Svordomsvisan

Igår kväll fixade Janne bromsen till barnvagnen. Det var låset till det ena bakhjulet som hade kexat. Tror ni inte att låset till det andra bakhjulet gick sönder istället på vägen till Agneta i morse. Då hade vi hunnit ungefär halvvägs, alltså lika långt att släpa vagnhelvetet tillbaka och hämta syskonvagnen, som att fortsätta hela vägen fram. Jag var stressad, irriterad och trött efter att ha sovit rätt illa under natten. Jag brukar inte svära speciellt ofta faktiskt, men nu slank ett "FAAN" ut över mina läppar. Jag ångrade mig direkt. Tora var blixtsnabb med att upprepa. "Faan", sa hon. Ååh nej. Nu kommer hon säkert gå hela dagen hos Agneta och säga "Mamma faan", eller något i den stilen.
Nu tycker jag dock att fan är en relativt lindrig svordom i jämförelse. Tina berättade när vi var i Västerås senast om deras bekanta, som hade hört deras treåriga dotter säga "Mother Fucker" när hon inte fick på sig sina byxor på morgonen. I jämförelse med mother fucker står sig ett litet fan ganska slätt.

Från moderskepp till hangarfartyg

Bromsen på vår barnvagn gick sönder i måndags morse. Tyvärr gick den inte sönder på så sätt att hjulen inte gick att låsa. Nej, den gick sönder så att hjulen fastnade i låst läge. Det inses lätt att det är lite svårt att köra vagnen då. Enda alternativet att få Tora till dagmamman och Signe och mig i tid till skolan, var att ta syskonvagnen in till stan. Någon har liknat syskonvagnen vid ett hangarfartyg. Det är en ganska bra liknelse. Detta hangarfartyg har jag alltså i två dagar nu, baxat upp på helvetesbussar och tunnelbanor mitt i morgonrusningen. Det värsta är dock inte att behöva väja för stressade stockholmare hela tiden, utan alla de otroligt irriterade blickar man får. Som om man inte redan visste att man tar upp enormt mycket plats med detta as till vagn. Innan jag fick barn undrade jag vilka idioter till föräldrar som tar syskonvagnen in till stan. Nu vet jag, det är idioter som jag.

Men faktum är att jag tror att jag med hangarfartyget tar upp ungefär lika mycket plats som jag gjorde när jag var höggravid med Signe. Någon vecka innan Signe kom var vi bjudna på bröllop. Jag hade på mig en grönbrun klänning som satt ungefär lika bra på mig som ett indiantält. Vid ett tillfälle referade jag till mig själv som "moderskeppet" där jag i sakta mak kryssade fram mellan festdeltagarna. Janne tyckte det var så roligt sagt att han gick bakom mig och hjälpsamt ropade "tut, tut, tut" när vi kom gåendes. Observera gärna att han gick bakom och inte brevid.

Tidseffektivitet

Nej men, tänker ni, vad är det här? Två blogginlägg på samma dag, borde inte hon räkna lite matte istället för att sitta och slöblogga framför datorn? Men då ska jag berätta för er att jag faktiskt räknat alla mina läxtal redan (nästan alla i alla fall). Jag har nämligen blivit en fena på att använda förut ack så outnyttjad tid. Tänk om jag tidigare vetat hur mycket tid som bara låg och skräpade och inte användes till något nyttigt. Vad mycket saker jag hade kunnat göra.

Istället för att bara åka tunnelbana mellan Gullmarsplan och Odenplan på väg till och ifrån skolan, åker jag numera tunnelbana och räknar matte på samma gång. Jag har även kommit på att man faktiskt kan amma och räkna samtidigt. Mycket bra att veta. Eftersom Signe fortfarande ammar varannan timme kommer hon troligtvis kräva lite tutte under tentan. Då är det bra att kunna sådana färdigheter.

Däremot funkar det inte så bra att amma, räkna och ägna sig åt grupparbete samtidigt. Det prövade jag i skolan en gång. Mitt under grupparbetet vaknade Signe och vägrade somna om utan att få lite mat i magen. Det blev lite för mycket att amma, förstå, räkna samt vara delaktig i gruppdiskussionen huruvida sannolikheten att få åtminstone fyra poäng med kast av två tärningar var beroende av om man fått en trea på första kastet eller inte. Så numera utgör Signe och jag en egen grupp när det är grupparbete. Signe är visserligen inte till så mycket hjälp, vilket man kanske inte kan begära av en fyra månaders bebis, men hon räknar å andra sidan aldrig fel heller. Dessutom kan hon inte prata. Det är bra. Då kan jag skylla på henne när det är dags för gruppredovisning och vi har räknat helt åt fanders.

