog i henne bajsade hon en smula. Tur att vi är med i ett superhemligt blöjtest och fått hem en massa provblöjor som vi ska testa och utvärdera. Annars hade vi blivit ruinerade.

Semester

Det trodde ni inte va? Att jag skulle slänga iväg ett bloginlägg från Grekland. Men det har faktiskt internet här också?! Befinner oss just nu på Sunwing Resort, Kalithea utanför Rhodos. Vi och 100 000 andra nordiska barnfamiljer. Personalen på hotellet måste vara sjukt trötta på blonda, bortskämda och ouppfostrade snorungar (inte Tora och Signe dårå, utan alla andras ungar). Vi har skojat lite om att om man för fem år sedan, hade åkt ospecat och hamnat här, hade man förmodligen krävt pengarna tillbaka. Vi frågade morbror Calle (29-årig singelkille) ett par dagar innan vi åkte om han hade lust att hänga på för vi hade hittat en billig sista-minuten-biljett, men han tackade artigt nej. Tur det, han hade hoppat från balkongen i ren desperation redan första kvällen.
Men vi stormtrivs. Det finns fyra pooler på området och en frokostbuffé där man kan äta munkar till frukost. Bara det liksom!! Med oss på äventyret har vi Jannes kollega Sören med fru Jenny och barnen Sigge 3 år och Ville 1 år. Tyvärr, tyvärr har jag inte hittat hur jag för över bilder från kameran till denna grekiska dator. Dessutom är jag lite stressad, eftersom jag pyntat 2 Euro för en halvtimmes datoranvändning och jag har inte en suck om hur lång tid jag har kvar. Men bilder kommer. Lovar.
Veckan hitills roligaste är i alla fall när jag och Signe trängde oss in i hissen och solparasollet på Signes vagn petade en gubbe rakt i skrevet.
Veckans tråkigaste är att min bikiniöverdel sitter som skräp. Förbannade amningstuttar!

Varför då?

Tora har en bok som heter "Stora Varför-boken", som svarar på en massa frågor som nyfikna barn kan ha om stort och smått. Till exempel frågor som "Är sjöhästen en fisk?", "Varför är inte alla grönsaker gröna?" och "Varför är det alltid krig någonstans?". En mycket användbar bok tyckte jag tills jag fick syn på den här frågan: "Varför måste jag tvätta mig? Svar: "Det finns en massa pyttesmå bakterier som vi inte kan se men som kan göra oss sjuka. Bakterierna älskar smuts men hatar tvål. ...och sen slutklämmen... Inomhus ska man också dammsuga och tvätta golven regelbundet".

Hjälp! Nu har jag ångest över att jag städar ohälsosamt sällan. Här har jag gått i tron att lite bassilusker är bra för hälsan, och så får man höra att man kan bli sjuk på grund av lite dammråttor. Antingen får jag helt enkelt börja ta och städa lite oftare, eller så bränner jag Stora Varför-boken på bål.

Storasyster och lillasyster

Häromdagen när jag och Signe var ute och flanerade, råkade vi trilla in i en butik i Gamla Enskede som just den dagen hade smyckesutförsäljning. Pulsen steg direkt. När jag fick syn på det här halssmycket fällde jag nära på en tår av lycka. Jag har nämligen spanat på det ganska länge men tyckt att det varit lite väl dyrt. Och så hittar jag det, bara så där, till en tredjedel av priset. Det måste vara ödet, tänkte jag och slog till, och köpte givetvis även ett hjärta som det står storasyster på. Det är bara det att resten av världen står oförstående.

"Titta vad fint!", sa jag till Janne när han kom hem på kvällen efter jobbet. "Det står storasyster på ena och lillasyster på det andra".
"Ett för varje nasse då eller?", sa min man sexistiskt.
Och min mamma frågade varför jag hade smyckena? Skulle jag inte ge halsbanden till Tora och Signe? Meehh! Jag har ju ett hjärta för Torisen, och ett för Signe-liten. Och så bär jag dem nära mitt. Förstår ni. Väl?!

