En händelserik eftermiddag

Denna eftermiddag, Toras lediga dag, var vi tvugna att viga åt lite tråkiga måsten. Det var dags att ge Tora påfyllningsdosen av fästingsprutan. Eftersom hon inte tyckte att det var direkt världsaskoj att ta den första sprutan, tänkte jag göra lite roliga grejjer runtomkring, så att själva besöket hos doktorn liksom skulle drunkna i allt det skojiga.
Efter sovstunden stoppade jag således Tora och Signe i syskonvagnen och gick till Farsta vårdcentral via stallet i Hökarängen där vi hälsade på hästarna. När det var dags att gå därifrån sa jag till Tora, helt sanningsenligt, att vi skulle gå och äta hamburgare och sedan åka buss. När vi kom till Farsta frågade såklart Tora: "Äta hamburgare?". "Mmm", svarade jag lite avvaktande. "Vi ska bara gå till doktorn först. Du ska få en spruta". Tora sa ingenting förrän det var dags att kliva in i hissen på vårdcentralen. "Vill inte åka hissen", sa hon, och lade därefter till: "Vill inte få spruta". Det ömmade lite i modershjärtat. "Ibland måste man göra saker som man inte vill", försökte jag förklara. Det hjälpte föga. Tora började gråta floder när sköterskan tog fram sprutan, trots att hon satt på mitt ena knä och hade kartan med alla Bamse-klistermärken i handen (Tora alltså, inte sköterskan). Då brast det för Signe som satt på mitt andra knä. Hon började gråta helt hysteriskt när hon förstod att det skulle göras hemskheter mot storasyster. Tora tystande dock snart, speciellt som hon fick med sig två Bamse-klistermärken istället för ett. Signe hulkade hela vägen till utgången.
När vi klev in i hissen för att åka ned ropade Tora plötsligt: "Min Bamse. Tappa den". Och det hade hon sannerligen gjort. Bamse hade lyckats med konststycket att singla ned genom den minimala springan vid hissgolvet och låg nu på botten av hisstrumman tillsammans med gamla tuggummin och enkronor. Tora började gråta igen. Som tur var hade jag stoppat på mig det andra Bamse-klistemärket just för en sådan här nödsituation. Tora lät sig som tur var nöjas.
Dags för hamburgare och vi tog sikte mot de gyllene bågarna. Ett Happy Meal till Tora och en Ceasar-sallad (samt en liiiiiten cheeseburgare) till mig. So far so good. Tora högg hungrigt in på hamburgaren. Jag skulle precis göra det samma med min sallad, när hela salladskartongen plötsligt och helt utan förvarning vippade över kanten på bordet. På golvet låg nu kyckling, parmesan, krutonger och tomater. Kvar i kartongen låg några sorgsna salladsblad. En icke föraktlig andel av dressingen hade dessutom hamnat på Toras shorts. Tora började gråta för tredje gången denna dag. Den här gången över sin klumpiga mamma som dessutom var tvungen att köpa en sallad till. Detta innebär att jag har betalat närmare 120 spänn för en Ceasar-sallad på Mc Donalds. Det vette tusan om det var värt det.
Efter maten var det äntligen dags för hemfärd. Med buss som jag lovat. Vi hade tur och en av helvetsbussarna kom nästan direkt. Det var bara det att den parkerade en dryg halvmeter ut från trottoaren. Det fanns inte en chans att jag skulle få ombord hangarfartyget på bussen om den inte fick vingar på något magiskt sätt. Jag stövlade fram till föraren.
"Ursäkta men du har ställt dig lite långt ut. Jag får inte på vagnen."
"Jag kan inte stå på något annat sätt", svarade den hjälpsamme chauffören.
"Vad ska jag göra då?, frågade jag. "Vänta på nästa buss?".
"Ja, det får du göra".
Det hade jag lagom mycket lust till. Men nu slapp vi som tur var vänta, tack vare en vänlig (och stark) själ som hjälpte oss upp på bussen. Äntligen, äntligen på väg hemåt. När Janne frågade Tora på kvällen vad hon hade gjort under dagen svarade hon glatt: "Åka buss" och sedan "Titta hästarna". Sprutan var sedan länge glömd.