Sångstund

Djungelboken är visserligen en mycket bra Disneyfilm, men även den bästa rulle blir lätt lite enahanda efter man har sett den en sisådär trettio gånger. Därför fick Tora "Lilla sjöjungfrun" av oss i tvåårspresent. Nu är det Ariel som gäller. Tyvärr inte bara på TV:n. Förut ville Tora att man skulle sjunga Kung Louies sång för henne några gånger om dagen. "Sjunga apan?", bad hon, varpå man fick gå runt och yla "Uhhh, jag vill ju vaa som duuuu, obidobidoa" för att behålla husfriden. Det går ju an, vilken sångröst man än råkar ha blivit begåvad med. Nu befaller hon dock istället "Sjunga flickan!" och vill då att man ska sjunga precis som Ariel gör i filmen. Det är bara det att Ariels svenska röst görs av skönsjungande Sissel Kyrkjebø. Min sångröst är rätt långt ifrån Sissels, om jag säger så. Men Tora tittar uppskattande på mig när jag går runt här hemma och galer "Jag ska bli friii, åå jag ska bliii, del av din väääärld", och låter precis som Ariel.

Signe i skolan

Jag har fem mattepoäng kvar till att bli behörig att undervisa gymnasieelever i matematik. Eftersom jag kan lika gärna kan försöka ta de poängen nu som senare, har Signe och jag idag börjat kursen "Sannolikhetslära och statistik" på Universitetet. Förra våren, när Tora var 8-9 månader, fick hon hänga med mig och läsa tio poäng "Matematikens historia". Om mina barn blir jurister när de blir stora, så är det inte mitt fel.

Idag tillbringade Signe första timmen av lektionen sittandes i mitt knä lekandes med sin Kalikå-docka, ammade sedan lite och bajsade därefter. Sen var det rast. Andra timmen somnade Signe så sött i sin vagn. Jag hoppas att lärarens mummel framme vid tavlan om standardavvikelser och nominalfördelningar på något sätt gick in i Signes undermedvetna ändå. Man har ju hört om folk som lärt sig nya språk genom att lyssna på freestyle när de sover.

Personligen hoppas jag också på att kunna tillgodogöra mig kursen på något undermedvetet plan. Annars blir det lätt lite tufft. Fyra vardagar i veckan är det schemalagd undervisning. Då går jag upp 6.30 för att hinna gå hemifrån en timme senare och lämna Tora hos Agneta. Skolan börjar klockan 9.00 och slutar 12.30. Knappa timmen senare kommer Signe och jag hem och hinner precis äta lunch innan vi ska hämta Tora klockan 15.00. Klockan 18.00 kommer Janne hem och då står maten på bordet . Klockan 20.00 somnar båda tjejerna. Ungefär 20.45 brukar Signe vakna första gången. Sedan ammar hon varannan timme natten igenom.

Den femte skolfria vardagen är Tora hemma från dagmamman. Någonstans däremellan ska jag hinna med att göra räkneövningar inför varje lektion samt plugga till tentan som är den 5 juni. Om jag tar den här tentan nu kommer jag titulera mig själv "Superwoman of the year".

Därför är det stor risk att den här bloggen kommer vara lite inaktiv de närmsta veckorna. Det kommer dock inte jag att vara. På återseende!

Prästbesök

Idag har prästen varit här och diskuterat upplägget inför Signes dop. När man har Guds utsända på besök i huset, vill man gärna att ens barn ska visa sig från sina bästa sidor. Därför tänkte jag att jag skulle förbereda Tora på att vi skulle få gäster när hon vaknade upp från sin eftermiddagsvila. Problemet var vad jag skulle säga. "Nu kommer det snart en präst hit som ska fika och prata lite med mamma", kunde jag ju inte säga. Nog för att Tora är rätt talför för sin ålder, men en präst tror jag faktiskt inte att hon vet vad det är. Eftersom jag inte hade en aning om hur gammal prästen var, ville jag inte heller säga tant. Om man är under en "viss ålder" (utan att trampa någon på tårna), är man liksom lite för ung för att kallas för tant. Tyvärr kan jag inga bra åldersneutrala ord för det täcka könet. Det skulle vara "tjej" då, men det låter ju skitfånigt. Således sa jag till Tora att en "flicka" skulle komma och ångrade nästan direkt mitt ordval. "Ska du ta på dig ett par byxor innan flickan kommer?", frågade jag Tora. "Inte byxor", svarade min dotter bestämt. Jag vågade inte fråga om hon ville sätta upp håret i tofs också. Tora fick således ta emot prästen byxlös och rufsig i håret.