Fordonslära

Tora har en bok som heter "Lastbilar, och andra motorfordon jag gillar". Den har pappa köpt. Jag är visserligen helt för det här att pojkar får gilla dockor och att flickor kan leka med bilar, men jag tycker faktiskt att det är sådär lagom kul att läsa just den här boken med Tora och peka på gaffeltrucken, hjullastaren och lyftkranen. Fast det är lite kul att Tora veta vad en dumper är och att jag fortfarande inte har en aning. Idag när vi var ute och handlade svängde en bil (modell större) in och ställde sig på parkeringsrutan jämte våran. Tora pekade på bilen och frågade "A e de då?". "Det är en lastbil", svarade jag. "Skåpbil", rättade Janne mig blixtsnabbt. Tora tittade förmanande på mig och sa uppfostrande: "Mamma! De e ingen lastbil. De e en skåpbil".

Det är tre tjejer och en kille i den här familjen, och vi pratar bilar på fritiden. Suck!

P.S Dumpern på bilden finns att hyra i Sussex för £60 om dagen för den som är intresserad. Och just det. Den lastar tre ton. Så praktiskt. D.S

Same same but different

Pappan kommer rusande mot tunnelbanan när dörrarna precis börjat stängas. Han lyckas få in barnvagnen men fastnar själv i dörrarna så att han får krångla sig in. Men han hinner. Hans drygt ettåriga dotter börjar gråta, vill inte sitta i vagnen. Pappan lyfter upp henne i famnen. När tyngden av flickan försvinner från vagnen, tippar den baklänges för att skötväskan som hänger på handtaget är för tung. Skötväskan är inte stängd. Delar av innehållet trillar ut över tunnelbanegolvet. Pappan får börja plocka. Jag ler lite i samförstånd mot pappan och tänker att det där skulle lika gärna kunnat vara jag. Fast jag är mamma dårå, och inte pappa. Men det fattade ni nog. Det är principen.

Det sitter i generna

På den här bilden är jag fem år gammal. Hur gammal snigeln jag är så fascinerad av är, vet jag inte. Jag vill med det här kortet bara visa att det här med snigelintresse verkar gå i arv. Det finns andra kort på mig där jag är något äldre och har utvecklat andra "intressen". Jag hoppas verkligen inte de är ärftliga. Sniglar är ganska harmlösa i jämförelse.

Vi klarade det!

Idag har Signe och jag varit och hämtat ut tentan. Tror ni inte att vi klarade den! Och inte bara det. Vi fick VG till och med. Signe gladde sig över resultatet i någon minut eller två, sedan kom hon på att hon var tvärhungrig. Jag hade tänkt att vi skulle luncha på studentfiket (med de humana studentpriserna) men det hade såklart stängt för sommaren, så det fick bli att äta ståndsmässigt på Värdshuset Kräftan som ligger i närheten av matematiska instiutionen. Nåja, vi hade ju lite att fira. Jag slog till på en "het Nasi Goreng med kräftstjärtar" medan Signe fick äta de medhavda resterna av gårdagens "potatis-med-laxpuré burk". Trots det stormtrivdes Signe på Värdhuset Kräftan. Hon har nog aldrig ätit med så god aptit som hon gjorde idag. Tyvärr var barnstolarna av den lite större modellen, och trots att jag hade stoppat ned min skinnjacka bakom ryggen på Signe var stolen lite väl "rymlig". Det hade till följd att Signe mot slutet av måltiden smaskade i sig sin lunch lite lojt halvliggandes, iklädd sitt plastförkläde och sin haklapp. Lite såsom jag tänker mig att romarna intog sina måltider. En av servitriserna stannade till och log mot Signe som glatt grinade tillbaka med laxpuré i hela ansiktet. "Men så söt", sa servitrisen och lade sedan till: "Är hon ett litet matvrak?". Jag nickade glatt till svar. Jajamensan. Sedan började jag fundera på huruvida det faktiskt var en komplimang, och om så var fallet, vid ungefär vilken ålder skulle inte längre vara i sin ordning att fälla just den kommentaren? Jag menar, om jag till exempel hade bestämt mig för att beställa in en portion till av den heta Nasi Gorengen med kräftstjärtar och servitrisen då hade sagt till mig, om än med len och vänlig stämma, "Är hon ett litet matvrak kanske?", då hade hon fått en rak höger.

