När jag träffade Janne var jag rätt vältränad. Det är liksom lite svårt att undvika att vara det när man tränar fem dagar i veckan. Men för att göra en lång historia kort*, blev jag på tjocken (i ordets rätta bemärkelse) och degade ihop totalt. Det var "bye bye gymmet" till "hello godispåsen" i 9x2 månader, vilket förvisso resulterade i två underbara barn men också i femton extrakilon. Sådana där kilon som man lätt skaffar sig men så sällan behöver.
Men nu så, efter ett halvår av points-räknande och mamma/baby-gympapass så det står härliga till, börjar jag så smått känna mig lite, ja faktiskt, mer iform.
I morse vid frukosten satt jag och flexade lite med armarna och tittade lite belåtet på det som skulle kunna vara en antydan till en muskel under lagret av allt underhudsfett.
"Nu tycker jag nästan att jag börja se ut som när vi träffades ungefär, sa jag till Janne lite självbelåtet. Inte som en fråga, utan mer som ett konstaterande av faktum.
"Jag är ledsen att behöva säga det, men nej, det är inte ens nära", svarade dock min man, tyvärr utan minsta antydan till tvekan. Jag blev alldeles tyst och bara tittade på honom med mina sårade allra sorgsnaste hundögon, varpå han genast tillade:
"Men det gör å andra sidan inte jag heller". "Nej", svarade jag snabbt och kände mig tvungen att lägga till, med efterrtyck:
"VERKLIGEN INTE".Det är så mycket kärlek i vårt hem.
*jag säger det själv så slipper ni säga det. Nej, så värst lång var inte historien.