När vi möter prästen i hallen säger Tora "Hej flicka" samtidigt som jag ser att Signe har en blöt bajsfläck mitt på magen. När sjutton hann hon med att bajsa?! Jag kollade ju blöjan nyss. "Kom in", säger jag till prästen. "Jag har precis upptäckt att jag måste byta en blöja men slå dig ned i köket så länge." Jag pekar med vad jag hoppas är en välkomnande gest in mot köket och den hinderbana av leksaker och smutsiga strumpor som köksgolvet utgör på vägen mot köksbordet. Jag lämnar prästen åt sitt öde och kilar upp och byter blöja och kläder på Signe. När jag kommer ned till köket igen har prästen klarat sig helskinnad fram till köksbordet där hon sitter fromt och väntar med Slash (vår gigantiska något korkade hankatt) i knäet.

Eftersom Signe har ätit upp alla bullar har vi tyvärr inget fikabröd att bjuda prästen på utan hon får nöja sig med en kopp kaffe. Tora får riskakor och lite mjölk. Vi fikar och börjar prata lite om dopet. Prästen har en broschyr med sig som handlar om dopceremonin. Hon berättar för Tora om dopfunten och om vattnet som ska hällas på Signes huvud. Tora pekar på bilderna och frågar väldigt intresserad. Jag myser. Vilket artigt barn jag har. Då fjärtar plötsligt Tora. En riktig brakfjärt. Och hon gör det på det där nonchalanta sättet genom att lyfta lite på ena skinkan. "Prutt!", säger hon. "Men Tora då", säger jag. Prästen säger lyckligtvis ingenting.

Så äntligen är det dags för prästen att åka. Tora är med och säger adjö i hallen. "Hej då flicka", säger Tora och vinkar, varefter hon frågar: "Åka bilen?" Ja, svarar prästen, hon ska åka bilen hem. Knappt har hon hunnit stänga dörren efter sig förrän Tora vänder sig mot mig: "Titta flickan åka bilen?". Jag suckar tyst för mig själv. Tora vill alltid stå i fönstret och titta på när våra gäster hoppar in i bilen, för att sedan vinka när de rullar iväg. Det är väldigt gulligt när exempelvis farmor och farfar åker hem, men nu är jag mer tveksam. Prästen kommer ju tro att vi är helt kockobello om vi står och stirrar på henne genom fönstret när hon kliver in i sin bil. Men Tora får som hon vill. Jag lyfter upp henne på byrån som står under fönstret. Hon vinkar så glatt mot prästen som vinkar lite förläget tillbaka. Själv gömmer jag mig bakom gardinen och hoppas på att jag inte syns.

Solskyddsfaktor

"Vyss på dig"

Laura Ingalls

Det är viktigt att skydda sig mot solen. Därför har Tora i år fått två kepsar (en Hello Kitty-keps som hon valt själv och en Hammarby-keps som morfar köpt) samt ett par solglasögon. Solglasögonen är av en vansinnigt dålig konstruktion. De ska sitta fast på huvudet med ett resårband men det glider liksom ner hela tiden och fastnar på öronen. Det måste vara väldigt obekvämt men Tora verka gillar att ha glajjerna på sig ändå. Nu stirrar hon på en genom ett par mörka solglasögonen och väser "Vyss på dig, se på mig.."

Signe har inte fått några solglasögon. Inte någon solhatt heller faktiskt. Hon får använda de solhattar Tora hade förra sommaren. Det är bara det att Tora var ett år förra sommaren, Signe är fyra månader. Solhatten är således några nummer för stor. När Signe tittar åt ena eller andra hållet så är mössan kvar rakt fram och Signe tittar liksom in i sidan av mössan. Det verkar dock inte bekomma henne. Hon är dessutom väldigt gullig i mössan. Hon ser lite ut som Laura Ingalls i "Lilla huset på prärien" i den.

Janne är inte så lik Laura Ingalls i sina solglasögon. Pilotglajjerna han har på sig på kortet köpte han förra sommaren. Han köpte samtidigt ett par likadana till mig, fast mina hade silverfärgade bågar istället för guldfärgade. När vi var på semester i Spanien förra sommaren lånade han dock mina glasögon en dag när vi gick på restaurang. Sedan glömde han mina solglasögon på restaurangen. Man skulle ju då kunna tycka att jag skulle få hans solglasögon i utbyte. Det fick jag inte. Han skulle istället köpa ett par nya likadana solglasögon till mig när vi kom hem. Det gjorde han aldrig och nu har de med all säkerhet utgått ur sortimentet.