Äta sniglar

Eftersom det är Tora själv som har tagit upp det här med det franska köket, sa jag till henne häromdagen, när vi återigen stod och tittade på en snigel som kröp på vår gräsmatta: "Visste du att man kan äta sniglar Tora?". Jag ångrade mig direkt. Vilket pucko till mamma berättar för sin tvååring att man kan äta sniglar? Det är ju inte så att hon kommer koka dem i smör och vitlök först, om hon bestämmer sig för att prova om det mamma berättade var sant. Men jag behöver nog inte oroa mig. Tora tittade på mig med vad som närmast kan betraktas som avsmak i blicken. "Uähhh, blää, äckligt!!". Hon till och med spottade för att markera hur avskyvärt hon tyckte det mamma sa var. Och det ska komma från en tjej som, förutom bjuder på groda, äter sand, gräs, små löv, blommor samt all sköns matrester hon hittar under köksbordet. Och kattmat. Även om hon hävdar att hon låtsasäter det sistnämnda. Men jag vet nog att det slinker ner en och annan Friskies emellanåt. Blä, vad äckligt! Då äter jag hellre sniglar!

Om sniglar

Tora är väldigt fascinerad av sniglar just nu. Hon kan gå långt för att leta upp de små liven och när hon väl hittar dem, kan hon stå länge och titta. När vi var ute och gick häromsistens, passerade vi en snigel som kröp över trottoaren. Tora satte sig genast på huk brevid snigeln och ville absolut inte gå vidare så länge snigeln var kvar. Jag försökte mig på en deal. "Tora", sa jag. "Vi stannar och tittar på snigeln men när den krypit över trottoaren, då går vi hem. Ok?". Tora tyckte det var en bra deal. Jag insåg strax att jag var den stora förloraren. Fråga mig om ni vill veta exakt hur långsamt sniglar kan krypa.

Framsteg

Signe försöker krypa. Det går dock inte så bra. Istället för att röra sig framåt, ålar hon baklänges. Hon gör liksom små armhävningar och skjuter sig själv ofrivilligt bakåt. Men som sagt, hon tror hon ska komma framåt när hon gör så och blir jättefrustrerad när leksaken hon tagit sikte på bara kommer längre och längre ifrån. Tror jag det. Tänk om allt man gjorde, fick en direkt motsatt konsekvens än den man eftersträvade. Jobbigt är ju bara förnamnet.

Men vänt sig från mage till rygg, det har hon i alla fall lyckats med nu. Det var på tiden. Åt andra hållet har hon kunnat flippa runt i snart två månader. Lill-syssling Ellen kan också vända sig från mage till rygg, även om mamma Lena försöker tona ned sin dotters framsteg. Igår var jag och Signe, Lena och Ellen samt Lenas kompis Sofie med dottern Astrid ute på Djurgården och promenerade. Vi stannade och lunchade i Roslagsdals trädgårdscafé och lät barnen ligga på filtar i gröngräset och mysa. Ellen, som låg på mage på sin filt, rullade raskt över på rygg, trött på att stirra rakt ned i filten. "Titta", sa Lena. "Det är så lustigt. Hon liksom ramlar över på rygg när man lägger henne på mage". Lena lade Ellen på magen en gång till, som ånyo rullade runt på rygg. "Titta, nu ramlade hon igen!", sa Lena. Sofie och jag kände att det var vår plikt som mer erfarna mammor att upplysa Lena om att att Ellen nog lärt sig att vända sig för egen maskin.

Fast när det gäller Signes senaste bravad, skulle det kunna vara så att hon faktiskt ramlade runt. För jag missade denna vändning, också.

