Ännu ett dop

Idag har vi varit i kyrkan igen minsann. Vi är visst väldigt kyrkliga av oss nuförtiden. Förra helgen var det både bröllop och dop, och nu var det alltså dags för det sistnämnda igen, eller "vatten på huvve" som Tora säger. Skillnaden mot förra dopet (förutom att det var mitt barn som döptes sist det begav sig och att det nu var lilla Elins tur), var att Janne var med förra gången. Nu skulle jag åka iväg ensam med tjejerna eftersom Janne var bortrest. Det kommer gå så bra, tyckte jag. Den enda lilla grejen var att dopceremonin tajmade rätt dåligt med Toras sovstund. Dopet började klockan 13 och Tora brukar gå och lägga sig ungefär klockan....13. Hmm, och Signe kommer också vilja sova. Jag får ta med hangarfartyget, så att båda tjejerna kan sova i den under tillställningen hemma hos Jenny och Kenneth efter dopceremonin, tänkte jag. Problemet, eller charmen om man så vill, med barn är att det nästan aldrig blir som man tänkt sig.

Under dopet skötte sig i alla fall Tora och Signe exemplariskt. Valet av ordet "exemplariskt" kanske någon vill diskutera, men jag tycker liksom inte man kan begära av en 2-åring att man är tyst på exakt de rätta ställena. Tora sa i alla fall inte "Faan" eller "Mother Fucker" i kyrkan, och Signe höll humöret. Då får man godkänt av mig.

Efter sjäva ceremonin blåste vi iväg hem till värdparet. Jag fick förvånande lätt ut hangarfartyget ur bilen, som Janne varit snäll och lastat in åt mig innan han åkte. Jag gjorde ett fåfängt försök att få Tora att sova i vagnen där Signe redan sussade sött. Det gick inte så bra. På dopkalaset fanns ju andra barn och leka med samt godsaker i mängder. Vem vill sova då? Inte Tora i alla fall. Hon blev tröttare och tröttare allt eftersom kalaset fortskred, men som brukligt med barn tar det sig liksom uttryck helt tvärtom. Klockan 15 sprang Tora omkring helt okontrollerat med en varmkorv utan bröd i ena handen och en näve salta pinnar i andra. Benen var fulla med skrapsår efter de otal gånger hon snubblat. Signe hade vaknat och var lite kinkig. Själv försökte jag äta av den sjukt goda smörgåstårtan. Eller äta och äta. Jag åt den på sant småbarnsmammesätt, lite som när gåsar äter. Man trycker in så mycket mat man bara kan och sen liksom bara sväljer man. Man vet ju aldrig när man får tid till att äta igen. Ungefär här kände jag att det var dags att lätta. Tack så mycket Jenny och Kenneth för ett trevligt dop. Jag vet inte om jag hann med att säga tack och adjö på ett väluppfostrat sätt.

Om ni vill se bilder från dopet så säger jag bara "dream on". Att försöka hinna med och fota också var liksom en liten sak för mycket. Men om ni spanar in Folkes "Håll i hatten-blog" så kanske det dyker upp bilder där. Folke hade nämligen både kamera och pappa med sig!