Potträning

Vi håller som bäst på att potträna Tora. För att bara ha hållit på att "öva" några dagar, tycker jag nog att det går ganska bra. Vitsen med att potträna, är ju att man ska lära sig känna när man behöver "göra det" och säga till innan, så att man hinner få av sig brallorna i tid. Tora är jätteduktig på att säga till. "Nu kommer kiss", ropar hon glatt. Tyvärr betyder inte "nu kommer kiss" samma sak som "jag är kissnödig". Nej, "nu kommer kiss" betyder precis just det. Jag vet inte hur många trosor jag har tvättat i helgen. Fast ibland så blixtrar det till, och Tora förvarnar några millisekunder innan det börjar droppar. Om man snabbt som attan får tid pottan har man snart en mäkta stolt tvååring som vill visa hela världen vad hon åstadkommit.
Fast det roligaste hände i lördags när Jannes gudson Alfons kom på besök med sin pappa Nicke. Tora ville gärna visa Alfons och Nicke snigeln, som vi upptäckt satt uppe på en gren i äppelträdet. Ganska högt uppe. "Titta snigeln", bad Tora Nicke, som snällt lyfte upp Tora och satte henne på sina axlar så att hon skulle komma lite närmre. När så Tora satt där uppe, tryggt på Nickes breda axlar utbrast hon: "Nu kommer kiss!!"

Toras restaurang

För att fira nationaldagen har jag och tjejerna varit i lekparken på förmiddagen. Som vilken annan helg som helst med andra ord, men dagen till ära bjöd Tora till matkalas i sandlådan. Hon höll nämligen på att ösa sand i två hinkar med en minimal spade som mest liknade en sked, varvid jag frågade:
"Mmm, vad gott. Lagar du mat?".
"Jaa", svarade Tora.
"Vad lagar du för något gott då?"
"Jag lagar mat!"
"Men vad är det för mat?"
"Det är mat", upprepar Tora något irriterat och fortsätter röra i "grytorna". Jag tänker att jag måste hjälpa henne lite på traven:
"Lagar du ris. Får mamma smaka?"
"Ja, ris", säger Tora och räcker glatt fram sandhink och sked mot mig. Jag låtsas äta.
"Mmm, vad gott. Vad lagar du mer? Är det kyckling?"
"Ja, kyckling", säger Tora och räcker fram den andra hinken.
Det här är nog ett väldigt bra tillfälle att smyga in lite näringslära, tänker jag och säger:
"Nu vill mamma ha lite sallad också. Tomat, gurka och paprika"
Tora börjar ivrigt ösa sand i sina hinkar. Jag får massor av sallad. Fyra-fem hinkar. Sen förvandlas plötsligt lekplatsrestaurangen till en fransk bistro. Tora serverar groda.
"Här får du. Groda"
"Vad sa du? Får mamma groda?"
"Jaa, groda!!"
Det är bara att äta och se glad ut. jag har faktiskt aldrig ätit groda förut. Det smakar förvånansvärt likt kyckling.

Sommarlov

Det känns som om det var igår jag skrev det här inlägget. Men det var det inte. Det var tre veckor sedan. Och idag har jag tentat. Tror faktiskt att det gick ganska bra också, men det tror man ju å andra sidan nästan alltid efter en tenta. Det kändes bra i alla fall, och det är ju det som räknas. Eller inte.

Examinatorn: Du har faktiskt missuppfattat i stort sett varenda uppgift på tentamen. Du har tyvärr inte klarat kursen.

Jag: Men det kändes i alla fall bra när jag skrev tentan.

Examinatorn: Jasså. Jamen då så. I sådana fall får du såklart godkänt.

Nästa onsdag får jag veta om jag klarat mig eller ej. Signe, som passades av farmor medan jag tentade, fick i alla fall godkänt. Strax innan nio ammade jag och gick sedan in och började skriva, medan Signe och farmor gick en promenad längs Brunnsviken. Eftersom Signes varannan-timmes-ätande verkar hålla i sig, smet jag ut (med tentavakten hack i häl) och ammade igen vid elvatiden. Eftersom all konversation är strängligen förbjuden mellan kursdeltagarna under tentamens gång, var det tur att tentavakten inte visste att Signe faktiskt också gått kursen. Annars hade jag kanske inte fått amma henne under pågående tenta. Nu kunde jag istället viska tyst i hennes öra: "Signe, hur var det nu man gjorde när man räknade ut konfidensintervall egentligen?". Men Signe var inte så pigg på att fuska. Hon ville bara äta och sedan slagga om i vagnen igen.

Här är där man är!

Idag på eftermiddagen stod jag i köket och fixade med pastasalladen vi skulle ha till middag. Tora var i vardagsrummet och läste böcker. När det gått en sisådär 10 minuter, var allt fortfarande lugnt och stilla. Det hör till ovanligheterna. Jag tänkte att jag var tvungen att ropa på Tora, för att kolla att hon verkligen var kvar där i soffan. Tänk om hon smitit ut utan att jag märkt det?
"Tora, vad gör du?". Inget svar. Jag ropade en gång till.
"Tora, var är du? Är allt bra". Fortfarande inget svar.
"Tora, är du i vardagsrummet?".
Då hörs en röst ifrån vardagsrummet: "Näe!!".
"Nehej, var är du då?"
"Jag är HÄR"
Ja det är klart. Vad dum jag är.

Filmtajm

Medan jag ändå håller på att lägga upp lite stuff på bloggen, testar jag att lägga upp en videosnutt också. Den är på Signe i min mage, i 3-D. Eller 4-D, som ultraljudskliniken hävdade. Jag frågade när vi var där vad den fjärde dimension kunde tänkas vara. "Its movement", fick jag till svar (killen som gjorde undersökningen var australiensare). Det var också han som sa, när han fick in en bra bild på Signe i magen: "Oohh, look there she is. Curling up against the "moderkaka". How cute". Mmm, det lät ju verkligen jättemysigt. Moderkaka måste vara det absolut mest osexiga ord som finns.

Hvdvrk

Signe och farfar
Tora och Linnie

Mormor och Signe

Det är inte bara Tora som klär i Hello Kitty-keps

Jag har så sabla ont i huvudet idag. Jag tror jag har överansträngt min amningshjärna med att (försöka) räkna för mycket matte. Har precis tagit en liten "piller-cocktail" och medan jag väntar på att den börjar verka, lägger jag in lite roliga kort som vi fick från morfar igår. Det är ungefär så mycket intellektuellt arbete jag klarar av just nu.

På landet

Årets första dopp

" Heja syrran"

Sovstund i vagnen

Signe och morfar

Signe och mamma

På en filt i det gröna

Idag har jag och tjejerna varit och hälsat på morfar och Agneta ute morfars landställe vid sjön Ådran utanför Huddinge. Någon gång i tidernas begynnelse döpte någon fyndig person landstället till "Knottskogen" för att där fanns så mycket knott. Idag tycker jag "Fästingnäste" är ett mer passande namn. Förra sommaren var jag och Tora på besök på landet två (2) gånger och fick sammanlagt vid dessa två besök sju (7) fästingar. Långt in på hösten var jag livrädd att jag smittat Signe (som då låg i tryggt förvar min mage) med TBE. Nu är både Tora och jag vaccinerade och jag hatar inte fästingar lika mycket som jag gjorde förra året. Men jag tycker fortfarande att de är "nasty little creatures". Jag brukar kalla mig djurvän men vid fästingar, där drar jag fan gränsen.

Tora stod i alla fall för årets första dopp. Hon vadade ut i vattnet så långt Hello Kitty-kepsen tog henne, till skillnad mot Morfar som inte ville inte blöta ned Bajen-shortsen och bara fuktade knäna. Signe den badkrukan ville inte bada alls. Hon satt hellre i skuggan vagnen och gav syrran glada tillrop från strandkanten. Efter bad och lunch sov Tora mer än gärna en tupplur i vagnen (nu passade det minsann). Det gillade Signe som då fick både morfar och mamma helt för sig själv. Dessutom fick hon sin efterlängtade stund på filten i skuggan i gräset.